The Project Gutenberg EBook of Rda rummet, by August Strindberg

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Rda rummet
       Skildringar ur artist- och frfattarlivet

Author: August Strindberg

Annotator: John Landquist

Release Date: April 26, 2018 [EBook #57052]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK RDA RUMMET ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive.






                            SAMLADE SKRIFTER
                                   AV
                           AUGUST STRINDBERG

                              FEMTE DELEN


                              RDA RUMMET


                               STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FRLAG




                              RDA RUMMET


               SKILDRINGAR UR ARTIST- OCH FRFATTARLIVET

                                   AV
                           AUGUST STRINDBERG


                              Rien n'est si dsagrable
                              que d'tre pendu obscurment.

                                                 VOLTAIRE.


                               STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FRLAG


                    Copyright. Albert Bonnier, 1912.


                             STOCKHOLM 1912
                     A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI




                            FRSTA KAPITLET.
                      Stockholm i fgelperspektiv.


Det var en afton i brjan av maj. Den lilla trdgrden p Mosebacke hade
nnu icke blivit ppnad fr allmnheten, och rabatterna voro ej
uppgrvda; sndropparna hade arbetat sig upp genom fjolrets
lvsamlingar och hllo just p att sluta sin korta verksamhet fr att
lmna plats t de mtligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under
ett ofruktsamt prontrd; syrenerna vntade p sydlig vind fr att f g
i blom, men lindarna bjdo nnu krleksfilter i sina obrustna knoppar t
bofinkarna, som brjat bygga sina lavkldda bon mellan stam och gren;
nnu hade ingen mnskofot trampat sandgngarna sedan sista vinterns sn
gtt bort, och drfr levdes ett obesvrat liv drinne av bde djur och
blommor. Grsparvarna hllo p att samla upp skrp, som de sedan gmde
under takpannorna p navigationsskolans hus; de drogos om spillror av
rakethylsor frn sista hstfyrverkeriet, de plockade halmen frn unga
trd som ret frut sluppit ur skolan p Rosendal -- och allting sgo
de! De hittade barge-lappar i berser och kunde mellan stickorna p en
bnkfot draga fram hrtappar efter hundar, som icke slagits dr sedan
Josefinadagen i fjol. Dr var ett liv och ett kiv.

Men solen stod ver Liljeholmen och skt hela kvastar av strlar mot
ster; de gingo genom rkarna frn Bergsund, de ilade fram ver
Riddarfjrden, klttrade upp till korset p Riddarholmskyrkan, kastade
sig ver till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna p
skeppsbrobtarna, illuminerade i fnstren p stora Sjtullen, eklrerade
Lidingskogarna och tonade bort i ett rosenfrgat moln, lngt, lngt ut
i fjrran, dr havet ligger. Och drifrn kom vinden, och hon gjorde
samma frd tillbaka genom Vaxholm, frbi fstningen, frbi Sjtullen,
utmed Siklan, gick in bakom Hstholmen och tittade p sommarnjena; ut
igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrmd och rusade av utmed
sdra stranden, knde lukten av kol, tjra och tran, trnade mot
Stadsgrden, for uppfr Mosebacke, in i trdgrden och slog emot en
vgg. I detsamma ppnades vggen av en piga, som just rivit bort
klistringen p innanfnstren; ett frfrligt os av stekflott,
lskvttar, granris och sgspn strtade ut och frdes lngt bort av
vinden, som nu, medan kksan drog in den friska luften genom nsan,
passade p att gripa fnstervadden, som var bestrdd med paljetter och
berberisbr och trnrosblad, och brjade en ringdans utefter gngarna, i
vilken snart grsparvarna och bofinkarna deltogo, d de slunda sgo
sina bosttningsbekymmer till stor del undanrjda.

Emellertid fortsatte kksan sitt arbete med innanfnstren, och inom
ngra minuter hade drren frn kllarsalen till verandan blivit ppnad
och ut i trdgrden trdde en ung herre, enkelt men fint kldd. Hans
ansikte fretedde intet ovanligt, men dr lg en sorg och en ofrid i
hans blickar, som dock frsvunno, d han, utkommen frn den trnga
kllarsalen, mttes av den ppna horisonten. Han vnde sig mot
vindsidan, knppte upp verrocken och tog ngra fulla andetag, vilka
tycktes ltta hans brstkorg och sinne. Drp brjade han vandra fram
och ter utmed barrirn, som skiljer trdgrden frn branterna t sjn.

Lngt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ngvincharna
snurrade nere i stadsgrdshamnen, jrnstngerna skramlade i jrnvgen,
slussvaktarnas pipor visslade, ngbtarna vid Skeppsbron ngade,
Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram p den kullriga
stenlggningen; stoj och hojt i fiskargngen, segel och flaggor som
fladdrade ute p strmmen, msarnas skri, hornsignaler frn
Skeppsholmen, gevrsrop frn Sdermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med trskorna p Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och
rrlighet, som tycktes vcka den unge herrens energi, ty nu hade hans
ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet,
och d han lutade sig ver barriren och sg ner p staden under sina
ftter, var det som om han betraktade en fiende; hans nsborrar
vidgades, hans gon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han
velat utmana den stackars staden eller hota den.

Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjltsjuka
diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela
rymden dallrade snart av ljudet frn alla stadens sjuklockor; men nr de
tystnat, den ena efter den andra, hrdes nnu lngt i fjrran den sista
sjunga sin fridfulla aftonsng; den hade en hgre ton, en renare klang
och ett hastigare tempo n de andra -- ty den har s! Han lyssnade och
skte utrna varifrn ljudet kom, ty det syntes vcka minnen hos honom.
D blev hans min s vek och hans ansikte uttryckte den smrta, som ett
barn erfar d det knner sig vara lmnat ensamt. Och han var ensam, ty
hans far och mor lgo borta p Klara kyrkogrd, drifrn klockan nnu
hrdes, och han var ett barn, ty han trodde nnu p allt, bde sant och
sagor.

Klockan i Klara tystnade, och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av
steg p sandgngen. Emot honom kom frn verandan en liten man med stora
polisonger, glasgon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd fr
blickarna n fr gonen, en elak mun, som alltid antog ett vnligt, till
och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg verrock med
defekta knappar, byxorna hissade p halv stng, gngen bde antydande
skerhet och skygghet. Det var av hans svvande yttre omjligt att
bestmma samhllsstllning eller lder. Han kunde lika vl tagas fr en
hantverkare som en tjnsteman, och han syntes vara mellan 29 och 45 r.
Nu tycktes han emellertid smickrad av den persons sllskap, som han gick
till mtes, ty han lyfte ovanligt hgt den bgnande hatten och tog till
sitt godmodigaste leende.

-- Hradshvdingen har vl inte vntat?

-- Inte ett gonblick; klockan slutade just att ringa sju. Jag tackar Er
fr att Ni var god och kom, ty jag mste erknna att detta mte r av
strsta vikt fr mig; det gller snart sagt min framtid, herr Struve.

-- H kors!

Herr Struve klippte ett slag med gonlocken, ty han hade endast vntat
sig ett toddyparti och var mycket litet angelgen om allvarliga samtal,
varfr han ocks hade sina skl.

-- Fr att vi skola kunna tala bttre, fortfor hradshvdingen, s sitta
vi ute, om ni inte har ngot mot det, och dricka en toddy.

Herr Struve drog ut den hgra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och
tackade fr bjudningen, men var orolig.

-- Fr det frsta, mste jag bedja er icke vidare titulera mig
hradshvding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig
varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med
i dag upphrt att vara och r endast Herr Falk.

-- Vad fr slag?

Herr Struve sg ut som om han frlorat en fin bekantskap, men frblev
godmodig.

-- Ni, som r en man med liberala ider ...

Herr Struve frskte begra ordet fr att utveckla sig, men Falk
fortfor:

-- I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rdluvan r det som jag
skt er.

-- Fr all del, jag r en s obetydlig medarbetare ...

-- Jag har lst era ljungande artiklar i arbetarefrgan och i alla andra
frgor, som ligga oss om hjrtat. Vi rkna nu vrt Anno III, med
romerska siffror, ty det r nu tredje ret som den nya representationen
sammantrder, och vi skola snart se vra frhoppningar frverkligade.
Jag har lst era frtrffliga biografier i Bondevnnen ver de ledande
politiska mnnen, mnnen frn folket, som slutligen ftt framfra vad de
s lnge burit tungt p sina sinnen; ni r en framtskridandets man, och
jag hgaktar er!

Struve, vars blick slocknat i stllet fr att tndas vid det eldiga
talet, mottog med nje det skledande anbudet och grep med iver ordet.

-- Jag fr sga, att det r med en verklig gldje jag hr ett erknnande
frn en ung och, jag m sga det, utmrkt person som hradshvdingen,
men  andra sidan, varfr skola vi tala om saker, som ro av allt fr
allvarlig, fr att icke sga sorglig natur, hr, d vi ro ute i
naturens skte, hr p vrens frsta dag, d allting str i sin
knoppning och solen sprider sin vrme i hela naturen; lt oss vara
sorglsa och dricka vrt glas i frid. Frlt, men jag tror att jag r
ldre student -- och -- vgar -- kanske drfr fresl ...

Falk, vilken gtt ut som en flinta fr att ska stl, knde att han
huggit i tr. Han mottog anbudet utan ngon vrme. Och dr sutto nu de
nya brderna och hade intet att sga varann, annat n den missrkning
som deras ansikten sade.

-- Jag nmnde nyss fr bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit
med mitt frra och vergivit mbetsmannabanan; nu vill jag blott
tillgga att jag mnar bli litteratr!

-- Litteratr! , kors, varfr det d? Men det r ju synd.

-- Det r icke synd; men nu har jag att frga, om bror vet vart jag
skall g fr att f ngot arbete?

-- Hm! Det r verkligen svrt att sga. Det strmmar s mycket folk till
frn alla hll. Men det ska du inte tnka p. Det r verkligen synd, att
du ska avbryta; det r en svr bana, den hr litteratrsbanan!

Struve sg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde icke
dlja en viss frnjelse ver att f en olyckskamrat.

-- Men sg mig d, fortfor han, orsaken till att du lmnar en bana som
ger bde ra och makt.

-- ra t dem som hava tillvllat sig makten, och makten t de
hnsynslsa.

-- , du pratar! Inte r det s farligt heller?

-- Inte? N, s grna som vi tala om ngot annat, s. Jag skall bara ge
dig en interir ifrn _ett_ av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem
frsta lmnade jag genast av den naturliga orsak att dr inte fanns
ngot arbete. Varje gng jag kom upp och frgade om det fanns ngot att
gra, s blev svaret alltid: Nej! och sg heller aldrig ngon som gjorde
ngot. Och det, oaktat jag var i sdana anlitade verk som _Kollegiet fr
Brnnvinsbrnningen_, _Kansliet fr Skatternas plggande_ och
_Generaldirektionen fr mbetsmnnens Pensioner_. Men nr jag sg dessa
massor av tjnstemn, som krlade p varandra, rann den tanken p mig,
att det verk, som skulle utbetala alla dessas lner, dock mtte ha ngot
att gra. Jag skrev fljaktligen in mig i _Kollegiet fr utbetalandet av
mbetsmnnens lner_.

-- Var du i det verket? frgade Struve, som brjade intresseras.

-- Ja. Jag kan aldrig glmma det stora intryck, som min entr i detta
fullstndigt och vl organiserade mbetsverk gjorde p mig. Jag kom upp
klockan elva f. m., emedan verket vid den tiden skulle ppnas. I
vaktmstarrummet lgo tv unga vaktmstare framstupa p ett bord och
lste Fderneslandet.

-- Fderneslandet?

Struve, som under fregende kastat socker t grsparvarna, brjade
spetsa ronen.

-- Ja! Jag hlsade god morgon. En svag ormlik rrelse efter herrarnas
ryggar antydde att min hlsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena
gjorde till och med en gest med hgra stvelklacken, vilken skulle glla
fr ett handtag. Jag frgade om ngon av herrarna var ledig att visa mig
lokalen. De frklarade sig frhindrade: de hade order att icke lmna
vaktrummet. Jag frgade om det icke fanns flera vaktmstare. Jo, det
fanns nog flera. Men vervaktmstaren hade semester, frste vaktmstaren
hade tjnstledighet, andre vaktmstaren hade permission, den tredje var
p Posten, den fjrde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den
sjtte var p grden, och dr sitter han hela dan; fr vrigt brukade
aldrig ngon tjnsteman vara uppe frr n vid ett-tiden. Drvid fick
jag en vink om det opassande i mitt tidiga, strande besk och en
erinran om att vaktmstarna ven voro tjnstemn.

Sedan jag emellertid frklarat mitt beslut vara att taga mbetsrummen i
sikte, fr att drigenom f ett begrepp om arbetets frdelning i ett s
maktpliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de tv att
flja mig. Det var en storartad anblick som mtte, d han slog upp
drren och en fil av sexton rum, strre eller mindre, lgo framfr mina
blickar. Hr mtte vl finnas arbete, tnkte jag, och knde att jag
trffat p en lycklig id. Ljudet av sexton bjrkvedsbrasor, som
flammade i sexton kakelugnar, gjorde ett behagligt avbrott mot stllets
ensamhet.

Struve, som lyssnat allt uppmrksammare, letade nu fram en blyertspenna
mellan vstens tyg och foder och skrev 16 p sin vnstra manschett.

-- 'Hr r extraordinariernas rum', upplyste vaktmstaren.

-- 'Jas! r det mnga extra hr i verket?' frgade jag.

-- 'ja, nog rcker de till.'

-- 'Vad gr de d fr slag?'

-- 'De skriver, frsts, lite ...' -- Han sg hrvid s frtroendefull
ut, att jag ansg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi
genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och
Revisionssekreterarens, Kontrollrens och Kontrollrsekreterarens,
Advokatfiskalens, Kammarfrvantens, Arkivariens och
Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassrens, Ombudsmannens,
Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns,
Expeditionssekreterarens, Byrchefens och Expeditionschefens rum,
stannade vi omsider vid en drr, p vilken med frgyllda bokstver stod
skrivet: _Presidenten_. Jag ville ppna drren och stiga p, men
hindrades vrdsamt av vaktmstaren, som med verklig oro fattade min arm
och viskade ett 'tyst!' -- 'Sover han?' kunde jag, med tanken p en
gammal sgen, icke underlta att frga. 'Fr Guds skull, sg ingenting;
hr fr ingen komma in frrn d Presidenten ringer.' -- 'Ringer
Presidenten ofta d?' -- 'Nej, inte har jag hrt honom ringa p det r
jag har varit hr.' -- Vi tycktes terigen komma in p det frtroliga
omrdet, varfr jag avbrt.

Nr klockan led emot tolv brjade de extra ordinarie tjnstemnnen
anlnda, och jag blev ganska verraskad att i dem knna igen idel gamla
bekanta frn Generaldirektionen fr mbetsmnnens Pensioner och
Kollegiet fr Brnnvinsbrnningen. Men strre nd blev min verraskning
d jag fick se Kammarfrvanten frn Skatternas plggande komma
inpromenerande och hr stta sig i Aktuariens rum och skinnstol och gra
sig lika hemmastadd som jag sett honom p frra stllet.

Jag tog en av de unga herrarna avsides och frgade honom om han icke
ansg lmpligt, att jag gick in och uppvaktade presidenten. 'Tyst' var
hans hemlighetsfulla svar, i det han frde mig in i det ttonde rummet!
ter detta hemlighetsfulla 'tyst!'

Rummet, i vilket vi befunno oss nu, var lika mrkt, men smutsigare n
alla de andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen p
mblerna; dammet lg tjockt ver skrivbordet, p vilket stod ett utsinat
blckhorn; dr lg ocks en obegagnad lackstng, p vilken den forne
garen textat sitt namn i anglosaxiska bokstver, en papperssax, vars
kftar gtt i ls av rost, en datumvisare, som stannat midsommardagen
fr fem r sedan, en Statskalender, som var fem r gammal, och ett ark
grpapper, p vilket var skrivet Julius Csar, Julius Csar, Julius
Csar, minst hundra gnger omvxlande med Gubben Noach, Gubben Noach
lika mnga gnger.

-- 'Det hr r Arkivariens rum, hr f vi vara i fred', sade min
fljeslagare.

-- 'Kommer inte Arkivarien hit d?' frgade jag.

-- 'Han har inte varit hr p fem r, s nu lr han vl skmmas att
komma hit!'

-- 'N, men vem skter hans tjnst d?'

-- 'Det gr Bibliotekarien.'

-- 'Varuti bestr d deras tjnstgring i ett sdant hr verk som
Kollegiet fr utbetalandet av mbetsmnnens lner?'

-- 'Det bestr i att vaktmstarna sortera kvittenserna, kronologiskt och
alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varp bibliotekarien
vervakar deras uppstllande p drtill lmpliga hyllor.'

Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade d och d ner ett
ord p sin manschett, och d Falk gjorde en paus, ansg han sig bra
sga ngot av vikt.

-- N, men hur fick Arkivarien ut sin ln d?

-- Jo, den skickades hem till honom! Var det inte enkelt. Emellertid
blev jag nu tillrdd av min unge kamrat att g in och bocka mig fr
Aktuarien och bedja honom presentera mig fr de andra tjnstemnnen,
vilka nu brjade anlnda fr att rra om elden i sina kakelugnar och
njuta av gldhgens sista strlar. Aktuarien skulle vara en mycket
mktig och ven godsint person, berttade min vn, och tyckte mycket om
uppmrksamhet.

Nu hade jag, som knt Aktuarien i egenskap av Kammarfrvant, haft helt
andra tankar om honom, men jag trodde min kamrat och steg p.

I en bred karmstol framfr kakelugnen satt den fruktade och strckte
sina ftter p en renhud. Han var strngt sysselsatt med att rka in ett
kta sjskumsmunstycke, vilket han sytt in i ett handskskin. Fr att
icke vara sysslols hade han tagit ihop med grdagens Posttidning, fr
att f ndiga underrttelser om Regeringens nskningar.

Vid mitt intrde, som tycktes gra honom bedrvad, skt han upp
glasgonen och lade dem p sin kala hjssa; hgra gat gmde han bakom
tidningens marginal och lossade med det vnstra en spetskula mot mig.
Jag framfrde mitt rende. Han tog munstycket i hgra handen och sg
efter huru lngt det slagit an. Den frfrliga tystnad som nu uppstod
bekrftade alla mina farhgor. Han harklade och framkallade drefter ett
starkt frsande ljud i gldhgen. Drefter erinrade han sig tidningen
och fortsatte lsningen. Jag ansg mig bra repetera mitt andragande med
ngon variation. D stod han inte ut lngre. 'Vaffa-en menar herrn?
Vaffa-en vill herrn i mitt rum! Fr jag inte vara i fred i mitt eget
rum? Va!? Ut, ut, ut, herre! Vaffa-en ser herrn inte att jag r
upptagen! Tala vid protonotarien om herrn vill ngot! Inte vid mig!' --
Jag gick in till protonotarien.

Dr var stort materialkollegium, som pgick sedan tre veckor tillbaka.
Protonotarien satt ordfrande, och tre kanslister sktte protokollet.
Leverantrernas insnda prov lgo strdda omkring borden, vid vilka alla
lediga kanslister, kopister och notarier tagit plats. Man hade ehuru med
stor meningsskiljaktighet beslutat sig fr 2 balar Lessebopapper, och
efter upprepade provklippningar stannat vid 48 saxar av Grtorps
prisbelnta tillverkning (i vilket bruk aktuarien gde 25 aktier);
provskrivningen med stlpennorna hade fordrat en hel vecka, och
protokollet ver densamma hade slukat 2 ris papper; nu hade man kommit
till pennknivarna, och kollegiet satt just och prvade desamma p de
svarta bordskivorna.

-- 'Jag freslr Sheffields tvbladiga n:o 4, utan korkskruv', sade
protonotarien, och tog en flisa ur bordskivan, s stor att man kunde
tnda en brasa med den. 'Vad sger frsta notarien?'

Denne, som vid provskrningen tagit fr djupt och rkat p en spik,
vilken skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2, freslog nmnda sort.

Sedan alla yttrat sig och strngt motiverat sina meningar med bifogande
av praktiska prov, beslt ordfranden, att man skulle taga tv gross
Sheffield.

Hremot reserverade sig frsta notarien i ett lngre anfrande, som togs
i protokoll, kopierades i tv exemplar, registrerades, sorterades
(alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppstlldes av vaktmstare
under bibliotekariens verinseende p lmplig hylla. Denna reservation
genomandades av en varmt fosterlndsk knsla och gick huvudsakligen ut
p att visa det ndvndiga i att staten uppmuntrade de inhemska
manufakturerna. Som detta innehll en anklagelse mot regeringen, d den
ju trffat en regeringens mbetsman, mste protonotarien
taga regeringens frsvar. Han brjade med en historik ver
manufakturdiskontens uppkomst (vid nmnandet av diskonten spetsade
alla extra ordinarierna ronen), kastade en blick p landets ekonomiska
utveckling under de sista tjugo ren, varvid han frdjupade sig s i
detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till
mnet. Vid det fatala klockslaget strtade alla tjnstemnnen upp frn
sina platser som om elden varit ls. D jag frgade en ung kamrat vad
detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hrt min frga: En
mbetsmans frsta plikt, herre, r att vara punktlig, herre! Tv
minuter ver tu fanns inte ett liv i de mnga rummen! 'I morgon f vi en
het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir
det d?' frgade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han. Och det
blev heta dagar! Lackstngerna, kuverten, pappersknivarna, lskpapperet,
segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsttning. Det kom dock
en dag d denna skulle tryta. D tog jag mod till mig och bad att f
ngot att gra. De gvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, fr
att jag skulle skaffa mig meriter. Detta arbete utfrde jag p en
mycket kort tid, men i stllet fr att vinna erknnande och uppmuntran
blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk.
Sedan fick jag aldrig ngot arbete mer. Jag vill bespara dig en plgsam
beskrivning p ett r fullt av frdmjukelser, av stygn utan tal, av
bitterhet utan grns. Allt vad jag ansg ljligt och smtt behandlades
med hgtidligt allvar, och allt vad jag vrdade som stort och bermvrt
hcklades. Folket kallades fr pack och ansgs endast vara till fr
garnisonen att ha att skjuta p vid frefallande behov. Man smdade
ppet det nya statsskicket och kallade bnderna frrdare.[1] Detta
hrde jag p i sju mnader; man brjade misstnka mig, d jag icke
deltog i skrattet, och man utmanade mig. Nsta gng man angrep
oppositionshundarna exploderade jag och hll ett explikationstal som
hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev
omjlig. Och nu gr jag som s mnga andra skeppsbrutna: jag kastar mig
i armarna p litteraturen!

Struve, som syntes missnjd med det avstubbade slutet, stoppade in
blyertspennan, drack ur sin toddy och sg frstrdd ut. Emellertid ansg
han sig bra tala.

-- Kra bror, du har icke lrt dig livets konst nnu; du skall se huru
svrt det r att f ett brd frst, och se huru smningom det blir
livets huvudsak. Man arbetar fr att f brd och man ter sitt brd fr
att kunna arbeta ihop mera brd, fr att kunna arbeta! Tro mig, jag har
hustru och barn och jag vet vad det vill sga. Man mste lmpa sig efter
frhllandena, ser du. Man mste lmpa sig! Och du vet inte hurudan en
litteratrs stllning r. Litteratren str utom samhllet!

-- N vl, det r straffet, nr han vill stlla sig ver samhllet! Fr
vrigt avskyr jag samhllet, ty det vilar ej p fritt frdrag, det r en
vvnad av lgn -- och jag flyr det med nje!

-- Det brjar bli kallt, anmrkte Struve.

-- Ja, skola vi g?

-- Kanske vi g.

Samtalets lga hade flmtat ut.

Emellertid hade solen gtt ned, halvmnen hade ntrat horisonten och
stod nu ver Ladugrdsgrdet, en och annan stjrna kmpade med
dagsljuset, som nnu drjde uppe i rymden; gaslyktorna tndes nere i
staden, som nu brjade tystna.

[Fotnot 1: Denna skildring r nu mera osann, sedan mbetsverkens stora
omorganisation blivit fretagen.]

Falk och Struve vandrade tillsammans t norr, samsprkande om handel,
sjfart, nringar och allt annat som icke intresserade dem, varp de
skildes med msesidig lttnad.

Under det att nya tankar grodde i hans huvud, vandrade Falk nedt
Strmgatan och framt Skeppsholmen. Han knde sig lik en fgel som
flugit mot en fnsterruta och nu ligger slagen, d han trodde sig lyfta
vingarna fr att flyga rtt ut i det fria. Han satte sig p en bnk vid
stranden och hrde p vgskvalpet; en ltt bris susade genom de
blommande lnnarna och halvmnen lyste med ett svagt sken ver det
svarta vattnet; dr lgo tjugo, trettio btar frtjda vid kajen, och de
ryckte i sina kedjor och stucko upp sina huvuden den ena ver den andra,
ett gonblick blott, fr att sedan dyka ner; vinden och vgen tycktes
jaga dem framt och de gjorde sina anlopp mot bron likt ett koppel
hetsade hundar, men kedjan ryckte dem tillbaka, och d hggo de och
stampade som om de ville slita sig.

Dr blev han sittande till midnatt; d somnade vinden, vgorna gingo
till vila, de fngna btarna ryckte icke mera i sina kedjor, lnnarna
susade ej mer och daggen fll.

D steg han upp och vandrade drmmande hem till sin ensliga vindskammare
lngt borta p Ladugrdslandet.

Detta gjorde unge Falk, men gamle Struve, vilken samma dag intrtt i den
konservativa Grkappan, sedan han ftt avsked ur Rdluvan, gick hem och
skrev till den misstnkta Folkets Fana en korrespondensartikel Om
Kollegiet fr utbetalandet av mbetsmnnens lner, p 4 spalter  5
kronor spalten.




                            ANDRA KAPITLET.
                            Brder emellan.


Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren,
en av borgerskapets femtio ldste och kaptenen vid borgerskapets
infanteri, kyrkordet och ledamoten av direktionen fr Stockholms Stads
Brandfrskringskontor Herr Carl Johan Falk och bror till frre e. o.
notarien, numera litteratren Arvid Falk, hade sin affr, eller, som
hans ovnner helst kallade den, bod vid sterlnggatan, s snett emot
Ferkens grnd, att bodbetjnten kunde, nr han tittade upp frn sin
roman, som han satt och fuskade med under disken, se ett stycke av en
ngbt, ett hjulhus, en klyvarbom eller s, och en trdtopp p
Skeppsholmen samt en bit luft ovanfr. Bodbetjnten, som lydde det icke
ovanliga namnet Andersson, och han hade lrt lyda, hade nu p morgonen
ppnat, hngt ut en lintott, en ryssja, en lmjrde, en knippa metspn
samt en katse ospritad fjder; drp hade han sopat boden och strtt
sgspn p golvet samt slagit sig ner bakom disken, dr han av en tom
ljuslda tillrett ett slags rttflla, som han gillrat upp med en
stngkrok och i vilken hans roman gonblickligen kunde falla, om patron
eller ngon av dennes bekanta skulle intrda. Ngra kunder tycktes han
ej befara, dels emedan det var tidigt p morgonen, dels emedan han icke
var van vid verfld p sdana. Affren hade blivit grundlagd under
salig kung Fredriks dagar -- Carl Nicolaus Falk hade liksom allt annat
ven rvt detta uttryck frn sin far, vilken ter ftt det i rtt
nedstigande linje frn sin farfar -- den hade blomstrat och givit ifrn
sig bra med pengar frr, nda till fr ngra r sedan, d det
olycksaliga representationsfrslaget kom och gjorde slut p all
handel, frstrde alla utsikter, hmmade all fretagsamhet och hotade
att bringa borgerskapet till undergng. S uppgav Falk sjlv, men andra
menade att affren icke skttes och att en svr konkurrent etablerat sig
nere vid Slussplan. Falk talade dock icke i ondan om affrens
lgervall, och han var en tillrcklig klok man att vlja bde tillflle
och hrare nr han slog an den strngen. Nr ngon av hans gamla
affrsvnner framstllde en vnlig frundran ver den minskade trafiken,
d talade han om, att han byggde p sin partihandel p landsorten och
bara hade boden som en skylt, och de trodde honom, ty han hade ett litet
kontor innanfr boden, dr han mest vistades, nr han icke var ute i
stan eller p Brsen. Men nr hans bekanta -- det var ngot annat det --
det var notarien och magistern -- yttrade samma vnliga oro -- d var
det de dliga tiderna, hrledande sig frn representationsfrslaget, som
vllade stagnationen.

Emellertid hade Andersson, vilken blivit strd av ngra pojkar, som i
drren frgat vad metspna kostat, rkat att titta ut t gatan och ftt
sikte p unge herr Arvid Falk. Som han ftt lna boken av just honom,
fick den bli liggande dr den lg, och det var med en ton av
frtrolighet och en min av hemligt frstnd han hlsade sin frre
lekkamrat d denne intrdde i boden.

-- r han dr uppe? frgade Falk med en viss oro.

-- Han hller p att dricka kaffe, svarade Andersson och pekade t
taket. I detsamma hrdes en stol skjutas p ett golv rtt ovanfr deras
huvuden.

-- Nu steg han upp frn bordet, herr Arvid.

De tycktes bda s vl knna detta ljud och dess betydelse. Drp hrdes
tmligen tunga, knarrande steg korsa rummet i alla riktningar och ett
dovt mullrande trngde genom trossbottnen ned till de lyssnande unge
mnnen.

-- Var han hemma i gr kvll? frgade Falk.

-- Nej, han var ute.

-- Med vnnerna eller de bekanta?

-- Bekanta.

-- Och kom sent hem?

-- Ganska sent.

-- Tror Andersson han kommer ner snart? Jag vill inte grna g upp fr
min svgerskas skull.

-- Han r nog hr snart, det knner jag p stegen.

I detsamma hrdes en drr sls igen dr uppe, och dr nere vxlades en
betydelsefull blick. Arvid gjorde en rrelse som om han mnade g, men
d bemannade han sig.

Om ngra gonblick brjade ljud frnimmas inne p kontoret. En elakartad
hosta skakade det lilla rummet, och s hrdes de knda stegen som sade:
rapp -- rapp, rapp -- rapp!

Arvid gick innanfr disken och knackade p drren till kontoret.

-- Stig p!

Arvid stod infr sin bror. Denne sg ut att vara en fyrtioring, och han
var s omkring, ty han var femton r ldre n brodern, och drfr, och
ven p andra grunder, hade han vant sig att betrakta honom som en
pojke, t vilken han var far. Han hade ljusltt hr, ljusa mustascher,
ljusa gonbryn och gonhr. Han var tmligen fetlagd, och drfr kunde
han knarra s bra p stvlarna, vilka skreko under tyngden av hans satta
figur.

-- r det du bara? frgade han med en obetydlig anstrykning av vlvilja
och frakt, tv oskiljaktiga knslor hos honom, ty han var icke ond p
dem som voro under honom i ngot avseende, och han fraktade dem. Men
han sg nu ocks ut som om han gjort en missrkning, ty han hade vntat
ngot mera tacksamt freml att f bryta ut p, och brodern var en
frsynt och timid natur, som aldrig satte sig upp i ondan.

-- Jag str dig vl inte bror Carl? frgade Arvid, som stannat vid
drren. Denna dmjuka frga hade den verkan, att brodern beslt att ge
ett uttryck t sin vlvilja. Han tog sjlv en cigarr ur sitt stora
lderfodral med broderi p och bjd drp brodern ur en lda, som ftt
sin plats i nrheten av kaminen, emedan cigarrerna -- vncigarrerna,
som han ppet kallade dem, och han var en ppen natur -- hade varit med
om ett skeppsbrott, vilket gjorde dem mycket intressanta, om icke s
goda, och en strandauktion, vilket gjorde dem mycket billiga.

-- N, vad har du att andraga? frgade Carl Nicolaus i det han tnde
sin cigarr och drefter stoppade tndsticksasken i fickan -- av
tankspriddhet, ty han kunde icke hlla tankarna samlade p mera n ett
stlle, inom en krets, vilken var icke mycket vid, hans skrddare kunde
p tummen sga _huru_ vid, nr han tog mtt om hans liv.

-- Jag tnkte f tala om vra affrer, svarade Arvid och tummade sin
otnda cigarr.

-- Sitt! kommenderade brodern.

Det var alltid hans vana att bedja folk sitta, d han skulle ta itu med
dem, ty han hade dem d under sig och kunde lttare krossa dem -- om s
behvdes.

-- Vra affrer! Ha vi ngra affrer? brjade han. Jag vet inte det! Har
_du_ ngra affrer, _du_?

-- Jag menade endast, att jag ville veta om jag hade ngonting att f
vidare.

-- Vad skulle det vara, om jag fr lov att frga? Skulle det vara pengar
kanske? Va? skmtade Carl Nicolaus och lt brodern njuta av lukten frn
den fina cigarren. Som han icke fick ngot svar, det han icke heller
ville ha, mste han tala sjlv.

-- F? Har du inte ftt allt vad du skulle ha? Har du inte sjlv
kvitterat rkningen till frmyndarekammaren; har jag inte sedan dess
ftt dig och kltt dig, det vill sga frskotterat dig, fr du skall f
betala det nr du kan en gng, som du ocks har begrt; jag har skrivit
upp det fr att ha den dan, d du kan frtjna ditt brd sjlv, och det
har du inte gjort nnu.

-- Det r just det jag mnar gra nu och drfr har jag kommit hit fr
att f klart om jag har ngot att f eller om jag r skyldig ngot.

Brodern kastade en genomtrngande blick p sitt offer fr att utforska
om denne hade ngra baktankar. Drp brjade han med sina knarrande
stvlar rappa golvet p en diagonal mellan spottldan och
paraplystllet; berlockerna pinglade p urkedjan liksom varnande folk
fr att g i vgen och tobaksrken steg upp och lade sig i lnga hotande
moln mellan kakelugnen och drren, som om de bebdade skvder. Han gick
hftigt med nedbjt huvud och skjutande axlar, liksom om han lste ver
en roll. Nr han tycktes kunna den, stannade han framfr brodern och sg
honom rtt in i gat med en lng, sjgrn, falsk blick, som skulle se ut
som frtroendet och smrtan, och med en rst avsedd att lta som komme
den frn familjegraven p Klara kyrkogrd, sade han:

-- Du r inte rlig, Arvid! Du r inte r-lig!

Vilken hrare som helst, utom Andersson, som stod och lyssnade bakom
boddrren, skulle ha knt sig rrd vid dessa ord, vilka med den djupaste
broderliga smrta uttalades av en broder mot en broder. Arvid sjlv, som
frn barndomen blivit invand att tro, det alla andra mnniskor voro
frtrffliga och han sjlv dlig, funderade verkligen ett gonblick p,
om han var rlig eller icke, och som hans uppfostrare med tjnliga medel
tillverkat t honom ett hgst mtligt samvete, fann han sig ha varit
mindre rlig eller tminstone mindre ppen, d han nyss, p ett mindre
ppet stt, framstllt sin frga om brodern var en skurk.

-- Jag har kommit till den meningen, sade han, att du bedragit mig p en
del av mitt arv; jag har rknat ut, att du tagit fr dyrt fr din dliga
kost och dina avlagda klder; jag vet att min frmgenhet icke kunnat g
t till mina frfrliga studier, och jag tror, att du r skyldig mig en
rtt stor summa, som jag nu behver, och som jag anhller att f --
utbekomma!

Ett leende upplyste broderns ljusa anlete, och med en min s lugn, och
en gest s sker, som om han repeterat den i flera r fr att vara
frdig att trda upp s snart repliken sades, stack han handen i
byxfickan, skakade nyckelknippan innan han tog upp den, lt den gra en
volt i luften och gick med andakt till kassaskpet. Han ppnade det
fortare n han mnat och stllets helgd kanske tillt, framtog ett
papper, som ocks legat frdigt och vntat p replik. Han rckte det t
brodern.

-- Har du skrivit det hr? -- Svara! Har du skrivit det hr?

-- Ja! --

Arvid reste sig fr att g.

-- Nej, sitt! -- sitt! sitt!

Om ngon hund varit nrvarande, skulle han genast suttit.

-- N, hur str det? Ls! -- Jag, Arvid Falk, erknner och betygar --
att -- jag -- av -- min broder, utnmnde frmyndaren -- Carl Nicolaus
Falk -- till fullo utbekommit mitt arv -- utgrande etc.

Han skmdes att utsga summan.

-- Du har slunda erknt och betygat en sak, som du inte trott p! r
det rligt, fr jag lov att frga? Nej, svara p min frga! r det
rligt? Nej! Ergo har du givit ett falskt intyg. Du r sledes en skurk!
Ja det r du! Har jag inte rtt?

Scenen var fr tacksam, och triumfen fr stor fr att kunna njutas utan
publik. Den oskyldigt anklagade mste ha vittnen; han slog upp drren
till boden.

-- Andersson! ropade han. Svara mig p en sak: hr noga p! Om jag
utfrdar ett falskt intyg, r jag en skurk d eller r jag inte?

-- Patron r en skurk naturligtvis! svarade Andersson utan betnkande
och med vrme.

-- Hrde du han sa att jag var en skurk -- om jag skriver under ett
falskt kvitto. N, vad var det jag sa nyss? Du r inte rlig, Arvid; du
r inte rlig! Det har jag ocks alltid sagt om dig! Beskedliga
mnniskor ro oftast skurkar; du har alltid varit beskedlig och
undfallande, men jag har sett, att du i hemlighet burit andra tankar; du
r en skurk! S sade ocks din far, jag sger sade, ty han sade alltid
vad han tnkte, och var en rttfrdig man, Arvid, och det -- r -- inte
-- du! Och var sker, att om han nu levat, skulle han med smrta och
grmelse ha sagt: Du r inte rlig, Arvid! Du r -- inte -- rlig!

Han tog ter ngra diagonaler och det lt som om han applderade sin
scen med ftterna, och han ringde med nyckelknippan, som om han gav
signal till rid. Slutrepliken hade varit s avrundad, att varje tillgg
skulle frstra det hela. Oaktat den svra beskyllningen, som han
verkligen vntat p i flera r, ty han trodde alltid att brodern hade
ett falskt hjrta, var han mycket njd att det var ver, och s lyckligt
ver, och s vl eller s sinnrikt ver, att han nstan knde sig glad
och till och med en smula tacksam. Dessutom hade han ju ftt ett s gott
tillflle att bryta ut, sedan han blivit retad druppe i familjen, och
att bryta ut mot Andersson hade under rens lopp frlorat sitt behag --
att bryta ut dr uppe -- det hade han frlorat lusten till.

Arvid hade blivit stum; han var en sdan genom uppfostran frskrmd
natur att han alltid trodde sig gra ortt; han hade sedan barndomen
hrt dessa frfrliga stora orden, rttfrdig, rlig, uppriktig, sann,
uttalas dagligen och stundligen, att de fr honom stodo som domare,
vilka alltid till honom sade: skyldig! Han trodde en sekund, att han
misstagit sig i sina berkningar, att brodern var oskyldig och han sjlv
verkligen en skurk; men i nsta gonblick sg han i brodern en
bedragare, som med en simpel advokatyr frvnt synen p honom, och han
ville fly fr att icke rka i strid, fly utan att sga honom sitt rende
numro 2, att han stod i begrepp att byta om bana.

Pausen blev lngre n mnat var. Carl Nicolaus hade slunda tid att i
minnet genomg sina triumfer frn nyss. Det dr lilla ordet skurk
gjorde s gott i tungan att f uttala, det gjorde lika gott som att sga
spark; och drrens ppnande och Anderssons svar och papperets entr,
allt hade gtt s vl; nyckelknippan hade icke varit glmd p
nattduksbordet, lset hade gtt obehindrat, bevisningen hade varit
bindande som ett garn, slutledningen hade gtt av som ett gddrag och
varit snrjande. Han var bliven vid gott humr; han hade frltit, nej
han hade glmt, glmt allt, och nr han smllde igen kassaskpet, s
stngde han fr alltid igen om den obehagliga affren. Men han ville
icke skiljas vid brodern; han hade behov av att tala om annat med honom,
att kasta ngra skovlar kallprat ver det obehagliga mnet, att se honom
under vardagliga frhllanden, att se honom till exempel sitta vid ett
bord, varfr icke tande och drickande; mnniskorna sgo alltid njda
och beltna ut, nr de to och drucko, och han ville se honom njd och
belten; han ville se hans ansikte lugnt och hra hans rst mindre
darrande, och han stannade vid att han skulle bjuda p frukost.
Svrigheten var att finna en vergng, en lmplig brygga att hala ut
ver brddjupet. Han letade i sitt huvud, men fann ingen, han letade i
sina fickor och han fann den -- tndsticksasken.

-- Fr fan, du har ju inte tnt din cigarr, gosse! sade han med verklig,
icke ltsad vrme.

Men gossen hade smulat snder sin cigarr under samtalets gng och den
kunde icke brinna mer.

-- Se hr, tag en ny!

Han fick fram sitt stora lderfodral:

-- Se hr! Tag du! Det r goda cigarrer!

Brodern, som var nog olycklig att icke kunna sra ngon, mottog
bjudningen, tacksamt som en till frsoning framrckt hand.

-- Se s, gamle gosse, fortfor Carl Nicolaus och anslog en angenm
sllskapston, som han s vl kunde; kom nu, s g vi p Riga och f oss
en bit frukost! Kom nu!

Arvid, som var ovan vid vnlighet, blev hrav s rrd, att han hastigt
tryckte broderns hand och skyndade ut, ut genom boden utan att hlsa
Andersson, och ut p gatan.

Brodern stod hpen; det dr kunde han inte frst; vad skulle det
betyda; springa sin vg, d han blev bjuden p frukost; springa sin vg,
och han var ju nd inte ond. Springa! Det skulle inte en hund ha gjort,
om man kastat en kttbit t honom!

-- Han r s besynnerlig! mumlade han och rappade av golvtiljorna. Drp
gick han till sin pulpet, skruvade upp stolen s hgt den gick, och
klttrade upp. Ifrn denna upphjda plats brukade han se mnniskor och
frhllanden frn en hgre synpunkt, och han brukade finna dem sm, dock
icke s sm, att de ej kunde anvndas fr hans ndaml.




                            TREDJE KAPITLET.
                        Nybyggarna p Lill-Jans.


Klockan var mellan tta och nio den vackra majmorgonen, d Arvid Falk
efter scenen hos brodern vandrade gatorna framt, missnjd med sig
sjlv, missnjd med brodern och missnjd med det hela. Han nskade att
det vore mulet och att han hade dligt sllskap. Att han var en skurk,
det trodde han icke fullt p, men han var icke njd med sig sjlv, han
var s van att stlla hga fordringar p sig, och han var inlrd att i
brodern se ett slags styvfar, fr vilken han hyste stor aktning, nstan
vrdnad. Men ven andra tankar dko upp och gjorde honom bekymrad. Han
var utan pengar och utan sysselsttning. Detta senare var kanske det
vrsta, ty sysslolsheten var honom en svr fiende, begvad med en
aldrig vilande fantasi som han var.

Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner p lilla
Trdgrdsgatan; han fljde vnstra trottoaren utanfr Dramatiska teatern
och befann sig snart inne p Norrlandsgatan; han vandrade utan ml och
gick rtt fram; snart brjade stenlggningen bli ojmn, trkkar
eftertrdde stenhusen, illa kldda mnniskor kastade misstnksamma
blickar p den snyggt kldde personen, som s tidigt beskte deras
kvarter, och utsvultna hundar morrade hotande mot frmlingen. Mellan
grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrngar, tvttmadamer och
lrpojkar pskyndade han sina sista steg p Norrlandsgatan och var
uppe p stora Humlegrdsgatan. Han gick in i Humlegrden.
Generalflttygmstarens kor hade redan tagit sitt mulbete i ansprk, de
gamla, skalliga ppeltrden gjorde frsk att stta blom, lindarna stodo
grna och ekorrarna lekte uppe i kronorna. Han gick frbi karusellen och
kom upp i alln till teatern; dr sutto pojkar, som skolkat skolan, och
spelade knapp; lngre fram lg en mlaregosse p rygg i grset och
tittade upp till skyarna genom de hga lvvalven; han visslade s
sorglst som om varken mstare eller gesller vntade p honom, under
det att flugor och andra yrfn gingo stad och drnkte sig i hans
frgpytsar.

Falk kom upp p hjden vid ankdammen; dr stannade han och studerade
grodornas metamorfoser, observerade hstiglarna och fngade en
vattenlpare. Drp tog han sig fr att kasta sten. Detta satte hans
blod i omlopp och han knde sig fryngrad, knde sig som en skolkande
skolpojke, fri, trotsigt fri; ty det var en frihet, som han med rtt
stor uppoffring ervrat. Vid den tanken att fritt och efter behag f
umgs med naturen, som han frstod bttre n han frstod mnniskorna,
vilka blott hade misshandlat honom och skt gra honom dlig, blev han
glad, och all ofrid frsvann ur hans sinne; och han steg upp fr att
fortstta sin vg nd lngre utom staden. Han gick genom korset och
befann sig p norra Humlegrdsgatan. Han fick se att ngra brder
fattades i planket mitt emot och att en gngstig blivit upptrampad p
andra sidan. Han krp igenom och skrmde upp en gumma som gick och
plockade nsslor; han promenerade ver de stora tobakslanden, dr
Villastaden nu str, och befann sig vid porten till Lill-Jans.

Hr hade vren brutit ut p allvar ver den lilla tcka lgenheten, som
med sina tre sm stugor lg inbddad mellan blommande syrener och
ppeltrd, skyddad fr den nordliga vinden av granskogen p andra sidan
landsvgen. Hr var en fullstndig idyll uppdukad. Tuppen satt p
skalmarna till en dranktunna och gol, bandhunden lg och motade flugor i
solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trdgrdsmstaren
lg p kn vid drivbnkarna och gallrade rdisorna, lvsngarna och
rdstjrtarna sjngo i krusbrsbuskarna, halvkldda barn jagade hnsen,
som ville underska grobarheten hos diverse nysdda blomsterfrn. ver
det hela lg en helbl himmel och bakom stod den svarta skogen.

Invid drivbnkarna, i skydd av planket, sutto tv mn. Den ene var kldd
i svart hg hatt, utborstade svarta klder, hade ett lngt, smalt, blekt
ansikte och sg ut som en prstman. Den andre var en civiliserad
bondtyp, med snderbruten men fetlagd kropp, hngande gonlock,
mongoliska mustascher; han var hgst illa kldd och sg ut som vad som
helst -- hamnbuse, hantverkare eller artist -- han sg frfallen ut p
ett srskilt stt.

Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen lg rtt p honom, lste hgt
ur en bok fr den fete, vilken sg ut som om han prvat alla jordens
klimat och kunde med lugn frdraga dem alla.

D Falk passerat grinden ut t stora landsvgen, hrde han tydligt den
lsandes ord genom planket och han ansg sig kunna stanna och hra p
utan att stjla ngra frtroenden.

Den magre lste med en torr, entonig stmma, som saknade all klang, och
den fete gav d och d sin beltenhet tillknna med ett fnysande, som
stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, nr
de vishetens ord han hrde gingo ut ver det vanliga mnniskofrstndet.
Den lnge lste:

-- De hgsta grundsatserna ro, som sagt, tre: en absolut ovillkorlig
och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut frsta, rent
ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till
grund fr allt medvetande och som endast gr detta mjligt. Denna
grundsats r Identiteten, A = A. Denna terstr och kan p intet vis
borttnkas, nr man avskiljer alla medvetandets empiriska bestmningar.
Den r medvetandets ursprungliga faktum och mste drfre ndvndigt
erknnas; och dessutom r den icke ssom varje annat empiriskt faktum
ngonting villkorligt, utan ssom en fri handlings fljd och innehll r
den alldeles ovillkorlig.

-- Frstr du, Olle? avbrt lsaren.

-- O, ja, det r ljuvligt! -- Den r icke som varje empiriskt faktum
ngonting villkorligt. -- O, vilken karl! Mera, mera!

-- D man yrkar, fortfor lsaren, att denna sats r viss utan all
vidare grund --

-- Hr en sn filur -- viss utan all vidare grund, upptog den
tacksamma hraren, som drmed ville skaka frn sig varje misstanke om
att han icke skulle frst, utan all _vidare_ grund; s fint, s fint,
i stllet fr om han bara sagt utan _all_ grund.

-- Ska jag fortstta? eller mnar du avbryta mig upprepade gnger?
frgade den frorttade lsaren.

-- Jag ska inte avbryta, g p, g p!

-- S, hr kommer konklusionen (drplig i sanning!) tillgger man sig
frmgan att stta ngot.

Olle fns.

-- Man stter drigenom icke A (stora A) utan blott, att A r A, om
och fr s vitt A ver huvud r. Det r icke frgan om satsens innehll,
utan blott om dess form. Satsen A = A r allts till sitt innehll
villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig.

-- Observerade du att det var stora A?

Falk hade hrt nog; det var den fruktansvrt djupa filosofien frn
Polacksbacken som frirrat sig nda hit att kuva den ra
huvudstadsnaturen; han sg efter om icke hnsen fallit frn sina pinnar
och om icke persiljan upphrt att gro vid hrandet av det djupaste som
p tungoml blivit talat vid Lill-Jans. Han frvnade sig ver att
himlen satt kvar p sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid
en sdan frevisning av den mnskliga andens kraftprov, p samma gng
hans mnskliga lgre natur tog ut sin rtt och han knde en svr torka i
strupen, varfr han beslt att g in i en av stugorna och begra ett
glas vatten.

Han vnde allts om p sina steg och klev in i den stugan som ligger
till hger om vgen d man kommer frn staden. Drren till en stor fr
detta bagarstuga stod ppen ut till farstun, vilken icke var strre n
en reskoffert. Inne i rummet fanns endast en fllbnk, en snderbruten
stol, ett staffli och tv personer; den ena av dessa stod framfr
staffliet kldd i skjorta och byxor, vilka uppehllos av en svngrem.
Han sg ut som en gesll, men var artist, efter som han hll p att mla
skiss till en altartavla. Den andre var en ung man med fint utseende och
efter stllets rd och lgenhet verkligen fina klder. Han hade avtagit
sin rock, vikit ner skjortan och betjnade fr tillfllet mlaren med
sin prktiga byst. Hans vackra, nobla ansikte bar spr efter en
fregende natts utsvvningar, och han nickade d och d till med
huvudet, varvid han drog sig en extra tillrttavisning av mstaren,
vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det var just slutrefrngen
av en sdan dr upptuktelse, som Falk rkade f hra, d han steg in i
farstun.

-- Att du ska vara ett sdant svin och g ut och supa med den dr
slarven Selln. Nu str du hr och slsar bort din frmiddag i stllet
fr att vara p Handels-Institutet -- hj litet p hgra axeln -- s
dr! Frstrde du verkligen hela hyran, s att du inte trs g hem! Har
du ingenting kvar alls? Inte ett spr?

-- jo, nog har jag litet kvar, fastn det inte rcker s lngt.

Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den,
varvid tv riksdalerssedlar blevo synliga.

-- Ge mig de dr, s ska jag gmma dem t dig, tillrdde mstaren och
tog helt faderligt hand om sedlarna.

Falk, som frgves skt gra sig hrd, ansg nu vara s gott att g sin
vg lika obemrkt som han kommit. Han gick slunda nnu en gng frbi
komposthgen och de bda filosoferna och tog av till vnster ut t
drottning Christinas vg. Han hade icke gtt lngt, frr n han fick
sikte p en ung man, som slagit upp sitt staffli framfr det lilla,
albevuxna trsket strax dr skogen brjar. Det var en fin, smrt, nstan
elegant figur med ngot spetsigt, mrklagt ansikte; ett sprittande liv
rrde sig genom hela hans person, dr han stod arbetande framfr den
vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna
sig vid den frtrffligaste hlsa och det bsta humr. Han visslade,
smsjng och smpratade omvxlande.

D Falk kommit tillrckligt lngt fram p vgen fr att f honom i
profil, vnde han sig:

-- Selln! God dag, gamle kamrat!

-- Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det sga! r
du inte i ditt verk s hr dags p dan?

-- Nej. Men bor du hr ute?

-- Ja, jag flyttade hit med ngra bekanta den frsta april; det blev fr
dyrt att bo i stan -- vrdarna ' s kinkiga ocks!

Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna gonen tindrade.

-- Jas, tertog Falk, d kanske du knner de dr figurerna, som sutto
och lste borta vid drivbnkarna?

-- Filosoferna? Ja, d! Den dr lnge r extra ordinarie i
auktionsverket med 80 rdr om ret och den dr korte, Olle Montanus, han
skulle egentligen sitta hemma och vara bildhuggare, men se'n han kom p
filosofien tillsammans med Ygberg, s har han upphrt att arbeta och nu
gr det baklnges fr honom med raska steg. Han har upptckt att konsten
r ngot sinnligt!

-- N, men vad lever han p?

-- Ingenting just! Han str ibland modell t den praktiske Lundell och
d fr han en bit paltbrd, och det lever han p en dag eller s, och s
fr han ligga p golvet i hans rum om vintrarna, fr han vrmer alltid
litet, sger Lundell, nr veden r s dyr; och det var ganska kallt hr
i april mnad.

-- Hur kan han st modell, som ser ut som en Quasimodo?

-- Jo, det r p en korsnedtagning, dr han skall vara den ena rvaren,
vars ben redan ro snderslagna, och den stackars fan har haft
hftsjuka, s att, nr han lgger sig ver en stolskarm, blir han ganska
bra. Ibland fr han vnda ryggen till, och d blir han den andra
rvaren.

-- Varfr gr han ingenting sjlv d; har han ingen frmga?

-- Olle Montanus, kra du, r ett snille, men han vill inte arbeta, han
r filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara ftt
studera. Det r verkligen mrkvrdigt att hra honom och Ygberg nr de
tala; det r visst sant att Ygberg har lst mera, men Montanus har ett
s fint huvud att han knpper honom ibland, och d gr Ygberg sin vg
och lser in ett stycke till; men aldrig fr Montanus lna hans bok.

-- Jas, ni tycker om Ygbergs filosofi? frgade Falk.

-- , det r s fint! s fint! Du tycker vl om Fichte? Oj, oj, oj en
sdan karl!

-- N, avbrt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de tv
figurerna inne i stugan?

-- Jas, du har sett dem ocks! Jo, den ena var den praktiske Lundell,
figur- eller rttare kyrkmlare, och den andre var min vn Rehnhjelm.

De sista orden frskte han uttala med en mycket likgiltig ton fr att
gra intrycket dess starkare.

-- Rehnhjelm?

-- Ja; en mycket hygglig pojke.

-- Han stod modell dr inne?

-- Gjorde han! Ja, den Lundell; han kan begagna mnniskor; det r en fr
mrkvrdigt praktisk karl. Men kom med, s ska vi g in och reta honom,
det r det roligaste jag har hr ute; d kanske du ocks kan f hra
Montanus tala och det r verkligen intressant.

Mindre lockad av utsikterna att f hra Montanus tala, n fr att f ett
glas vatten, fljde han Selln och hjlpte honom bra staffli och
schatull.

I stugan hade scenen s till vida frndrats att modellen ftt stta sig
p den sndriga stolen och att Montanus och Ygberg slagit sig ner i
fllbnken. Lundell stod vid staffliet och rkte en snarkande trsnugga
fr de fattiga kamraterna, vilka frjdade sig t blotta nrvaron av en
tobakspipa.

D hradshvding Falk blivit presenterad, tillvaratogs han genast av
Lundell, som ville hra hans mening om sin tavla. Denna befanns vara en
Rubens, tminstone till mnet, om icke till frg eller teckning. Drp
utgt sig Lundell ver de svra tiderna fr en artist, tog ner Akademien
och hcklade Regeringen, som icke gjorde ngot fr den inhemska konsten.
Han hll nu p att mla en skiss till en altartavla i Trskla, men han
var s viss p, att den icke skulle bli antagen, ty utan intriger och
relationer kom man ingen stans. Hrvid kastade han en forskande blick p
Falks klder fr att se efter, om han kunde duga till att vara en
relation.

En annan verkan hade Falks intrde haft p de bda filosoferna. De hade
i honom genast upptckt en som lrt, och de hatade honom, ty han kunde
berva dem deras prestige inom det lilla samhllet. De vxlade
betydelsefulla blickar, vilka genast uppfattades av Selln, som drfr
frestades att visa sina vnner i deras glans och om mjligt f en
drabbning till stnd. Han fann snart sitt tvedrktspple, mttade,
kastade och trffade.

-- Vad sger Ygberg om Lundells tavla?

Ygberg, som icke vntat att f ordet s snart, mste tnka ngra
sekunder. Drp svarade han med markerad rst fljande, allt under det
Olle gned honom i ryggen fr att han skulle hlla sig styv:

-- Ett konstverk kan, enligt min mening, snderdelas i tv kategorier:
innehll och form. Vad innehllet i detta konstverk betrffar, r det av
djupt och allmnt mnskligt innehll, motivet r fruktbart, i och fr
sig, ssom sdant, och innebr alla de begreppsbestmningar och
potenser, som kunna gra sig gllande fr konstnrlig produktion; vad
formen ter betrffar, vilken i sig skall de facto manifestera
begreppet, det vill sga den absoluta identiteten, varat, jaget -- s
kan jag icke underlta att finna den mindre adekvat.

Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga ljen, som om han
sg de himmelska hrskarorna, modellen sov, och Selln fann, att Ygberg
hade gjort fullstndig succs. Nu riktades allas blickar mot Falk ssom
den dr skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske,
drom voro alla ense.

Falk knde sig bde road och frargad, och han letade i sitt minnes
gamla skrpgmmor efter ngra filosofiska vderbssor, d han fick syn
p Olle Montanus, som p slutet ftt ansiktskonvulsioner, vilket antydde
att han mnade tala. Falk tog p mf, laddade med Aristoteles och
lossade av.

-- Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig, att
Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.

Det blev alldeles tyst i rummet, och man knde att hr gllde en strid
mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev lngre n nskligt, ty
Ygberg knde inte Aristoteles och skulle hellre d n erknna det. Som
han icke var kvick i slutledningarna, kunde han icke upptcka den bresch
Falk lmnat ppen; men detta kunde Olle, och han uppfngade den
avlossade Aristoteles, tog honom med bda hnderna och slungade honom
tillbaka p sin motstndare.

-- Ehuru olrd, dristar jag mig dock undra, huruvida hradshvdingen har
kullkastat sin motstndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sttas
som bestmning i en logisk konklusion och glla ssom sdan, oaktat icke
Aristoteles nmner ordet i sin metafysik. Har jag rtt, mina herrar? Jag
vet inte! Jag r en olrd man, och hradshvdingen har studerat de dr
sakerna.

Han hade talat med halvspnda gonlock; nu fllde han dem helt och
hllet och sg ofrskmt blygsam ut.

-- Olle har rtt, mumlades frn alla hll.

Falk knde att hr mste tas itu med hrdhandskarna, om Uppsalahedern
skulle kunna rddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken
och fick upp ett Ess.

-- Herr Montanus har frnekat versatsen eller helt enkelt sagt _nego
majorem_! Gott! Jag frklarar ter igen att han gjort sig skyldig till
ett _posterius prius_; han har, d han skulle gra ett hornslut,
frirrat sig och gjort syllogismen efter _ferioque_ i stllet fr
_barbara_; han har glmt den gyllene regeln: _Csare Camestres festino
barocco secundo_ och drfr blev hans konklusion _limitativ_! Har jag
inte rtt, mina herrar?

-- Mycket rtt, mycket rtt, svarade alla, utom de bda filosoferna, som
aldrig haft en logik i hand.

Ygberg sg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han ftt
snus i gonen; men som han var en klipsk karl, hade han ocks upptckt
sin motstndares taktiska metod. Han fattade slunda hastigt det
beslutet att icke svara p sprsmlet, utan tala om ngot annat. Han
drog slunda fram ur minnet allt vad han lrt och allt vad han hrt,
brjande med det referat av Fichtes vetenskapslra som Falk nyss hrt
genom planket, och detta drog ut p frmiddagen.

Under tiden stod Lundell och mlade och snarkade med sin sura trpipa.
Modellen hade somnat p den trasiga stolen, och hans huvud sjnk allt
djupare och djupare, tills det vid tolvtiden hngde mellan hans knn, s
att en matematiker kunde rknat ut nr det skulle n jordens medelpunkt.

Selln satt i ppna fnstret och njt, och den arme Falk, som drmt om
ett slut p den frfrliga filosofien, mste ta hela nvar med
filosofiskt snus och kasta i gonen p sina fiender. Pinan skulle ha
blivit utan nda, om icke modellens tyngdpunkt s smningom blivit
flyttad ver p en av stolens mtligaste sidor, s att denna med ett
brak gick snder och baronen fll i golvet, varvid Lundell fick ett
tillflle att bryta ut ver dryckenskapslasten och dess bedrvliga
fljder bde fr en sjlv och fr andra, med vilka senare han menade sig
sjlv.

Falk, som ville ska hjlpa den frlgne ynglingen ur hans bryderi,
skyndade att vcka en frga p tal som kunde vara av det mest allmnna
intresse.

-- Var mna herrarna ta middag i dag?

Det blev s tyst att man hrde flugorna surra; Falk visste icke han, att
han trampat p fem liktornar p en gng. Lundell brt frst tystnaden.
Han och Rehnhjelm skulle ta p Grytan, dr de brukade ta, emedan de
hade kredit; Selln ville icke ta dr, emedan han icke var njd med
maten, och han hade nnu icke deciderat sig fr ngot stlle, vid vilken
osanning han kastade en frgande, ngslig blick p modellen. Ygberg och
Montanus hade mycket att gra, s att de icke ville frstra sin dag
med att kl sig och g till sta'n, utan de mnade skaffa sig ngot dr
ute; vad det var fr ngot, sade de inte.

Drp brjade toaletten, vilken mest bestod i tvttningar ute vid den
gamla trdgrdsbrunnen. Selln, som dock var sprtten, hade ett
tidningspapper gmt under fllbnken, ur vilken han framtog kragar,
manschetter och krs, allt av papper; drp tillbragte han en lng stund
p kn framfr brunnsppningen fr att se sig knyta ett brungrnt
sidenband, som han ftt av en flicka, och att lgga sitt hr p ett
srskilt stt; nr han drjmte gnidit av sina skor med ett
kardborrblad, borstat hatten med rockrmen, satt en druvhyacint i
knapphlet och tagit fram sitt kanelrr, var han frdig. Vid hans
frfrgan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke
hade tid nnu p ngra timmar, han skulle hjlpa honom att rita, och
Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu. Rehnhjelm var undergiven
och lydde, ehuru han hade svrt att skiljas frn sin vn Selln, som han
tyckte om, under det han dremot hyste avgjord motvilja fr Lundell.

-- Vi trffas i alla fall i Rda Rummet i kvll? framkastade Selln
trstande, och drom voro alla ense, till och med filosoferna och den
moraliske Lundell.

Under vgen till sta'n invigde Selln sin vn Falk i varjehanda
frtroenden rrande nybyggarna p Lill-Jans, varav inhmtades, att han
sjlv brutit med Akademien p grund av skilda sikter om konst; att han
visste med sig ga talang och att han skulle lyckas, om det ock mnde
drja, ehuru det var ondligt svrt att f ett namn utan att ha ftt
kungliga medaljen. ven naturliga hinder reste sig emot honom; han var
fdd p Hallands skoglsa kust, han hade lrt sig lska det stora och
enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte fr nrvarande om
detaljer, smsaker, och drfr fick han icke slja; han skulle nog kunna
mla som de andra, men det ville han icke.

Lundell dremot, det var en praktisk man -- Selln uttalade alltid ordet
praktisk med ett visst frakt. -- Han mlade efter folkets smak och
nskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lmnat
Akademien, men av hemliga, praktiska skl, och han hade icke brutit med
den, oaktat han gick omkring och berttade s. Han uppehll sig rtt bra
med att teckna t illustrerade magasin och skulle nog, oaktat sin
obetydliga talang, en dag lyckas genom relationer och srskilt genom
intriger, dem han fick lra sig av Montanus, som redan gjort upp ngra
planer, vilka Lundell med framgng realiserat -- och Montanus -- det var
snillet, fastn han var fasligt opraktisk.

Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland. Fadern hade gt
en stor egendom, vilken slutligen gtt ifrn honom och stannat i
hnderna p frvaltaren. Nu var den gamle dlingen tmligen fattig, och
hans nskan var, att sonen skulle hmta lrdom av hans frflutna och
genom att bli frvaltare terskaffa t huset en egendom, och drfr gick
denne nu p Handelsinstitutet fr att lra sig lantbruksbokhlleri,
vilket han avskydde. Det var en snll gosse men litet svag och han lt
leda sig av den sluge Lundell, vilken icke frsmdde att taga ut arvodet
in natura fr sina moraler och sitt beskydd.

Emellertid hade Lundell och baronen satt sig till arbetet, som gick s
till, att baronen ritade, under det mstaren lg i fllbnken och
vervakade arbetet, det vill sga rkte.

-- Om du nu r flitig, s ska du f g med mig och ta middag p
_Tennknappen_, lovade Lundell, som knde sig rik med de tv riksdalerna
han rddat undan frstrelsen.

Ygberg och Olle hade dragit sig uppt skogsbacken fr att sova ver
middagen. Olle var strlande efter sina segrar, men Ygberg var dyster;
han hade blivit vertrffad av sin lrjunge. Han hade dessutom blivit
kall om ftterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om ta
hade vckt slumrande knslor, vilka icke p ett helt r ftt giva sig
luft. De lade sig under en gran; Ygberg gmde den dyrbara boken, vilken
han aldrig velat lna ut till Olle, vl inlindad i ett papper, under
sitt huvud och strckte ut sig i sin fulla lngd. Han var blek som ett
lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en
uppstndelse. Han sg huru smfglar to granfrn ovanfr hans huvud och
slppte ner skalen p honom, han sg huru en stinn ko gick och betade
mellan alarna och han sg rken stiga upp frn trdgrdsmstarens
kksskorsten.

-- r du hungrig, Olle? frgade han med matt stmma.

-- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar p den underbara boken.

-- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knppte ihop hnderna ver
brstet och verantvardade sin sjl t den allfrbarmande smnen.

Nr hans svaga andedrag blivit tillrckligt regelbundna, lirkade den
vakande vnnen fram boken s sakta, att icke den sovande skulle stras;
drp kastade han sig framstupa och brjade sluka det dyrbara
innehllet, varunder han glmde bde Tennknappen och Grytan.




                            FJRDE KAPITLET.
                           Herrar och hundar.


Det hade frflutit ngra dagar. Carl Nicolaus Falks tjugutvriga fru
hade just slutat dricka sitt kaffe p sngen, den kolossala
mahognysngen i den vldiga sngkammaren. Klockan var nnu bara tio.
Mannen hade varit ute sedan klockan sju p morgonen och tagit upp lin
nere vid bron, men det var alls icke i frlitande p att han icke skulle
komma hem s snart, som den unga frun tog sig den friheten att ligga s
lnge, oaktat det fr vrigt stred emot husets seder och skick. Det
tycktes snarare vara henne ett nje att f bryta mot alla husets
inrotade seder och skick. Hon hade endast varit gift i tv r, men hade
haft tillrcklig tid att infra genomgripande reformer i det gamla,
konservativa borgarhuset, dr allting var gammalt, till och med
tjnarna; och makten drtill hade hon ftt, d hennes man hade frklarat
henne sin krlek och hon ndigt givit honom sitt ja, det vill sga i
nder befriat sig frn ett frhatligt hem, dr hon ftt stiga upp
klockan sex fr att arbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin
frlovningstid vl; hon hade nmligen drunder samlat alla garantier fr
att f fra ett fritt och oberoende liv fr sin personliga del, utan
ngon inblandning frn mannens sida; dessa garantier bestodo visserligen
blott i lften, givna av en krlekssjuk man, men hon, som var vid full
sans, tog dem och skrev upp dem i sitt minne. Mannen hade dremot efter
ett tvrigt, barnlst ktenskap visat bjelse att glmma alla dessa
frbindelser om, att frun skulle f sova s lnge hon ville, dricka
kaffe p sngen m. m.; han hade till och med varit nog ogrannlaga att
pminna henne om, att han dragit upp henne ur dyn, att han befriat henne
ur ett helvete, och att han gjort detta med uppoffring, ty han hade
ingtt en mesallians -- hennes far var flaggskeppare vid flottan. Det
var p svaren till dessa och dylika tillvitelser hon nu lg och
funderade, och som hennes goda frstnd aldrig under deras bekantskap
varit omtcknat av ngra knslors rus, var hon nnu i besittning av
detsammas bruk -- och hon visste att bruka det. Det var drfr med en
oblandad gldje hon hrde symptomerna av sin mans hemkomst till
frukosten. Det brjade nmligen sl i drrarna ut till matsalen
samtidigt med att ett vldigt rytande lt hra sig, varvid frun stack
huvudet under tcket fr att dlja sitt skratt. Steg hrdes p
frmaksmattan, och i sngkammardrren syntes den vredgade mannen med
hatten p huvudet. Frun vnde ryggen ditt och lockade med sin mest
smekande rst:

-- r det min lilla drngluns, som kommer? Stig p, stig p!

Lilla drnglunsen, det var smeknamnet, och herrskapet hade de mest
originella sdana, var icke bjd att komma, utan han stannade i drren
och skrek.

-- Varfr r inte frukosten dukad? Va!

-- Frga pigorna, jag har inte tagit mig att duka. Och var s god och
tag av hatten, nr man kommer in, min herre!

-- Var har du gjort av min mssa d?

-- Den har jag brnt upp! Den var s flottig, s jag tyckte du borde
skmmas.

-- Har du brnt upp! N det ska vi tala om sen! Varfr ligger du och
vrker nnu lngt fram p frmiddan, i stllet fr att se efter pigorna.

-- Drfr att det roar mig!

-- Tror du att jag gift mig med en hustru, som inte vill se om sitt hus?
Va!

-- Ja, det har du! Och varfr tror du att jag gift mig med dig? Det har
jag sagt dig tusen gnger -- drfr att jag skulle slippa arbeta, och
det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara p heder,
att du inte lovat mig det! Ser du nu en sdan karl du r. Precis lik
alla andra!

-- Ja, det var d det!

-- D! Nr var det? ro inte lften alltid bindande? Ska det vara ngon
viss rstid kanske, d de ska ges?

Mannen knde fr vl den oryggliga logiken, och hustruns goda humr
gjorde samma verkan som trar i dylika fall -- han gav sig.

-- Jag tnker ha frmmande i kvll, frklarade han.

-- Jas, tnker du det. Herrfrmmande?

-- Naturligtvis! Jag tl inte kvinnor!

-- N, du har vl gjort dina uppkp d?

-- Nej, det skall du gra!

-- Jag! Nej, jag har inga pengar fr frmmande! Jag kommer visst inte
att anvnda hushllspengarna till ngra extra frplgningar.

-- Nej, dem kper du upp till din toalett och andra onyttiga saker.

-- Kallar du det onyttiga saker som jag sitter och arbetar t dig? r en
rkmssa onyttig kanske, ro tofflor onyttiga kanske? Sg! Svara d
uppriktigt.

Hon frstod alltid att formulera sina frgor s, att svaret mste bli
tillintetgrande fr den svarande. Det var mannens egen skola hon gtt
i. Denne mste slunda, efter han icke ville bli tillintetgjord,
oupphrligt ta upp nya mnen.

-- Jag hade verkligen anledning, sade han med en viss rrelse, att se
folk i kvll; min gamle vn Fritz Levin i posten har efter 19 rs
tjnstgring blivit ordinarie -- han stod i Posttidningen i gr kvll.
Men efter som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid gr dig
till viljes, s bryr jag mig icke om den saken, utan ser bara honom och
magister Nystrm nere p kontoret.

-- Jas, den slarven Levin har blivit ordinarie nu, det var d fr vl.
D kanske du kan f igen alla de pengar han r skyldig dig.

-- Jojo du, jag tnker nog p det!

-- Men kan du sga mig hur du vill umgs med en sdan slarv, som han r,
och den magistern sen; det r ju riktiga schaskar, som knappt ha
klderna p kroppen.

-- Hr du, min lilla gumma, jag lgger mig inte i dina affrer; lt du
mig skta mina.

-- Efter som du har frmmande dr nere, s vet jag inte vad som hindrar
mig att ha frmmande hr uppe.

-- Nej, ingenting alls!

-- N, kom d hit, lilla drnglunsen, och ge mig lite pengar!

Lunsen, som i alla avseenden var belten med resultatet, efterkom
befallningen med nje.

-- Hur mycket skall du ha? Jag har mycket ont om pengar i dag.

-- , jag r njd med femtio.

-- r du galen?

-- Galen, var s god och ge mig vad jag begr; jag behver inte svlta,
nr han gr p kllare och smrjer sig.

Freden var bilagd och parterna skildes med msesidig beltenhet. Han
slapp ta en dlig frukost hemma, han mste ta ute, han slapp sitta och
ta en tarvlig sup dr uppe och vara generad fr fruntimmer, ty han
hade varit ungkarl fr lnge, och han behvde icke ha ont samvete, ty
det kunde han ha i detta enda fall, ver att hustrun satt ensam, d hon
ju skulle ha frmmande sjlv och ville nra p bli av med honom -- och
det var vrt femtio riksdaler!

Nr mannen hade gtt, ringde frun p husan, fr vars skull hon i dag
underkastat sig att ligga s lnge, emedan denna hade frklarat att man
hr i huset brukat stiga upp kl. 7. Drp befallde hon fram papper och
penna och skrev fljande biljett till Revisorskan Homan, som bodde mitt
emot.

Snlla Evelyn!

Kom till mig p en kopp te i kvll, s f vi tala om stadgarna till den
dr freningen Fr kvinnans rttigheter. Kanske en basar eller ett
sllskapsspektakel skulle kunna vara till ngon nytta. Jag lngtar
riktigt att f freningen till stnd; det r ett djupt behov, som du s
ofta sger, och jag knner det mycket djupt, om jag tnker efter. Tror
du att Hennes Nd skulle vilja gra mig den ran p samma gng; jag
skall kanske gra visit hos henne frst. Kom och hmta mig kl. 12, s g
vi till Bergens och dricka chokolad. Min man r borta.

                                                        Din _Eugenie_.

P. S. Min man r borta.

                   *       *       *       *       *

Drp steg hon upp och kldde sig fr att vara i ordning klockan 12.

                   *       *       *       *       *

Det hade blivit afton samma dag. sterlnggatan lg redan i skymning, d
klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstrimma frn Ferkens grnd
brt nnu in i Falks linkramhandel, som Andersson d stngde. P
kontoret innanfr hade luckorna redan blivit tillskjutna och gasen tnd.
Dr var sopat och stdat; vid drren sttade tvenne buteljkorgar, ur
vilka halsar med rtt lack och gult lack och stanniol och till och med
skrt silkespapper stucko upp. Mitt p golvet stod ett bord med vit duk;
p detta tronade en ostindisk bl och en tung, mngarmad silverstake.
Och p golvet vandrade Carl Nicolaus Falk. Han hade ptagit en svart
bonjour och sg respektabel, men ven glad ut. Han hade rttighet att
fordra en trevlig afton; han bestod den sjlv och hade arrangerat den
sjlv; han var hemma hos sig utan att vara generad av fruntimmerna, och
hans gster voro av den naturen, att han hade rttighet fordra icke
allenast uppmrksamhet och artighet utan ven litet mera. De voro
visserligen endast tv, men han tyckte inte om mycket folk; dessa voro
hans vnner, plitliga, tillgivna som hundar, undergivna, behagliga,
alltid laddade med smicker och aldrig begivna p motsgelser. Han kunde
nog ha skaffat sig bttre umgnge fr sina pengar, och han hade ven
sdant tv gnger om ret, d hans fars gamla vnner voro bjudna, men
han var uppriktigt sagt fr mycket despot fr att trivas med dem.

Emellertid var klockan tre minuter ver sju och ngra gster hade icke
infunnit sig. Falk brjade bli otlig. Han var van att, d han
rekvirerade sitt folk, de p minuten voro p platsen. Tanken p de
ovanligt blndande arrangemangerna och dessas frlamande intryck
uppehll dock hans tlamod den minut som tgick innan notarien Fritz
Levin i Postverket intrdde.

-- God afton, min snlla bror -- nej! -- hr stannade han i
rockavdragningen, tog av glasgonen och hycklade en verraskning ver de
storartade tillrustningarna som om han ville falla baklnges av bara
frvning. Sjuarmade ljusastaken och tabernaklet. Min Gud, min Gud!
utbrast han d han fick se buteljkorgarna.

Den som under utbrottet av dessa vl verlsta roligheter tog av sig
verrocken var en medellders man av den fr tjugu r sedan moderna
Kunglig Sekterstypen, med mustascher och polisonger i ett sammanhang och
hret med sned bena och coup-de-vent. Han var blek som ett lik, tunn som
en svepning, var gentilt kldd, men sg ut som om han frs i alla leder
och hade hemligt umgnge med fattigdomen.

Falk vlkomnade honom p ett rtt och verlgset stt, som antydde, dels
att han fraktade smicker, i synnerhet frn det hllet, dels att den
intrdande tnjt frtroendet att vara hans vn. Ssom lmplig
gratulation till utnmningen ansg han vara att gra en relation om hans
fars kungliga fullmakt p kaptensbestllningen vid Borgerskapet.

-- N, det knns sknt att ha sin kungliga fullmakt! Va? Min far hade
ocks kunglig fullmakt ...

-- Frlt, min lilla bror, jag har bara konstitutorial.

-- N konsistorial eller kunglig fullmakt r precis detsamma; ska du
lra mig det, du! Min far hade ocks kunglig fullmakt ...

-- Jag frskrar bror!

-- Frskrar! Vad menar du med frskra! Tror du att jag str och
ljuger. Sg? Menar du verkligen att jag ljuger?

-- Nej, fr all del, du ska inte ta i s hett!

-- Du erknner slunda att jag inte ljuger, allts har du d kunglig
fullmakt. Vad str du och pratar smrja fr d! Min far ...

Den bleka mannen, som redan vid intrdet i kontoret tycktes ha en pluton
furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, strtade nu fram mot
sin vlgrare, fast besluten att gra processen kort, innan kalaset
brjade, s att man sedan kunde f vara i ro.

-- Hjlp mig, stnade han som en drunknande, i det han drog fram ett
reversal ur brstfickan.

Falk satte sig i soffan, ropade p Andersson, befallde honom dra upp
buteljerna, och brjade laga blen. Drp svarade han den bleke:

-- Hjlp? Har jag inte hjlpt dig? Har du inte lnat av mig upprepade
gnger utan att betala igen? Va? N, har jag inte hjlpt dig? Vad menar
du d?

-- Min kra bror, det vet jag nog att du alltid varit snll emot mig.

-- N, r du inte ordinarie nu? Jo! Nvl! Det skulle ju bli s bra d!
D skulle alla skulder betalas och d skulle det bli ett nytt liv. Det
dr har jag hrt nu i aderton r. N, hur mycket fr du i ln nu?

-- Tolvhundra riksdaler, mot ttahundra som jag hade frut; men nu ska
du hra. Fullmakten kostar ett hundratjugufem, pensionskassan tar
femtio, summa ett hundrasjuttiofem; var ska jag f dem ifrn! Men nu
kommer det vrsta, mina fordringsgare ha tagit infrsel i halva ln,
sledes har jag numera bara sexhundra riksdaler att leva p i stllet
fr att jag hade tta frut, och det r detta jag vntat p i nitton r.
Det r roligt att bli ordinarie d!

-- Ja, men varfr har du satt dig i skuld? Man ska inte stta sig i
skuld; aldrig stta -- sig -- i -- skuld!

-- Nr man fr g med hundra riksdalers gratifikation i mnga r.

-- D har man inte dr att gra. Emellertid, det dr r saker som inte
rr mig! -- inte -- rr -- mig!

-- Vill du inte fr den hr enda gngen skriva p?

-- Du knner mina principer i detta fall, jag skriver aldrig p. Lt det
vara slut nu!

Levin tycktes icke vara ovan vid avslag i den dr vgen och han lugnade
sig. I detsamma kom ocks magister Nystrm och gjorde ett nskvrt
avbrott i samtalet. Det var en torr person med ett hemlighetsfullt
utseende och hemlighetsfull lder; hans sysselsttning var ocks
hemlighetsfull -- han skulle vara lrare vid ngon skola p sder, men i
vilken, det frgade ingen efter och han var icke angelgen att tala om
det. Hans mission i Falks sllskap var fr det frsta att tituleras
magister, nr ngon hrde det, fr det andra att vara undergiven och
artig, fr det tredje att d och d komma och begra att f lna, hgst
en femma, ty det ingick i Falks andliga behov, att folk skulle komma och
be att f lna pengar av honom, helt litet frsts, och fr det fjrde,
att skriva vers vid festliga tillfllen, vilket icke var det minst
maktpliggande i hans mission.

Nu satt Carl Nicolaus Falk dr, sjlv mitt i skinnsoffan, ty man skulle
inte glmma, att det var hans soffa, omgiven av sin generalstab, eller
sina hundar, som man ock kunde sga. Levin fann allting magnifikt,
blen, glasen, sleven, cigarrerna (hela ldan var framburen frn
kaminkransen), tndstickorna, askfaten, buteljerna, korkarna,
jrntrdarna -- allt. Magistern sg njd ut och behvde icke tala, ty
det gjorde de andra; han skulle endast vara nrvarande fr att vid behov
kallas som vittne.

Falk hjde frsta glaset och drack -- fr vem, det fick ingen veta, men
magistern trodde, att det var fr dagens hjlte och drog drfr fram med
verserna med detsamma samt brjade lsa till Fritz Levin, d han blev
ordinarie.

Falk verflls hrvid av en svr hosta, vilken inverkade strande p
upplsningen och tillintetgjorde verkan av de mest kvicka pointerna; men
Nystrm, som var en klok man, hade frutsett detta och drfr hade han
instuckit den lika vackert tnkta som sagda sanningen att vart fan
skulle Fritz Levin ha farit, om icke Carl Nicolaus Falk hade varit.
Denna fina antydan p de mnga ficklnen, som Falk beviljat sin
ordinarie vn, gjorde att hostan gav sig och att man bttre kunde
uppfatta slutstrofen, som helt ogrannlaga dedicerades till Levin, vilket
missgrepp ter igen hotade att stra harmonien. Falk hllde i sig sitt
glas, liksom om han tmt en kalk brddad av otacksamheten.

-- Du var inte s rolig i dag som du brukar, Nystrm! sade han.

-- Nej, han var mycket roligare p din trettiottonde fdelsedag,
hjlpte Levin p, som visste vart det skulle bra hn.

Falk genomletade med en blick hans sjls hemligaste vrr fr att se
efter om dr dolde sig ngot svek -- och som han var fr stolt att se
ngot, sg han intet. Han fullfljde allts:

-- Ja, det tror jag det! det var det roligaste jag hrt; det var s
kvickt s att man skulle kunna lta trycka det; du borde lta trycka
dina saker. Hr du, Nystrm, du kommer bestmt ihg dem utantill, gr du
inte det?

Nystrm hade s dligt minne eller, fr att sga sanningen, han tyckte
att de druckit fr litet fr att gra ett s grovt vld p blyghet och
god smak och han bad att f uppskov; men Falk, som retades av den tysta
oppositionen, och som redan var fr lngt ute fr att vnda om,
insisterade. Han trodde till och med att han hade en avskrift av
verserna p sig; han skte i plnboken och, jaha, dr lgo de.
Blygsamheten frbjd honom icke att lsa upp dem sjlv, ty det hade han
gjort mnga gnger, men det lt bttre om en annan gjorde det. Och den
stackars hunden bet i sin kedja, men den hll. Han var en finknslig
natur, denne magister, men han mste vara r fr att kunna f fortfara
att frvalta livets dyrbara gva, och han hade varit r med besked. Alla
livets intimaste frhllanden voro blottade, allt som stod i frbindelse
med trettiottaringens fdelse, upptagande i frsamlingen, uppfostran
och vrd var frljligat och mste ha frefallit sjlva fremlet
vmjeligt, svida det rrt ngon annan person n honom sjlv, men nu var
det utmrkt, drfr att det sysselsatte sig med hans person. Efter
slutad lsning dracks Falks skl med jubel och den dracks i mnga glas,
ty man knde, att man var fr nykter fr att kunna hlla sina verkliga
knslor i styr.

Drp rjdes bordet och nu inbars en magnifik sexa med ostron och fgel
och annat gott. Falk gick omkring och luktade p assietterna, skickade
en och annan tillbaka, tillsg att engelska portern var kylslagen och
att vinerna voro tempererade vart efter sin art. Det var nu som hans
hundar skulle tjnstgra och bereda honom ett angenmt skdespel. Nr
allt var frdigt tog han upp sitt guldur och hll det i handen medan han
framkastade fljande skmtsamma frga, vid vilken de svarande voro s
vana, s vana:

-- Huru mycket ro herrarnas silverklockor?

Dessa avgvo pliktskyldigast och under lmpliga skratt det skade
svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta frsatte Falk i briljant
lynne, som tog sig luft i det alls icke ovntade:

-- Djuren fodras klockan tta! -- Varp han satte sig, slog i tre supar,
tog sjlv en och inbjd de andra att gra samma.

-- Jag brjar, jag, efter som ni inte vill! Hr krusas inte. Hugg fr
er, pojkar!

Och s brjades fodringen. Carl Nicolaus, som icke var synnerligen
hungrig, hade god tid att njuta av de andras aptit, och han uppmanade
dem med hugg och slag och otidigheter att de skulle ta. Ett grnslst
vlvilligt leende spred sig ver hans ljusa solskensanlete, nr han sg
deras iver, och det var svrt att utrna vilket som mest gladde honom:
att de to s snllt, eller att de voro s hungriga. Han satt som en
kusk och smackade p dem och klatschade t dem:

-- t du, Nystrm; du vet inte nr du fr ngot hrnst! Stt i dig,
notarie; du ser ut som du skulle behva ktt p bena. Grinar du t
ostronen -- duger de inte t en s'n dr, kanhnda? -- Va! Tag en bit
till! Tag fr dig du! Orkar inte? Vad r det fr prat! Se s! Nu ta vi
en halva! Drick l, gossar! Du ska ha mera lax! Du ska, ta mig fan, ha
en bit lax till! t du, ta mig fan! Det kostar dig lika mycket!

Nr fgeln var skuren, fyllde Carl Nicolaus med en viss hgtidlighet
rdvinsglasen, varvid gsterna, som befarade ett tal, gjorde en paus.
Vrden hjde sitt glas, luktade p detsamma och framsade med djupt
allvar fljande vlkomsthlsning:

-- Skl, suggor!

Nystrm besvarade tacksamt sklen med att hja sitt glas och dricka, men
Levin lt sitt st, varvid han sg ut som om han slipade en kniv i
bakfickan.

Nr supn led till slut och Levin knde sig strkt av mat och dryck och
vinets ngor stego, brjade han erfara en viss vdlig knsla av
oberoende och en stark frihetslusta vaknade hos honom. Hans rst blev
mera klangfull, hans ord uttalades med mera skerhet och han rrde sig
obesvrat.

-- Tag hit en cigarr, befallde han, en god cigarr! Inte ngot fusel!

Carl Nicolaus, som tog detta fr ett lyckat skmt, lydde.

-- Jag ser inte din bror hr i kvll! sade Levin nonchalant.

Det lg ngot olycksbdande och hotande i hans rst, och detta knde
Falk, ty han blev missmodig.

-- Nej! svarade han kort, men obestmt.

Levin drjde innan han slog till nsta slag. Det hrde till hans mest
inbringande sysselsttningar att lgga sig i folks affrer, som det
heter, och han bar skvaller mellan familjer, sdde ett litet
tvedrktsfr hr och dr, fr att sedan f den tacksamma rollen av
medlare. Hrigenom skaffade han sig ett fruktansvrt inflytande, och han
kunde nr han ville leda mnniskorna som dockor. Falk knde ocks detta
obehagliga inflytande och ville bli fri frn det, men han kunde icke, ty
Levin frstod s vl att med finter reta hans nyfikenhet; och genom att
antyda mera n han i sjlva verket visste, lockade han ur folk deras
hemligheter.

Nu var det emellertid Levin, som hade piskan, och han svor, att han
skulle kra sin frtryckare. Han klatschade nnu bara i luften, men Falk
vntade p stryk. Han frskte byta om mne. Han uppmanade att dricka,
och dr dracks! Levin blev allt vitare och kallare, men ruset steg! Han
lekte med sitt offer!

-- Din fru har frmmande i kvll, sade han likgiltigt.

-- Hur vet du det? frgade Falk bestrt.

-- Jag vet allting, svarade Levin och visade tnderna. Han gjorde ocks
det i det nrmaste. Hans vidstrckta affrsfrbindelser ndgade honom
att beska s mnga offentliga stllen som mjligt, och dr fick han
hra mycket, bde vad som sades i hans sllskap och i andras.

Falk blev verkligen rdd, han visste inte varfr, och han fann fr gott
att avvnda den annalkande faran. Han blev artig och till och med
dmjuk, men Levin blev allt djrvare. Till sist terstod fr vrden
endast att hlla ett tal, att verkligen erinra om orsaken till
frtrandet av dessa massor mat och vin, med ett ord, att ge ett
erknnande t dagens hjlte. Det fanns ingen annan utvg --; han var
visserligen ingen talare, men det mste nu ske! Han knackade i blen,
fyllde glasen och erinrande sig ett gammalt tal, som hans far hll fr
honom, d han blev sin egen, steg han upp och brjade mycket lngsamt.

-- Mina herrar! Jag har nu varit min egen i tta r; jag var d inte mer
n trettio.

Frndrandet av lge frn att sitta till att st framkallade en hftig
blodstigning t huvudet, s att han knde sig frvirrad, vartill ven
Levins hnande blickar bidrogo. Han blev s bortkommen att talet trettio
frefll honom s vidunderligt stort att han hpnade --

-- Sa jag trettio? Jag menade -- inte det! Emellertid, jag hade d
konditionerat hos min far, i -- mnga r, jag kan inte erinra mig -- nu
-- precis huru mnga. Mja! Det skulle bli fr lngt att upprepa vad jag
under dessa r genomgick och erfor, ty det r mnniskans de! Ni tycker
kanske att jag r egoistisk ...

-- Hr! stnade Nystrm, som lagt ner sitt trtta huvud p bordet.

Levin sttte ut rken mot talaren som om han spottade t honom.

Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under det hans blickar skte
ett fjrran ml, som han icke kunde fatta.

-- Mnniskan r egoistisk, det veta vi alla. Mja! Min far, som hll tal
fr mig nr jag blev min egen, som jag nyss nmnde --

Hr tog talaren upp sitt guldur och lsgjorde det frn kedjan. De bda
hrarna sprrade upp gonen. Skulle han ge Levin en hedersgva?

-- verlmnade vid tillfllet fljande guldur, som han ftt av sin far
anno --

ter igen de fruktansvrda siffrorna, och han ryggade!

-- Detta guldur, mina herrar, har jag ftt, och det r aldrig -- utan
rrelse -- jag tnker p den stund -- jag fick det. Ni tycker kanske att
jag r egoistisk, mina herrar? Det r jag inte! Det r visserligen inte
vackert att tala om sig sjlv, men, vid ett tillflle som detta, ligger
det s nra till hands, att man tar en verblick tillbaka -- ver det
frflutna. Jag vill bara bertta en enda liten omstndighet.

Han hade glmt Levin, glmt dagens betydelse och trodde att det var hans
svensexa. Men nu svvade fr honom scenen med brodern om morgonen och
hans triumf. Han knde otydligt ett behov att tala om denna triumf, men
han kunde icke erinra sig mera av detaljerna n att han bevisat honom,
att han var en skurk; hela bevisningskedjan hade fallit bort ur minnet
och det terstod endast tv fakta: brodern och en skurk; han frskte
knyta ihop dem, men de gingo i sr. -- Hans hjrna arbetade och
arbetade, och nya bilder rullade fram. Han behvde tala om ngot
delmodigt drag ur sitt liv; han kom i hg att han givit sin hustru
pengar p morgonen, att hon fick sova s lnge hon ville och fick dricka
kaffe p sngen; men det lmpade sig icke fr tillfllet; han befann sig
i en svr belgenhet och vaknade till besinning av fruktan fr den
tystnad som uppsttt och de tv vassa blickar som oavltligt betraktade
honom. Han fann sig stende med uret i hand. Uret? Var hade det kommit
ifrn! Varfr sutto de hr i mrkret och han stod! Jo, s var det, han
talade fr dem om uret och de vntade p fortsttningen.

-- Detta ur, mina herrar, r visserligen inte ngot mrkvrdigt ur. Det
r bara franskt guld.

De bda silverklockornas forne gare gjorde stora gon. Det var nytt fr
dem!

-- Och jag tror att det bara r sju rubiner -- det r alls inte ngot
mrkvrdigt ur -- det r snarare ett dligt ur!

Han blev ond av ngon hemlig orsak, som knappast hans hjrna visste, och
han mste bryta ut emot ngonting. Han knackade uret i bordet och skrek:

-- Det r ett frbannat dligt ur, sger jag. Hr p nr jag talar! Tror
du mig inte, Fritz? Svara! Du sitter och ser s falsk ut. Du tror inte
vad jag sger! Jag ser p dina gon, Fritz, att du inte tror vad jag
sger. Jag r mnniskoknnare, du! och jag kan nog g i borgen fr dig
en gng till! -- Antingen ljuger du eller ljuger jag. Hr p nu, ska jag
bevisa att du r en skurk. Mja! Hr p, Nystrm! Om -- jag -- skriver
ett falskt intyg r jag en skurk d?

-- Visst fan r du en skurk, svarade Nystrm gonblickligen.

-- Ja! -- Mja!

Han frskte frgves erinra sig, att Levin skrivit ngot falskt intyg
eller ver huvud ngot intyg alls -- allts frfll saken. Levin var
trtt och fruktade att offret skulle frlora besinningen, s att det ej
skulle ga krafter kvar att kunna njuta av det tillrnade slaget. Han
avklippte slunda med ett skmt i Falks egen stil.

-- Skl, gamla skurk!

Drp lt han karbasen g. Han tog nmligen fram ett tidningsnummer och
frgade Falk i en kall, mrdande ton:

-- Har du lst Folkets Fana?

Falk stirrade p skandalbladet, men teg. Det oundvikliga skulle komma.

-- Det str en rolig artikel dr om Kollegiet fr utbetalandet av
mbetsmnnens lner.

Falk blev vit i ansiktet.

-- Man sger att din bror har skrivit det!

-- Det r lgn! Min bror r ingen skandalskrivare! Inte _min_ bror, du!

-- Tyvrr har han dock ftt st fr det! Han lr vara bortkrd frn
verket.

-- Det ljuger du!

-- Nej! Jag sg honom fr vrigt tillsammans med en slusk p Tennknappen
hrom midda'n! Det r frbannat synd p pojke!

Detta var verkligen det vrsta som skulle kunnat trffa Carl Nicolaus
Falk. Han var vanrad! Hans namn och hans fars namn -- allt vad de gamle
borgarne utrttat var frgves gjort. Om ngon kommit och berttat att
hans hustru hade dtt -- d kunde den saken ha blivit hjlpt, en
penningfrlust kunde ocks ha blivit reparerad. Om ngon berttat, att
hans vnner Levin eller Nystrm blivit arresterade fr frfalskning, s
skulle han helt enkelt ha frnekat bekantskapen, ty han syntes aldrig
ute med dem. Men slktskapen med sin bror kunde han icke frneka. Han
var vanrad genom sin bror; det var ett faktum!

Levin hade haft ett visst nje i att f frambra denna historia; ty
Falk, som aldrig gav sin bror ngot uppmuntrande tillmle, d denne
hrde det, plgade dremot skryta med honom och hans frtjnster infr
sina vnner.

Min bror, hradshvdingen! Hm! Det r ett huvud det! Han kommer att g
lngt, ska ni f se! Att stndigt hra dessa indirekta frebrelser
hade retat Levin, s mycket mer som Carl Nicolaus drog upp en bestmd,
overstiglig skillnad mellan notarier och hradshvdingar, ehuru han
icke kunde precisera den med ord.

Levin hade utan att behva lyfta sin hand ftt en lysande hmnd, fr s
gott pris, att han ansg sig ha rd att vara delmodig och upptrda som
trstare.

-- N, inte ska du ta det s frbaskat hett. Man kan ju vara mnniska
nd, fast man r tidningsskrivare, och vad skandalen betrffar, s r
den inte s farlig. Nr man inte gr t enskilda personer, s r det ju
inte skandal; fr vrigt r det mycket roligt skrivet, mycket kvickt och
det lses i hela sta'n.

Det sista trstepillret hll p att stta Falk i raseri.

-- Han har stulit mitt goda namn, mitt namn! Hur ska jag vga visa mig
p Brsen i morgon. Vad ska folk sga!

Med folk menade han egentligen sin hustru, vilken skulle bli mycket glad
ver denna hndelse, som gjorde mesalliansen mindre knnbar. Hans hustru
skulle bli hans jmlike -- denna tanke gjorde honom ursinnig! Han
fattades av ett oslckligt mnniskohat. Han nskade, att han varit den
vanbrdiges far, s skulle han tminstone kunnat tv sina hnder genom
att begagna det faderliga prerogativet och utdela en frbannelse och s
varit fri, men en broderlig sdan, det hade man aldrig hrt talas om!

Kanske han sjlv till ngon del vllat sin vanra; hade han icke gjort
vld p broderns bjelse vid valet av bana, hade han kanske framkallat
detta genom upptrdet om morgonen, eller genom de ekonomiska svrigheter
han bragt honom uti? Han? Skulle han ha vllat detta? Nej! Han hade
aldrig begtt ngon lg handling; han var ren, han tnjt aktning och
anseende, han var icke skandalskrivare, han hade icke blivit bortkrd;
hade han icke ett papper i fickan med intyg p att han var den bsta vn
med det bsta hjrta, hade icke magistern nyss lst upp det. Jo,
visserligen! Han satte sig till att dricka -- omttligt -- icke fr att
dva sitt samvete, det behvde han icke, d han icke gjort ngot ortt,
utan fr att kvva sin vrede. Men det halp icke, den kokade ver och de
som sutto nrmast blevo skollade.

-- Drick, era uslingar! Dr sitter det dr fet och sover! Det r vnner
det dr! Vck p honom du, Levin! Du! Du!

-- Vem skriker du t? frgade den frolmpade Levin, med vresig ton.

-- t dig, naturligtvis!

Det vxlades ver bordet tv blickar som icke lovade ngot gott. Falk,
som blivit vid bttre lynne av att se en annan mnniska ursinnig, tog en
fylld slev och hllde ver huvudet p magistern, s att det rann ner
under skjortkragen.

-- Gr inte om det dr, sade Levin bestmt och hotande.

-- Vem skulle hindra mig?

-- Jag. -- Ja just jag! Jag tillter inte sdana skndligheter som att
du frstr hans klder!

-- _Hans_ klder! skrattade Falk. _Hans_ klder! r det inte min rock,
har han inte ftt den av mig?

-- Nu gr det fr lngt -- sade Levin och steg upp fr att g.

-- Jas, du gr nu! Du r mtt, du orkar inte dricka mer, du behver mig
inte mer i kvll; vill du inte lna en femma? Va! Kan jag inte f den
ran att lna dig lite pengar? Eller ska jag skriva p i stllet? Skriva
p, du!

Vid ordet skriva p spetsade Levin ronen. Tnk, om han skulle kunna
verraska honom i en sdan upprrd sinnesstmning. Han knde sig vek vid
den tanken.

-- Du ska inte vara orttvis, min bror, upptog han samtalet nyo. Jag r
inte otacksam, och vet mer n vl att uppskatta din godhet; jag r
fattig, s fattig, som du aldrig varit och aldrig kan bli; jag har lidit
frdmjukelser, som du aldrig trott, men dig har jag alltid ansett som
en vn. Nr _jag_ sger ordet vn -- s menar jag det. Du har druckit i
kvll och r ledsen, och drfr r du obillig, men jag frskrar er,
mina herrar, att bttre hjrta n du har, Carl Nicolaus, det finns inte!
Och det r inte frsta gngen jag sger det. Jag tackar dig fr din
uppmrksamhet i dag, om jag nmligen kan ta t mig den vlfgnad, som
hr har besttts och de utmrkta viner hr ha fldat. -- Jag tackar dig,
min bror, och dricker din skl. Skl, bror Carl Nicolaus. Tack,
hjrtligt tack! Du har inte gjort detta fr inte! Kom det ihg!

Detta, som framsades med en av rrelse (sinnesrrelse) vibrerande
stmma, hade underligt nog gjort verkan. Falk knde sig god; hade man
icke nyo upprepat fr honom att han hade ett gott hjrta. Han trodde
det. Ruset intrdde nu i det sentimentala stadiet. Man kom varandra
nrmare, man talade turvis om sina goda egenskaper, om vrldens ondska,
om huru varmt man knde och huru gott man ville; man hll varandra i
hand. Falk talade om sin hustru, huru god han var emot henne; han talade
om huru andefattig hans sysselsttning var, huru djupt han knde bristen
p bildning, huru hans liv var frfelat; och nr han druckit sin tionde
likr, anfrtrodde han Levin, att han egentligen skulle ha velat gna
sig t den andliga banan, ja, blivit missionr. Man blev allt andligare
och andligare. Levin talade om sin avlidna mor, om hennes dd och
begravning, om en frsmdd krlek och slutligen om sina religisa
sikter, om vilka han icke talade med vem som helst; och nu var man
inne p religionen. Klockan blev 1 och 2 och man fortsatte nnu, under
det Nystrm sov s troget med huvudet och armarna p bordet. Kontoret
lg i en skymning av tobaksrk, som frdunklade gaslgornas sken; den
sjuarmade stakens sju ljus hade brunnit ner och bordet sg bedrvligt
ut. Ett och annat glas hade mist foten, cigarraska var strdd p den
nedslade duken, tndstickor lgo kastade kring golvet. Genom hlen p
fnsterluckorna trngde nu dagsljuset in och brt sig i lnga strlar
genom tobaksmolnet och bildade en kabbalistisk figur p bordsduken
mellan de tv troshjltarna, vilka voro som ivrigast i frd med att
omredigera Augsburgiska Beknnelsen. De talade nu med vsande rster,
deras hjrnor voro frslade, orden kommo allt torrare, expansionen
minskades, oaktat den flitiga eldningen, man frskte nnu att skruva
upp sig i extasen, men den flmtade och flmtade, anden flydde, de
betydelselsa orden frambragtes nnu, men snart slocknade den sista
gnistan; de bedvade hjrnorna, vilka arbetat som piskade snurror,
sackade av och fllo ohjlpligt. Blott en tanke stod klar -- man mste
g och sova, eller man vmjdes vid varandra, man ville vara ensam.

Nystrm vcktes. Levin omfamnade Carl Nicolaus och stoppade tre cigarrer
i fickan. Man hade kommit fr hgt, fr att s hastigt kunna stiga ner
igen och tala om reversen. Avsked vxlades, vrden slppte ut gsterna
-- och han var ensam! Han ppnade luckorna och dagsljuset fll in -- han
ppnade fnstret och en frisk luftstrm frn Skeppsbron trngde fram
genom den trnga grnden, vars ena husrad var belyst av den uppgngna
solen. Klockan ringde fyra; denna lilla underbara ringning, som endast
den p bekymrets eller sjukdomens smnlsa bdd, efter morgonen
trstande stackaren brukar f hra. Sjlva sterlnggatan, lastens,
smutsens, slagsmlens gata, lg dr tyst, ensam, ren. Falk knde sig
djupt olycklig. Han var vanrad och han var ensam! Han stngde fnstret
och luckorna, och nr han vnde sig om och sg frdelsen, brjade han
stda; han plockade upp alla cigarrstumparna och kastade dem i kaminen,
han dukade av, han sopade, han dammade, han stllde var sak p sin
plats. Han tvttade sig i ansiktet och om hnderna och kammade sig; en
polis skulle ha tagit honom fr en mrdare, som hll p att utplna
spren efter sin grning. Men under allt detta tnkte han -- klart,
bestmt och redigt. Och nr han ftt rummet och sig sjlv i ordning,
hade han fattat ett beslut, vilket han verkligen lnge frberett och som
nu skulle sttas i verket. Han skulle utplna den vanra han lidit i sin
familj, han skulle stiga, han skulle bli en omtalad, en mktig man; han
skulle brja ett nytt liv; han hade ett namn att upprtthlla och han
skulle frkovra det. Han knde, att en stor passion behvdes fr att
hlla honom uppe efter det slag han ftt i kvll; relystnaden hade
lnge slumrat hos honom, man hade vckt den och nu var han frdig.

Han hade nu blivit fullkomligt nykter, han tnde en cigarr, drack en
konjak och gick upp till sig, tyst och stilla, fr att icke vcka sin
hustru.




                            FEMTE KAPITLET.
                            Hos frlggaren.


Arvid Falk skulle brja sina frsk hos den mktige Smith -- namnet hade
denne av en verdriven beundran fr allt amerikanskt tagit sig, d han
en gng i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet -- den
fruktade med sina tusen armar, vilken kunde gra en frfattare p tolv
mnader av ganska dligt virke till och med. Hans metod var knd, men
det fanns ingen som vgade begagna den, ty drtill fordrades en
exempells grad av oblyghet. Den frfattare som togs om hnder av honom
kunde vara sker om att f sitt namn frdigt, och drfr var Smith
verlupen av frfattare utan namn. Ssom ett exempel p huru
oemotstndlig han var, och huru han kunde skjuta fram folk trots publik
och kritik, brukade fljande anfras. En ung gosse, som aldrig skrivit
frr, hade gjort en dlig roman, som han bar upp till Smith. Denne rkar
tycka om frsta kapitlet -- mera lste han aldrig -- och beslutar att
vrlden skall ha en ny frfattare. Boken kommer ut; p omslagets baksida
lstes: _Blod och svrd._ Roman av Gustav Sjholm. Detta arbete av den
unge och lovande frfattaren, vars namn redan lnge varit knt och hgt
vrderat i vida kretsar etc. ... Karaktrernas djup ... klarhet ...
styrka. P det hgsta rekommenderas t vr romanlsande allmnhet.
Boken kom ut den 3 april. Den 4 april stod en recension i den mycket
lsta huvudstadstidningen _Grkappan_, i vilken Smith hade 50 aktier.
Recensionen slutade: Gustav Sjholm r redan ett namn; vi behva icke
giva honom det; och vi rekommendera detta arbete icke allenast t den
romanlsande, utan ven t den romanskrivande allmnheten. Den 5 april
stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar och i annonsen
fljande utdrag: Gustav Sjholm r redan ett namn; vi behva icke giva
honom det. (Grkappan.)

Samma kvll stod en recension i _Den Obesticklige_, vilken icke lses av
ngon alls. Dr omtalades boken som ett mnster fr usel litteratur, och
recensenten svor p att Gustav Sjblom (avsiktlig misskrivning av rec.)
icke var ngot namn alls. Men som _Den Obesticklige_ icke lstes, s
hrdes icke oppositionen. De andra huvudstadsbladen, som icke i omdmen
ville sticka av mot den ledande vrdnadsvrda Grkappan, och icke vgade
fr Smith, voro rtt milda, men icke mer. De trodde att Gustav Sjholm
skulle kunna med arbete och flit i en framtid frskaffa sig ett namn.

Det var tyst ngra dagar, men i alla tidningar, i _Den Obesticklige_ med
fetstil, stod annonsen och ropade: Gustav Sjholm r redan ett namn.
Men s dk dr upp i X-kpings Allehanda en korrespondens, som for ut
emot huvudstadspressens hrdhet mot unga frfattare. Den hetlevrade
brevskrivaren slutade: Gustav Sjholm r helt enkelt ett snille, trots
doktrinra trhuvuns opposition.

Dagen efter stod annonsen nyo i alla tidningar och ropade: Gustav
Sjholm r redan ett namn etc. (Grkappan). Gustav Sjholm r ett
snille! (X-kpings Allehanda.) Nsta hfte av Magasinet _Vrt Land_,
utgivet av Smith, innehll p omslaget fljande annons: Det r en
gldje kunna meddela vra mnga lsare, att _den hgt uppburne_
frfattaren Gustav Sjholm _lovat_ oss till nsta hfte en
originalnovell etc. Och s annons i tidningarna! Till Julen kom
slutligen kalendern _Vrt Folk_. Bland frfattare nmndes p
titelbladet: Orvar Odd, Talis Qvalis, Gustav Sjholm m. fl. Faktum
kvarstod: Gustav Sjholm var redan p ttonde mnaden ett namn. Och
publiken, ja de kunde inte hjlpa det; de mste ha det i sig. De kunde
inte g in i en boklda och se p en bok frrn de mste lsa det, de
kunde inte ta i ett gammalt tidningspapper utan att det stod dr
annonserat, ja det fanns icke ngot av livets frhllanden under vilket
de icke trffat p detta namn p en bit tryckt papper; fruarna fingo det
i matkorgen om lrdagarna, pigorna buro hem det frn hkarboden,
drngarna sopade upp det frn gatan och herrarna buro det i
nattrocksfickan.

Med knnedom om denna Smiths stora makt, var det icke utan en viss
beklmning den unge frfattaren klttrade uppfr hans mrka trappor i
Storkyrkobrinken. Lnge fick han sitta och vnta och verlmna sig t de
mest pinsamma betraktelser, tills drren sls upp och en ung man med
frtvivlan i ansiktet och en pappersrulle under armen strtar ut.
Darrande intrder Falk i det innersta rummet, dr den fruktade tog emot.
Sittande i en lg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vnligt
p sitt grskggiga, med en bl mssa frsedda huvud och rkte s
fridfullt sin pipa, som om han icke nyss hade krossat en mnniskas
frhoppningar eller sttt en olycklig ifrn sig.

-- God dag, god dag!

Och han underskte med ett par gudablickar den nykomnes klder, vilka
han fann snygga, men drfr bad han honom icke sitta nd.

-- Mitt namn r ... Falk.

-- Jag har icke hrt det namnet. -- Vad r herrns far?

-- Min far r dd!

-- N, han r dd! Gott! Vad kan jag gra fr herrn?

Herrn upptog ur brstfickan ett manuskript och framlmnade det till
Smith; denne satte sig p detsamma utan att betrakta det.

-- N, och detta skall jag lta trycka? Det r vers? Jaha, ja! Vet herrn
vad det kostar att trycka ett ark? Nej, det vet han icke!

Hr stack han den okunniga i brstet med pipskaftet.

-- Har herrn ngot namn? Nej! Har herrn utmrkt sig p ngot stt? Nej!

-- Jag har fr dessa dikter erhllit lovord av Akademien.

-- Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, n! Den som ger ut de mnga
flintsakerna. N!

-- Flintsakerna!

-- Ah, ja. Herrn vet ju, Vitterhetsakademien! N! Nere i Museum vid
Strmmen, n!

-- Nej, herr Smith, Svenska Akademien, p Brsen ...

-- N ja! Den med Stearinljusen! Lika mycket! Det knner ingen mnniska
vad den r gott fr! Nej, ser han, min gode herre, man skall ha ett
namn; som en Tegnell, en hronschlegel, en ja! Vrt land har mnga stora
skalder, som jag nu icke erinrar; men man skall ha ett namn. Herr Falk!
Hm! Vem knner Herr Falk? Icke jag tminstone, och jag knner mnga
stora skalder. Jag sade hromdagen till min vn Ibsen: Hr nu, Ibsen --
jag kallar honom du -- hr nu, Ibsen, skriv ngot t mitt Magasin; jag
betalar vad som helst! Han skrev, jag betalte -- men jag fick ock
betalt. N!

Den frkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna
och gmma sig, d han mrkte att han stod infr en man som fick kalla
Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskript och springa sin vg, som den
dr andra dr nyss, ut, lngt bort, till ngot strre vattendrag. Smith
mrkte nog detta.

-- N! Herrn kan skriva svenskt, jag tror nog det! Herrn knner ocks
vr litteratur bttre n jag gr! N. Gott! Jag har ftt en id! Jag har
hrt att det finnes stora, skna andliga frfattare lngt bort i tiden,
under Gustaf Eriksson eller hans dotter Christin; n, ja, lika gott. Jag
erinrar en, som har ett stort, mycket stort namn, som skrivit ett stort
versstycke om Guds skapade verk, tror jag! Hkan heter han i frnamn!

-- Haqvin Spegel, menar herr Smith! Guds verk och vila!

-- Ja, s! N! Jag har tnkt giva ut den! Vrt folk trngtar efter
religion i vra dagar; jag har mrkt det; och man mste giva dem ngot.
Jag har visserligen nog givit dem frut av den Herman Franke och Arndt,
men den stora Stiftelsen kan slja billigare n jag och nu vill jag giva
ngot gott, fr gott pris. Vill herrn antaga den saken?

-- Jag vet icke vad mitt liggande blir d det bara r frga om en
omtryckning, svarade Falk, som icke vgade sga nej.

-- Ack n, en sdan okunnighet! Redaktion och korrekturet d! ro vi om
ens? Herrn ger ut! Icke s! Ska vi skriva en liten lapp? Arbetet
utkommer hftesvis. Icke s? En liten lapp! Ge mig pennan och blcket
dr! -- N!

Falk lydde; han kunde icke gra motstnd. Smith skrev och Falk skrev
under.

-- S! Det var den saken! Nu den andra! Ge mig den lilla boken som
ligger dr p hyllan! Den tredje hyllan! S! Se nu, hr! En brochyr!
Titel: _Der Schutzengel_. N, se nu vignetten! En ngel med ett ankare
och ett skepp -- det r en slttoppad skonare, tror jag! Man vet ju
vilken vlsignelse sjfrskringen utvar p det allmnna sociala livet.
Alla mnniskor ha ju ngon gng skickat ngot, mycket eller litet, p
ett fartyg ver sjn. Icke sant? N! Alla mnniskor hava drfr behov av
sjfrskring. Icke sant? N! Detta hava icke alla mnniskor insett?
Nej! Drfr r det ju den vetandes plikt att upplysa den ovetande? N!
Vi veta, herrn och jag veta, allts bra vi upplysa. Denna bok handlar
om att varje mnniska br frskra sina saker, nr han skickar dem ver
sjn! Men denna bok r dligt skriven! N! Drfr skola vi skriva den
bttre! Icke sant? Herrn gr mig en novell p tio sidor till mitt
Magasin _Vrt Land_, och jag fordrar att herrn skall hava frstnd att
lta namnet _Triton_, s heter ett nytt bolag, som min brorson bildat
och som jag vill hjlpa, och man skall ju hjlpa sin nsta, icke sant?
N! Namnet _Triton_ skall frekomma tv gnger, icke mer och icke
mindre; men s att det icke mrkes! Frstr herrn?

Falk knde ngot motbjudande i den erbjudna affren, men det lg ju nnu
icke ngot ohederligt i frslagen och han fick ju arbete hos den
inflytelserike mannen, och allting i en handvndning, utan ngon vidare
anstrngning. Han tackade slunda och antog.

-- Herrn knner ju formatet! Fyra verktum p sidan gr mig fyrtio
verktum,  trettiotv rader. N! Vi ska skriva en liten lapp, kanske.

Smith skrev en lapp och Falk skrev under.

-- N, s! Hr nu, herrn knner ju Svenska Historien? Se, nu, dr p
hyllan igen! Dr ligger en klich, en trstock! Till hger! N! Kan
herrn sga mig vem den dr damen r? Den skall vara en dronning!

Falk, som till en brjan icke kunde se annat n en svart trlapp,
upptckte omsider ngra mnskliga drag och frklarade, att han trodde
det var Ulrika Eleonora.

-- Sa jag inte det! Hihihi! Den klossen har varit begagnad som dronning
Elisabeth av England och sttt i en amerikansk folkbok, och nu har jag
ftt den fr gott pris med en otalig hop andra. Nu lter jag den passera
fr Ulrika Eleonora i mitt Allmogebibliotek. Det r en god allmoge vi
har; den kper s snllt mina bcker. N, s! Vill herrn skriva texten?

Falks fint utbildade samvete kunde icke finna ngot egentligt ortt
hri, oaktat hans knslor voro mycket obehagligt berrda.

-- N! S skriva vi en liten lapp! Sexton sidor liten oktav  tre
verktum,  24 rader. S!

Och s skrevs det igen! Som Falk ansg audiensen slutad, gjorde han min
av att f igen sitt manuskript, p vilket Smith hela tiden hade suttit.
Men denne ville icke slppa det ur hnderna, han skulle nog lsa det,
men det skulle komma att drja, frklarade han.

-- N, herrn r en frstndig man, som vet vad tiden r vrd. Hr var
nyss en ung man, ocks med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan
anvnda. N, jag erbjd honom detsamma som jag erbjd herrn; vet herrn
vad han sa? Han bad mig gra ngot som jag inte kan tala om. Ja! det sa
han och s sprang han. Han kommer inte att leva lnge, den mannen! Adj!
Adj! Herrn skaffar ju Hkan Spegel! N. -- Adj, adj.

Smith pekade med pipskaftet p drren och Falk avlgsnade sig.

Det var icke ltta steg han gick. Den trlappen var tung, dr den lg i
hans rockficka, den drog honom mot marken, den ryckte honom tillbaka.
Han tnkte p den bleke unge mannen med manuskriptet, som vgat sga
sdant t Smith, och han fick hgfrdiga tankar. Men s uppdk minnet om
gamla fdernefrmaningar och rd, och d framkom den gamla lgnen, att
allt arbete r lika aktningsvrt och frehll honom hans hgmod, och s
tog han sitt frnuft till fnga och gick hem fr att skriva 48 verktum
Ulrika Eleonora.

Som han varit ute i god tid, befann han sig sittande vid skrivbordet
redan klockan nio. Han stoppade en stor pipa, vek av tv ark papper,
torkade sina stlpennor och skulle erinra sig vad han visste om Ulrika
Eleonora. Han slog upp Ekelund och Fryxell. Dr stod mycket under
rubriken Ulrika Eleonora, men om henne sjlv stod nstan ingenting.
Klockan halv tio hade han uttmt mnet; han hade skrivit upp nr hon var
fdd, nr hon dog, nr hon tilltrdde regeringen, nr hon avsade sig
den, vad frldrarna hette och med vem hon var gift. Det var ett
ordinrt utdrag ur en kyrkbok -- och det fyllde icke mer n tre sidor --
terstod sledes endast tretton. Han rkte ngra pipor. Han grvde med
pennan i blckhornet, som om han fiskat efter midgrdsormar, men det kom
ingenting upp. Han mste yttra sig om hennes person, gra en ltt
karaktrsteckning; han knde att han mste uttala en dom om henne.
Skulle han bermma henne eller riva ner henne? Som han var indifferent i
frgan, kunde han icke besluta sig fr ngondera frrn klockan blev
elva. Han rev ner henne -- och var p slutet av fjrde sidan -- terstod
tolv. Hr voro goda rd dyra. Han skulle tala om hennes regering, men
som hon icke regerat, s var dr intet att tala om. Han skrev om rdet
-- en sida -- terstod elva; han rddade Grtz' ra -- en sida --
terstod tio! Han var icke halvvgs nnu! Vad han hatade den kvinnan!
Nya pipor, nya stlpennor! Han gick tillbaka i tiden, han gjorde en
terblick, och som han var uppretad, rkade han stryka ner sitt gamla
ideal, Carl XII, men det gick s kvickt att drigenom bara en enda sida
blev lagd till de andra. Rest nio! Han gick framt i tiden och hackade
p Fredrik I. En halv sida! Han sg med lngtande blickar ner t
papperet, sg var halvvgs lg, men kunde aldrig komma dit. Han hade
dock gjort sju och en halv sm sidor, dr Ekelund bara hade en och en
halv. Han kastade trlappen p golvet, sparkade den under byrn, krp
efter den igen, dammade av den och lade den p bordet! Vilka kval! Han
knde sig s torr i sin sjl som buxbomsstocken, han skte skruva upp
sig till sikter dem han icke gde, han frskte uppvcka ngra knslor
fr den avlidna drottningen, men hennes trkiga drag, ristade i tr,
gjorde samma intryck p honom som han p trlappen. Han insg d sin
ofrmga och han knde sig frtvivlad, frnedrad! Och det var denna bana
han utbytt mot den andra! Han tog ter igen sitt frnuft till fnga och
vergick till skyddsngeln. Den var ursprungligen frfattad fr ett
tyskt bolag, som hette _Nereus_, och innehll i korthet fljande: Herr
och fru Schloss hade utvandrat till Amerika och dr frvrvat stora
godelar, vilka de, fr att berttelsen skulle bli mjlig, varit nog
opraktiska att frvandla i dyrbara lsren och nipper, och, fr att
dessa desto skrare skulle frkomma och ingenting kunna rddas, skickat
dem i frvg p en frsta klassens ngare, Washington n:o 326 i Veritas,
kopparfrhydd och med vattentta skott frsedd, samt assurerad i det
stora tyska sjfrskringsbolaget _Nereus_ fr 400,000 thlr. N! Herr
och fru Schloss avreste med barnen p den bsta ngaren p
White-Star-Line, Bolivar, vilken var assurerad i det stora tyska
sjfrskringsbolaget _Nereus_, med en grundfond av 10,000,000 dollars,
och ankommo till Liverpool. Resan fortsattes. De hade kommit till
Skagens udde. Vdret hade naturligtvis varit vackert och himlen
strlande klar hela vgen, men just som de kommo till Skagens farliga
udde brt stormen naturligtvis ls; fartyget blev vrak, frldrarna, som
voro livfrskrade, drunknade, och garanterade drigenom de rddade
barnen en summa av 1,500 pund sterling. Barnen blevo naturligtvis mycket
glada hrver och ankommo vid gott lynne till Hamburg fr att taga i
besittning bde livfrskringssumman och frldraarvet. Dm om deras
bestrtning, d de dr fingo underrttelse om att Washington, fjorton
dagar frut, strandat p Doggers Bankar och att hela deras
frmgenhet gtt oassurerad till botten. terstod slunda endast
livfrskringssumman. De skyndade till bolagets agentur, men dm om
deras frskrckelse, d de fingo hra att frldrarna uraktltit
inbetala sista premien, som frfallit till betalning dagen frut --
vilket de! -- Just samma dag de drunknade! Barnen blevo hrver mycket
ledsna och srjde bittert sina frldrar, vilka s duktigt arbetat fr
dem. Grtande fllo de i varandras armar och svuro, att de hdanefter
alltid skulle sjfrskra sina saker och aldrig frsumma att inbetala
sina livfrskringspremier.

Och detta skulle nu lokaliseras och tillmpas p svenska frhllanden,
gras lsbart, till en novell, med vilken han skulle gra sitt intrde i
litteraturen! ter igen vaknade hgmodets djvul och viskade att han var
en lump, om han tog befattning med dessa saker, men denna rst tystades
snart ner av en annan rst, som kom frn magtrakten och som tfljdes av
ovanliga sugande och stickande knslor. Han drack ett glas vatten och
rkte en ny pipa, men obehaget kades; hans tankar blevo mrkare; han
fann sitt rum otrevligt, tiden tycktes lng och enformig; han knde sig
matt och nedslagen; allting tycktes honom vara motigt; hans tankar voro
fadda och rrde sig om ingenting eller endast oangenma ting, och
samtidigt kades den kroppsliga olusten! Han undrade om han var hungrig!
Klockan var ett och han brukade icke ta frrn tre! Han underskte
oroligt sin kassa. Trettiofem re! Allts ingen middag! Det var frsta
gngen i hans liv! Han hade aldrig haft sdana bekymmer frr! Men med
trettiofem re behvde man icke svlta. Han kunde ju skicka efter brd
och l. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke,
och att g sjlv ner p mjlkmagasinet? Nej! Och att g ut och lna?
Omjligt! Det fanns ingen han ville lna av! Med vissheten hrom rasade
hungern fram som ett lsslppt vilddjur och rev honom och slet honom och
jagade honom kring rummet. Han rkte den ena pipan efter den andra fr
att dva odjuret, men det hjlpte inte. Nu gick en trumvirvel nere p
kaserngrden, och han sg huru gardisterna marscherade upp med sina
kopparflaskor fr att f middag; det rkte ur alla skorstenar han sg,
middagsklockan ringde p Skeppsholmen, det frste i grannens,
poliskonstapelns, kk, och stekoset trngde ut genom den ppna
farstudrren och in till honom; han hrde slamret av knivar och
tallrikar i rummet bredvid och huru barnen lste bordsbnen;
stenlggarna nere p gatan sovo, mtta, sin middag p de tomma
matscksknytena; han var s vertygad om, att hela staden t middag i
denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond p Gud. D sprang en
klar tanke genom hans hjrna. Han tog Ulrika Eleonora och skyddsngeln
och lade in dem i ett papper, varp han skrev Smiths namn och adress,
och s gav han budet sina trettiofem re. D andades han lttare och
lade sig p sin soffa och svalt med hgmod i sitt sinne.




                            SJTTE KAPITLET.
                              Rda rummet.


Samma middagssol, som sett Arvid Falk duka under i frsta kampen mot
hungern, lyste s munter in i stugan vid Lill-Jans, dr Selln stod i
skjortrmarna framfr sitt staffli och mlade p sitt stycke, som
fljande dag skulle upp p utstllningen innan klockan 10, frdigt,
fernissat och frsett med ram. Olle Montanus satt i fllbnken och lste
i den underbara boken, som han ftt lna p en dag mot sin halsduk;
dessemellan kastade han en blick p Sellns mlning och uttalade sitt
gillande, ty han beundrade i Selln en stor talang. Lundell hll i ro p
med sin korsnedtagning; han hade redan tre tavlor uppe p utstllningen
och avvaktade inkpet, liksom mnga andra, med en viss spnning.

-- Det r bra, Selln! -- sade Olle. Du mlar gudomligt!

-- Fr jag se nu p din spenat, infll Lundell, som av grundsats aldrig
beundrade ngot.

Motivet var enkelt och storartat. Ett flygsandflt p Hallands kust med
havet i bakgrunden; hststmning, solglimtar genom brustna moln; en del
av frgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad, nnu
vattendrypande tng, solbelyst; drnst havet, ett gott stycke utt i
stark skugga och hg sj med vita kammar, men lngst bort i horisonten
lyser solen igen och ppnar perspektiv i det ondliga. Staffaget
utgjordes endast av en trupp strckfglar. Det var en tavla som talade
och som mste frsts av varje ofrdrvat sinne, som haft mod att gra
ensamhetens hemlighetsfulla, rika bekantskaper och som sett flygsand
kvva lovande skrdar. Och detta var mlat med ingivelse och talang;
stmningen hade givit frgen och icke tvrtom.

-- Du skall ha ngonting i frgrunden, predikade Lundell. Stt dit en
frgrundsko!

-- Ah, du pratar! svarade Selln.

-- Gr som jag sger, din galning, annars fr du inte slja. Stt dit en
figur, en flicka; jag skall hjlpa dig om du inte kan, se hr ...

-- Ses! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blsten att gra.
Du r d fr tokig efter kjolar!

-- N, gr som du vill, svarade Lundell hemligen sttt ver skmtet med
en av hans svaga sidor. -- Men nog kunde du ha gjort storkar i stllet
fr de dr grmasarna, som man inte vet vad det r fr en sort. Tnk dig
deras rda ben mot det mrka molnet, vilken motsttning!

-- Ah, det begriper du inte!

Selln var icke stark i motiveringen, men han var viss p sin sak och
hans sunda instinkt ledde honom skert ver alla misstag.

-- Men du fr inte slja, upptog Lundell, som var mn om kamratens
ekonomiska vlgng.

-- N, s fr jag leva nd! Har jag ngonsin ftt slja? r jag smre
fr det! Tror du inte jag vet att jag skulle f slja, om jag ville mla
som de andra; tror du inte jag kan mla lika dligt som de? Jo,
vasserra! Men jag vill inte!

-- Men du ska vl tnka p att betala dina skulder! Du r skyldig mster
Lund p Grytan ett par hundra riksdaler.

-- N, det blir han inte fattig p! Fr vrigt har han ftt en tavla som
r vrd dubbelt s mycket!

-- Du r d den egenkraste mnniska jag hrt! Den tavlan var inte vrd
20 riksdaler.

-- Jag uppskattar den till fem hundra, enligt gngse pris! Men tycke och
smak r s olika hr i vrlden, guns. Jag tycker att din korsfstning
r usel, du tycker den r bra. N! Det kan ingen frtnka dig! Det r s
olika, si!

-- Emellertid har du frstrt krediten fr oss andra p Grytan; mster
Lund sa upp mig i gr, och jag vet inte var jag skall f ngon middag i
dag!

-- N vad ska du med den att gra! Man fr vl leva nd! Jag har inte
tit middag p tv r!

-- , du rvade allt till dig en hr om dagen av den dr
hradshvdingen, du fick i dina klor.

-- Ja, det var sant! Det r en snll gosse! Det r en talang fr vrigt,
det var mycket natur i hans vers; jag lste ngra hrom kvllen. Men jag
fruktar han r litet fr vek fr att kunna ta sig fram i vrlden; han
har s mtliga knslor, den kanaljen!

-- Fr han vara i ditt sllskap, s ger det sig nog. Men jag tycker det
r gudlst att se hur du bara har frstrt den dr unga Rehnhjelm p den
hr korta tiden. Du lr ha gtt och satt i honom att han skall g in vid
teatern!

-- Nej, har han talat om det! Ja, det r en baddare! Han blir nog bra,
han, om han fr leva; men det r inte s gott, det, nr det r s
fasligt ont om mat! -- Guds dd! Nu r frgen slut! Har du ngot vitt?
N gudan nda ' inte alla tuberna s klmda, s -- du mste ge mig
frg, Lundell.

-- Jag har inte mer n jag behver sjlv, och om jag ocks hade, s
skulle jag akta mig att ge dig ngot!

-- N, prata inte skrp; du vet att det r brtt.

-- Allvarsamt, jag har inte dina frger! Om du hushllade, s skulle de
rcka lngre ...

-- Ja, det dr veta vi! Tag hit pengar d!

-- Pengar, jo det var just att tala om!

-- Opp med dig, Olle, d; du ska ut och stampa!

Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty d visste han att det
skulle bli mat ocks. Selln brjade ska omkring i rummet.

-- Vad ha ni fr slag? Ett par stvlar! Dem f vi tjugufem re p, men
det r bttre att slja dem.

-- Det r Rehnhjelms, dem fr du inte ta, avbrt Lundell, som mnade
begagna dem p eftermiddagen, nr han skulle g till sta'n. -- Ska du ta
andras saker, tycker du?

-- Ja, vad gr det. Han ska f betalt fr dem sen! Vad r det hr fr
ett paket? En sammetsvst! Den var vacker! Den tar jag sjlv, s fr
Olle bra bort min! Kragar och manschetter! Ah, det r bara papper! Ett
par strumpor! Se dr, Olle, tjugufem re! Lgg dem i vsten!
Tombuteljerna fr du lov att slja! Jag tror det r s gott du sljer
alltihop!

-- Ska du g och slja andras saker; du har d inte ngon rttsknsla,
avbrt Lundell nyo, som hade haft starka spekulationer att p
vertygelsens vg komma i besittning av det dr paketet, som lnge
frestat honom.

-- Ah, det fr han betalt fr sen! Men det hr blir ingenting! Vi mste
ta ett par lakan ur sngen! Vad gr det? Inte behva vi ngra lakan! Se
s, Olle! Stoppa in bara!

Olle gjorde med stor frdighet en pse av ett lakan och stoppade in
alltihop, under Lundells ivrigaste protester.

Sedan psen var frdig, tog Olle den under armen, knppte ihop den
trasiga bonjouren fr att bttre kunna dlja vstens frnvaro, och
vandrade i vg t staden.

-- Han ser ut som en tjuv, sade Selln, dr han stod i fnstret och
tittade illmarigt ut t vgen. -- Fr han bara g i fred fr polisen nu,
s r det bra! -- Raska p, Olle! ropade han efter den bortgende. Kp
sex franska brd och tv halva l, om det blir ngot ver p frgen!

Olle vnde sig om och svngde med hatten s tillitsfullt, som om han
redan hade kalaset i bakfickorna.

Lundell och Selln voro ensamma. Selln stod och beundrade sin nya
sammetsvst, som s lnge varit freml fr Lundells tysta lga. Lundell
skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar p den frlorade
hrligheten. Men det var inte det, han nu ville tala om och som han hade
s svrt att komma fram med.

-- Se hit p min tavla ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!

-- Du ska inte knpa och rita p henne, du ska mla! Var kommer ljuset
ifrn? Ifrn klderna, ifrn de nakna partierna! Det r ju alldeles
tokigt! Vad andas de dr mnniskorna? Frg, linolja! Jag ser ingen luft!

-- N, menade Lundell, det dr r s olika, som du sger! Men vad menar
du om kompositionen?

-- Fr mycket folk!

-- Ja, du r d faslig; jag ville nra p ha dit ett par till!

-- Lt mig se nu! Det r ett fel hr! -- Selln skt dessa lnga
blickar, som ro egna fr kustbon eller slttbon!

-- Ja, det r ett fel! Kan du se det? medgav Lundell.

-- Det r bara karlfolk! Det r lite fr torrt!

-- Ja, just det! Tnk att du kunde se det!

-- Du vill allts ha en kvinna?

Lundell sg efter om han gycklade, men det var svrt att se, ty nu
visslade han.

-- Ja, det fattas mig en kvinno-_figur_, svarade han.

Det blev tyst, och det blev obehagligt, nr man var s gamla bekanta p
tu man hand.

-- Om jag kunde begripa hur jag skulle bra mig t fr att f en modell.
Akademiens vill jag inte ha, ty dem knner hela vrlden, och det hr
mnet r religist fr vrigt.

-- Du vill ha ngot finare? Oui! Jag frstr! Om hon inte skulle vara
naken, s kunde kanske jag ...

-- Inte ska hon vara naken, r du galen, ibland s mycket karlar; fr
vrigt r det ett religist mne ...

-- Ja, ja, det dr veta vi. Hon skall emellertid ha kostym, litet
sterlndsk, st lutad framt, kan jag tro, ltsas ta upp ngot frn
marken, visa axlarna, halsen och frsta dorsalerna, jag frstr! Men
religist, si, som Magdalena! Oui! Fgelperspektiv, si!

-- Du ska d gckas med allting ocks; och dra ner allt!

-- Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, fr det skall man;
du knner ingen sjlv! Gott! Dina religisa knslor frbjuda dig att
skaffa en sdan, allts ska Rehnhjelm och jag, tv lttsinniga sllar,
skaffa dig en!

-- Det ska vara en anstndig flicka, det sger jag p frhand!

-- Naturligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan gra t saken, i
vermorgon, d vi f pengar.

Och s mlades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och
tills hon blev fem. D och d kastade man oroliga blickar utt vgen.
Selln avbrt frst den ngsliga tystnaden.

-- Olle drjer! Det har bestmt hnt honom ngot! sade han.

-- Ja, det hnger inte rtt ihop, men varfr ska du ocks jmt skicka
den dr stackaren! Du kan just g dina renden sjlv.

-- , han har inte annat att gra, och han gr s grna!

-- Det vet du inte, och fr vrigt skall jag sga dig, att man inte vet
var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst
vara p benen igen, och d kan det vara gott att f rknas bland hans
vnner!

-- Nej, vad sger du! Vad r det fr storverk han skall gra? Jag tror
nog, att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som
bildhuggare! Men det var mig en baddare att drja! Tror du han kunnat g
och kpa upp pengarna?

-- Ja, ja! Han har inte ftt ett Gusln p lnge, och frestelsen kanske
blev honom fr stark, svarade Lundell och tog in tv hl i svngremmen,
under det han funderade p huru han skulle ha gjort i Olles stlle.

-- N, man r inte mer n mnniska, och mnniskan r sig sjlv nrmast,
ifyllde Selln, som hade alldeles klart fr sig huru han skulle ha
gjort! Det hr trs jag emellertid inte vnta p; jag mste ha frg, om
jag skall s stjla den! Jag gr ut och sker Falk.

-- Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i gr till
ramen! Det var inte smpengar, det!

-- , kra du! Jag har nu en gng tvungits att bita huvet av skammen, s
det kan inte hjlpas. Vad fr man inte underkasta sig! Fr vrigt r
Falk en storsinnad man, som kan frst hur det kan vara stllt. Nu gr
jag emellertid! Kommer Olle hem, s sg att han var ett nt! Adj med
dig! Titta ner i _Rda Rummet_, s ska vi se till om vr Herre r s
ndig och ger oss ngon mat innan solen gr ned! -- Stng drrn, nr du
gr, och lgg nyckeln under trskeln! Adj!

Han gick, och icke lng stund drefter befann han sig utanfr Falks drr
borta p Grevmagnigatan. Han knackade, men fick intet svar! D ppnade
han drren och steg p. Falk, som troligen haft oroliga drmmar, spratt
upp ur smnen och stirrade p Selln utan att knna igen honom.

-- God afton, bror, hlsade Selln.

--  kors, r det du! Jag mtte ha drmt ngot underligt! God afton,
sitt ner och rk en pipa! r det afton redan?

Selln, som trodde sig knna igen symptomerna, ltsades dock icke mrka
ngot, utan tog upp samtalet.

-- Bror var vl inte p Tennknappen i dag?

-- Nej, svarade Falk frvirrad, jag var inte dr. Jag gick p Iduna!

Han visste verkligen inte om han drmt s eller om han varit dr, men
han blev glad ver att han sade det, ty han blygdes ver sitt missde.

-- Ja, det var rtt, intygade Selln. De ha inte bra mat p Tennknappen!

-- Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras kttsoppa r s
frbannat dlig!

-- Ja och s str den dr gamla kllarmstaren och rknar smrgsarna,
den lymmeln.

Vid ordet smrgsarna vaknade Falk till medvetande, men han knde sig
icke hungrig vidare, ehuru han var litet matt p benen. mnet var
emellertid obehagligt och mste med frsta bytas om.

-- N, sade han, du har vl din tavla frdig tills i morgon?

-- Nej, guns, det r inte s vl.

-- Vad r det nu d?

-- Jag hinner omjligen inte.

-- Hinner inte? Varfr sitter du inte hemma och arbetar?

-- Ack, det r den dr gamla eviga historien, kra bror! Det fattas
frg! Frg!

-- N, det kan vl hjlpas! Har du inga pengar kanske?

-- Det vore ingen nd d!

-- Och jag har inga heller! Hur ska vi d bra oss t?

Selln slog ner gonen tills blickarna kommo i jmnhjd med Falks
vstficka, dr en ganska tjock guldkedja krp in; inte drfr att Selln
kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke
fatta hur man kunde vara s verddig och bra s mycket pengar utanp
en vst. Hans tankar hade emellertid ftt en bestmd riktning och han
fortfor:

-- Om jag tminstone hade ngot att lna p, men vi voro s ofrsiktiga
och buro bort vinterrockarna frsta solskensdag i april.

Falk rodnade. Han hade inte varit med om sdana dr affrer frr.

-- Lna ni p verrockar? frgade han. F ni lna ngonting p sdant?

-- Lna fr man nog p allting -- allting, betonade Selln. Bara man har
ngonting.

Det gick omkring fr gonen p Falk. Han mste stta sig. Drp tog han
upp sin guldklocka.

-- Vad tror du man fr p den hr, med kedja?

Selln vgde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med
knnaremin.

-- r det guld? frgade han med svag stmma.

-- Det r guld!

-- Kontrollerat?

-- Kontrollerat!

-- Bda delarna?

-- Bda delarna!

-- Hundra riksdaler! frklarade Selln och skakade sin hand s att den
gyllene kedjan rasslade. -- Men det r synd! Bror ska inte g och stta
bort sina saker fr min skull!

-- Nvl, fr min skull d, sade Falk, som icke ville tillvlla sig ett
sken av en oegennytta, den han icke gde. Jag behver ocks pengar. Vill
du frvandla dem i pengar, s har du gjort mig en tjnst!

-- N, lt g d, sade Selln, som icke ville genera sin vn med ngra
ogrannlaga frgor. Jag ska stampa dem! Tag p dig nu, bror! Livet r
bittert ibland, ser du, men vi f vl dras me't nd!

Han klappade Falk p axeln med en hjrtlighet, som icke ofta trngde
igenom de frsvarsverk av hn han hade anlagt omkring sig, och de gingo
ut.

Klockan hade blivit sju innan rendet var utrttat. Drp begvo de sig
ut att kpa frg och sedan tgade de ner till Rda Rummet.

Berns salong hade vid denna tid just brjat spela sin kulturhistoriska
roll i Stockholmslivet, i det att den tog dden p det osunda
caf-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade
eller grasserade i huvudstaden och drifrn spred sig ver hela landet.
Hr samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det
abnorma tillstnd, som intrder d man lmnar frldrahemmet och rcker
tills man kommer i eget; hr sutto skaror av ungkarlar, som flytt den
ensliga kammaren eller vindskupan fr att f sitta i ljus och vrme och
trffa en mnsklig varelse att samtala med. Vrden p stllet hade gjort
flera frsk att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och s
vidare, men man hade s tydligt visat honom, att man icke gick dit fr
att bli road, utan fr att f vara i fred, att man skte ett samtalsrum,
ett samlingsrum, dr man var viss p att man nr som helst kunde leta
upp en bekant; och som musiken icke utgjorde ngot hinder fr samtals
frande, tvrtom, s tolererades den och ingick s smningom i
Stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. S blev Berns
salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och dr valde kotteriet sig sin
vr, och Lill-Jansborna hade t sig inkrktat det inre schackrummet
innanfr sdra lktarn, vilket i anseende till dess rda mblering och
fr korthetens skull s smningom antog namn av Rda Rummet. Dr var man
alltid sker att trffas, om man ock varit skingrade som agnar under
dagens lopp; drifrn fretogs formliga razzier omkring salen, d nden
var stor och det gllde att uppspra ngra pengar; d bildades kedja;
tv man tiraljerade lktarna och tv togo salongen p lngsidorna ver;
det var som att dra not, och sllan drog man ffngt, d ju nya gster
stndigt tillstrmmade under aftonens lopp. I kvll behvde icke ngot
sdant arbete ifrgakomma, och det var drfr Selln stolt och lugn slog
sig ner vid Falks sida i den rda fondsoffan.

Sedan de spelat en liten komedi med varandra rrande vad som skulle
drickas, stannade de vid att de borde ta. De hade just brjat sexan,
och Falk knde sina krafter stiga, d en lng skugga kastades ver deras
servis -- och framfr dem stod Ygberg, lika blek och trd som vanligt.
Selln, som var i lyckliga omstndigheter och d alltid var god och
artig, frgade genast om han inte ville gra dem sllskap, i vilken
anhllan Falk instmde. Ygberg krusade, under det han gjorde ett
verslag ver assietternas innehll, om han skulle kunna bli mtt eller
bara halvmtt.

-- Hradshvdingen har en vass penna, sade han fr att avvnda
uppmrksamheten frn sina strvtg med gaffeln omkring brickan.

-- Hur s? Har jag? svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att
ngon gjort bekantskap med hans penna.

-- Den dr artikeln har gjort mycken lycka!

-- Vilken artikel? Jag frstr inte!

-- , jo! Den dr korrespondensartikeln till Folkets Fana, angende
kollegiet fr utbetalandet av mbetsmnnens lner!

-- Det har inte jag skrivit!

-- S sger man dremot i kollegiet! Jag trffade en bekant extra
ordinarie drifrn; han uppgav er som frfattare, och frbittringen lr
icke vara obetydlig!

-- Vad sger ni?

Falk knde sig skyldig till hlften, och nu fick han klart fr sig vad
Struve den dr kvllen p Mosebacke hade suttit och skrivit. Men Struve
hade dock blott varit referent, Falk hade talat, och han ansg sig
skyldig att st vid vad han sagt, ven med vda att bli ansedd som --
skandalskrivare! Nr han nu knde att tertget var honom avskuret,
insg han klart att hr endast fanns ett stt och det var: att g p!

-- Nvl, sade han, jag r upphovsmannen till den artikeln! Lt oss tala
om ngot annat! Vad tycker notarien om Ulrika Eleonora? r det inte en
intressant figur? Eller sjfrskringsaktiebolaget Triton? Eller Haqvin
Spegel?

-- Ulrika Eleonora r den intressantaste karaktr i hela Svenska
historien, svarade Ygberg allvarligt; jag har just emottagit en
bestllning p en uppsats om henne.

-- Av Smith? frgade Falk.

-- Ja, hur vet ni det?

-- D knner ni Skyddsngeln ocks?

-- Hur vet ni det dr?

-- Jag skickade dem ter p middagen i dag.

-- Det r ortt att icke arbeta! Ni kommer att ngra det! Tro mig!

En hektisk rodnad hade uppstigit p Falks kinder och han talade
feberaktigt. Selln satt lugn och rkte och hrde mera p musiken n p
talet, som dels icke intresserade honom, dels icke var begripligt fr
honom. I soffhrnet dr han satt kunde han genom de bda
drrppningarna, som ledde utt sdra lktaren och lmnade utsikt ppen
t salongen, se ver till den norra lktaren. Genom det vldiga rkmoln,
som alltid stod ver svalget mellan de bda lktarna, kunde han dock
urskilja ansiktena p dem som befunno sig p andra sidan. Pltsligt
fstes hans uppmrksamhet p ngot lngt bort i fjrran. Han ryckte Falk
i armen.

-- Nej, se, en sdan luver! Se, dr bakom vnstra gardin!

-- Lundell!

-- Jo, just han! Han gr och sker en Magdalena! Se, nu talar han till
henne! Det var en rar unge!

Falk rodnade s att Selln observerade det.

-- Sker han sina modeller hr? frgade han frvnad.

-- Ja, var skulle han annars f dem! Han kan inte g och ta dem i
mrkret!

Strax drefter intrdde Lundell och hlsades av Selln med en
beskyddande nick, vars betydelse han trodde sig kunna lsa, varfr han
ocks bugade sig artigare n vanligt fr Falk, och p ett frolmpande
stt uttryckte sin frvning ver Ygbergs nrvaro. Ygberg, som noga
observerade detta, fattade tillfllet i flykten och frgade vad Lundell
behagade frtra, varvid denne gjorde stora gon; -- han tycktes befinna
sig bland idel magnater. Och han knde sig mycket lycklig, han blev vek
och mnniskovnlig, och sedan han ftt en sexa med varmt, erfor han ett
behov att finna ett uttryck t vad han knde. Han hade ngot att sga
Falk, det var tydligt, men han kunde icke komma p det. Olyckligtvis
spelade orkestern just Hr oss Svea och befann sig i nsta gonblick
inne p Vr Gud r oss en vldig borg.

Falk bestllde in mera dryckesvaror.

-- Hradshvdingen lskar som jag den gamla goda kyrkosngen, brjade
Lundell.

Falk visste icke att han fredrog ngon kyrkosng egentligen, utan han
frgade Lundell om han icke ville dricka punsch. Lundell hyste
betnkligheter; han visste icke om han vgade. Han skulle kanske ta
litet mera frst, han var s klen i att dricka, vilket han ansg sig
skyldig att bevisa genom att anfallas av en svr men kort hosta efter
det han tmt tredje supen.

-- _Frsoningsfacklan_ r ett bra namn, fortfor han; det visar p samma
gng frsoningens djupa, religisa behov och det ljus, som kom i vrlden
d det strsta bland under skedde, som r de hgfrdiga till en
frargelse.

Han lade i det samma en kttbulle bakom sista oxeltanden och sg efter
vad verkan det talet skulle ha -- men han blev icke smickrad d han sg
tre fniga anleten, vilka uttryckte den strsta hpnad, vndas emot sig.
Han mste tala tydligare.

-- _Spegel_ r ett stort namn och hans tal r icke som de Farisers. Vi
erinra oss alla, att han skrivit den hrliga psalmen _Nu tystna de
klagande ljud_, vars make man fr ska! Skl, hradshvding; det glder
mig att ni r en sdan representant!

Hr upptckte Lundell, att han icke hade ngot i glaset. -- Jag tror jag
fr lov att ta mig en halva.

Tv tankar surrade genom Falks hjrna: 1:o Karlen super ju brnnvin! 2:o
Hur kan han veta det dr om Spegel? En misstanke flg drp som en blixt
ver honom, men han ville icke veta ngot, utan sade endast:

-- Skl, herr Lundell!

Det obehagliga samtal, som hrp skulle flja, instlldes lyckligtvis
genom Olles ankomst. Ty denne kom verkligen, kom trasigare n vanligt,
smutsigare n vanligt och efter utseendet n mera ofrdig i hfterna,
vilka stucko ut som bogsprt under bonjouren, vilken numera blott hlls
igen av en enda knapp strax ovan frsta revbenet. Men han var glad och
skrattade, d han sg s mycket mat och dryck p bordet, och till
Sellns fasa brjade han redogra fr utgngen av sin mission och
avbrda sig sina kommissioner. Han hade verkligen blivit tagen av
polisen.

-- Hr har du kvittona!

Han rckte tv grna pantsedlar ver bordet till Selln, som
gonblickligen frvandlade dem till en papperskula.

Drp hade han blivit frd till ett vaktkontor. Han visade att ena
rockkragen fattades. S fick han uppge sitt namn. Det var naturligtvis
falskt! Ingen mnniska hette Montanus! Drp fdelseort: Vstmanland!
Det var naturligtvis falskt, ty verkonstapeln var sjlv drifrn och
han knde nog sina landsmn. Drp lder: tjugutta r. Det var lgn,
ty han mste minst vara fyrtio. Bostad: Lill-Jans! Det var lgn, fr
dr bodde ingen mer n en trdgrdsmstare. Yrke: Artist! Det var ocks
lgn, fr han sg ut som en hamnbuse.

-- Hr har du frgen, fyra tuber! Se p dem!

Drp hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit
snderrivet.

-- Drfr fick jag bara en och tjugufem fr bgge! Se p kvittot, fr du
se, att det r rtt!

Sedan hade han blivit tillfrgad var han stulit de dr sakerna. Olle
hade svarat, att han icke hade stulit de dr sakerna, varp
verkonstapeln fst hans uppmrksamhet p, att hr icke var frgan om,
_om_ han stulit dem, utan _var_ han stulit dem! Var? Var? _Var?_

-- Hr r pengar tillbaks, tjugufem re! Jag har inte tagit ngra.

Drp hade protokoll blivit upprttat ver de stulna sakerna, vilka
blivit frseglade med tre sigill. Frgves hade Olle bedyrat sin oskuld,
frgves hade han vdjat till deras rttsknsla och humanitet. Detta
sista vdjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln freslog
att man skulle taga till protokoll att fngen -- han var redan fnge
-- vid tillfllet varit verlastad av starka drycker, vilket ven
influtit med den inskrnkningen likvl -- att orden starka drycker
utgingo. Sedan verkonstapeln upprepade gnger bett konstapeln erinra
sig, om icke fngen gjort motstnd vid frrttningen, och denne
frskrat, att han icke kunde taga p sin ed att fngen gjort motstnd
(vilket i sdant fall kunnat vara betnkligt nog, alldenstund denne hade
en lmsk och hotande uppsyn), men vl att han tyckt det fngen frskt
gra motstnd genom att fly in i en portgng, s togs detta till
protokoll.

Drp uppsattes en rapport, som Olle befalldes underskriva. Rapporten
lydde p: att en mansperson med lmsk och hotande uppsyn hade antrffats
smygande utefter vnstra husraden p Norrlandsgatan, klockan fyra och
trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstnkt beskaffenhet.
Hktade mansperson var vid tillfllet ifrd bonjour av grn korderoj,
(saknande vst), byxor av bl boj, skjorta mrkt i linningen P. L.
(vilket bevisade antingen att den var stulen eller att hktade uppgivit
falskt namn), grrandiga yllestrumpor och lg filthatt med en
hnsfjder. Hktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, fregav
sig falskligen vara fdd i Vstmanland av bondfolk, och skte gra
troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket
bevisligen var falskt. Frskte gra motstnd vid hktningen genom att
fly in i en portgng.

Drp fljde specifikation p det stulna knytets innehll. Som Olle
vgrade erknna rapportens riktighet, telegraferades genast till
fngelset, varp en droska avfrde fngen, knytet och en poliskonstapel.
D de kte in p Myntgatan hade Olle ftt sikte p rddaren,
riksdagsmannen Per Ilsson i Trskla, en landsman till honom, vilken han
anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varp Olle slpptes
ls och terfick sitt knyte. Och nu var han hr, och --

-- Hr ha ni franska brden! Det r bara fem kvar, jag har tit upp ett.
Och hr r let.

Han lade verkligen upp fem brd, som han tog ur bakfickorna, och tv
buteljer l, som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur
tertog sina vanliga disproportioner.

-- Bror Falk fr urskta Olle, han r inte van vid att vara bland folk
-- stopp in brna igen, Olle; vad r det fr dumheter, rttade Selln.

Olle lydde. Lundell ville icke slppa brickan ifrn sig, oaktat han
betat av s ntt, att man icke efter spren kunde bestmma vad som legat
p assietterna, men brnnvinsflaskan nalkades d och d glaset, varefter
Lundell liksom i tankarna tog sig en halva. D och d steg han upp eller
vnde han sig om p stolen fr att se efter vad de spelade; varvid
hans gester noga iakttogos av Selln. S kom Rehnhjelm. Tyst och drucken
satte han sig ner och skte ett ml fr sina irrande blickar, dr de
kunde vila sig, under det han hrde Lundells frmaningar. Hans trtta
ga slog sig slutligen ner p Selln och stannade p sammetsvsten,
vilken hela senare delen av kvllen utgjorde ett rikt mne fr hans
tysta betraktelser. Ett gonblick ljusnade hans ansikte ssom vid synen
av en gammal bekant, men s slocknade ljuset igen, nr Selln, som
mrkte att det drog, knppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med
en sexa och trttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta fr sig
och att fylla hans glas. Musiken blev, ju lngre det led p kvllen, av
en allt livligare natur och samtalen blevo drefter. Falk erfor ett
ganska stort behag i detta bedvningstillstnd; hr var varmt, ljust,
bullrande, rkigt, och hr sutto mnniskor, vilkas liv han frlngt med
ngra timmar, och som drfr voro lyckliga och glada som flugor, vilka
kvicknat till av ngra solstrlar. Han knde sig befryndad med dem, ty
de voro olyckliga i det hela, och de voro frsynte, de frstodo vad han
sade, och nr de yttrade sig, talade de som mnniskor och icke som
bcker; till och med deras rhet hade ett visst behag, ty dri fanns s
mycken natur, s mycken oskuld, och sjlva Lundells hyckleri kunde icke
vcka hans motvilja, ty det var s naivt och satt s lst pklistrat att
det nr som helst kunde rivas bort. Och s gick kvllen och det blev
slut p den dag, som oterkalleligt kastat honom in p litteratrens
trniga bana.




                            SJUNDE KAPITLET.
                          Jesu efterfljelse.


Fljande morgon vcktes han av stderskan, som framlmnade ett brev,
vilket befanns vara av fljande lydelse:

             Timot. Cap. X., v. 27, 28, 29. Frsta Corinth.
                          Cap. VI, v. 3, 4, 5.

Dyre Br!

Vr H:s J. Chr. Nd och Frid, Fadrens krlek och D. H. A:s delaktighet
etc. Amen!

Jag sg av Grkappan i gr afton att du mnar utgiva Frsoningsfacklan.
Sk mig i min verksamhet i morgon bittida fre 9.

                                                         Din terlste
                                                    _Nathanael Skre_.

Nu frstod han Lundells gtor, till en del!

Han knde visserligen icke den stora Gudsmannen Skre personligen och
visste intet om Frsoningsfacklan, men han var nyfiken och beslt att
hrsamma den nrgngna kallelsen.

Kl. 9 stod han p Regeringsgatan framfr det vldiga fyravningshuset,
vars fasad var kldd med skyltar ifrn kllarvningen nda upp till
taklisten. _Christliga Boktryckeri Aktiebolaget Friden_, 2 tr. upp.
_Redaktionen av Guds barns arvedel_,  tr. upp. _Expeditionen av
Yttersta Domen_, 1 tr. upp. _Expeditionen av Fridsbasunen_, 2 tr. upp.
_Redaktionen av Barntidningen: Fd mina Lam_, 1 tr. upp. _Direktionen
fr Christliga Bnhusaktiebolaget Ndastolen, verkstller utbetalningar
och beviljar ln mot frsta inteckning i fastighet_, 3 tr. upp. _Kom
till Jesus_, 3 tr. upp. Obs. ==> Ordentliga utsljare som kunna stlla
borgen erhlla sysselsttning drstdes. _Missions-Aktiebolaget rnen_
utdelar 1867 rs vinst med rnte-kupong, 2 tr. upp. _Christliga
Missionsngaren Zululu's kontor_, 2 tr. upp.

==> ngaren avgr, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot
connoissement och certifikat  kontoret Skeppsbron, dr ngaren lastar.

_Syfreningen Myrstacken_ mottager gvor  nedra botten. _Prstkragar_
tvttas och strykas hos _Portvakten_! _Oblat_  1,50 pr sklp. sljas
Hos _Portvakten_! Obs. _Svarta Frackar_ passande fr Nattvardsynglingar
uthyras ven. _Ojst Vin_ (Math. 19: 32) finnes att kpa hos
_Portvakten_!  75 re kannan, utan krl.

P nedra botten till vnster om porten var en Kristlig bokhandel. Falk
stannade och lste p de i fnstret utlagda bckernas titlar! Det var
det gamla vanliga: indiskreta frgor, nrgngna tillvitelser,
frnrmande frtroligheter, allt s vl och s lnge knt. Men vad som
mera drog sig hans uppmrksamhet var de mnga illustrerade
tidskrifterna, vilka med sina stora, engelska trsnitt lgo utbredda fr
att locka folk. Barntidningarna hade isynnerhet ett retande program, och
bitrdet i boden visste bertta huru gamla gubbar och gummor kunde lnga
stunder st utanfr fnstret och betrakta illustrationerna, vilka
tycktes gra ett rrande intryck p deras fromma sinnen och vcka minnen
frn en flydd -- kanske i fvitsko -- flydd ungdom. Falk fattades ett
gonblick av en gudls tanke, som han dock genast skickade bort till det
sedliga folket som ter blod och dricker sitt brd, och han blygdes
ver sin tanke.

Han stiger upp mellan Pompejanska vggmlningar fr de breda trapporna,
vilka bra mycket pminna om den vg, som icke leder till saligheten, och
kommer s in i ett stort rum, inrett som en banksal med pulpeter fr
nnu icke uppstigna kamrerare, kassrer och bokhllare. Mitt i rummet
str ett skrivbord, stort som ett altare, men liknande en orgel med
mnga stmmor, vilka senare hr utgras av en hel klaviatur knappar till
lufttelegrafer och trumpetlika talrr, som kommunicera med alla
byggnadens lokaler. P golvet str en stor man, med ridstvlar,
prstrock knppt p en knapp uppe vid halsen, s att den liknar en ppen
uniformssyrtut, vit halsduk och ovanfr densamma en sjkaptensmask, ty
det riktiga ansiktet har kommit bort i en pulpetklaff eller i en
packlr. Den store mannen piskar sina blanka stvelskaft med ett ridsp,
vars knopp, symboliskt, utgres av en hstfot, och rker en stark
regalia, vilken han ivrigt tuggar, som det tyckes, fr att hlla munnen
i verksamhet. Falk betraktade den store mannen med frvning.

Detta var sledes sista modet p den sortens mnniskor, ty det r mod p
mnniskor ocks! Detta var den store frkunnaren, som lyckats gra det
modernt att vara syndig, att trsta efter nd, att vara usel, fattig,
elndig, p alla mjliga stt dlig med ett ord! Denne man hade gjort
frlsningen fashionabel! Han hade uppfunnit ett evangelium fr Stora
Trdgrdsgatan! Ndens ordning hade blivit sport! Man hade kappridningar
i syndfullhet, dr den smsta vann priset, man hade schnitzeljakter
efter fattiga sjlar som skulle frlsas, men man hade ocks, erknnom
det, skallgngar efter offer, p vilka man skulle va sig i bttring
genom att gra dem till freml fr den grymmaste vlgrenhet.

-- Jas, det r herr Falk! sger masken. Vlkommen, min vn! Ni kanske
behagar se min verksamhet! Frlt, herr Falk r ju terlst? Ja! N! Det
hr r tryckeribolagets expedition -- urskta ett gonblick.

Han gr fram till orgeln och drar ut ett par stmmor, varp hres till
svar en vissling.

-- Var s god och se er omkring s lnge!

Han stter munnen till en trumpet och ropar: -- _Sjunde basunen och
ttonde ve!_ Nystrm! Medival, 8, i frrd, fraktur i rubrikerna, namn
sprrade!

En rst svarar i samma trumpet: Fattas manuskript! Masken stter sig
vid orgeln, tar en penna och ett ark papper och lter pennan fara ver
papperet under det han talar genom cigarren.

-- Denna verksamhet -- r av ett -- sdant omfng -- att den snart nog
verstiger -- mina krafter -- och -- min hlsa skulle vara -- smre n
den -- r -- om -- icke jag sktte den -- s -- vl.

Han springer upp och drar ut en annan stmma och ropar i en annan
trumpet: Korrektur p _Har du betalt dina skulder?_ -- Och s fortstter
han att tala ett, och skriva ett annat.

-- Ni undrar -- varfr -- jag -- gr kldd -- i ridstvlar -- s -- hr.
Det -- r emedan -- jag fr det frsta -- rider -- fr -- min hlsas --
skull ...

En pojke kommer in med korrektur. Masken rcker det ver t Falk och
sger med nsan -- emedan munnen r upptagen -- ls av det dr!, under
det han skriker med gonen t pojken: vnta!

-- Fr det andra -- (med en rrelse p ronen sger han skrytsamt t
Falk: hr ni att jag r med!) -- emedan jag anser -- att en andans man
-- icke br utmrka -- sig -- genom -- sitt -- yttre -- framfr -- andra
-- mnniskor -- ty -- detta -- kallas -- andligt -- hgmod -- och --
giver lastarenom -- rum.

En bokhllare intrder och hlsas av masken med pannldret, det enda
parti som icke r upptaget.

Hllre n att sitta sysslols tar Falk hand om korrekturet och lser.
Cigarren fortfar att tala.

-- Alla andra -- mnniskor -- ha ridstvlar -- jag vill fr ingen del
utmrka mig -- i det yttre -- drfr -- emedan jag icke -- r ngon --
skrymtare -- begagnar jag -- ridstvlar.

Drp lmnar han manuskriptet t pojken och skriker -- med munnen: Fyra
vinkelhakar _Sjunde Basunen_ t Nystrm! -- Och sedan till Falk:

-- Nu r jag ledig fem minuter! Behagar ni stiga in i lagerrummet.

Till bokhllaren:

-- Zululu lastar?

-- Brnnvin, svarar bokhllaren med en rostig rst.

-- Gr det an? frgar masken.

-- Det gr an! svarar bokhllaren.

-- N s i Guds namn, d! -- Kom, herr Falk.

De trda in i ett rum, som r kltt med hyllor, vilka ro fyllda med
bokpackor. Masken rappar dem p ryggen med sitt ridsp, och sger
hgmodigt -- rent ut:

-- Det hr har jag skrivit! Vad sgs om det? r det inte mycket? Ni
skriver ocks -- litet! Om ni fr hlla p, s kommer ni ocks att
skriva s hr mycket! -- Han bet och slet i cigarren och spottade sedan
ut flagorna, vilka yrde som fflugor innan de satte sig p bokryggarna,
varvid han sg ut som om han tnkte p ngot fraktligt.

-- Frsoningsfacklan? Hm! Jag tycker det r ett dumt namn! Tycker inte
ni det ocks? Har ni hittat p det?

Det var frsta gngen Falk fick tillflle att svara p hans tal, ty
liksom alla stora mn svarade han sjlv p sina frgor, och nej blev
svaret. Lngre hann han icke frrn masken var i gng igen.

-- Jag tycker det r ett mycket dumt namn! N! Och ni tror att den
kommer att g?

-- Jag knner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.

-- Knner ingenting?

Han tar en tidning och freter.

Falk lser med hpnad fljande annons:

Subskriptionsanmlan: _Frsoningsfacklan_. Tidskrift fr Kristliga
Allmnheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk. (Prisbelnt
frfattare av Vitterhetsakademien.) Frsta hftet upptages av Hkan
Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erknd religis anda och
djup kristlighet.

Han hade glmt att kontramandera Spegel och nu stod han dr svarsls!

-- Hur stor upplaga? H? -- Tvtusen, antager jag. -- Fr litet! Duger
inte! Min _Yttersta Dom_ gr i tiotusen och jag stoppar nd inte in mer
n -- vad ska jag sga -- femton rena!

-- Femton?

-- Tusen, gosse!

Masken tycktes ha glmt sin roll och rkat in i ngra gamla tag.

-- Nvl, fortfor han. Ni vet, att jag r en omtyckt predikant, jag kan
sga det utan skryt, d hela vrlden vet det! Ni vet att jag r mycket
omtyckt, det kan jag nu inte hjlpa en gng, men det r s! Jag skulle
ju vara en skrymtare, om jag sa, att jag inte visste vad hela vrlden
vet! Nvl, jag skall understdja ert fretag i brjan! Ni ser den hr
scken! Om jag sger att den innehller brev frn personer, fruntimmer
-- ja ja, var lugn: jag r gift -- som anhlla om mitt portrtt, s har
jag inte sagt fr mycket.

Nu var det verkligen bara en pse, som han piskade upp.

-- Fr att bespara dem och mig mycket besvr och p samma gng gra en
mnniska en stor tjnst har jag tnkt att ni skulle f tillstnd att
gra min biografi, med portrtt, varigenom ert frsta nummer skulle g
ut i tiotusen och ni drigenom kunna stoppa in en tusen rena bara p det
numret!

-- Men, herr pastor -- (han tnkte sga kapten) -- jag vet ingenting om
denna affr!

-- Betyder ingenting! Ingenting alls! Frlggaren har sjlv skrivit till
mig och anhllit om mitt portrtt! Och det r ni som skall biografera
mig! Fr att underltta ert besvr har jag ltit en vn stta upp
huvudinnehllet av densamma, s att ni blott behver gra en inledning
-- kort och uttrycksfull, ngra vinkelhakar p sin hjd! Nu vet ni det!

Falk blev frsagd ver s mycket frutseende, frvnad ver att
portrttet var s olikt originalet och att vnnens handstil var s lik
maskens egen.

Masken hade verlmnat portrtt och manuskript, samt rckte nu fram sin
hand fr att bli tackad.

-- Hlsa -- -- frlggaren! -- Han var s nra att sga Smith att en
ltt rodnad uppsteg mellan hans polisonger.

-- Men pastorn knner ju inte mina sikter -- protesterade Falk.

-- sikter? H? Har jag frgat om era sikter? Jag begr aldrig ngon
mnniskas sikter! Bevara mig Gud! Jag? Aldrig!

Han piskade nnu en gng av ryggarna p sina frlagsartiklar, ppnade
drren, visade ut sin biograf och tervnde till sin altartjnst.

Falk kunde som vanligt, och vilket var hans olycka, icke frrn eftert
finna passande svar p tal och han var redan nere p gatan innan han
fann det. En kllarglugg som hndelsevis stod ppen (och icke var
upptagen av annonser) mottog biografien och portrttet i sin vrd.

Drp gick han upp till nrmaste tidningsbyr fr att infra en
reklamation om Frsoningsfacklan och sedan g en sker hungersdd till
mtes.




                           TTONDE KAPITLET.
                            Arma fosterland!


Klockan slog tio i Riddarholmen ngra dagar drefter, d Falk anlnde
till Riksdagshuset fr att hjlpa Rdluvans referent med Andra Kammaren.
Han pskyndade sina steg, ty i det hr verket, dr man var ordentligt
avlnad, menade han, skulle man vl vara p slaget. Han gick upp
utskottsvgen och blev visad till Andra Kammarens vnstra
referentlktare. Han trdde med en viss hgtidlig knsla ut p de f
plankor som likt ett duvslag blivit upphngda under taklisten, dr det
fria ordets mn skulle hra huru landets heligaste intressen
diskuterades av dess vrdigaste medlemmar. Det var alldeles nytt fr
Falk, det hr, men han blev icke tillintetgjord av ngra stora intryck,
d han skdade ner frn sin hylla och sg den tomma salen under sig,
vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter ver
tio, men nnu fanns icke en levande sjl mer n han sjlv dr. Det rdde
ngra minuter en tystnad, som pminde om landskyrkans fre predikan; ett
sakta knaprande ljuder genom salen. En rtta, tnker han; men s
upptcker han genom rymden, p referentlktaren mitt emot, en liten
nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna p barriren, och han ser
hur spnorna sna ner och lgga sig p borden inunder. Det finnes icke
mycket, som hans ga kan vila sig p, dr det trevar omkring de tomma
vggarna, men det stter sig slutligen p den gamla vggklockan frn
Napoleon I:s dagar, vars kejserliga, nyfrgyllda emblem sitta och
symbolisera nytt uppkok p ngot gammalt. Men visarna, som peka tio
minuter ver tio, symbolisera ocks -- ironiskt -- ngonting, d
drrarna i bakgrunden sls upp och en man trder in. Det r en gammal
en; hans skuldror hava brjat bgna under brdan av allmnna vrv, hans
rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har
kastat sig under lngvarigt vistande i fuktiga mbetsrum, kommittsalar,
bankvalv och dylikt, det ligger ngot pensionerat i hans lidelsefria
steg p den lnga cocosmattan, som leder fram till katedern. Nr han
kommer mitt p gngen, i hjd av den kejserliga klockan, stannar han --
han tyckes vara s van att stanna mitt p vgen och se sig omkring, och
ven tillbaka; men nu stannar han och jmfr sitt spindelur med
vgguret, och han skakar ett missnjt skakande p sitt gamla, anlitade
huvud: fr fort! fr fort! och hans ansikte uttrycker ett verjordiskt
lugn, lugn ver att hans klocka icke kan g fr lngsamt. Han fortstter
vandringen framt gngen med samma steg som om han vandrade mot sin
levnads ml, och det var starkt frgan om han icke funnit det dr borta
i den rosamma lnstolen i katedern.

Nr han uppntt mlet, stannar han, tar upp sin nsduk och snyter sig
stende; drp lter han blicken fara ut ver den lyssnande hrarskaran
av bnkar och bord, och sger ngot betydelsefullt, t. ex. Mina Herrar,
nu snt jag mig! och s stter han sig och frsjunker i ett
presidentlikt lugn, som kunde vara smn, om det icke vore vaka; och
ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han
sig p att hmta krafter till den kommande dagens mdor, d ett starkt
knaprande frn vnster, hgt uppe under taket, kommer honom att spritta
till och kasta om halsen, s att han med en trekvartsblick kan mrda den
rtta, som vgade knapra i hans nrvaro. Falk, som icke berknat
resonansens styrka i duvslaget, mottager ddsstten frn den mrdande
blicken, vilken dock mildras p nedfarten frn taklisten och hinner
viska, ty den vgar icke sga det hgt: det var bara en referent; jag
fruktade, att det var en rtta. Men s verflls mrdaren av en djup
nger ver den synd hans ga begtt, och han dljer sitt ansikte i
handen -- och grter? -- Nej, han gnuggar bort den flck som synen av
ett vidrigt freml gjort p hans gas nthinna.

Men det brjar gavla i drrarna, ledamter anlnda, och visarna p
vgguret krypa fram, fram. Ordfranden utdelar gratifikationer i nickar
och handtryckningar t de goda, samt straffar de onda med att vnda sitt
ansikte ifrn dem, ty han mste vara rttvis som den hgste.

Nu kommer Rdluvans referent, ful, onykter och osvd; detta oaktat visar
han sig finna ett nje i att giva sannfrdiga svar p den nykomnes
frgor.

Drrarna gavla en gng till, och in kommer en person med s skra steg,
som om han vore hemma hos sig, Kammarfrvanten i Kansliet fr skatternas
plggande och Aktuarien i Kollegiet fr utbetalandet av mbetsmnnens
lner; han gr nda fram till lnstolen och hlsar bekant p
ordfranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.

-- Vem r det? frgar Falk.

-- Det r verskrivaren, svarar vnnen i Rdluvan.

-- Vad? Skriver ni hr ocks!

-- Ocks! Det ska du snart se! De har en hel vning med skrivare dr
ute; de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i
kllarn!

Nu kryllar det som i en myrstack dr nere. Klubban faller och det blir
tyst. verskrivaren lser upp protokollet fr frra sammantrdet och
detta godknnes utan motstnd. Drp upplser samme man en anhllan om
tjnstledighet p fjorton dagar fr Jon Jonsson i Lerbak.

Beviljas!

-- Har ni tjnstledighet hr ocks? frgar den nykomne frvnad.

-- Jo d! Jon Jonsson ska hem och stta potatis i Lerbaken.

Nu brjar estraden fyllas med ungt folk, bevpnade med pennor och
papper. Idel gamla bekanta frn gamla extraordinarietiden. De sl sig
ned omkring smbord som om de skulle formera preferencepartier.

-- Det dr r skrivarna, upplyste Rdluvan. -- De tyckas knna igen dig!

Och de gra det verkligen, ty de ptaga sina pincenez och titta alla
uppt duvslaget, lika nedltande uppt, som parkettplatserna p teatern
titta uppt raderna. Nu viska de sins emellan och utbyta meningar om en
frnvarande, som, efter alla tecken, mste befinna sig p den stol dr
Falk sitter. Falk knner sig s djupt rrd av s mycken uppmrksamhet,
att han icke hlsar allt fr vnligt p Struve, som intrder i
duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.

verskrivaren upplser en anhllan eller motion om beviljande av anslag
till nya tgmattor i tamburen och mssingsnummer p galoschhyllorna.

Beviljas!

-- Var sitter oppositionen? frgar den oinvigde.

-- Ja, du, det vete fan, var den sitter.

-- De svara ju ja till allting.

-- Vnta till lite lngre fram p dagen, s fr du hra.

-- Ha de inte kommit nnu d?

-- Hr kommer man och gr, som man behagar.

-- Det r ju precis som ett mbetsverk!

Den konservative Struve, som hrt det lttfrdiga talet, anser sig bra
representera regeringen.

-- Vad r det lilla Falk sger fr slag? Han ska inte morra!

Falk behver s lng tid fr att vlja lmpligt svar att frhandlingarna
hinna taga sin brjan dr nere.

-- Du skall inte bry dig om honom, trstar Rdluvan; han r alltid
konservativ nr han har pengar till middag, och han har nyss lnat en
femma av mig!

verskrivaren lser: Statsutskottets utltande n:o 54 angende Ola
Hipssons motion om grdesgrdarnas avskaffande.

Trpatron Larsson frn Norrland yrkar obetingat bifall: Hur skall det
g med vra skogar? utbrister han, jag vill bara frga: hur skall det
g med vra skogar!, och han kastar sig flmtande ner p bnken. Denna
krnfulla vltalighet har fallit ur modet p de sista tjugu ren, och
scenen mottages med fnissningar, varefter ddsarbetet i norrlandsbnken
upphr av sig sjlvt.

landsrepresentanten freslr sandstensmurar; Sknerepresentanten
fredrager buxbomshckar; Norrbottningen tycker fr sin del, att
grdesgrdar ro ondiga, nr man inga krar har, och en talare p
Stockholmsbnken anser att frgan br hnskjutas till en kommitt av
sakkunniga, han betonar sakkunniga personer. Men d blir det en storm.
Hellre dden n en kommitt! Man begr proposition. Motionen avsls, och
grdesgrdarna f st tills de falla av sig sjlva.

verskrivaren lser: Statsutskottets utltande n:o 66 angende Carl
Jnssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid
detta revrdiga namn p en hundrarig institution slocknar sjlva
grinet och en vrdnadsfull tystnad uppstr i salen. Vem skulle vga
angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle vga blottstlla sig
fr den allmnna frkastelsen! Biskopen i Ystad begr ordet.

-- Skall jag skriva? frgar Falk.

-- Nej, det rr inte oss vad han sger.

Men den konservative Struve skriver fljande referat:

Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mnskligh:s frenade
namn. r 829. r 1632. Otroshjlt. Nyhetsmak. Guds ord. Mnnisk. ord.
Hundrar. Ansgar. Nitlsk. Redb. Ovld. Skickligh. Lrd. Sv. Kyrk.
bestnd. Urgammal Svenskm. ra. Gustav I. Gust. II. Ltzens kullar.
Europas gon. Eftervrldens Dom. Sorg. Vanra. Den grna torvan.
Handtvagning. De hava icke velat.

Carl Jnsson begr ordet.

-- Nu skriver _vi_! sger Rdluvan.

Och de skriva, medan Struve broderar p biskopens sammet.

Prat! Stora ord. Kom. suttit 100 r. Kostat 100,000 rdr. 9 rkebisk. 30
profess. Ups. sammanl. 500 r. Arvodister. Sekreter. Amanuens. Ingenting
gjort. Provark. Dligt arb. Pengar, pengar, pengar! Var sak vid dess
namn. Humb. mbetsm. Utsug. System.

Inte en rst hjer sig, men vid den tysta voteringen bifalles motionen.

Under det Rdluvan med van hand putsar upp Jnssons hackiga anfrande
och stter en stark rubrik ovanfr, vilar sig Falk. Men d hans ga
rkar beska hrarelktaren, trffar det ett gammalt bekant huvud, som
ligger upplagt p barriren och vars gare heter Olle Montanus. Han
liknar i detta gonblick en hund, som ligger och vaktar ett ben, och det
var icke utan att han s gjorde, men det visste icke Falk, efter som
Olle var mycket hemlighetsfull.

Nu visade sig dr nere vid bnken under hgra lktaren, just dr den
nedtrampade varelsen hade ltit spnen av sin blyertspenna sna ner, en
herre i bl, civil uniform med trekantig hatt under armen och en
pappersrulle i handen.

Klubban fll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.

-- Skriv, sade Rdluvan, men tag bara siffrorna; jag tar det andra.

-- Vem r det?

-- Det r kungliga propositioner.

Nu lstes det ur pappersrullen: Kungl. Maj:ts N. Proposition om hjande
av anslaget till Departementet fr adliga ynglingars frkovrande i
levande sprk, under titeln Skrivmaterialer och Expenser frn 50,000 rdr
till 56,000 rdr 37 re.

-- Vad r expenser? frgar Falk.

-- Vattenkaraffiner, paraplystll, spottldor, jalusier, middagar p
Hasselbacken, gratifikationer o. d. Hll mun p dig; det kommer mera!

Pappersrullen fortfar: K. M. N. Proposition om anslag till sextio nya
officersbestllningar p Vestgta kavalleri.

-- Var det sextio? frgade Falk, som var alldeles frmmande fr
statsmannaangelgenheter.

-- Sextio var det! Skriv bara!

Pappersrullen knorrade upp sig och blev allt strre och strre.

K. M. N. Proposition om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser
vid Kollegiet fr utbetalandet av mbetsmnnens lner.

Stor rrelse vid preferenceborden; stor rrelse p Falks stol.

Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordfranden steg upp, tackade med
en bugning som frgade behagas det inte mera?, och pappersrullens
gare satte sig i bnken och brjade blsa bort spnorna, som den
nedtrampade hade fllt, men hans styva guldbroderade krage hindrade
honom frn att falla i samma frestelse till den synd, fr vilken
ordfranden hade dukat under p morgonen.

Frhandlingarna pgingo. Sven Svensson i Torrlsa begr ordet i
fattigvrdsfrgan. Liksom p ett givet tecken resa sig alla
referenterna, gspa och strcka sig.

-- Nu g vi ner och ta frukost, upplyser Rdluvan sin myndling. Vi ha
en timme och tio minuter p oss.

Men Sven Svensson talar.

Kammarens ledamter brja rra p sig, ngra g ut. Ordfranden samtalar
med ngra goda ledamter och uttrycker drigenom  regeringens vgnar
sitt ogillande ver vad Sven Svensson kommer att sga. Tv ldre
ledamter frn Stockholmsbnken fra en till utseendet nykommen ungherre
fram till den talande fr att frevisa denne som ett underligt djur; de
betrakta honom ngra gonblick under gonen, finna honom ljlig och
vnda honom ryggen.

Rdluvan anser hvligheten fordra att han upplyser Falk om, att den
talande r kammarens plgoris. Han r varken kall eller varm, kan icke
anvndas av ngot parti, kan icke vinnas fr ngot intresse, men talar,
talar. Men vad han talar om -- det kan ingen sga, ty han har aldrig
blivit refererad i ngon tidning och ingen har brytt sig om att se efter
i protokollen, men skrivarna vid borden hava svurit, att nr de en gng
f makten, s skola de lta ndra grundlagarna fr hans rkning.

Men Falk, som har en viss svaghet fr allt som blir obemrkt, stannar
kvar och fr hra vad han aldrig hrt p lnge: en rans man, som sin
vg ostraffligen vandrar och som frambr de frtrycktas och
misshandlades klagan -- som ingen hr p.

Struve har vid synen av lantmannen redan tagit sitt parti och gtt ned
p kllaren, dit nu de andra flja och varest de trffa halva kammaren.

Nr de tit och blivit ngot druckna, g de upp igen och stta sig p
vageln, och de f nnu en stund hra Sven Svensson eller rttare se
honom tala, ty nu r pratet efter frukosten s livligt att man icke hr
ett ord av den talande.

Men det blir dock slut en gng. Ingen har ngot att invnda, talet leder
icke till ngon tgrd, det r som om det aldrig skulle ha varit.

verskrivaren, som under tiden hunnit springa upp i sina kollegier,
tittat i sina Posttidningar och rrt om sina brasor, r nu ter p sin
plats och lser:

Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Trskla
motion om anslag av 10,000 rdr till reparation av de gamla
skulpturarbetena i Trskla kyrka.

Hundhuvudet p hrarelktarens barrir sg hotande ut, som om det
mnade bevaka sitt ben.

-- Knner du den dr missbildningen borta p lktaren? frgade Rdluvan.

-- Olle Montanus, ja det tror jag.

-- Vet du att han r Trsklas landsman? , det r en fiffig karl! Se p
det talande huvudet nu nr Trskla ska fram.

Per Ilsson har ordet.

Struve vnder med frakt ryggen t talaren och skr av en bit tobak, men
Falk och Rdluvan gra pennorna klara till aktion.

-- Ta du upp fraserna, sger Rdluvan, s tar jag upp fakta!

Falks papper var efter en kvarts timme betckt med fljande bokstver:

Fosterl. odling:s hvd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl.
Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det
revrdig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhs.
Filos. icke drmt. Nationens hel. rttigheter. Helig. intress. Fosterl.
odl. Vitterh. Hist. o. Ant. akademien.

Detta sammelsurium, som delvis vckt munterhet, i synnerhet vid
uppgrvningen av dda Fichte, framkallade emellertid ett svar frn
huvudstadsbnken och ett frn Uppsalabnken.

Den frre sade: att ehuru han varken knde Trskla kyrka eller Fichte
och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarna voro vrda att
pkosta tiotusen rdr, s ansg han sig dock, fr att uppmuntra ett
vackert fretag inom kammaren, d det var frsta gngen han inom
majoriteten hrt ngon begra anslag till annat n gngbroar,
grdesgrdar, folkskolor och dylikt, bra yrka bifall.

Talaren p Uppsalabnken ansg (enligt Struves anteckningar): att
motionren  priori hade rtt, att hans premiss: den fosterlndska
odlingen mste hvdas, var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr mste
utbetalas, var bindande, att ndamlet, syftet, tendensen var vacker,
lovvrd, fosterlndsk, men hr var ett fel begnget. Av vem? Av
fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionren! Frstndsmssigt taget
hade motionren rtt, och drfr kunde icke talaren, han anhll att f
upprepa det, annat n lovorda ndamlet, syftet, tendensen, och han
skulle flja motionens de med de varmaste sympatier, och han uppmanade
kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens
namn giva densamma sina rster; sjlv mste han, d han ansg motionen,
begreppsmssigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, d densamma avsg
att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag  densamma.

Huvudet p hrarelktaren rullade gonen och rrde lpparna
konvulsiviskt under det voteringen pgick, men nr den var frrttad och
anslaget beviljat, exploderade huvudet och frsvann genom den missnjda
och knuffade hrareskaran.

Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles
nrvaro och frsvinnande. Struve, som efter frukosten blivit nnu mera
konservativ och hgljudd, yttrade sig ofrbehllsamt om ett och annat.
Rdluvan var lugn och likgiltig; han hade upphrt att frvnas.

Men genom det mrka moln av mnniskor, i vilket Olle gjort en rmna, dk
nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram, och Arvid
Falk, som haft sina blickar riktade t det hllet, mste sl ner gonen
och vnda sig bort -- det var hans bror, familjens caput, namnets ra,
som en gng skulle gra det stort och glnsande. Bakom Nicolaus Falks
skuldra syntes hlften av ett svart ansikte, med milda, falska drag,
vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer
n bli frvnad ver broderns nrvaro p detta rum, emedan han vl knde
dennes ovilja mot det nya statsskicket, d ordfranden lmnade rttighet
t Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rttighet denne med
stort lugn begagnade sig av och lste: P grund av tillrckliga
anledningar fr jag hrmed anhlla, att Riksdagen fr sin del mtte
fatta beslut, att Kunglig Majestt mtte gras solidariskt ansvarig med
alla de bolag, vilkas stadgar den sanktionerat.

Solen miste sitt sken p hrarelktaren och det blev orkan i salongen!

Greve von Splint har ordet:

-- Quousque tandem Catilina! S lngt skulle det g! Man glmmer sig
nda drhn att man vgar klandra regeringen! Hrden I det, mina herrar!
Man klandrar regeringen, eller, vad vrre r, man gr den till freml
fr ett skmt, ett rtt skmt, ty annat kunde vl icke denna motion
anses vara. Ett skmt, sger jag, nej, ett attentat, ett frrderi! O!
mitt fosterland! Dina ovrdiga sner hava glmt vad de ro dig skyldiga!
Men huru kan det vl vara annat, d du frlorat din riddarvakt, din
skld, ditt vrn! Jag anhller att karlen, Per Andersson, eller vad han
heter, tertar sin motion, eller vid Gud skall han se, att Konung och
Fosterland nnu ga trogna frsvarare, som kunna lyfta en sten att kasta
i huvudet p frrderiets mnghvdade hydra!

Bifall frn hrarelktaren, ovilja i salongen.

-- Ha, tron I jag fruktar!

Talaren arbetar med armarna som om han kastade sten, men hydran ler med
sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra, som icke ler, och
han fr fatt i referentlktaren.

-- Dr, dr! -- Han pekar uppt duvslaget och kastar blickar som om han
sg avgrunden ppna sig i vggen. Dr sitter korpboet! Jag hr deras
skrn, men de frfra mig intet! Upp, svenska mn, och hugg ner trdet,
sga av bjlkarna, riv ner plankorna, sparka snder stolarna, spnta
snder pulpeterna, i stickor, s sm som s hr --

(Han mter av ett ungefr p lillfingret) -- och brnn sedan av hydet
med man och mus, s skolen I se att riket skall blomstra i lugn och dess
rter skola drypa. S talar en svensk dling! Kom ihg det, bnder!

Detta tal, som fr tre r tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid
Riddarhustorget och blivit infrt i protokollen ordagrant fr att
sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra
allmnna barmhrtighetsinrttningar, mottogs som ett divertissement och
justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, mrkligt nog,
i oppositionstidningarna, vilka eljest icke grna togo upp sdant.

Drp begrdes ordet av Uppsalabnken. Den instmde fullkomligt med den
fregende talaren i sak och hade med sitt fina ra uppfattat ngot av
den forna svrdsklangen i hans fredrag; nu ville han sjlv tala om
bolagets id, ssom id, men han bad att f upplysa att bolaget icke var
ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget
var en moralisk personlighet och ssom sdan otillrknelig --

Nu uppstod ett sdant skratt och prat i salongen, att referenten icke
kunde uppfatta mera av fredraget, vilket slutade med att fosterlandets
intressen stodo p spel, begreppsmssigt taget, och att om icke motionen
avslogs, skulle fosterlandets intressen komma att frsummas och staten
slunda rka i fara.

Sex talare hllo sedan p till middagen med att gra utdrag ur Sveriges
officiella statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk handbok och
Gteborgs Handelstidning, varav fljden alltid blev, att fosterlandet
skulle rka i fara, ifall Kungl. Maj:t skulle komma att frklaras
solidariskt ansvarig fr alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat,
och att fosterlandets intressen stodo p spel. Ngon var nog djrv att
sga det fosterlandets intressen stodo p ett trningskast, under det
andra menade att de stodo p ett kort, ngra hllo fre, att de hngde
p ett hr, d den siste talaren fredrog att de hngde p en trd.

Motionen vgrades remiss vid middagstimmens intrde; det vill sga:
fosterlandet slapp g igenom utskottskvarnen, kanslisikten,
rikshackelsekistan, klubbskktan och tidningsbrkan. Fosterlandet var
rddat! Arma fosterland!




                            NIONDE KAPITLET.
                            Frskrivningar.


Carl Nicolaus Falk och hans kra hustru sutto vid kaffebordet en morgon
ngon tid efter hndelserna i frra kapitlet. Herrn var, emot vanan,
icke kldd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock p
sig.

-- Jo, du, de voro hr i gr och beklagade sorgen alla fem -- sade frun
med ett muntert skratt.

-- Det r d sjlva ...

-- Nicolaus! Kom ihg! Det r slut med disken nu!

-- Vad ska jag sga d, nr jag blir arg?

-- Man blir inte arg, man blir ond, fr det frsta! Och s kan man sga:
det r fr mrkvrdigt!

-- N, det r fr mrkvrdigt, att du alltid skall traktera mig med
obehagliga saker. Lt bli att tala om sdant dr, som retar mig.

-- _Frargar_, min gubbe! -- Jas, jag skall g och bra mina bekymmer
ensam, men du skall alltid lasta p ...

-- Lassa, heter det!

-- Lasta, heter det, p mig dina frargelser. Hr du! Var det s som du
lovade, nr vi gifte oss?

-- Se s! Inga resonemanger, ingen logik! G p, du! De voro hr alla
fem, mamma och dina fem systrar!

-- Fyra systrar! Du har d inte mycket krlek till din slkt!

-- Din slkt! Det har d inte du heller!

-- Nej! Jag tycker inte om dem!

-- N, de voro hr och beklagade sig ver, att din svger blivit
bortkrd frn verket, och det hade de lst i Fderneslandet. Var det
inte s?

-- Jo! Och s voro de nog ofrskmda att sga mig, att jag inte hade
ngon rttighet mer att vara stursk.

-- Hgmodig, min gumma!

-- Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedltit mig att begagna ett
sdant uttryck!

-- N, vad svarade du? Du gav dem vl p tafsen.

-- Ja, det m du lita p! Och det s att gumman hotade att aldrig stta
sin fot inom mina drrar mera.

-- Nej, sa hon det? Tror du att hon hller ord?

-- Nej, det tror jag inte! Men skert r att gubben ...

-- Du ska inte sga gubben om din far s att ngon hr det.

-- Tror du att jag tillter mig det d? -- Emellertid kommer gubben --
oss emellan -- aldrig hit mer.

Falk fll i djupa funderingar. Drp tertog han:

-- r din mor hgmodig? r hon ltt att sra? Jag srar s ogrna
mnniskor, som du vet! Du mste sga mig hennes svaga, mtliga sidor,
s skall jag undvika att komma t dem.

-- Om hon r hgmodig? Det vet du vl, p sitt stt. Om hon skulle till
exempel f hra att vi haft en bjudning, och hon och systrarna inte
blivit bjudna med, s skulle hon aldrig komma hit mer.

-- Skert?

-- Ja, det kan du lita p!

-- Det r fr mrkvrdigt att folk av hennes stnd ...

-- Vad pratar du?

-- N, n! Att fruntimmer kunna vara s knsliga! Hr du, hur r det med
din frening nu fr tiden? Vad var det du kallade den?

-- Fr kvinnans rttigheter!

-- Vad skall det vara fr rttigheter?

-- Jo, kvinnan skall f r om sin egendom sjlv.

-- N, fr inte du det?

-- Nej, det fr jag inte!

-- N, vad har du fr egendom d, som du inte fr r om?

-- Halva din, min gubbe! Min giftortt!

-- Kors i Jesu namn, vem har lrt dig sdana dr dumheter?

-- Det r inga dumheter, det r tidsandan, ser du. Den nya
lagstiftningen skulle bli s: att jag skulle ha haft hlften nr vi
gifte oss och med den hlften hade jag ftt kpa vad jag velat.

-- Och nr du kpt upp den, s hade jag ftt frsrja dig nd? Det hade
jag vackert gjort!

-- Du hade vl varit tvungen, annars hade du ftt arbetshus! Det str s
i lagen om den som inte vill frsrja sin hustru.

-- Nej, hr du, nu gr det fr lngt! Men i alla fall. Ha ni haft
sammankomst? Vad var det fr folk? Tala om!

-- Vi hller bara p med stadgarna nnu, p frberedande mten.

-- N, vad r det fr folk?

-- Det r revisorskan Homan och hennes nd Rehnhjelm nu s lnge.

-- Rehnhjelm! Det r ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hrt det
frut. Men var det inte frga om en syfrening ocks, som ni skulle
grunda?

-- Stifta, heter det! Jo, och kan du tnka dig att pastor Skre skulle
komma och lsa en kvll.

-- Pastor Skre r en frtrfflig predikant och han umgs i stora
vrlden. Det r rtt, min gumma, att du undviker dligt sllskap. Det
finns ingenting som r s farligt fr mnniskan som dligt sllskap. Det
sa alltid min far i vrlden, och det har blivit en av mina strngaste
principer.

Frun plockade brdsmulor och frskte med dem fylla sin tomma kaffekopp;
herrn letade i vstfickan efter sin tandpetare fr att taga bort ngot
kaffe som fastnat mellan tnderna.

De bda makarna funno sig generade i varandras sllskap. De visste
varandras tankar och de visste att den frsta, som brt tystnaden,
skulle sga en dumhet, ngot komprometterande. De valde i hemlighet nya
mnen, prvade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i ngon
korrespondens med eller kunde sttas i frbindelse med vad som blivit
yttrat. Falk frskte upptcka ngot bristflligt i serveringen, som
kunde draga sig hans ovilja. Frun tittade ut genom fnstret fr att
kunna se efter ngot omslag i vdret, men -- frgves.

D kom betjnten och stack ut rddningsplankan med tidningarna p, p
samma gng han anmlde notarien Levin.

-- Bed honom vnta! befallde herrn.

Drp lt han stvlarna skrika en stund ver golvet, s att den arma
vntande ute i tamburen mtte i tid bli underrttad om hans hga
ankomst.

Levin, p vilken den nyuppfunna vntningen i tamburen gjort ett livligt
intryck, infrdes slutligen darrande i herrns rum, dr han mottogs kort
som en supplikant.

-- Har du blanketten med dig? frgade Falk.

-- Jag tror det, svarade den hpne, och grvde upp en bunt reversal och
vxelblanketter av alla mjliga valrer. -- I vilken bank behagar bror
helst g in? Jag har till alla, s nr som p en?

Oaktat situationens hgtidliga karaktr mste Falk le, d han sg
halvskrivna reversal, p vilka ena namnet fattades, utskrivna vxlar
utan acceptant och frdigskrivna vxlar, som blivit refuserade.

-- Vi ta vl Repslagarbanken, sade Falk.

-- Det r verkligen den enda, som inte duger, fr -- att -- dr knner
man mig!

-- N, Skomakarbanken, Skrddarbanken, var som helst, men fort!

Man stannade vid Snickarbanken.

-- Nu, sade Falk, med en blick, som om han kpt den andres sjl. Nu
skall du g och skaffa dig nya klder, men hos en uniformsskrddare, s
att du sedan kan f din uniform p kredit.

-- Uniform? Det brukar ingen ...

-- Tyst, nr jag talar! Den skall vara frdig om torsdag i nsta vecka,
d jag har min stora bjudning. Du vet att jag slt min bod med lager och
att jag i morgon utfr mitt burskap som grosshandlare.

-- , jag gratulerar ...

-- Tyst, nr jag talar! Nu gr du till Skeppsholmen, p visit! Med ditt
falska stt och din oerhrda frmga att prata skrp har du lyckats
vinna min svrmor. N! Du skall frga henne vad hon tyckte om den stora
bjudningen i sndags, hr hemma hos mig.

-- Hr? Hade du ...

-- Tyst, och lyd bara! -- D skall hon gra grna gon och frga om du
var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning
varit! N! Ni uttrycka msesidig missbeltenhet, bli goda vnner,
frtala mig, det vet jag att du kan; men du skall bermma min hustru!
Frstr du?

-- Nej, inte riktigt!

-- Det behver du inte heller, bara lyda! En sak till: Du kan sga t
Nystrm, att jag blivit s hgfrdig, att jag inte vill umgs med honom.
Sg det rent ut, s talar du sanning en gng! -- Nej, stopp! Vi ska
vnta med det -- s lnge. Du gr till honom, talar om torsdagens
betydelse, frestller honom de stora frdelar, de mnga vlgrningar,
de lysande utsikterna och s vidare. Du frstr.

-- Jag frstr!

-- Men s gr du till boktryckaren med manuskriptet och -- sedan --

-- Sedan stta vi ner honom!

-- N, om du behagar uttrycka dig s, s m g!

-- Och jag lser upp verserna p bjudningen och utdelar dem?

-- Hm, ja! En sak till! Frsk att trffa ihop med min bror! Tag reda p
hans frhllanden och med vem han umgs! Nstla dig in hos honom, stjl
hans frtroende -- det r ltt; bliv hans vn! Tala om att jag har
bedragit honom, sg honom att jag r hgfrdig, och frga honom hur
mycket han begr fr att han ndrar namn!

Levins vita anlete drogs ver av en ltt skugga i grnt, som skulle
frestlla rodnad.

-- Det dr sista var litet otckt, sade han.

-- Va? Hr nu! En sak till! Som affrsman vill jag ha ordning i mina
affrer! Jag gr i borgen fr en s och s stor summa; jag fr betala
den -- det r ju klart!

-- ! !

-- , prata inte! I hndelse av ddsfall, s har jag ingen skerhet.
Skriv den hr reversen t mig, stlld p innehavaren och vid anfordran;
det r ju bara en formalitet!

Vid ordet innehavaren gick en ltt darrning genom Levins leder, och han
fattade pennan med tvekan, oaktat han vl visste att ingen tergng
fanns. Han sg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppstllda i haye med
kppar i hnderna, lornjetter i gonen och brstfickorna svullna av
stmplat papper; han hrde knackningar p drrar, spring i trappor,
kallelser, hot, anstnd; hrde rdstuklockan sl, d karlarna skyldrade
med sina spanska rr och han frdes med en black om foten fram till
avrttsplatsen, dr han sjlv slpptes ls, men hans medborgerliga ra
fll fr yxan under mngdens jubel.

Han skrev under. Audiensen var slut.




                            TIONDE KAPITLET.
                    Tidningsaktiebolaget Grkappan.


Sverge hade arbetat i fyrtio r fr att f sig den rttighet, som varje
till myndig lder kommen brukar f. Man hade skrivit broschyrer, satt
upp tidningar, kastat sten, tit sexor och hllit tal; man hade hllit
mten och skrivit petitioner, kt p jrnvgen, tryckt hnder, uppsatt
frivillig bevpning, och s fick man med mycket buller vad man ville.
Entusiasmen var stor och berttigad. Operakllarens gamla bjrkbord
blevo politiska tribuner, ngorna av reformpunsch fostrade dr mngen
politikus, som sedan frt mycket skrl, oset av reformcigarrer vckte
mngen regirig drm, som sedan icke blev sannad; man tvttade av sig
det gamla dammet med reformtvl och trodde att allt var vl, och s gick
man och lade sig efter det myckna brket, fr att vnta p de lysande
resultat, som nu skulle komma av sig sjlva. Man sov ett par r, men nr
man vaknade, stod verkligheten fram, och man trodde sig ha gjort en
missrkning. Ett och annat mummel hrdes; de statsmn, som man nyss hjt
till skyarna, brjade att granskas; det fanns till och med bland den
studerande ungdomen sdana, som upptckt att hela frslaget var
taget frn ett land, som stod i mycket nra frhllande till
frslagsstllaren, och att detsamma kunde lsas i original i en mycket
knd handbok. Nog av: den tiden utmrktes av en viss snopenhet, som
snart gav sig form av missnje i allmnhet, eller som det kallas --
opposition. Men det var ett nytt slags opposition, ty den var icke som
vanligt riktad mot regeringen, utan mot riksdagen. Det var en
konservativ opposition, och till den anslto sig bde liberala och
konservativa, unga och gamla, s att det var ett stort elnde i landet.

Nu hnde sig, att Tidningsaktiebolaget Grkappan, som blivit ftt och
uppftt under liberala konjunkturer, brjade domna, d det skulle
frsvara sikter (ifall man fr tala om ett bolags sikter), som icke
voro populra. Direktionen frelade d bolagsstmman ett frslag om
ndring av vissa sikter, vilka icke lngre inbragte det fr fretagets
bestnd erforderliga prenumerantantal. Stmman antog frslaget och
Grkappan var numera bland de konservativa. Men, hr fanns ett men,
vilket dock icke mycket graverade bolaget; man mste byta om redaktr
fr att icke blamera sig; att den osynliga redaktionen skulle stanna,
tog man fr givet. Redaktren, som var en rans man, tog sitt avsked.
Redaktionen, som lnge lidit smlek fr sitt rda sken, mottog anbudet
med gldje, d den drigenom gratis finge burskap som bttre folk.
terstod bekymret att skaffa en ny redaktr. Enligt bolagets nya program
skulle han ga fljande kvalifikationer: han skulle frst tnjuta odelat
frtroende som medborgare, tillhra mbetsmannakren, ga en titel,
usurperad eller frvrvad, som vid behov nu kunde pbttras; han skulle
dessutom ga ett respektabelt utseende, s att han kunde visas vid
fester och andra offentliga njen; han skulle vara osjlvstndig, liten
smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid tfljdes
av konservatism i tnkestt och drjmte av en viss grad bakslughet, som
knner frmns nskningar i luften och som aldrig glmmer, att allmnt
vl r enskilt, rtteligen frsttt nmligen; han skulle tillika vara
halvgammal, emedan man lttare skulle kunna styra honom, och gift,
emedan bolaget, som bestod av affrsmn, sett att gifta drngar uppfra
sig bttre n ogifta.

Personen blev funnen, och han gde i hg grad alla de nmnda
egenskaperna. Han var en underbart skn man med tmligen god gestalt,
lngt, svallande, ljust helskgg, som dolde alla de svaga punkter hans
ansikte gde, och dr sjlen eljest obehindrat skulle tittat fram. Hans
stora, ppna, falska gon fngade skdaren och kringstal honom p
frtroenden, som sedan missbrukades p ett hederligt stt; hans ngot
besljade stmma, som endast talade krlekens, fridens, rttfrdighetens
och framfr allt fosterlndskhetens ord, lockade mnga frvillade
hrare att samlas omkring det punschbord, dr den frtrfflige mannen
tillbragte sina kvllar med att sprida rttfrdighet och
fosterlndskhet. Det var underbart att hra vilket inflytande denne
rans man utvade p sin dliga omgivning; _se_ det, kunde man icke, men
man hrde det. Hela detta koppel, som i ratal varit slppta lsa p
allt gammalt och revrdigt, som hetsats p regering och mbetsmn, som
till och med angripit de hgre tingen, de voro nu tysta och
krleksfulla, utom mot de gamla vnnerna; hederliga och sedliga och
rttfrdiga, utom i sina hjrtan. De fljde i allo det nya program, som
den nya redaktren utfrdat vid sitt antrde till regeringen och vars
kardinalpunkt var att -- i f ord -- frflja allt nytt gott, befordra
allt gammalt dligt, krypa fr makten, upphja dem som lyckats, sl ner
dem som ville upp, dyrka framgngen och smda olyckan, ehuru detta i
programmets fria versttning hette: endast erknna och sknka sitt
bifall t det beprvade och erknt goda, motarbeta alla nyhetsmakerier,
strngt, men rttrdigt frflja all den enskildes strvan att genom
orttfrdighet vinna den framgng som endast det redliga arbetet br
sknka. Det hemlighetsfulla i denna sista punkt, vilken lg redaktionen
mest om hjrtat, hade dock sin frklaringsgrund, som icke var att ska
alltfr lngt bort. Redaktionen bestod nmligen av personer, som alla p
ett eller annat stt ftt sina frhoppningar krossade, de flesta dock
genom eget frvllande, huvudsakligast genom lttja och dryckenskap;
ngra voro s. k. akademisnillen, vilka en gng haft ett stort namn att
bra p ssom sngare, talare, poeter eller kvickhuvuden och som
sedermera blivit frvisade till en rttvis glmska, som de kallade
orttvis. Nu hade de under en fljd av r mst med grmelse befrmja och
bermma alla nybrjares fretag och fr vrigt allt nytt; underligt var
sledes icke, om de nu fattade ett gynnsamt tillflle att under de
hederligaste frevndningar g t allt som var nytt, gott och dligt om
vartannat och utan tskillnad. Redaktren i synnerhet var en riktig
bjsse i att vdra upp humbug och orttfrdighet. Om en
riksdagsman motsatte sig frslag, som gingo ut p att fr enskilda
korporationsintressen ruinera landet, s kallades denna genast en
humbug, som ville gra sig originell, som trstade efter en
statsrdsfrack, han sade icke portflj, ty han fste sig mest vid
klderna. Men politiken var icke hans styrka, eller uppriktigare hans
svaghet, ty det var litteraturen. Han hade en gng hllit en versifierad
skl fr kvinnan p Nordiska festen och drvid lmnat ett viktigt bidrag
till verslitteraturen, vilket ocks reproducerades i s mnga
landsortstidningar frfattaren ansg vara nog fr sin oddlighet. Drmed
var han nu skald och tog efter slutad examen sin andra klassens biljett
fr att ka ner till Stockholm, uttrda i livet och mottaga den hyllning
han i egenskap av skald hade rtt att fordra. Olyckligtvis lsa icke
huvudstadsborna landsortstidningar. Den unge mannen var oknd och hans
talang ovrderad. Som en klok man, ty hans lilla frstnd hade aldrig i
det avseendet tagit ngon skada av en vermktig fantasi, dolde han
sret och lt det bliva sitt livs hemlighet. Den bitterhet som alstrats
genom att han sett sitt rliga arbete, som han kallade det, obelnat,
gjorde honom srdeles lmplig till censor ver litteraturen, men han
skrev icke sjlv, ty hans plats frbjd honom att deltaga i sdana
personliga sysselsttningar, utan detta verlmnade han t den ordinarie
recensenten, vilken gick ver alla i rttrdighet och omutlig strnghet.
Denne hade sjlv skrivit poem i sexton r, utan att ngon mnniska lst
dem, och han hade drvid begagnat en pseudonym utan att ngon brytt sig
om att frga efter frfattarens verkliga namn. Hans poem grvdes dock
upp ur dammet varje jul och bermdes i Grkappan av en opartisk person
naturligtvis, som d alltid satte sin signatur under artikeln, p det
icke allmnheten skulle tro att frfattaren skrivit sjlv, ty man
hoppades nnu alltid att allmnheten knde frfattaren. P det sjuttonde
ret ansg frfattaren det vara rdligast att p en ny bok (ny upplaga
av en gammal bok) stta ut sitt riktiga namn. Men d ville olyckan, att
Rdluvan, som skrevs av ungt folk, vilka aldrig hrt den gamla
pseudonymens riktiga namn, behandlade frfattaren som en nybrjare och
uttryckte sin frvning bde ver att en frfattare, frsta gngen han
upptrdde, satte ut sitt namn och att drjmte en ung man kunde skriva
s torrt och s gammalmodigt. Detta var ett hrt slag; den gamla
pseudonymen fick en feber, men kom sig; och sedan han ftt en lysande
upprttelse i Grkappan, som i ett andetag tog ner hela allmnheten,
kallade den osedlig, orlig, som icke kunde uppskatta ett rligt, sunt
och moraliskt arbete, som kunde sttas i hnderna p ett barn utan att
gra skada. ver denna sista punkt gjorde sig en skmttidning mycket
rolig, s att pseudonymen fick recidiv, varefter han svor en evig dd t
all inhemsk litteratur, som efter den stunden skulle komma att uppst,
dock icke all, ty en stark observator hade mrkt att rtt ofta usel
litteratur bermdes i Grkappan, ehuru p ett lamt, ofta tvetydigt stt,
och hade samma observator iakttagit, att denna usla litteratur utgavs p
vissa frlggares frlag, men det behvde drfr icke betyda att
pseudonymen lt ngra yttre omstndigheter, ssom kldolmar eller
surstrmming, inverka p sig, ty han, likasom hela redaktionen voro
rttrdiga mn, som helt skert icke skulle vgat g s hrt till doms
med andra, om de icke varit ofrvitliga sjlva.

S kom teaterrecensenten. Han hade ftt sin bildning och gjort sina
dramatiska studier p budningskontor i X-kping och drunder rkat
frlska sig i en storhet, som aldrig var stor annat n d hon upptrdde
i X-kping. Som han icke var nog upplyst, att han kunde skilja p sitt
enskilda omdme och ett allmnnare, s hnde honom det ventyret att,
nr han frsta gngen slpptes ls i Grkappans spalter, han totalt
tillintetgjorde landets frsta skdespelerska och pstod att hon i den
rollen imiterade mamsell -- vad hon hette. Att detta skedde p ett
ohyfsat stt, behver vl icke anmrkas och att det skedde innan
Grkappan vnt fr vinden, icke heller. Allt detta frskaffade honom ett
namn, det vill sga ett frhatligt, ett fraktat namn, men dock ett
namn, som hll honom skadesls fr den ovilja han uppvckte. Till hans
mera framstende, ehuru sent vrderade egenskaper som teaterrecensent
hrde att han var dv. Som det drjde flera r innan detta upptcktes,
visste man icke om det stod i ngon frbindelse med ett rencontre p tu
man, som hans recension framkallat i Operafarstun, sedan gasen en kvll
blivit slckt. Nu mera vade han sin armstyrka endast p de unga, och
den som knde frhllandena, kunde p hans recension precis veta nr han
haft ngot missde i kulisserna, ty den inbilske smstadsbon hade lst
p ngot dligt stlle att Stockholm var ett Paris, och det gick han och
trodde.

Konstdomaren  sin sida var en gammal akademiker, vilken aldrig tagit i
en pensel, men som tillhrde det lysande artistsllskapet Minerva,
varigenom han sattes i tillflle att fr allmnheten beskriva konstverk
innan de voro gjorda, s att denna besparades besvret att gra sig sitt
omdme sjlv. Han var alltid mild mot sina bekanta, och glmde aldrig
ngon enda av dem nr han refererade en utstllning, och han hade en
sdan mngrig vana att skriva vackert om dem, och huru skulle han vga
annat, att han kunde omnmna tjugu stycken p en halv spalt, varigenom
hans kritiker kommo att pminna om den knda leken tavlor och deviser.
De unga dremot omnmnde han samvetsgrant aldrig, s att allmnheten,
som i tio r aldrig hrt andra n de gamlas, brjade misstrsta om
konstens framtid. Ett undantag hade han dock gjort, och det var just nu
gjort, och tyvrr i en olycklig stund, och det var drfr Grkappan
befann sig i en upprrd sinnesstmning om denna morgonen.

Detta hade hnt:

Selln, om vi erinra oss det obetydliga namnet frn ett fregende icke
just anmrkningsvrt tillflle, hade kommit upp p utstllningen i sista
stund med sin tavla. Sedan denna ftt den smsta plats den kunde f,
efter som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen eller tillhrde
Akademien, anlnde Professorn i Carl IX. Han kallades s, emedan han
aldrig mlade annat n scener ur Carl IX:s historia; detta ter kom sig
drav att han en gng p en auktion kpt ett vinglas, en bordduk, en
stol och ett pergament frn Carl IX:s tid, och vilka han nu mlat av i
tjugu r, ibland med, ibland utan kungen. Men han var nu professor och
riddare och det kunde icke hjlpas. Nu hade han den akademiskt bildade i
sitt sllskap, d hans ga rkade falla p den tysta oppositionsmannen
och hans tavla.

-- Jas, herrn r hr nu igen? -- Han tog upp pincenezen. -- Jas, det
dr skall vara den nya stilen! Hm! Hr nu, herre! Lyd en gammal man; tag
bort den dr! Tag bort den! eller jag dr. Och herrn gr sig sjlv en
stor tjnst! Vad sger bror om det hr?

Bror ansg att det var ofrskmt, helt enkelt, och han ville som en vn
rda herrn att bli mbetsmlare.

Selln invnde saktmodigt, men genomtrngande, att som det var s mycket
ordentligt folk p den banan, s hade han valt den artistiska, som ju
fr vrigt var mycket lttare att komma fram p, efter vad som visat
sig. Detta nsvisa svar gjorde professorn utom sig och han vnde ryggen
t den frkrossade med en hotelse, som akademikern vxlade i ett par
lften.

Drp hade den upplysta inkpsnmnden suttit -- fr slutna drrar. Nr
drrarna ppnades igen, hade sex tavlor blivit inkpta fr de pengar
allmnheten erlagt i och fr uppmuntrandet av inhemska konstnrer.
Protokollsutdraget, som infrdes i tidningarna, lydde s: Konstfrbundet
inkpte i gr fljande arbeten: 1:o Vatten med oxar. Landskap av
Grosshandlar K. 2:o Gustav Adolf fre Magdeburgs avbrnnande.
Historiemlning av Lrftskrmar L. 3:o Ett snytande barn. Genre av
Ljtnant M. 4:o ngaren Bore i hamn. Marin av Skeppsklarerar N. 5:o
Trn med fruntimmer. Landskap av Kunglig Sekter O. 6:o Hns med
Champignoner. Stilleben av Skdespelaren P.

Dessa konstverk, som i medeltal betingat 1,000 rdr, hade sedan i
Grkappan blivit bermda p tv och tre kvarts spalt ( 15 rdr spalten),
och detta var nu ingenting anmrkningsvrt, men recensenten hade dels
fr att f spalten full, dels i tid stvja ett tilltagande ont, tagit
itu med ett oskick som brjat insmyga sig, nmligen det, att unga,
oknda ventyrare, som lupit ifrn akademien, nu utan studier, endast
med effektskeri och knep skte frvilla allmnhetens sunda omdme.
Hrp togs Selln vid ronen och hudstrks, s att till och med hans
ovnner tyckte att det var orttvist -- och d kan man veta. Det var
icke nog med att han frnekades varje spr av talang, och att han
kallades en humbug, man angrep ven hans enskilda ekonomi, anspelade p
de dliga stllen dr han mste ta sin middag, de dliga klder han
mste bra, hans dliga moral, hans dliga flit, och slutade med att
frutsp honom, i religionens och sedlighetens namn, en framtid vid
ngot allmnt arbete, efter som han icke i tid ville bttra sig.

Detta var ett stort nidingsdd, som lttsinnet och egennyttan begtt,
och att icke en sjl gick frlorad den kvllen Grkappan kom ut, det var
ett underverk.

Ett dygn drefter kom Den Obesticklige ut. Den anstllde vissa nrgngna
iakttagelser ver huru allmnhetens pengar frvaltades av ett kotteri;
huru vid sista inkpet ingen enda tavla var mlad av en mlare, utan av
mbetsmn och nringsidkare, vilka voro nog oblyga att konkurrera med
artisterna, vilka hr hade sin enda marknad; huru dessa rvare frstrde
smaken och demoraliserade konstnrerna, vilkas enda strvan hdanefter
mste g ut p att frska mla lika dligt som de sljande, s vida de
icke ville g under. Drp drogs Selln fram. Dennes tavla var den
frsta p tio r, som var framsprungen ur en mnniskosjl; konsten hade
i tio r varit en produkt av frger och penslar; Sellns tavla var ett
rligt arbete, fullt av ingivelse och hnfrelse, fullt ursprungligt,
som endast den, vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte, kunde
gra det. Recensenten varnade den unge fr att ska komma upp mot de
gamla, ty dem hade han redan vergtt, och uppmanade honom att tro och
hoppas, ty han hade en kallelse o. s. v.

Grkappan skummade av ondska.

-- Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktren. Fan anamma, att
vi skulle g p honom s hrt! Tnk om han lyckas! D ha vi blamerat
oss! Men akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem
med ofrid i sin sjl och lste i sina bcker och skrev en avhandling som
fortfarande bevisade, att Selln var en humbug och att Den Obesticklige
var bestucken.

Grkappan hmtade andan, men blott fr att f ett nytt slag.

Fljande dags morgontidning frkunnade att Hans Majestt inkpt Sellns
msterliga landskap, som redan i flera dagar lockat allmnheten till
utstllningen.

Nu slog vinden i Grkappan, och den flaxade som en trasa p en
grdsgrdstr. Skulle man vnda eller g fr fullt. Det gllde tidningen
och det gllde recensenten. D beslt redaktren (p Verkstllande
Direktrens befallning) att recensenten skulle offras och tidningen
rddas. Men huru! Man erinrade sig Struve, vilken var fullstndigt
hemmastadd i alla publicitetens irrgngar, och han tillkallades. I ett
gonblick hade han situationen klar och lovade att han inom f dagar
skulle f skutan att g ver stag. Fr att frst Struves machinationer
mste man veta ngra av de viktigaste data av hans biografi. Han var
till brden verliggare vid universitetet och hade hemfallit t
litteraturen av brist. Han blev frst redaktr av den socialdemokratiska
Folkets Fana; drp hade han ftt transport till den Konservativa
Bondplgaren; men nr denna flyttades till en annan stad, med
inventarier, tryckeri och redaktr, ndrades namnet till Bondevnnen,
och drjmte antogo ven sikterna en annan frg. Drp hade Struve
blivit sld till Rdluvan, dr han just genom sin bekantskap med alla de
konservativas funder kom vl till pass, liksom det nu i Grkappan var
hans strsta merit, att han knde ddsfienden Rdluvans alla
hemligheter, vilka han missbrukade med den strsta frihet.

Struve brjade rentvagningsarbetet med en korrespondens till Folkets
Fana, ur vilken sedan infrdes ngra rader i Grkappan, vilka berttade
om den stora vandringen till utstllningen. Drp skrev han ett Insnt
i Grkappan, dri han angrep Recensenten-Akademikern, varp fljde ngra
lugnande ord, undertecknade Red. Dessa ord lydde: Ehuru vi aldrig delat
vr rade Recensents mening rrande herr Sellns hgt och med rtta
prisade landskap, kunna vi dock  andra sidan icke till fullo
underskriva den rade Insndarens testimonium, men som det tillhr vra
grundsatser att ven lta andras meningar gra sig gllande i vra egna
spalter, hava vi icke tvekat att till trycket befordra ovanstende
uppsats.

Nu var isen bruten. Struve, som efter utsago skrivit om allt -- utom
kufiska mynt -- skrev nu ihop en glnsande recension ver Sellns tavla
och undertecknade den med det hgst karaktristiska Dixi. Och s var
Grkappan rddad, och Selln ocks, frsts, men det var inte s
viktigt.




                            ELVTE KAPITLET.
                          Lyckliga mnniskor.


Klockan r sju p en afton. Orkestern hos Berns spelar upp
Brllopsmarschen ur Midsommarnattsdrmmen, och vid dess feststmmande
toner hller Olle Montanus sitt intg i Rda Rummet, dit nnu ingen av
medlemmarna anlnt. Han r sttlig, Olle, i dag. Han har hg hatt, som
han inte haft sedan han gick fram. Han har nya klder, hela stvlar, r
badad, nyrakad och brnd i hret, som om han ginge till sitt brllop; en
tung mssingskedja hnger utanfr vsten och en tydlig upphjning synes
utanp vnstra vstfickan. Ett soligt leende vilar p hans ansikte och
han ser s god ut, som om han ville hjlpa hela vrlden med en liten
penningfrstrckning. Han avlgger sin eljest s frsiktigt tillknppta
ytterrock och stter sig mitt i fondsoffan, slr upp slagen p
underrocken och petar fram det vita skjortbrstet s att det med en
knpp str som ett valv, och nr han rr sig, sprakar det i fodret p de
nya byxorna och vsten. Detta synes gra honom ett stort nje, lika
stort som nr han lter stveln knarra mot soffoten. Han tar upp sin
klocka, sin gamla kra rova, som suttit i tornet p Riddarholmen ett r
och en respitmnad, och de bda vnnerna synas gldja sig t friheten
bda tv. Vad har d hnt denna stackars mnniska, som synes s
outsgligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit p lotteri, icke tagit
arv, icke ftt rofullt erknnande, icke vunnit den ljuva lycka som gr
ver all beskrivning; vad hade d hnt? Helt enkelt: han hade ftt
arbete!

Och s kommer Selln: i sammetsjacka, lackerade skor, pld och reskikare
i rem, kanelrr, gul sidenhalsduk, skra handskar och blomma i
knapphlet. Lugn och belten som alltid; icke ett spr efter de
uppskakande intryck, han varit underkastad de sista dagarna, synes p
hans magra, intelligenta ansikte. I hans sllskap upptrder Rehnhjelm
tystare n vanligt, ty han knner, att han skall skiljas vid en vn och
en beskyddare.

-- Nu, Selln, sger Olle, nu r du lycklig? Inte sant?

-- Lycklig? Vad r det fr prat? Jag har ftt slja ett arbete! Det
frsta p fem r! r det fr mycket?

-- Men du har vl lst tidningarna? Du har ett namn!

-- Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte m du tro jag fster mig vid
sdana smsaker. Jag vet nog hur lngt jag har kvar, innan jag blir
ngot! Om tio r, bror Olle, ska vi tala om den saken.

Och Olle tror ena hlften och tror inte den andra hlften, och han
knpper med skjortbrstet och sprakar med fodret, s att Sellns
uppmrksamhet pkallas, och denna finner sig uppmanad att utbrista:

-- Kors vad bror r fin!

-- Nej, tycker du det? Men du ser ju ut som ett lejon.

Och Selln piskar sina lackerade skor med kanelrret, luktar blygsamt p
blomman i knapphlet och ser s likgiltig ut.

Men s tar Olle upp sin rova, fr att se efter om icke Lundell skall
komma snart; och d mste Selln ta upp sin kikare fr att se ut p
lktarna, om han inte mjligen skall vara dr. Men d fr Olle lov att
stryka med handen p sammetsjackan fr att knna huru mjukt det knns,
ty Selln frskrar att det r ovanligt god sammet fr det priset. Och
d mste Olle frga vad den kostar, och det vet Selln, som till
ersttning beundrar Olles manschettknappar, som ro gjorda av musslor.

Och s synes Lundell, som ocks ftt sig ett ben med vid det stora
kalaset, ty han skall till ett ringa pris mla altartavlan i Trskla
kyrka, men detta har icke haft ngot synbart inflytande p hans yttre
mnniska, om icke det att hans feta kinder och skinande min antyda en
hgre diet. Och s med honom Falk. Allvarlig, men glad, uppriktigt glad
p hela vrldens vgnar ver att frtjnsten ftt rttvisa.

-- Jag gratulerar dig, Selln, men det var inte mer n rtt, sger han.
-- Och det finner Selln ocks.

-- Jag har mlat lika bra i fem r och man har grinat, se, och man
grinade i frrgr nnu, men nu! Fy tusan s'na mnniskor! Se hr ett
sdant brev jag ftt av den dr idioten Professorn i Carl IX.

Stora gon och vassa gon, ty den frtryckaren ville man se p nra
hll, ha honom i sina hnder och misshandla tminstone det papper p
vilket han skrivit sitt namn.

-- Min bsta herr Selln! Hr bara! Jag hlsar er vlkommen ibland
oss -- han r rdd, den kanaljen! Jag har alltid tnkt hgt om er
talang -- en sdan hycklare! Riv snder elndet och lt oss glmma hans
dumhet!

Och s uppmanar Selln till att dricka och han dricker med Falk och
hoppas, att han snart ocks skall lta hra av sig p ngot stt med sin
penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, nr tiden blir, men
hans studietid blir lng, och han ber sina vnner icke trttna om det
drjer, och han tackar Selln fr gott sllskap, i vilket han lrt huru
man skall va tlamod och lida frsakelse. Och Selln ber att man icke
skall prata skrp; vad r det fr konst att lida, nr man inte har annat
val, och vad r det fr mrkvrdigt att man frsakar, nr man ingenting
fr?

Men Olle ler s gott, och skjortbrstet svller av gldje, s att de
rda hngslena synas, och han dricker fr Lundell och ber honom taga
lrdom av Selln, att icke han fr de Egyptiska kttgrytornas skull
rkar att glmma bort det frlovade landet; ty han har talang, det har
Olle sett, och det r nr han r sig sjlv och mlar sina egna tankar,
men nr han hycklar och mlar andras, d blir han smre n andra, drfr
skall han nu taga kyrkmlningen som en affr, varigenom han kan sttas i
tillflle att sedan mla efter sitt eget huvud och hjrta.

Falk mnar passa p tillfllet och f hra vad Olle tnker om sig sjlv
och sin konst, ngot som lnge varit honom en gta, d Ygberg intrder i
Rda Rummet. Man hller i nsta gonblick p att taga ner honom med
invitationer, ty man hade glmt bort honom under de stormiga dagarna,
och man vill visa honom, att det icke haft ngon egoistisk orsak; men
Olle grver i sin hgra vstficka och med en gest, som skall vara mycket
omrklig, stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och
denne frstr, ty han svarar med en tacksam blick.

Han hjer sitt glas fr Selln och anser att man kan sga, vilket han
redan sagt  ena sidan, att Selln lyckats.  andra sidan ter igen
taget, kunde man ter igen mena att s icke var fallet. Selln vore icke
utvecklad, han behvde mnga r nnu, ty konsten r lng, det visste
Ygberg sjlv, som vore avgjort misslyckad och drfr icke kunde
misstnkas fr att hysa ngon avund mot den som redan var s erknd som
Selln.

Den framlysande avunden i Ygbergs anfrande framblste ett strmoln ver
den soliga himmelen, men det var blott fr ett gonblick, ty alla visste
att avunden hade ett lngt, frlorat livs bitterhet till urskt.

Det var med desto gladare knslor han beskyddande framrckte en nytryckt
liten skrift till Falk, som med hpnad sg den svarta bilden av Ulrika
Eleonora avteckna sig p omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat
bestllningen p dagen. Smith hade med strsta lugn emottagit Falks
refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.

Gaslgorna miste sitt sken fr Falks gon, och han fll i djupa tankar,
emedan hans hjrta var fr fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle
tryckas, och Smith skulle best det dyrbara arbetet. Det mste allts
vara ngot med dem! Det var nog fr honom att fundera p den kvllen.

Hastigt flydde kvllens timmar fr de lycklige och musiken tystnade och
gaslgorna brjade slckas; man mste g, men att skiljas, drtill var
nnu fr tidigt, och s blev det promenad utmed kerna, ndlsa samtal
och filosofiska resonemanger, tills man blev trtt och trstig, d
Lundell omsider erbjd sig att fra sllskapet till Marie, dr de skulle
f l. Och s vandrade sllskapet av utt Ladugrdslandet och kom ner i
en grnd, som mynnar ut mot ett plank, som vetter t ett tobaksland,
vilket grnsar till Ladugrdsgrdet. Dr stodo de nu utanfr ett
gammalt, tvvnings stenhus med gaveln t gatan. Ovanfr porten grinade
tvenne i muren insatta huvuden av sandsten, vilkas ron och hakor
upplste sig i blad- och snckformer, och mellan desamma sutto ett svrd
och en bila. Det var det gamla skarprttarbostllet. Lundell, som
tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanfr ett fnster p
nedra botten, varp rullgardinen drogs upp, en ruta ppnades och ett
kvinnohuvud stacks ut och frgade om det var Albert. D Lundell erknt
detta sitt _nom de guerre_ ppnades porten av kvinnan, som inslppte
sllskapet mot lfte, att de skulle g tyst, och som detta lfte utan
svrighet avgavs, befann sig Rda Rummet snart inne och presenterades
fr Marie under fr tillfllet antagna namn.

Rummet var icke stort; det hade frr varit kk och spiseln stod nnu
kvar. Mblemanget utgjordes av en byr sdan som tjnstflickor bruka; p
densamma en spegel, verhljd med en vit muslinsgardin; ovanfr spegeln
en kolorerad litografi, frestllande Frlsaren p korset; byrn var
verlastad med sm porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett
cigarrstll, och tycktes med sin spegel och sina tv tnda stearinljus
utgra ett litet husaltare. Ovanfr utdragssoffan, som nnu var obddad,
satt Carl XV till hst, runt omkring omgiven av utklipp ur
Fderneslandet, mest frestllande polistjnstemn, alla Magdalenors
fiender. I fnstret tvinade en Fuchsia, en Geranium och en Myrten --
Venus' stolta trd bredvid fattighusets! P sybordet lg ett
fotografialbum. P frsta bladet syntes kungen, p det andra och tredje
pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, p det fjrde en student --
frfraren, p det femte barnet och p det sista fstmannen -- en
hantverksgesll. Det var hennes historia, s lik de flestas. P en spik
bredvid spiseln hngde en elegant klnning med rika plisser, en
sammetskappa och en hatt med plym -- det var fens hamn, i vilken hon
gick ut att fnga ynglingar. Och hon sjlv! En hgvxt 24-rig kvinna
med ett vanligt utseende. Lttja och nattvak hade givit hennes hy denna
genomskinliga vithet, vilken brukar distinguera de rika, som icke
arbeta, men hennes hnder buro nnu spr av ungdomens mdosamma sysslor.
Kldd i en vacker nattdrkt och med utslaget hr kunde hon nog passera
fr en Magdalena. Hon hade ett jmfrelsevis blygsamt stt och var glad,
hvlig och stdad i sitt uppfrande.

Sllskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och tog
upp nya. Falk, som nu var diktare och grna ville finna intresse i allt,
ven i det mest banala, slog sig i sentimentalt samsprk med Marie,
vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad
som mnniska. De kommo som vanligt in p historien och motiven varfr
hon valt sin bana. Frsta frfrelsen hll hon icke mycket p, det var
ingenting att tala om; dess mera mrk skildrade hon sin tid som
tjnsteflicka, detta slavliv under en sysslols frus nycker och gnat,
detta liv av arbete utan nda. Nej d, hellre friheten!

-- N, men nr ni ledsnar p detta liv en gng?

-- D gifter jag mig med Westergren!

-- Och han vill ha er?

-- Han blir s glad den da'n, och fr vrigt stter jag upp en liten
handel sjlv p mina sparbankspengar. Men det hr ha s mnga frgat
frut. -- Har du ngra cigarrer?

-- Ja, det har jag! Se hr! Men fr jag tala om det hr nu!

Han tog hennes album och slog upp studenten -- det r alltid en student
i vit halsduk och studentmssan p knet, med drumlig uppsyn, som spelar
Mefistofeles.

-- Vem r det hr?

-- Jo, du, det var en snll karl!

-- Frfraren? Va?

-- Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det r det
alltid, kra du; det r bdas fel! Dr ser du mitt barn! Honom tog Vr
Herre och det var nog bst. Men nu ska vi tala om ngot annat! -- Vad r
det fr en lustig kurre, som Albert har ftt hit i kvll, han som sitter
i spiseln bredvid den dr lnge som rcker nda upp i skorsten?

Olle, vilken omnmnandet gllde, knde sig helt blyg av den smickrande
uppmrksamhet hans person dragit sig, och han krusade till sitt brnda
hr, som brjat rakna efter de myckna libationerna.

-- Det r komminister Mnsson, sade Lundell.

-- Fy tusan, r det en prst? Jag kunde just tycka det p hans slipade
gon. Vet ni att det var en prst hr i frra veckan. -- Kom hit, Masse,
s fr jag se p dig!

Olle krp ner frn spiseln, dr han suttit och kalfatrat Kants
kategoriska imperativ med Ygberg. Han var s ovan att bli uppmrksammad
av fruntimmer, att han genast knde sig yngre, och med slingrande gng
nalkades han den skna, som han redan observerat med ena gat och funnit
frtjusande. Han vred sina mustascher s mycket som mjligt och frgade
med den mest tillgjorda stmma, under det han vgade en bugning som icke
var lrd p dansskolan:

-- Tycker frken att jag ser ut som en prst?

-- Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har fr snygga klder att
vara en hantverkare -- fr jag se din hand -- , du r ju smed!

Olle blev djupt srad.

-- r jag s ful, min frken? sade Olle med rrande stmma.

Marie sg p honom ett gonblick.

-- Du r allt bra ful! Men du ser hygglig ut!

-- O, min frken, om ni visste vad ni srar mitt hjrta. Det har aldrig
funnits en kvinna, som tyckt om mig; jag har sett s mnga, som varit
lyckliga och som varit fulare n jag, men kvinnan r en frbannad gta,
som ingen kan lsa, och drfr fraktar jag henne!

-- Det r bra, Olle, hrdes en rst frn skorstenen, dr Ygbergs huvud
satt. Det r bra!

Olle ville g tillbaka i spiseln, men han hade vidrrt ett mne, som
intresserade Marie fr mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han
hade spelat p en strng, vars ton hon knde. Hon satte sig bredvid
honom och de frdjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang
-- om kvinnan och om krleken.

Men Rehnhjelm, som hela kvllen varit tyst och tystare n vanligt, och
som ingen rtt frstod sig p, hade omsider kvicknat till och befann sig
nu i nrheten av Falk p soffhrnet. Han hade lnge haft ngot p
hjrtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt lglas och
knackade i bordet, som om han ville hlla tal, och d han ftt sina
nrmaste grannar tysta, talade han med darrande och sluddrig stmma:

-- Mina herrar! Ni tror att jag r ett f, jag vet det, Falk, jag vet
att du tror att jag r dum, men ni ska f se, gossar, ni ska ta mig f-n
f se --

Han hjde rsten och slog lglaset i bordet s att det sprack, varp han
fll tillbaka i soffan och somnade.

Detta upptrdande, som icke var alldeles s ovanligt, drog sig dock
Maries uppmrksamhet. Hon steg upp och avbrt samtalet med Olle, vilken
till p kpet brjat lmna frgans rent abstrakta sida.

-- Nej, se en sdan vacker gosse! Var har ni ftt honom ifrn? Stackars
liten! Han r s smnig! Inte sg jag honom!

Hon lade en kudde under hans huvud och hljde sin schal ver honom.

-- Se sdana sm hnder! Sdana ha inte ni, bondbassar! Och ett sdant
ansikte! S oskyldigt! Fy, Albert; det r du som narrat honom att dricka
s mycket!

Om det nu var Lundell eller ngon annan, s betydde detta i nrvarande
fall fga, ty mannen var drucken, men skert r att ingen behvde narra
honom, ty han brann av ett stndigt begr att bedva en inre oro, som
tycktes driva honom frn sitt arbete.

Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser som hans vackra vn
framkallade, och en tilltagande yra jagade upp hans religisa knslor,
som p kvllen varit tmligen frslade av ymnig mat. Och som ruset
brjade bliva allmnt, tog han sig anledning att pminna om kvllens
betydelse och de knslor ett avsked mste framkalla. Han reste sig frn
sin plats, fyllde lglasen, tog std mot byrn och pkallade allmn
uppmrksamhet.

-- Mina herrar -- han erinrade sig Magdalenas nrvaro -- och damer. Vi
ha i denna kvll tit och druckit och, fr att komma till mnet, gjort
detta i en avsikt, som om man nu mste frnse det materiella, som endast
r den lga, sinnliga, djuriska bestndsdelen i allt vrt varande,
vilket i en stund som denna, d avskedets stund nalkas -- vi se hr ett
bedrvligt fredme p den last, som vi kalla dryckenskapslasten! Det r
i sanning upprrande fr den religisa knslan, d man efter en afton,
tillbragt i personers nrvaro, knner sig manad att hja ett glas fr
den person, som visat sig ga en upphjd talang -- jag menar Selln --
s skulle man kunna tro, att aktningen fr en sjlv i ngon mn borde
gra sig gllande. Ett sdant exempel, hller jag fre, har hr i en
hgre potens gjort sig knnbart, och det r drfr ... jag erinrar mig
de skna orden, som alltid skola klinga i mina ron s lnge jag minns,
och jag r vertygad, att vi alla erinra oss dem, om ock stllet icke
skulle vara det lmpligaste; denna unge man, som fallit ett offer fr
den last, vi vilja kalla den dryckenskapslasten, tror jag att jag ser,
har tyvrr insmugit sig i samhllet och, fr att fatta mig kort, visat
sorgligare resultat n man haft skl antaga. Skl, dle vn Selln, jag
nskar dig all den lycka som ditt dla sinne frtjnar, och skl ven
Olle Montanus. Falk r ven en del man, som nog skall gra sig gllande
i hgre grad, d hans religisa knsla hunnit f den fasthet man 
karaktrens vgnar tror sig kunna anse given. Ygberg vill jag inte nmna
om, ty han har nu tagit sitt parti, och vi nska honom alla lycka p den
bana han s vackert brjat -- den filosofiska; det r en svr bana och
jag sger som psalmisten: Ho kan sga oss det? Emellertid, vi ha all
anledning att ponera det bsta fr vr framtid, och jag tror att vi
alltid skola kunna prkna densamma, s lnge vi ro dla i knslan och
icke st efter snd vinning, ty, mina herrar, en mnniska utan religion
r ett f. Jag fr drfr uppmana herrarna samtligen att hja sina glas
och dricka dem i botten fr allt delt, sknt och hrligt, som vi
efterstrva! Skl, mina herrar!

Den religisa knslan brjade nu vervldiga Lundell i s hg grad att
sllskapet fann fr gott att tnka p uppbrott.

Rullgardinen hade redan en god stund varit upplyst bakifrn av
dagsljuset, och landskapet med riddarborgen och jungfrun strlade nu i
morgonsolens frsta glans. D den drogs upp, fll dagern fullt in i
rummet och belyste den delen av personalen som befann sig framme, s att
de sgo ut som lik. Ygberg, som i spiseln sov med hnderna knppta kring
lglaset, mottog nnu det rda skenet frn stearinljusen i sitt ansikte
och gjorde en frtrfflig effekt. Men Olle hll sklar fr kvinnan, fr
vren, fr solen, fr universum, varvid han mste sl upp fnstret fr
att f luft t sina knslor. De sovande ruskades upp, avsked vxlades,
och hela sllskapet vandrade ut genom portgngen. D de kommo upp i
grnden, vnde Falk sig om; dr lg Magdalena i det ppna fnstret;
solen lyste p hennes vita ansikte, och hennes lnga, svarta hr, som av
solen frgades mrkrtt, drp ner frbi halsen och sg ut som om det
strtade sig i flera rnnilar ner i gatan; och ver hennes huvud hngde
svrdet och bilan och de bda ansiktena som grinade; men i ett ppeltrd
p andra sidan grnden satt en svart och vit flugsnappare och sjng sin
mjltsjuka strof, som skulle uttrycka hans gldje ver att natten var
frbi.




                            TOLVTE KAPITLET.
                   Sjfrskringsaktiebolaget Triton.


Levi var en ung man, som, fdd och uppfdd till kpman, just stod i
begrepp att, med sin rike fars hjlp, etablera sig, d fadern dog och
lmnade intet efter sig mer n en ofrsrjd familj. Detta var en stor
missrkning fr den unge mannen, ty han var nu vid de ren, d han ansg
sig bra f upphra arbeta sjlv och lta andra arbeta fr sig; han var
tjugufem r och hade ett frdelaktigt utseende; breda axlar och total
frnvaro av hfter gjorde hans bl srdeles lmplig att bra en bonjour
p det stt som han s mnga gnger beundrat hos vissa utlndska
diplomater; hans brstkorg hade av naturen den eleganta vlvning, som
kan ge ett skjortbrst med fyra knappar full elevation, oaktat patienten
sjnk ner i en lnstol vid kortndan av ett lngt direktionsbord,
fullsatt med ledamter; ett vl kluvet helskgg gav hans unga ansikte
ett intagande och p samma gng frtroendeinjagande utseende; hans sm
ftter voro gjorda att trampa en brysselmatta i ett direktionsrum och
hans vl sktta hnder lmpade sig srdeles vl fr ett lttare arbete,
ssom att skriva namnteckning under ngot, helst tryckt formulr. I den
tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i sjlva verket var ganska ond
fr mnga, hade den stora, rhundradets strsta, upptckt nyss blivit
gjord, den: att det r billigare och angenmare att leva p andras
pengar, n p sitt eget arbete. Mnga, mnga hade redan tillgodogjort
sig densamma, och d den icke var skyddad av ngon patentlag, m ingen
undra p att Levi skyndade att gra sig densamma till godo, helst han nu
icke hade pengar sjlv och icke gde lust att arbeta fr en familj, som
icke var hans.

Han tog allts en dag p sig sina bsta klder och stllde sina steg
till farbrodern Smith.

-- Jas, du har ftt en id, n, lt hra! Det r gott att f ider.

-- Jag tnkte bilda ett bolag.

-- Sknt! D blir Aron kamrer, Simon sekreter, Isac kassr och de andra
smgossarna bokhllare; det r en god id. G p nu! Vad vill du kalla
det bolaget fr sort?

-- Ett sjfrskringsbolag, har jag tnkt.

-- N, s! Det r sknt. Alla mnniskor bra frskra sina ting, nr de
g p sjn. Men din id? N!

-- Det r min id.

-- Det r ingen id! Vi ha ju det stora bolaget Neptun. N! Det r ett
gott bolag! Men ditt mste vara bttre, om du skall kunna bjuda
konkurrens! Vad r nu det nya i ditt bolag?

-- Ah! Jag frstr! Jag snker premierna, och d fr jag alla Neptuns
kunder!

-- N, s! Det r en id. Allts prospektet, som jag lter trycka,
naturligtvis, innehller som ouvertur: Som det visat sig vara ett lnge
knt behov att f sjfrskringspremierna snkta, och bristen p
konkurrens gjort, att sdant icke kommit till stnd, s ha undertecknade
hrmed ran inbjuda till aktieteckning till bolaget ... N?

-- Triton!

-- Triton? Vad r det fr en man?

-- Det r en sjgud!

-- N, gott! Triton! Det blir en bra skylt. Den skall du lta gra hos
Rauch i Berlin, s skall vi sedan lta den ing som plansch i Vrt Land.
N! Undertecknade! Ja! Det blir jag till en brjan! Men dr skall vara
stora, skna namn! Giv mig statskalendern! S!

Smith blddrade en god stund.

-- Ett sjfrskringsbolag mste hava en stor sjofficer. N, lt se! En
amiral kallas den!

-- , de ha ju inga pengar!

-- Aj, aj, aj! Frstr du s litet affrer, min gosse! De teckna, men
slippa betala in; och s f de sin rnta, mot att de bevista stmmorna
och g p direktrns middagar! N! Hr ro tv amiraler! Den ene har
kommendrsbandet av Polstjrnan, men den andre har den ryske Annorden!
Vad skall en gra? S! -- N! -- Vi ta den ryske, ty Ryssland r ett
gott sjfrskringsland! S!

-- Men tror farbror, att de lta ta sig s dr?

-- Ah, s tyst nu! Vi mste ha ett fr detta statsrd nu! -- S! N! Den
kallas excellens! Ja! Gott. -- Och s, en greve! Det blir svrare!
Grevarna ha s mycket pengar! Vi f ta en professor! De ha icke mycket
pengar! Finns det professorer i segling? Det vore gott fr affrn! r
det icke ett seglingshus vid den Sdra teaterkllaren? Ja! N, s! Nu ha
vi den affren klar! , jag glmde det viktigaste. En jurist! Ett
hovrttsrd! N, s! -- Dr ha vi den!

-- Ja, den; men vi ha inte ftt ngra pengar nnu?

-- Pengar! Vad skall man med pengar, nr man stiftar bolag! Skall icke
den som frskrar sina varor betala det sjlv? Jo. Skall vi betala fr
dem? Nej! Allts de skola betala med sina premier! N!

-- Men grundfonden?

-- Ah! Man skriver grundfondsfrbindelser.

-- Ja, men man mste betala kontant in en del ocks!

-- N, man betalar kontant med grundfondsfrbindelser. r det icke att
betala? N! Om jag ger dig en frbindelse p en summa, s fr du pengar
p den i var enda bank. N, r icke en frbindelse pengar? N! Och i
vilken lag str att kontant r lika med sedlar? D r icke enskilda
banksedlar heller kontant! Va?

-- Hur stor grundfond br man ha?

-- Mycket liten! Man skall icke binda stora kapital. En million! Varav
inbetalas kontant tre hundra tusen och resten levereras i frbindelser!

-- Men, men, men! De tre hundra tusen riksdalerna skola vl vara i
sedlar!

-- O, du store herre min skapare! Sedlar? Inte r sedlar pengar! Har man
sedlar, s r det bra, har man inte, s! N! Drfr skall man intressera
smfolk, som bara har sedlar!

-- Men de stora? Vad betala de med?

-- Aktier, obligationer, reverser naturligtvis. N, n, n! Det kommer
sen! Lt dem bara teckna, s styr vi nog om resten!

-- Men bara tre hundra tusen? Det r ju vad en enda stor ngbt kostar?
Om man nu frskrar tusen ngbtar?

-- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtiotta tusen frskringar i fjol och stod
sig!

-- N, desto vrre! N, men om, om det gr snder ...

-- S likviderar man!

-- Likviderar?

-- N, gr konkurs! Det kallas s! Och vad gr det om bolaget gr
konkurs? Det r inte du, inte jag, inte han, som gr det! Men eljest
brukar man gra ny aktieteckning, eller ocks kan man utfrda
obligationer, som sedan under svra tider kunna inlsas av staten fr
gott pris.

-- Det r sledes ingen risk?

-- Inte! Fr vrigt! Vad har du att riskera? Har du ett re? Nej! N!
Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer n fem
aktier, ser du! Och fem hundra r fr mig s hr mycket!

Han tog sig en pris snus, och s var saken klar.

Detta bolag kom till stnd, om man vill tro det eller ej, och det
utdelade under de tio r det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20,
11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna, och fr att utvidga
affren, utfrdades en ny teckning, men strax drp hlls bolagsstmma,
och det var den, som Falk nu skulle referera fr Rdluvan, vars extra
ordinarie referent han var.

Nr han kom upp i Lilla Brssalen en solig eftermiddag i juni, vimlade
dr redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmn, snillen, lrde,
militra och civila mbetsmn av hgsta grader; uniformer,
doktorsfrackar, kraschaner, kommendrsband, alla hr samlade av ett enda
stort, allmnt intresse, befordrandet av den mnniskolskande
institution, som kallas sjfrskring. Och det fordras en stor krlek
fr att riskera sina pengar p ndstllda likar, som drabbats av
olyckan, och hr fanns krlek; s mycket krlek hade Falk aldrig sett
samlad p en gng! Han blev nstan frvnad drver, oaktat han icke var
s bervad illusionerna nnu; men han blev n mer frvnad, nr han sg
den lille slusken f. d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet
som en ohyra, och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad
av hgt uppsatta personer. Srskilt observerade han huru han hlsades av
en ldre person med kommendrsband, vid vilken hlsning Struve dock
rodnade och gmde sig bakom en broderad rygg, varvid han rkade komma i
nrheten av Falk, som genast tog fatt honom och frgade vem det var han
hlsade p.

Struves frlgenhet kades i hg grad, och det var med anlitande av hela
sin frckhet han svarade: det br du veta; det var presidenten i
kollegiet fr utbetalandet av mbetsmnnens lner.

Nr han sagt detta, fick han ett rende lngst bort i rummet, men s
hastigt att en misstanke fll ver Falk: skulle den dr vara generad fr
mitt sllskap? En rels person vara generad i hederligt folks sllskap?

Emellertid brjade den lysande samlingen intaga sina platser. Men
ordfrandens stol stod nnu tom. Falk sg sig omkring efter
referenternas bord, och d han sg Struve jmte Den Konservatives
referent sitta vid ett bord till hger om sekreteraren, tog han mod till
sig och gick igenom den lysande frsamlingen; men just som han uppntt
bordet, hejdades han av sekreteraren, som frgade: vem r det fr?

En gonblicklig tystnad uppstod i salen, och det var med bvande stmma
Falk svarade: Rdluvan, ty han igenknde i sekreteraren aktuarien i
kollegiet fr utbetalandet av mbetsmnnens lner.

Ett kvvt mummel genomlopp frsamlingen, varp sekreteraren sade, med
hg rst: Herrns plats r dr borta. Han pekade t drren, dr ett
litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda gonblick och
knde vad konservativ innebar, och vad litteratr innebar d man ej var
konservativ, och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom
den hnskrattande hopen; men nr han mnstrade den med brinnande
blickar, som om han ville utmana den, mttes hans ga av ett annat,
lngt borta vid vggen, och det gat, som s liknade ett par, vilka nu
slocknat, men som en gng sett p honom med krlek, var grnt av ondska,
och det borrade sig igenom honom som en nl, och han ville grta av sorg
ver att en broder s kunde se p en broder.

Han intog sin blygsamma plats vid drren och gick icke sin vg, endast
drfr att han icke ville fly. Snart blev han vckt ur sin skenbara vila
av en person, som trtt in och nu puffade honom i ryggen vid
rockavtagningen, varp ett par galoscher stlldes under hans stol. Den
intrdande hlsades av frsamlingen, som reste sig upp som en man. Det
var ordfranden i direktionen fr Sjfrskringsaktiebolaget Triton, men
det var mera. Det var f. d. lantmarskalken, friherren, en av de aderton
i svenska akademien, excellensen och kommendren av Kungl. Maj:ts orden
m. m. m. m.

Klubban fll och ordfranden framviskade under ljudls tystnad fljande
hlsningstal (som han nyss frut hllit i ett stenkolsaktiebolag i
Sljdskolans lokal):

Mina herrar! Bland alla patriotiska och fr mnskligheten
vlsignelsebringande fretag torde f, om ens ngot, vara av den dla
och till syftet mnniskovnliga art, som en frskringsinstitution.

-- Bravo, bravo! susade genom frsamlingen, utan att gra ngot intryck
p lantmarskalken.

Vad r mnniskolivet annat n en strid, en strid p liv och dd, skulle
man kunna sga, mot naturkrafterna, och f av oss torde vl kunna undg
att frr eller senare komma med dem i strid.

-- Bravo!

Lnge har mnniskan, p naturstadiet i synnerhet, varit ett rov fr
elementen; en lekboll, en handske, som likt ett r kastats hit och dit
fr vinden! Detta r numera icke frhllandet! Det r det verkligen
icke! Mnniskan har gjort revolution, en oblodig revolution, icke en
sdan som refrgtna fosterlandsfrrdare ngra gnger tilltit sig
gra mot sina lagliga hrskare, nej, emot naturen, mina herrar! Hon har
frklarat naturkrafterna krig och sagt: hrintill skall du g, men icke
vidare!

-- Bravo! Bravo! (Handklappningar.)

Kpmannen snder ut sitt skepp, sin ngare, sin brigg, skonare, bark,
jakt, vad vet jag? Stormen slr snder hans -- ja! Kpmannen sger: sl
du! Och kpmannen har ingenting frlorat! Detta r frskringsidns
stora synpunkt eller id! Tnkom, mina herrar, kpmannen har frklarat
krig mot stormen -- och kpmannen har segrat.

En storm av bravorop framkallade ett segerlje p den store mannens
lppar, och han sg ut som om den stormen vore honom mycket ljuv.

Men, mina herrar! Vi f icke kalla frskringsinstitutionen en affr!
Den r ingen affr; vi ro inga affrsmn, fr ingen del i vrlden! Vi
hava sammanskjutit pengar, som vi ro redo att vedervga, icke sant,
mina herrar?

-- Jo, jo!

Vi hava sammanskjutit pengar, sade jag, fr att hava i beredskap fr
den av olyckan trffade; ty den procent, _en_ tror jag det r, som han
ger, kan icke kallas ngot sammanskott, drfr fr den allts mycket
riktigt namnet premie, icke som om vi skulle vilja taga ngon belning,
premie betyder belning, fr vra sm tjnster, som endast, jag fr fr
min del frklara det, gras av intresse, av rent intresse -- fr saken,
och jag upprepar det, jag tror icke att ngon skulle draga i betnkande,
det skulle inte komma i frgan, men jag tror icke att ngon av herrarna
skulle knna ngon smrta ver att se sitt sammanskott, som jag nu vill
kalla aktierna, anvndas fr sakens intresse.

-- Nej! Nej!

Behagar verkstllande direktren lsa upp rsberttelsen.

Direktren steg upp. Han sg blek ut som om han ridit ut en storm, hans
stora manschetter med onyxknappar frmdde knappast dlja en lindrig
darrning p handen, hans listiga ga skte att av Smiths skggiga
ansikte hmta trst och sinnesstyrka, han slog upp rocken och lt sitt
stora skjortbrst svlla som om han mnade mottaga en skur av pilar --
och s lste han.

Underbara och ofrutsedda ro i sanning Frsynens skickelser --

Vid ordet Frsynen bleknade en god del av frsamlingen, men
lantmarskalken lyfte sina gon mot taket som om han vore beredd att mta
dess vrsta slag (= en frlust p 200 rdr).

Det nyss tillndagngna frskringsret skall i annalerna lnge st som
ett kors p graven av de olyckor vilka fullkomligt hnat den visastes
frutseende och vervldigat den frsiktigastes berkningar.

Lantmarskalken hll hnderna fr gonen, som om han bad, men Struve
trodde, att det var vita brandmuren, och strtade upp fr att flla
gardinen, men frekoms av sekreteraren.

Upplsaren tog ett glas vatten. Detta framkallade ett utbrott av
otlighet.

-- Till saken! Siffrorna!

Lantmarskalken tog bort handen och blev hpen ver att finna det mrkare
n nyss. Ett gonblicks frlgenhet och stormen var i antgande. Man
glmde all respekt.

-- Till saken! Fortstt!

Direktren mste hoppa ver en hop fraser och g rakt in p berttelsen.

Nvl, mina herrar, jag skall fatta mig kort!

-- G p, fr tusan!

Klubban fll. Mina herrar. Det lg s mycket riddarhus i detta enda
mina herrar, att man genast erinrade sig den aktning man var skyldig sig
sjlv.

Bolaget har under ret ansvarat fr 169 millioner i runt tal!

-- , !

Och i premier uppburit en och en halv million.

-- Bravo!

[Falk gjorde hr i hast en liten kalkyl och fann att om hela
premietillgngen, en och en halv million, strk med, och hela
grundfonden, en million (sdan den var), ocks togs med, det skulle
terst omkring 166 millioner, fr vilka bolaget var nog frckt pst
sig ansvara och han brjade fatta meningen med frsynens skickelser.]

I skadeersttning har bolaget, beklagligt nog, mst utbetala 1,728,670
rdr och 8 re.

-- Det var skamligt!

Som I sen, mina herrar, har Frsynen ...

-- Lt frsynen vara! Siffrorna! Siffrorna! Utdelningen!

Det r med smrta och grmelse jag i den beklagansvrda egenskapen av
verkstllande direktr icke kan under rdande ogynnsamma frhllanden
fresl annan utdelning n den av fem procent  det inbetalda
kapitalet.

Nu brast en storm ls, som ingen kpman i vrlden kunde besegra.

-- Skamligt! Ofrskmt! Svindlare! Fem procent! Fy fan, d kan man ju
sknka bort sina pengar!

Men man hrde ocks mnniskovnligare yttranden, som s hr: Stackars
alla sm kapitalister, som inte ha annat n sina pengar att leva av!
Vart skall det ta vgen fr dem! Gud bevars, en sdan olycka! Hr mste
staten skynda med sin hjlp. ! !

Nr det blev mjligt att fortstta, upplste direktren styrelsens
eloger till verkstllande direktren och alla mbetsmnnen, vilka med
ospard mda och odelat nit sktt det otacksamma vrvet etc. Detta
mottogs med ppet, rligt hn.

Drp upplstes revisorernas berttelse. De hade (efter att frsynen
ter ftt sig en skrapa), funnit affrerna i allo vl, fr att icke sga
omsorgsfullt, sktta och de hade vid inventeringen befunnit alla
garantifondsfrbindelser riktiga (!), varfr de anhllo om full
ansvarsfrihet fr styrelsen, med livligt erknnande av densammas redbara
och mdosamma strvanden.

Ansvarsfriheten beviljades naturligtvis. Drp frklarade verkstllande
direktren, att han icke ansg sig kunna emottaga den honom tillkommande
tantiemen (100 rdr), utan ville han verlmna densamma till
reservfondens frstrkande. Detta mottogs med applder och skratt. Efter
en kort aftonbn, det vill sga efter en dmjuk anhllan att frsynen
skulle ge 20 % nsta r, upplstes stmman av lantmarskalken.




                          TRETTONDE KAPITLET.
                          Frsynens skickelse.


Fru Falk hade samma eftermiddag, som mannen gtt p Tritons sammantrde,
ftt hem en ny bl sammetsklnning, med vilken hon nu i frskott skulle
frarga revisorskan Homan, som bodde mitt ver gatan. Och ingenting var
lttare och enklare, ty hon behvde bara visa sig i fnstret -- och
drtill hade hon tusen anledningar, allt under det hon versg de
arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle krossa sina gster, som
hon vntade till sammankomsten kl. 7. Direktionen fr Barnkrubban
Betlehem skulle nmligen sammantrda och granska frsta
mnadsberttelsen, och som direktionen bestod av: revisorskan Homan,
vars man, enligt fru Falks mening, var hgfrdig, drfr att han var
mbetsman, hennes nd Rehnhjelm, som var hgfrdig, drfr att hon var
adel, och pastor Skre, som var huspredikant i alla frnma hus och
drfr borde krossas, s skulle hela direktionen krossas p det mest
storartade och lskvrda stt som var mjligt. Iscensttningen var
pbrjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt
mobilier, som icke hade ngot antik- eller konstvrde, blivit kasserat
och ersatt av blndande nytt. De upptrdande figurerna skulle frun skta
om nda till sammantrdets slut, d detsamma skulle stras av Falk,
vilken skulle komma hem med en amiral -- han hade lovat sin hustru minst
en amiral med uniform och ordnar -- varp Falk och amiralen skulle
anhlla att f intrda som betalande ledamter i krubban och Falk drvid
donera en summa av den vinst, han s ofrskyllt mottagit vid utdelningen
i bolaget Triton.

Frun hade slutat sitt bestyr vid fnstret och stllde nu i ordning p
det prlemorinlagda jakarandabordet, dr korrekturet p
mnadsberttelsen skulle lsas. Hon dammade av agatblckhornet, lade
silverpennskaften p skldpaddshllaren, vnde sigillet med
chrysoprasskaftet s, att icke den borgerliga prgeln skulle synas,
skakade frsiktigt p det av finaste stltrd frfrdigade
penningskrinet, s att valren av ngra drstdes som fngar insatta
vrdepapper (hennes handkassa) blev lsbar och utdelade drefter sina
sista befallningar t betjnten, som var kldd till parad. Och s satte
hon sig i salongen och intog en sorgls stllning, i vilken hon skulle
verraskas av anmlningen av hennes vninna revisorskan, som nog skulle
komma frst -- och det gjorde hon ocks. Och fru Falk omfamnade Evelyn
och kysste henne p kinden, och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog
emot henne vid matsalen, dr hon uppehll henne, fr att frga hennes
rd om det nya i mblemanget. Och revisorskan ville icke drja vid det
fstningslika ekskpet frn Carl XII med de hga japanska vaserna,
emedan hon knde sig krossad drav, utan hon vnde sig mot ljuskronan,
som hon fann fr modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon
fann dessutom att oljetrycken icke hade att gra bland de gamla
familjeportrtten och hon behvde en god stund att frklara skillnaden
emellan en oljefrgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom t alla
mbelkanter hon kunde fr att vcka vninnans uppmrksamhet med fraset
av sin nya sammetsklnning, utan att lyckas. Hon frgade vninnan om
hennes tycke rrande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann
skrikande mot gardinerna, varfr frun blev frargad och upphrde att
frga.

Man slog sig ner vid salongsbordet och brjade genast anlita
rddningsbojarna -- fotografier, olsbara versbcker och dylikt. Ett
litet pappersblad fll i hnderna p revisorskan; det var tryckt p
rospapper med guldsnitt och bar titeln Till Grosshandlaren Nicolaus
Falk d han fyllde 40 r.

-- Ah, se dr ro verserna, som lstes upp p bjudningen. Vem var det
som hade skrivit dem, nu igen?

-- , det r en talang, som r god vn med min man. Han heter Nystrm.

-- Hm! Det r eget, att man inte hrt det namnet! En sdan talang! Men
varfr fick man inte se honom p bjudningen?

-- Han var sjuk, beklagligen, kra du, s att han inte kunde komma.

-- Jas! N, min kra Eugenie, det r rysligt ledsamt med din svger!
Han r ju s illa dran!

-- Tala inte om honom; det r en skam och en sorg fr familjen, s att
det r fasligt!

-- Ja, det var verkligen riktigt ledsamt p bjudningen, vet du, d det
kom folk och frgade mig efter honom. Ja, min kra Eugenie, jag riktigt
skmdes p dina vgnar ...

Detta var fr skpet frn Carl XII och japanska vaserna, tnkte
revisorskan.

-- P mina vgnar? , jag ber s mycket, min mans, menar du? hgg fru
Falk in.

-- N, det r vl detsamma, frmodar jag!

-- Nej, fr all del! Jag tnker visst inte svara fr alla odgor, som
min man behagar vara slkt med!

-- Ack, s synd att dina frldrar skulle vara sjuka ocks, sist p
bjudningen. Hur mr din kra pappa nu?

-- Tack, mycket bra! Du r s snll och omtnksam av dig, hr jag.

-- Ack ja, skall man inte tnka lngre n till sig sjlv! r han mycket
sjuklig av sig, den gamla -- vad fr jag kalla honom?

-- Kapten, om du behagar!

-- Kapten? Jag tycker alldeles jag pminner mig att min man sade att han
var -- flaggskeppare, men det mtte vara detsamma. Och ingen av
flickorna heller var med om kvllen.

Det var fr brysselmattan, menade revisorskan.

-- Nej! De ro s nyckfulla av sig, s dem kan man aldrig rkna p.

Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum s att det knppte i
bindningen. Hon var alldeles rd av ondska.

-- Hr nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den dr
obehagliga herrn hette, som lste upp verserna d om kvllen?

-- Du menar Levin, kunglig sekter Levin; det r min mans intimaste vn.

-- Nej, verkligen. Hm! S underligt! Min man r revisor i samma verk,
dr han r notarie, och jag vill visst inte gra dig ledsen eller sga
ngot obehagligt; sdant sger jag aldrig t folk; min man pstr, att
han skall ha s dliga affrer, s att det visst inte r ngot passande
sllskap fr din man.

-- Sger han det? Det r en sak, som jag inte knner, och som jag inte
heller lgger mig i, och jag skall sga dig, min kra Evelyn, att jag
aldrig lgger mig i min mans affrer, om det nu ocks finns folk som gr
det.

-- Frlt, kra du, men jag trodde mig gra dig en tjnst med att tala
om det fr dig!

Det var ljuskronan och matbordet! terstod sammetsklnningen!

-- N, tertog den goda revisorskan, din svger lr ju, efter vad jag
hrt ...

-- Skona mina knslor och tala icke om en frfallen mnniska!

-- r han verkligen frfallen? Jag hade hrt, att han umgs med de
smsta mnniskor man kan se ...

Hr blev fru Falk bendad, ty betjnten anmlde hennes nd Rehnhjelm.

O, vad hon var vlkommen! O, vad hon var mabel, som ville gra dem den
ran!

Och det var hon verkligen, den gamla damen med det vnliga utseendet,
som endast den kan ga, vilken genomgtt stormarna med det sanna modet.

-- N, kra fru Falk, sade hennes nd, sedan hon tagit plats: jag kan
hlsa frn svger!

Fru Falk undrade vad ont hon gjort den mnniskan, som nu ocks skulle
komma stickande, och hon svarade med en frorttad ton -- jas!

-- , det r en sdan lskvrd ung man; han var uppe och hlsade p min
brorson i dag; de ro s goda vnner! , det r en riktigt frtrfflig
ung man.

-- Ja, r det inte? infll revisorskan, som aldrig blev borta vid
frontfrndringar. Vi ha just talat om honom.

-- Jas! Och vad jag mest beundrar, r hans mod att giva sig in p en
sdan bana, dr man s ltt trnar p grund, men sdant behva vi icke
frukta av honom, ty han r en person med karaktr och grundsatser;
tycker ni inte det, fru Falk lilla?

-- Jo, nog har jag alltid sagt s, men min man har icke varit av samma
mening.

-- Ack, din man, infll revisorskan, har alltid haft sina meningar fr
sig.

-- Jas, han umgs med hennes nds brorson? upptog fru Falk ivrigt.

-- Ja, de ha ett litet kotteri, dr artister ocks ro med. Ni lste ju
om den unga Selln, vars tavla kptes av Hans Majestt.

-- Ja visst, vi voro p expositionen och sgo den. r han ocks med?

-- Ja, det r han. De lra ha det ganska bekymmersamt ibland, de unga
mnnen, som ungt folk mest alltid har, d de skola arbeta sig fram hr i
vrlden.

-- Han lr ju vara poet, din svger, sade revisorskan.

-- Ja, det tror jag det; hm! han skriver alldeles utmrkt; han fick pris
i akademien hr om ret, och han blir nog ngot stort med tiden, svarade
fru Falk med full vertygelse.

-- Ja, r det inte det jag alltid sagt, bekrftade revisorskan.

Och nu auktionerades med Arvid Falks frtrfflighet, s att han redan
var uppe i ryktets tempel d betjnten anmlde pastor Skre. Denne
intrdde med hastiga steg och hlsade hastigt p damerna.

-- Jag ber om urskt jag kommer sent, men jag har icke mnga minuter p
mig; jag skall p sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv
nio, och jag kommer direkt frn min verksamhet.

-- , att herr pastorn har s brtt!

-- Ja, min vidstrckta verksamhet ger mig aldrig ngon ro. Kanske vi
drfr f skrida till frhandlingarna med detsamma.

Frfriskningar inburos av betjnten.

-- Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi brja? frgade
vrdinnan, som ter erfor en liten missrknings obehag.

Pastorn kastade en blick ver brickan.

-- Jag tackar, nej; efter det finnes punsch, s tar jag det. Jag har
gjort till en regel, mina damer, att aldrig i mitt yttre liv utmrka mig
framfr mina medmnniskor. Alla mnniskor dricka punsch, jag lskar icke
denna dryck, men jag vill icke att vrlden skall sga, att jag r bttre
n den, och skrymteri r en last, som jag avskyr! Fr jag lov att lsa
upp frhandlingarna?

Han slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan och brjade:

Under maj mnad influtna gvor till barnkrubban Betlehem, vilka hrmed
redovisas av styrelsen. Undertecknat Eugenie Falk.

-- Fdd, fr jag lov att frga ...

-- Ack, det behvs inte, frskrade fru Falk.

Evelyn Homan.

-- Fdd, om jag fr be ...

-- Von Bhr, goda herr pastorn!

Antoinette Rehnhjelm.

-- Fdd, min ndiga ...

-- Rehnhjelm, herr pastor.

-- Ack, det r sant, gift med kusin, mannen dd, barnls! Vi fortfara!
Influtna ...

Allmn (nstan allmn) bestrtning!

-- Men, invnde revisorskan, stter icke herr pastorn ut sitt namn?

-- Jag r s rdd fr skrymteri, mina damer, men om ni s nska! Nvl!

Nathanael Skre.

-- Skl, herr pastorn; drick litet, om ni behagar, innan ni brjar,
frklarade vrdinnan, med ett frtjusande leende, som slcktes av, nr
hon sg att pastorns glas var tomt, varfr hon fyllde p detsamma.

-- Jag tackar, min fru, men vi f inte g fr hftigt p! Vi brja
allts! Behagar ni lsa emot i manuskriptet!

Influtna gvor: Hennes Majestt Drottningen: 40 rdr. Grevinnan v.
Fabelkrantz: 5 rdr och ett par ullstrumpor. Grosshandlar Schalin: 2 rdr,
en bunt kuvert, sex blyertspennor och en flaska blck. Frken Amanda
Libert: en flaska Eau de Cologne. Frken Anna Feif: ett par manschetter.
Lilla Calle: 25 re ur sin sparbssa. Jungfru Johanna Pettersson: ett
halvt dussin handdukar. Frken Emilie Bjrn: ett nytt testamente.
Viktualiehandlaren Persson: en pse havregryn, en fjrding potatis och
en flaska syltlk. Handlanden Scheike: 2 par yllekal--

-- Mitt herrskap! avbrt hennes nd. Fr jag lov att frga: r det
meningen att detta skall tryckas?

-- Ja, naturligtvis! svarade pastorn.

-- D skall jag be att f uttrda ur direktionen.

-- Tror slunda hennes nd att sllskapet skulle kunna ga bestnd genom
frivilliga gvor om givarnas namn icke trycktes? Bort det!

-- Och vlgrenheten skall slunda giva glans och hvd t den lumpnaste
ffnga!

-- Bort det! Icke s! Ffngan r ett ont, vl, s; vi vnda det onda i
godo, vi frvandla det i vlgrenhet, r det icke gott?

-- Jo, men vi f icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det r
skrymteri!

-- Hennes nd r strng! Skriften sger att man skall vara frltande;
frlt dem deras ffnga!

-- Ja, herr pastor, jag frlter dem, men icke mig sjlv! Att sysslolsa
fruntimmer roa sig med vlgrenhet, det r frltligt, det r bra, men
att de kalla detta en vacker handling, som blott r ett nje, ett nje
strre n andra genom den retelse som offentligheten, den strsta
offentlighet som finnes, nmligen publikation i tryck, kan sknka den,
det r skamligt.

-- Jas, tog fru Falk i med hela styrkan av sin frfrliga logik; menar
hennes nd det r skamligt att gra gott?

-- Nej, min lilla vn, men att lta trycka, det man sknkt ett par
ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.

-- N, men att sknka ett par ullstrumpor r vl att gra gott, allts
r det nesligt att gra gott ...

-- Nej, att lta trycka det, mitt barn; ni skall hra vad jag sger,
tillrttavisade hennes nd den envisa vrdinnan, som icke gav sig nd,
utan fortfor:

-- Jas, det r nesligt att trycka! N, men bibeln r ju tryckt, d r
det nesligt ocks att trycka bibeln ...

-- Vill herr pastorn vara god och fortstta frhandlingarna, avbrt
hennes nd, litet frnrmad av det ogrannlaga stt varp vrdinnan
frfktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.

-- Jas, hennes nd anser under sin vrdighet att byta mening med en s
ringa person som jag r ...

-- Nej, mitt barn, men behll ni er mening; jag vill inte byta.

-- Kallas detta att diskutera, fr jag lov att frga? Kanske pastorn
vill vara s god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att
diskutera, om den ena parten vgrar att svara p den andras bevis?

-- Min bsta fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera,
svarade pastorn med ett tvetydigt lje, som var nra att bringa fru Falk
i grt. Men ltom oss icke frdrva en god sak genom split, mina damer.
Vi instlla tryckningen tills fonden blir strre. Vi ha sett det unga
fretaget spira upp likt ett fr, och vi ha sett att mnga vlvilliga
hnder ro hgade att vrda den unga plantan; men vi mste tnka p
framtiden. Sllskapet har en fond; denna fond mste frvaltas, vi mste
med andra ord vara betnkta p att se oss om efter en frvaltare, en
praktisk man, som kan avyttra dessa influtna medel och frvandla dem i
penningar; vi mste med andra ord vlja en kamrer. En sdan person
fruktar jag vi icke kunna f utan pekunir uppoffring -- och vad fr
mnniskan utan sdan uppoffring? Ha damerna ngon lmplig person att
fresl till nmnda syssla?

Nej, det hade icke damerna tnkt p.

-- N, d fr jag fresl en ung man av allvarliga tnkestt, som jag
tror skall vara lmplig. Har direktionen ngot emot att notarien Eklund
blir krubbans kamrer mot ett skligt arvode?

Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skre
rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skre gra s mycket hellre
som notarien var en nra slkting till pastorn. Och s fick sllskapet
en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.

-- Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i
vingrden fr i dag?

Tystnad. Fru Falk tittar t drren om icke mannen skall komma.

-- Min tid r kort, och jag ser mig ur stnd att drja! Har ngon ngot
att tillgga? -- Nej! -- Med nedkallande av Guds bistnd till vrt
fretag, som s vackert brjat, nskar jag oss alla nd och vlsignelse
och kan icke gra det med bttre ord n han sjlv lrt oss, d han lrde
oss bedja Abba, kre Fader, Fader vr ...

Han tystnade, som om han var rdd fr att hra sin egen rst, och
sllskapet hll hnderna fr gonen, som om de blygdes att se varandra i
ansiktet. Pausen blev lng, lngre n man kunde vnta; den blev fr
lng, men ingen vgade bryta den; man sg efter mellan fingrarna om icke
ngon skulle brja rra p sig, d en hftig ringning ute i tamburen
ter ryckte sllskapet ner till jorden.

Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och pminde ngot litet om en
som vill smyga sin vg. Fru Falk strlade, ty nu skulle krossningen
komma, och hmnden, och upprttelsen, och en livlig eld strlade ur
hennes ga.

Och hmnden kom och krossningen ocks, ty betjnten bar in ett brev, som
befanns vara skrivet av mannen och det innehll -- det fick inte
gsterna veta, men de sgo nog, fr att genast frklara att de icke
ville besvra lngre och att de hade dem, som vntade p dem hemma.

Hennes nd, som grna ville stanna fr att lugna den unga frun, vars
yttre tillknnagav en hg grad av oro och ledsnad, uppmuntrades dock
ingalunda hruti, utan visades dremot en sdan pfallande uppmrksamhet
vid kldernas ptagning, att det sg ut som om man ville se henne p
gatan s fort som mjligt.

Man skildes med rtt mycken frlgenhet, stegen dogo bort utfr
trapporna, och de avgende kunde hra p de nervsa knyckarna i lset
som stngdes efter dem, att den stackars vrdinnan lngtade efter
ensamheten fr att ge fri luft t sina knslor. Och det gjorde hon.
Ensam i de stora rummen, brast hon i hftig grt; men det var icke dessa
trar, som likt ett majregn faller p ett gammalt, dammigt hjrta, det
var vredens och ondskans etter, som nu frdunklade sjlens speglar och
sedan droppade ner och frtte som syra p hlsans och ungdomens rosor.




                          FJORTONDE KAPITLET.
                                Absint.


En het eftermiddagssol gldgade gatstenarna i den stora Bergslagsstaden
X-kping. I salen p stadskllaren var det nnu tyst och stilla;
granriset lg p golvet och luktade begravning; de graderade
likrflaskorna stodo i sina fack och sovo middag mitt emot
brnnvinsflaskorna med sina kommendrskedjor om halsarna, vilka hade
ftt permission till kvllen; Moraklockan, som aldrig fick sova middag,
stod dr lng som en mas upprest mot vggen och utminuterade tiden,
under det den tycktes lsa p en vldig teateraffisch, som man spetsat
upp p en kldhngare bredvid; salen var mycket lng och smal och bgge
lngvggarna voro besatta med bjrkbord, vilka skto ut frn vggen, s
att salen fick utseende av ett stall, i det borden, alla p fyra ftter,
bildade hstarna bundna vid vggen och med bakdelarna utt rummet; men
nu stodo alla och sovo, en och annan med ena bakbenet ngot lyft frn
marken, ty golvet var rtt gropigt, och att de sovo kunde man ju se, d
flugorna gingo ostrt p deras ryggar; men den sextonriga kyparen, som
satt och lutade sig mot Moramasen bredvid teateraffischen, han sov inte,
ty han slog titt och ofta med sitt vita frklde efter flugorna, som
nyss varit ute i kket och tit middag och nu sttt upp fr att leka,
och s fll han tillbaka igen och stdde sitt ra mot Morakarlens stora
buk, som om han auskulterade ut vad denne hade ftt till middag. Och det
skulle han snart komma att f erfara, ty nu hickade den lnga besten och
precis fyra minuter senare hickade han igen och s brjade det skrla
och bullra i hans lekamen, s att gossen strtade upp och hrde huru han
under frfrliga rosslingar gav ljud sex gnger i rad, fr att sedan
terg till sitt arbete och tystnaden.

Men gossen fick g till sitt arbete, och han tog nu en rond i sitt
stall, ryktade av sina kampar med frkldet och gjorde i ordning som om
han vntade frmmande. Han satte fram strykstickor p ett bord lngst
bort i salens bakgrund, varifrn en skdare kunde beskjuta hela lnga
rummet med sina blickar. Bredvid strykstickorna stllde han en butelj
absint och tv glas, ett likrglas och ett dricksglas. Drp gick han
ner till brunnen efter en stor karaffin vatten och stllde bredvid de
eldfarliga sakerna p bordet, och s gjorde han ngra promenader p
golvet, varvid han intog de mest ovntade posityrer, som om han hrmade
ngon. Nu stod han med armarna i kors ver brstet, huvudet hngande och
vnstra foten fram, samt skickade rnblickar omkring de gamla vggarnas
skrubbade tapeter; nu stod han med benen i kors, hgra handens knogar p
bordskanten, och tummade i den vnstra en lornjett gjord av en
portertrd, genom vilken han spotskt beskdade taklisterna, d drren
slogs upp och en trettiofemrig man intrdde med en skerhet som om han
kommit in till sig. Hans ansikte, som var skgglst, hade dessa skarpt
markerade drag, som flitig vning av ansiktsmusklerna brukar sknka och
som man endast terfinner hos skdespelare och en samhllsklass till;
man sg alla muskler och ligament genom den med en mrk skggbotten
skuggade huden, men man sg icke det elndiga trdverk som stter dessa
fina tangenter i rrelse, ty det var icke ngot vanligt klaver som
behvde pedal. En hg panna, ngot smal, med insjunkna tinningar, reste
sig som ett kta korintiskt kapitl, och nedfr detsamma klngde svarta,
oordnade hrlockar som vilda vxter, mellan vilka sm raka ormar kastade
sig ner och liksom skte n gonhlorna, dit de aldrig kommo. Hans
stora, mrka gon sgo i vilande tillstnd milda och srjande ut, men
han kunde ocks fyra av dem, och d liknade pupillerna mynningarna p en
revolver.

Han slog sig ner vid det iordningstllda bordet och kastade en bedrvad
min p vattenkaraffinen.

-- Varfr stller du alltid fram vatten, Gustav?

-- Drfr att herr Falander inte ska brinna opp.

-- Vad rr det dig om jag brinner opp! Kan jag inte f det, om jag vill!

-- Herr Falander skall inte vara nihilist i dag!

-- Nihilist! Vem har lrt dig det ordet? Var har du ftt det ifrn? r
du galen gosse? Sg!

Han reste sig ifrn bordet och lossade av ett par skott med sina mrka
revolvers.

Gustav blev stum av fruktan och hpnad ver uttrycket i skdespelarens
ansikte.

-- N, svara gosse, var fick du det ordet?

-- Det var herr Montanus, som sa det hr om dagen, d han var inne frn
Trskla, svarade Gustav med rddhga.

-- Jas, Montanus! tertog den dystre mannen och satte sig ner igen.
Montanus r min man; det r en karl som frstr vad man sger. Hr du,
Gustav, du kan grna tala om fr mig vad det r fr ett namn, tillnamn
frstr du, som det hr teaterbyket har givit mig. Se, s! Var inte
rdd!

-- Nej, det r s fult, s det vill jag inte sga.

-- Varfr vill du inte det, d du gr mig en gldje med s litet. Tycker
du inte att jag behver ngot att muntra mig med? Ser jag s fasligt
glad ut? G p nu! Hur sger de nr de frga om jag varit hr? Sger de
inte s hr: 'Har ...

-- Djvulen ...

-- Ah! Djvulen? Det r ett gott namn. N, de hata mig, tror du?

-- Ja, fasligt!

-- Sknt! Men varfr? Har jag gjort dem ngot ont?

-- Nej, det kan de inte sga!

-- Nej, det tror jag ocks!

-- Men de sger, att herr Falander frstrt folk!

-- Frstrt?

-- Ja, de sger att herr Falander har frstrt mig, drfr att jag
tycker att allting r gammalt!

-- Hm, hm! Brukar du sga t dem, att deras kvickheter ro gamla?

-- Ja, allt vad de sger r gammalt fr resten; de r s gamla allihop,
s att de ckla mig!

-- S! Tycker du inte det r gammalt att vara kypare ocks?

-- Jo, visst r det; det r gammalt att leva, det r gammalt att d, det
r gammalt alltihop -- nej -- inte -- att bli aktr!

-- Jo, min vn, det r det gamlaste av alltsammans. Var nu tyst, s fr
jag bedva mig!

Han drack ur sin absint och sjnk med huvudet tillbaka mot vggen, p
vilken syntes en lng, brun strimma, dr rken frn hans cigarr stigit
upp under de sex lnga r han suttit dr. Solstrlarna brto sig in
genom fnstren, men sllades frst av de stora asparna utanfr, vilkas
ltta bladverk sattes i rrelse av aftonvinden, s att skuggan p
lngvggen bildade ett rrligt nt, vid vars nedersta hrn den dystres
huvud med dess oordnade hrlockar kastade en skugga, som mycket liknade
en stor spindel.

Gustav hade nyo satt sig att auskultera Morakarlen och iakttog en
nihilistisk tystnad under det han sg p huru flugorna formerade
ringdans omkring den argandska taklampan.

-- Gustav! hrdes borta frn spindelntet.

-- Ja, ljd det i klockfodret!

-- Har du frldrar i livet?

-- Nej, det vet herr Falander.

-- Det r lyckligt fr dig!

En lng paus.

-- Gustav!

-- Ja!

-- Fr du sova om ntterna?

-- Vad menar herr Falander? svarade Gustav och rodnade.

-- Som jag sger!

-- Ja, visst fr jag det! Varfr skulle jag inte f det?

-- Varfr vill du bli aktr?

-- Det kan jag inte sga! Jag tror att jag skulle bli lycklig!

-- r du inte lycklig nu d?

-- Det vet jag inte! Jag tror inte det!

-- Har herr Rehnhjelm varit hr nere sedan han kom?

-- Nej, det har han inte, men han skulle ska herr Falander s hr dags.

En lng paus; varp drren ppnas och en skugga kommer in i det stora
ntet, som ruskas, varvid spindeln i vrn gr en hastig rrelse.

-- Det r herr Rehnhjelm! sger det dystra huvudet.

-- Herr Falander?

-- Vlkommen! Ni har skt mig frr i dag?

-- Ja, jag kom i middags och skte genast f trffa er. Ni gissar mitt
rende; jag mnar ska anstllning vid teatern.

-- ! Verkligen! Det frvnar mig!

-- Frvnar det er?

-- Ja, det gr det! Men varfr sker ni mig frst?

-- Drfr att jag vet, att ni r den mest framstende skdespelaren och
drfr att en gemensam bekant, bildhuggaren Montanus, har rekommenderat
er hos mig som en utmrkt person.

-- , har han det? Vad kan jag d gra fr er?

-- Giva mig ett rd!

-- Behagar ni sitta ned vid mitt bord?

-- Jag tackar, om jag fr bli vrd.

-- Det kan jag inte tillta ...

-- Fr min egen del, om ni icke har ngot dremot?

-- Efter behag! -- Ni begr ett rd? Hm! -- Vill ni ha ett uppriktigt?
Ja, naturligtvis! Men hr d p och tag det fr allvar, som jag sger
er, och glm aldrig bort, att s och s sade jag den dag som r, ty jag
blir liksom ansvarig fr vad jag sger.

-- N, sg er mening, jag r beredd!

-- Har ni sagt till om hstar? Nej! Gr det d, och res hem igen!

-- Anser ni mig d oduglig till att bli skdespelare?

-- Nej, visst inte! Jag anser ingen oduglig till det! Tvrtom! Alla
mnniskor ha mer eller mindre anlag att agera mnniskor!

-- N?

-- Ack, det r ngot helt annat n ni anar! Ni r ung, ert blod r i
rrelse, ni knner tusen bilder, vackra, ljusa som sagbckernas, krypa
om varandra i er hjrna, men ni vill inte gmma dem, ni vill ha dem ut i
ljuset, bra dem p era armar och visa dem, framfr allt visa dem fr
vrlden och drvid erfara en stor gldje -- icke sant?

-- Jo, jo! Ni uttalar mina tankar!

-- Jag antog nu det bsta och vanligaste fallet, ty jag sker icke
dliga motiv till allt, oaktat jag hyser mycket lga tankar om -- det
mesta! Nvl, denna bjelse r s stark, att ni skulle vilja lida nd,
frdmjukas, koppas av vampyrer, frlora medborgerligt frtroende, gra
konkurs, g under -- hellre n ni gick tillbaka! Icke sant?

-- Jo! Ack, vad ni knner mig vl!

-- Jag knde en gng en ung man -- nu knner jag honom inte mer, ty han
har blivit s frndrad! Han var femton r nr han slapp ur den
straffanstalt, som varje frsamling underhller t de barn som hemfallit
t det ytterst vanliga brottet att komma till vrlden, och dr de
oskyldiga sm skola frsona sina frldrars syndafall, ty huru skulle
det annars g ... var god och pminn mig att jag hller mig till mnet!
Han lg drefter i Uppsala i fem r och lste rysligt mycket bcker;
hans hjrna inreddes i sex fack, i vilka inlades sex slags gods av
uppgifter, sifferuppgifter, namnuppgifter; hela magasin med frdiggjorda
omdmen, slutledningar, teorier, hugskott, dumheter. Det gick nnu an,
ty hjrnan r rymlig; men hon skulle ocks mottaga andras tankar, gamla
ruttna tankar, som andra tuggat p hela sitt liv och nu spottade ut; d
fick han uppkastning och s -- han var tjugu r, d han gick in vid
teatern. Se p min klocka hr; se p sekundvisarn: sextio gnger innan
det blir en minut, sextio gnger sextio innan det blir en timme,
tjugufyra gnger s, och det r bara ett dygn, tre hundra sextiofem
gnger s -- och det r blott ett r. Tnk _tio_ r! Herre -- har ni
gtt och vntat utanfr en port, p en kr bekant? Frsta kvarten gr
som inte; andra kvarten -- , det gr man s grna fr den man hller
av; tredje kvarten: han kommer inte; fjrde: hopp och fruktan; femte:
man gr, men vnder om; sjtte: Herre Gud, jag har frspillt min tid i
ondan; sjunde: men jag stannar nd, efter jag stannat s lnge;
ttonde: raseri, frbannelser; nionde: man gr hem och lgger sig p sin
soffa och knner ett lugn som om man hade tagit dden under armen. Han
vntade i tio r, tio r! Resa inte hren sig p mitt huvud, nr jag
sger tio r? Se efter! De sitta nog kvar nd! Tio r gick innan han
fick en roll. Och d lyckades han -- genast. Och d hll han p att bli
galen ver sina frspillda tio r, och d blev han ursinnig ver att
detta icke hnt fr tio r se'n, och s blev han frvnad ver att den
intrffade lyckan icke gjorde honom lycklig, och s blev han olycklig.

-- Menar ni d att han inte behvde de tio ren fr att studera sin
konst?

-- Han fick ju aldrig studera, d han aldrig fick spela; och han blev
ett lje, ett utskum p affischen; och direktionen sa att han inte
gjorde ngon nytta, och nr han vnde sig till en annan direktion, s sa
den att han inte hade ngon repertoar!

-- Men varfr var han inte lycklig d han lyckades?

-- Tror ni att en oddlig sjl r njd med att lyckas? -- Men varfr
tala om sdant? Ert beslut r oterkalleligt! Mina rd ro verfldiga!
Det finns ingen annan lrare n erfarenheten, och den r s nyckfull
eller berknande, alldeles som lraren i skolan; somliga f alltid
medhll, andra f alltid stryk; ni r fdd till att f medhll; tro icke
att jag sger detta med anspelning p er brd; jag r nog upplyst att
varken tillskriva densamma gott eller ont; det r en alldeles likgiltig
faktor i detta fall, ty hr gller mnniska som mnniska! Jag nskar att
ni mtte lyckas s fort som mjligt, s att ni mtte bli upplyst -- s
fort som mjligt! Ni frtjnar det, tror jag?

-- Men har ni d ingen aktning fr er konst? Den strsta och hrligaste
av alla?

-- Den r verskattad liksom allt vad mnniskor skrivit bcker om. Den
r farlig, ty den kan skada! En vl sagd lgn kan gra ett varaktigt
intryck! Den r som en folkfrsamling dr den obildade majoriteten ger
utslaget. Ju ytligare, ju bttre -- ju smre, ju bttre! Jag har inte
drfr sagt att den r ondig!

-- Det kan aldrig vara er mening vad ni sger.

-- Det r min mening, men den behver ju inte vara sann fr det.

-- Men har ni d verkligen ingen aktning fr er konst?

-- Fr min? Varfr skulle jag ha mer aktning fr min n fr andras.

-- Och ni som spelat de mest djupsinniga roller; ni har ju spelat
Shakespeare? Ni har spelat Hamlet? Har ni verkligen aldrig varit skakad
i ert innersta d ni sagt fram den djupa monologen Att vara eller icke
vara?

-- Vad menar ni med djupa?

-- Djupsinniga, djuptnkta!

-- Frklara er! r det s djupt att sga s hr: Skall jag ta livet av
mig eller inte? Jag skulle bra grna gra det, om jag visste vad som
skulle komma efter dden, och det skulle alla andra ocks gra, men nu
veta vi inte det, och drfr tras vi inte ta livet av oss. Var det nu
s djupsinnigt?

-- Nej, inte s ...

-- N! Ni har helt skert tnkt p att berva er livet ngon gng! Inte
sant?

-- Jo, det ha vl alla mnniskor!

-- N, varfr gjorde ni inte det? Drfr att ni som Hamlet inte tordes,
p grund av er ovisshet om det som skulle komma. N, var ni s
djupsinnig d?

-- Nej, det frsts!

-- N, det r slunda en helt enkel banalitet. Det r med ett ord -- hur
kallas det, Gustav?

-- Det r gammalt! svarades frn klockfodralet, dr man tycktes ha
vntat p replik.

-- N, det r gammalt! Men hade frfattaren kommit med ngot antagligt
projekt fr ett kommande livs utseende, d hade det varit nytt!

-- r allt nytt s utmrkt? frgade Rehnhjelm, mycket modflld ver de
nya saker, han ftt hra.

-- Det nya har tminstone en frtjnst -- och det r just att det r
nytt! Frsk att tnka era tankar sjlv, och ni skall alltid finna er
ny. Vill ni tro att jag visste vad ni skulle tala med mig om innan ni
trdde inom drren, och att jag vet vad ni hrnst skall frga mig, d
vi komma i nrheten av Shakespeare.

-- Ni r en underlig mnniska; jag mste erknna att ni har rtt i vad
ni sger, oaktat jag ej gillar det.

-- N, vad tycker ni om Antonii liktal vid Csars br? r det inte
mrkvrdigt?

-- Det var just vad jag mnade frga er! Det r alldeles som om ni
skulle kunna lsa mina tankar!

-- N, det sade jag ju er nyss. Och r det s konstigt, d alla
mnniskor tnka, eller rttare sga detsamma. N, vad finner ni fr
djupt i det?

-- Det kan jag inte sga med ord ...

-- N, men tycker ni inte att det r en ganska vanlig form fr ett
ironiskt yttrande? Man sger tvrt emot vad man menar, och vsser man p
uddarna, s skall ingen underlta att sticka sig p dem. N, men har ni
lst ngot sknare n Julias och Romeos dialog efter brllopsnatten?

-- Ack, det dr stllet dr han sger att han tror det var nktergalen,
d det var lrkan.

-- Vilket annat stlle skulle jag mena, d hela vrlden menar det. N,
det r ju en enstaka, mycket begagnad poetisk bild som effekten vilar
p, och tror ni, att Shakespeare's storhet vilar p poetiska bilder?

-- Varfr skall ni smula snder allting fr mig, varfr skall ni taga
bort alla mina std?

-- Jag kastar bort era kppar fr att ni skall lra er g -- sjlv! Fr
vrigt, ber jag er g in p vad jag sger?

-- Ni ber icke, ni tvingar en att gra det!

-- D br ni undvika mitt sllskap. -- Era frldrar srja ver detta
ert steg?

-- Ja, naturligtvis! Hur kan ni veta det?

-- Det gra alla frldrar! Varfr skall ni verskatta min
omdmesfrmga. Lt bli att verskatta, i allmnhet.

-- Tror ni att man blir lyckligare med det?

-- Lyckligare? Hm! Knner ni ngon som r lycklig? Svara nu med egna
meningar, inte med andras ord!

-- Nej!

-- N, nr ni inte tror att ngon r lycklig, hur kan ni d stta i
frga att man skall bli lyckligare? -- Jas, ni har frldrar! Det r
allt dumt att ha det!

-- Hur s? Hur menar ni?

-- Tycker ni inte det r onaturligt att en gammal generation skall
uppfostra en ny och uppfda den med sina frldrade dumheter. N, era
frldrar fordra tacksamhet av er? Inte sant?

-- N, men man skall vl vara tacksam mot sina frldrar?

-- Tacksam fr att de med lagen p sin sida introducerat en i detta
elnde, ftt en med dlig mat, slagit en, frtryckt en, frdmjukat en,
motsatt sig ens nskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution
till? Nej, tv! Varfr dricker ni inte absint? Ni r rdd fr den? !
Se, den br ju Gnvekorset! Den lker de srade p slagfltet, vnner
och fiender; den dvar smrtan, frslar tanken, borttager minnet,
frkvver alla dla knslor, som narra mnniskan att beg drskaper, och
slutar med att slcka frnuftets ljus. Vet ni vad frnuftets ljus r?
Det r fr det frsta en fras, fr det andra ett irrbloss, en lyktgubbe,
ni vet sdana dr sken som irra ver platser dr fisk legat och ruttnat
och alstrat fosforvten; frnuftets ljus r fosforvte, alstrad av den
gr hjrnsubstansen. Det r ju mrkvrdigt att allt gott hr p jorden
gr under och glms. Jag har under mina tioriga strverier och skenbara
overksamhet lst igenom alla stiftsbibliotek de ha i smstderna; allt
uselt och betydelselst som finns i bckerna r citerat och omtryckt,
men det goda ligger kvar. -- Jag ville sga -- pminn mig att jag hller
mig till mnet --

Klockan brjade nu fra sitt ovsen och dundrade sju slag. -- Drren
slogs upp, och in vrkte sig en person med ett stort buller. Det var en
femtioring med ett fett, tungt huvud, vilket vilade som en mrsare
mellan ett par feta axlar, liksom p en lavett med en bestndig
elevation av 45, och sg ut att vilja kasta bomber p stjrnorna.
Ansiktet sg ut som om garen vore mktig alla uppfunna brott och
ouppfunna laster, men av feghet hindrats att beg ngra av dem. Han
kastade genast en granat p den dystre och stormade t kyparen efter en
romtoddy, p ett grammatikaliskt, ohyfsat sprk, med en stmma som en
korporal.

-- Dr r ert des handhavare, viskade den dystre t Rehnhjelm. Det r
stortragden, sceniske direktren och intendenten, min ddsfiende.

Rehnhjelm ryste, d han betraktade den frfrliga gestalten, som utbytt
en blick av djupaste hat med Falander, och nu satt och beskt passagen
med spottsalvor.

Drp ppnades drren nyo, och in gled en halvgentil, halvgammal man
med oljat hr och vaxade mustascher. Han slog sig frtroligt ner hos
direktren, som gav honom lngfingret med en karneolsring att skaka p.

-- Det r redaktren av stadens konservativa tidning; frsvararen av
tronen och altaret. Han har fri entr mellan kulisserna och vill frfra
alla flickor, som direktren icke kastar sina gon p. Han har fordom
varit kunglig mbetsman, men mste lmna platsen, jag skms att sga
varfr, upplyste Falander. Men jag skms ocks att sitta i samma rum som
dessa herrar, och jag har dessutom en liten tillstllning fr mina
vnner dr inne i kvll i anledning av min recett i gr afton. Har ni
lust att vara i dligt sllskap, med de smsta sujetterna, tv illa
knda damer och en gammal slusk till herre, s vlkommen dit in kl. 8.

Rehnhjelm tvekade icke ett gonblick att emottaga bjudningen.

Spindeln p vggen klttrade igenom sitt nt liksom fr att vittja
detsamma, och s frsvann han. Flugan satt nnu kvar en liten stund. Men
solen gmde sig bakom domkyrkan, ntets maskor upplste sig som om de
aldrig varit och asparna sklvde utanfr fnstren. Men d upphvde den
store mannen och sceniske direktren sin rst och skrek, ty han hade
glmt bort att tala; och han sade:

-- N! Du har sett hur Veckobladet varit framme igen och angripit mig!

-- Ack, det dr pratet ska inte bror bry sig om!

-- Ska jag inte bry mig om! Vad fan menar du med det? Lser inte hela
staden det? Jo, det ska jag visst! Jag ska g hem till honom, och rappa
honom skall jag gra! Han pstr helt frckt, att jag r verdriven och
affekterad.

-- N, muta honom d! Men gr ingen skandal!

-- Muta? Tror du inte jag frskt det? Det r ett frbannat besynnerligt
folk de hr liberala tidningsskrivarna. Om man r vn och bekant med
dem, s kan de skriva hyggligt om en, men att muta dem, det gr inte, om
de ro aldrig s fattiga!

-- Ack, du frstr dig inte p! Man skall inte g rakt p dem, utan man
skall skicka presenter, som kunna belnas, eller ocks kontanta pengar,
anonymt, och s aldrig ltsas om det se'n!

-- Som man gr med dig? Nej, du, det gr inte med dem; jag har nog
frskt. Det r ett helvete att rka p folk med sikter!

-- Vad tror du det var fr ett offer, fr att nu byta om samtalsmne,
som djvulen hade ftt i sina klor?

-- Det rr mig inte!

-- Kanske nd! Gustav! Vem var den dr herrn, som Falander hade med
sig?

-- Jo, han ska in vid teatern och heter Rehnhjelm!

-- Vad fr slag! Skall han in vid teatern? Han! skrek direktren.

-- Ja, det skall han, svarade Gustav.

-- Och spela tragedi, frsts! Och beskyddas av Falander? Och inte vnda
sig till mig? Och ta mina roller? Och gra oss den ran? Och jag vet
inte ett ord om saken? Jag? Jag? Det gr mig ont om honom! Det r synd
om honom! Vilken frfrlig framtid! Jag skall beskydda honom
naturligtvis! Jag skall ta honom under mina vingar! Man knner mina
vingars styrka ocks nr jag inte flyger! De klmma till ibland! Det var
en grann karl! En fin karl! Vacker som en Antigonus! Synd att han inte
kom till mig frst, s skulle han ha ftt Falanders roller, allihop! Oj!
Oj! Oj! Men det r inte fr sent n! Ha! Lt djvulen frstra honom
frst! Han r litet fr frsk n! Han sg verkligen ofrdrvad ut!
Stackars gosse! Ja, jag sger bara: Gud bevare honom!

Den sista bnens ljud bortdog under bullret som uppstod d alla stadens
toddygster intrdde.




                           FEMTONDE KAPITLET.
                      Teateraktiebolaget Phoenix.


Fljande dagen vaknade Rehnhjelm i sin sng p hotellet framt middagen.
Minnen frn den frflutna natten stego upp som vlnader och omgvo hans
sng mitt p sommarljusa dagen. Han sg det vackra, med blommor rikt
frsedda rummet, dr orgien hade sttt med skruvade innanluckor; han sg
den trettiofemriga aktrisen, som av en rival blivit deporterad till
gumrollerna; hon kommer in frtvivlad och rasande ver nya skymfer,
berusar sig och lgger upp benen p soffkanten, och nr det blir fr
varmt i rummet, knpper hon upp klnningslivet lika sorglst som nr en
herre ppnar p vsten efter en stark middag; dr flaxar den gamla
komikern, som ftt lmna lskarfacket i god tid och efter en kort
blomstring nedsjunkit till anmlningsroller och nu roar det lgre
borgerskapet med sina visor och framfr allt sina berttelser om sin
stormaktstid; men mitt i rk och rushgringarna ser han den unga
sextonriga, som kommer med trade gon och berttar fr den mrka
Falander huru den stora direktren nyo gjort henne nesliga anbud och
vid hennes avslag svurit att hmnas s, att hon hdanefter endast skulle
f pigroller; och han ser Falander, som tar emot allas sorger och
bekymmer och blser p dem s att de frsvinna; hur han upplser allt:
frolmpningar, frdmjukelser, snesparkar, olyckor, nd, elnde och
jmmer i ett intet; hur han lr och frmanar sina vnner att icke
verskatta ngot, framfr allt icke sina sorger. Men ter och ter ser
han den lilla sextonriga, med den oskyldiga minen, vars vn han blev
och av vilken han vid avskedet hade ftt en kyss, en hftig, passionerad
kyss, som hans inflammerade hjrna nu, nr den var uppriktig, erinrade
sig att den funnit ngot ovntad. Men vad var det hon hette?

Han reser sig fr att gripa vattenkaraffinen och fr fatt i en liten
nsduk med vinflckar p! Ah! Dr str det outplnligt skrivet med
mrkblck -- Agnes! Han kysser den p det renaste stllet tv gnger och
stoppar den i sin koffert. Drp klr han sig omsorgsfullt fr att g
upp i teaterdirektionen, som trffas skrast mellan 12 och 3.

Fr att icke ha ngot att frebr sig, gr han upp i bolaget kl. 12 och
trffar en vaktmstare, som frgar hans rende och om han icke kan st
till tjnst. Rehnhjelm anser icke att det r mjligt, utan frgar nyo
om direktren trffas, varp han blir upplyst om att direktren fr
nrvarande befinner sig i fabriken, men nog skall komma upp framt
middagen. Rehnhjelm tror att fabriken r en familjr benmning p
teatern, men blir upplyst om att verkstllande direktren egentligen
driver en tndsticksfabrik. Hans svger kamreraren sitter p
postkontoret och brukar inte komma upp frrn klockan 2, och dennes son
sekreteraren r upptagen p telegrafbyrn, s att man aldrig var sker
p att rka honom. Som emellertid vaktmstaren trodde sig frst
Rehnhjelms rende, s verlmnade han p egna och teaterns vgnar ett
exemplar av teaterns statuter, varmed den unge debutanten skulle
frdriva tiden, tills ngon av direktionen rkade f sina vgar dit
uppt. Han bevpnade sig slunda med tlamod och satte sig i en soffa
att studera. Nr han lst igenom reglementet var klockan bara halv ett.
D talade han vid vaktmstaren till tre kvart p ett. Drefter satte han
sig att utgrunda frsta paragrafen i statuterna: Teatern r en moralisk
institution, drfr skola dess medlemmar ska beflita sig om
Gudsfruktan, dygd och goda seder. Han vnde p frasen och skte f den
i dess rtta belysning utan att lyckas. Om teatern redan r en moralisk
institution, s behva ju icke medlemmarna, vilka just (jmte direktr,
kamrer, sekreter, maskiner och dekorationer) utgra institutionen, s
behva de icke ska beflita sig om allt det dr vackra vad det nu heter.
Om man skulle ha satt s hr: teatern r en omoralisk institution och
drfr ... ja, d hade det blivit mening uti det och det var skert inte
direktionens mening. Och s tnkte han p Hamlets ord, ord, men
erinrade sig genast att det var gammalt att citera Hamlet och att man
skulle uttrycka sina tankar med egna ord, och s valde han och stannade
vid att kalla det fr prat, men det frkastade han ssom icke heller
originellt, men det var icke originalet heller.

Paragraf 2 hjlpte honom drefter att frdriva en kvart med betraktelser
ver dess text: Teatern r ingalunda till fr att roa. Ei blot til
lyst. Hr stod: teatern r icke till fr att roa, och hr stod: teatern
r icke uteslutande till fr att roa, allts r den (ocks) till fr att
roa. Drp tnkte han efter nr man har roligt p teatern: jo, nr man
ser barn, i synnerhet sner, bedraga sina frldrar p pengar, i
synnerhet om frldrarna ro sparsamma, beskedliga och frstndiga; fr
det andra nr hustrur bedraga sina mn; i synnerhet r detta mycket
roligt om mannen r gammal och behver sin hustrus std; vidare kom han
ihg, att han skrattat frfrligt t tv gamla mn, vilka hllo p att
d av hunger, emedan deras affr gtt bakut, och att man n i dag
skrattade drt i en pjs av en klassisk frfattare. Han erinrade sig
vidare, att han hade njutit av en ldre mans olycka, som frlorat
hrseln, och att han tillsammans med sex hundra andra personer varit p
det hgsta road av en prstman, som p naturlig vg skte bot fr den
galenskap hans terhllsamhet bragt honom i, och t det hyckleri han fr
sitt mls vinnande mste utva. Vad var det man slunda skrattade t?
frgade han sig. Och efter som han inte hade annat att gra, s frskte
han svara p det! Jo, det var t olyckan, nden, elndet, lasten,
dygden, det godas nederlag, det ondas seger. Detta resultat, som delvis
var nytt fr honom, frsatte honom i gott humr, och han fann uti detta
slags lek med tankar ett stort nje. Som direktionen nnu icke lt hra
av sig, s fortsatte han att leka, och s kom han, innan fem minuter
gtt, till det resultatet, att man i tragedien grter t precis samma
sak som man i komedien skrattar t. Men dr stannade han, ty in stormade
den store scendirektren, stormade frbi Rehnhjelm utan att ltsa se
honom och kastade sig in i ett rum till vnster, varifrn gonblicket
drp en ringklocka hrdes ristas av en stark hand. Vaktmstaren behvde
en halv minut fr att komma in och ut igen och frklara att hans hghet
tog emot.

Nr Rehnhjelm intrdde hade direktren redan hunnit brsta av och rikta
sin mrsare med en vinkel s stor att han omjligt kunde se den ddlige
som smdarrande intrdde. Men han mste ha hrt honom, ty han frgade
genast i en frolmpande ton vad som behagades.

Rehnhjelm frklarade att han nskade debut.

-- Ha! Stor debut! Stor entusiasm! Har herrn ngon repertoar? Spelat
Hamlet, Lear, Richard Sheridan, Volontren, inropad 10 gnger efter
tredje akten? Va? H!

-- Jag har aldrig upptrtt frr.

-- Ah s! Det var en annan sak!

Han satte sig i en frsilvrad ftlj med bltt siden och hans ansikte
anlade en mask, som om den skulle tjna till illustration t ngon av
biografierna i Svetonius.

-- Fr jag sga herrn min uppriktiga mening? Va? Lt bli den hr banan!

-- Omjligt!

-- Jag upprepar: lt bli den hr banan! Det r den allra rysligaste av
alla banor! Den r s full av frdmjukelser, obehag, nlstyng, trnen,
herre, som, tro mig, skola gra er livet s bittert, att ni skulle nska
att ni aldrig vore fdd!

Han sg verkligen trovrdig ut, men Rehnhjelm var orygglig i sitt
beslut.

-- N, lgg mrke till mina ord! Jag avrder er hgtidligen och
frklarar utsikterna s mrka, att ni kanske kan f g som statist i
flera r! Tnk p det! Och kom inte till mig se'n och beklaga er. Denna
bana r s helvetiskt svr, herre, s att om ni visste det, skulle ni
aldrig ge er in p den! Ni fr ett helvete, tro mig, nu har jag sagt
det.

Det var frspillda ord.

-- Skulle inte herrn d hllre vilja taga engagement genast utan debut;
det r mindre risk.

-- Jo, naturligtvis, men det hade jag inte satt i frga.

-- Var s god och skriv under det hr kontraktet d. Tolv hundra
riksdaler i ln och tv rs kontrakt! r det bra?

Han tog fram ett frdigskrivet och av direktionen undertecknat kontrakt,
som lg under lskpapperet, och rckte det t Rehnhjelm att ifyllas,
vilket Rehnhjelm, som blivit yr av de tolv hundra riksdalerna, osett
skrev under.

Nr detta var gjort, lnade direktren honom sitt stora lngfinger med
karneolsringen och sade: Vlkommen! varvid han visade tandkttet i vre
kken och den gula och blodsprngda vitan i tv gon med spgrn iris.

Och s var audiensen slut. Men Rehnhjelm, som tyckte att det hela gtt
alldeles fr fort, stannade kvar och tog sig friheten frga om icke han
skulle vnta tills direktionen sammantrdde.

-- Direktionen? brt den store tragden ut; det r jag! Har han ngot
att frga, s vnd sig bara till mig! Vill han ha ett rd, s vnd sig
till mig! Till mig, herre! Och ingen annan! Se s! -- Marsch!

Det sg ut som om Rehnhjelms rockskrt fastnat i ngon spik just d han
var p utgende, ty s hastigt tvrstannade han och vnde sig om fr att
liksom f se huru de sista orden sgo ut, men han fick endast se det
rda tandkttet, som liknade ett tortyrinstrument, och det med blod
marmorerade gat, varfr han icke knde sig bjd att fordra ngon
frklaring utan skyndade ner till stadskllaren fr att ta middag och
trffa Falander.

Denne satt redan vid sitt bord, lugn och likgiltig som om han vore
beredd p det allra vrsta av vad slag som helst. Det frvnade honom
slunda icke att Rehnhjelm blivit engagerad, ehuru han blev betydligt
mrk, nr han fick hra det.

-- Vad tyckte du om direktren annars? frgade Falander.

-- Jag tnkte ge honom en rfil, men jag vgade inte.

-- Det vgar inte direktionen heller, och drfr r han den som styr. Du
skall alltid se att rheten sitter och styr. Du vet att han r dramatisk
frfattare ocks?

-- Jag har hrt det!

-- Han gr ett slags historiska skdespel, som alltid g och vinna
bifall, och det beror drp att han skriver roller i stllet fr att
gra karaktrer; han anbringar appldstllen vid sortierna och driver
ocker med den s. k. fosterlndska knslan. Fr vrigt kunna aldrig hans
figurer tala, utan de grla eller, som man sger, gorma: mn och
kvinnor, gamla och unga, allihop, s att hans bekanta stycke Kung
Gstas Sner med rtta kallas historiskt gorm i fem upptrden, ty det
r inga handlingar, utan formliga upptrden, familjeupptrden,
gatuupptrden, riksdagsupptrden och s vidare. I stllet fr repliker
ger man varandra gliringar, vilka framkalla icke scener, utan de
rysligaste spektakel. I stllet fr dialoger har han ordvxlingar, i
vilka man okvdar varandra, och den hgsta dramatiska verkan framkallas
av handgripligheter. Kritiken sger, att han r stor i skildringen av
historiska karaktrer. Hur har han d skildrat Gustav Vasa i den pjsen
jag nmnde? Jo, som en bredaxlad, lngskggig, hgrstad, oregerlig och
armstark person -- han slr bland annat snder ett bord p Riksdagen i
Vsters och sparkar ut en drrspegel p Vadstena mte. Men en gng sade
kritiken, att hans pjser saknade mening; d blev han ond och tog sig
till att skriva sedekomedier med mening. Han hade en pojke, som gick i
skolan (han r gift, vidundret) och uppfrde sig oskickligt, s att han
fick stut! Genast skrev fadern en sedekomedi, som avritade lrarna och
visade huru omnskligt ungdomen behandlas nu fr tiden. En annan gng
fick han en rttvis recension, och genast gjorde han en sedekomedi, dr
han avritade stadens liberala tidningsskrivare! N, han skall f vara i
fred fr mig!

-- N, men varfr hatar han dig?

-- Drfr att jag p en repetition sade Don Pasquale, ehuru han
frklarat att det heter Paskal. Resultatet: att jag blev lagd vid vite
att sga som han befallde, varvid han frklarade, att det m heta vad
fan det vill ver hela vrlden, men hr ska det heta Paskal, fr _s
heter det_!

-- Var kommer han ifrn? Vad har han varit?

-- Kan du inte se att han varit vagnmakaregesll? Men om han visste, att
du visste det, s skulle han frgifta dig! Men fr att nu tala om ngot
helt annat, hur finner du dig efter grdagen?

-- Utmrkt! Jag har ju glmt att tacka dig!

-- N! Det r bra! Och du tycker om flickan? Agnes?

-- Ja, jag tyckte mycket om henne!

-- Och hon r kr i dig! Det passar bra, det! Tag henne, du!

-- Ack, s du pratar! Inte kunna vi gifta oss nnu!

-- Vem har sagt att ni skola gra det?

-- Vad menar du d?

-- Du r aderton r, hon r sexton! Ni lska varandra! Nvl! Nr ni ro
ense, s r det vl den mest privata affr som r kvar.

-- Jag frstr dig inte! Uppmanar du mig till en dlig handling? Eller
hur?

-- Jag uppmanar dig att litet lyda naturens stora rster och inte dumma
mnniskors. Om mnniskor frkasta ert beteende, d r det avundsjuka,
och moralen, som de best, det r deras elakhet, som anlagt en lmplig,
presentabel form. Har inte naturen redan bjudit er i flera r till sin
stora fest, som r gudarnas gldje, men samhllets fasa, som fruktar att
f betala barnuppfostringshjlp.

-- Varfr rder du oss inte till gifterml?

-- Drfr att det r ngot annat! Man binder sig inte fr livet efter en
kvlls samvaro, och det r inte sagt att den, som r med i lust, vill
vara med i nd! ktenskapet r en sjlsangelgenhet; det r inte det hr
just vidare! Fr vrigt behver jag icke uppmana er till vad som kommer
att ske nd. lska ni varandra i ungdomen, innan det blir fr sent,
lska som fglarna, utan tanke p bosttning, eller som blomstren av den
klass, som heter Dioecia.

-- Du fr inte tala s dr vanvrdigt om den flickan! Hon r god,
oskyldig och beklagansvrd, och den, som vgar sga annat, den ljuger.
Har du sett ngra mera oskyldiga gon n hennes, r det icke sanning i
sjlva klangen hos hennes rst! Hon r vrd en stor krlek och en ren
krlek, icke en sdan som du talar om, och jag hoppas det vara sista
gngen du framkastar ngot i den vgen! Och det kan du sga henne, att
jag skall anse som den strsta lycka och strsta ra att en gng, nr
jag blir henne vrdig, f bjuda henne min hand!

Falander kastade med huvudet s att ormarna ringlade sig.

-- Vrdig henne? Din hand? Vad sger du?

-- Det jag str vid!

-- Det r frfrligt! Om jag sger dig, att denna flicka icke allenast
saknar alla de egenskaper du tillerknner henne, utan att hon ven
besitter de motsatta, s tror du mig icke, utan blir min ovn!

-- Ja, det blir jag!

-- Tnk att vrlden r s uppfylld med lgn, att en mnniska inte blir
trodd d hon talar sanning.

-- Hur skall man kunna tro dig, som inte har ngon moral?

-- Se dr ha vi ordet igen! Det r ett mrkvrdigt ord; det besvarar
alla frgor, avklipper alla resonemang, frsvarar alla fel, egna, men
icke andras, nedslr alla motstndare, talar bde fr och emot, alldeles
som en sakfrare! Nu slog du mig med det, nsta gng slr jag dig!
Farvl, jag mste g hem, ty jag har lektion klockan tre! Farvl! Lycka
till.

Och Rehnhjelm lmnades ensam med sin middag och sina betraktelser.

                   *       *       *       *       *

Nr Falander kom hem till sig, kldde han sig i morgonrock och tofflor,
som om han alldeles icke vntade ngot besk. Men en hftig sinnesoro
syntes stta honom i verksamhet, ty han gick fram och ter p golvet och
stannade d och d bakom gardinen fr att osedd kunna se utt gatan.
Drp gick han till spegeln, knppte av sin krage och lade den ifrn sig
p divansbordet. Efter en stunds promenad satte han sig i soffan, tog en
fruntimmersfotografi frn en visitbricka, lade den under ett ofantligt
frstoringsglas och betraktade den s som man betraktar ett
mikroskopiskt preparat. Han satt ganska lnge vid detta arbete. D han
fick hra steg i trapporna, grvde han hastigt ner fotografien dr han
tagit den, sprang upp och satte sig vid skrivbordet s, att han kom att
sitta med ryggen t drren. Han var i full sysselsttning med att
skriva, d en knackning -- tv korta och svaga dubbelslag -- hrdes p
drren.

-- Stig in, ropade Falander med en rst, som icke lt inbjudande, utan
snarare lmpade sig fr en utvisning.

In trdde en ung flicka, liten till vxten, men med behagliga linjer i
sin figur; ett fint, ovalt ansikte, omgivet av hr, som tycktes ha ftt
sin ljusa frg genom blekning i solen, ty det hade icke denna deciderade
blonda frg, som r medfdd. Den lilla nsan och den fint skurna munnen
frambragte ett muntert spel med sm, lekfulla kurvor, vilka frndrade
former oupphrligt, som figurerna i kaleidoskopet; nr till exempel hon
rrde nsvingarna och det ljusrda brosket tecknade sig som ett
blsippsblad, drogos lpparna i sr och visade spetsarna av mycket sm,
jmna tnder, vilka, ehuru de voro egna, bde voro fr jmna och fr
vita fr att inge frtroende. gonen vinklade uppt mot nsroten och
slpade sedan nedt mot tinningarna, varigenom frambragtes ett stndigt
bedjande, elegiskt uttryck, vilket gjorde en trolsk disharmoni mot
ansiktets nedre, lekande partier; men pupillen var orolig och kunde i
ett gonblick bli fin som spetsen p en synl och i nsta sprras upp
och stirra som objektivet p en natt-tub.

Emellertid steg hon nu in och reglade drren, efter att ha tagit in
nyckeln.

Falander satt kvar och skrev.

-- Du kommer sent i dag, Agnes! sade han.

-- Ja, det gr jag, svarade hon trotsigt, under det hon tog av sig
hatten och gjorde sig hemmastadd.

-- Ja, vi voro lnge uppe i natt!

-- Varfr stiger du inte upp och hlsar? S trtt fr man nd inte
vara!

-- Ack, frlt att jag glmde det!

-- Glmde? Jag har mrkt, att du glmmer dig tskilligt p en tid.

-- S? Huru lng tid har du mrkt det?

-- Huru lng tid? Vad menar du? Var s god och tag av dig nattrocken och
tofflorna!

-- Kra du, det r frsta gngen det har hnt mig i dag, och det tycker
du r en lng tid! Nog r det underligt? Sg?

-- Du hnar mig! Vad r det med dig? Du har varit s besynnerlig p en
tid!

-- En tid? Dr ha vi det igen! Varfr sger du en tid? Drfr att det
skall ljugas! Varfr skall det ljugas?

-- Jas, du beskyller mig fr att ljuga?

-- nej! Jag bara skmtade.

-- Tror du inte jag ser, att du ledsnat p mig. Tror du inte jag sg det
i gr kvll, d du var s uppmrksam mot den dr simpla Jenny, att du
inte hade ett ord t mig p hela kvllen.

-- Du r svartsjuk sledes?

-- Jag? Nej, vet du, inte det allra minsta! Fredrar du henne fr mig,
s var s god! Det skall inte rra mig ett grand!

-- S? Du r inte svartsjuk? Det r under vanliga frhllanden en
ledsam omstndighet!

-- Under vanliga frhllanden? Vad menar du med det?

-- Jag menar -- helt enkelt -- att jag ledsnat p dig, som du sjlv sade
nyss!

-- Det ljuger du! Du har inte gjort det!

Hon rrde p nsvingarna, visade tandspetsarna och stack med synlarna.

-- Lt oss tala om ngot annat, sade han. -- Vad tyckte du om Rehnhjelm?

-- Mycket bra! Det var en snll gosse! Och en fin gosse!

-- Han blev alldeles kr i dig!

-- S du pratar!

-- Men det vrsta r att han vill gifta sig med dig!

-- Var s god och lt mig slippa hra sdana dr dumheter!

-- Men som han bara r tjugu r, mnar han vnta tills han blir dig
vrdig, som han uttryckte sig!

-- En sdan tok!

-- Med vrdig menar han att vara en erknd skdespelare! Och det kan han
inte bli frrn han fr roller! Kan du inte skaffa honom det?

Agnes rodnade, kastade sig upp i soffhrnet och visade ett par eleganta
stvletter med guldtofsar.

-- Jag? Som inte fr ngra sjlv! Du hnar mig!

-- Ja, jag gjorde det!

-- Du r en djvul, Gustav! Vill du tro det?

-- Kanske! Kanske inte! Det r s svrt att avgra sdant! Emellertid,
om du r en frstndig flicka ...

-- Tig!

Hon tog en vass papperskniv frn bordet och lyfte den hotande p skmt,
som sg ut som allvar.

-- Du r s vacker i dag, Agnes! sade Falander.

-- I dag? Vad menar du? I dag? Har du inte sett det frr?

-- jo! Det har jag nog!

-- Varfr suckar du?

-- Det gr man alltid nr man har rumlat.

-- Fr jag se p dig? Har du ont i dina gon?

-- Nattvaket, kra du!

-- Jag skall g, s fr du sova middag!

-- G inte ifrn mig! Jag kan inte sova nd.

-- Jag tror att jag mste g i alla fall! Jag skulle egentligen bara
komma hit och sga det!

Hennes rst blev vek och hennes gonlock snkte sig sakta som ridn
efter en ddsscen. Falander svarade:

-- Det var snllt att du nd kom och sa ifrn.

Hon steg upp och knt p sin hatt framfr spegeln.

-- Har du ngon parfym hr? frgade hon.

-- Nej, den har jag p teatern!

-- Du skall lgga bort att rka pipa; det fster s fasligt i klderna.

-- Jag ska gra det!

Hon bjde sig ner och knppte om sitt strumpeband.

-- Frlt! sade hon och kastade en bedjande blick p Falander.

-- Vad d? svarade han med frnvarande min, som om han inte sett ngot.

Som svaret uteblev, fattade han mod, tog ett lngt andetag och frgade:

-- Vart skall du g?

-- Jag skall g bort och prova en klnning, s att du behver inte alls
vara orolig! svarade hon, som hon tyckte, mycket ledigt. Men han hrde
p de falska accenterna att det var repeterat, och han sade endast:

-- Adj, d!

Hon kom emot honom fr att bli kysst. Han tog henne i famn och tryckte
henne mot sitt brst som om han ville kvva henne, drp kysste han
henne p pannan, frde henne till drren, skt henne ut och sade helt
kort: adj!




                           SEXTONDE KAPITLET.
                             I Vita bergen.


En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trdgrd igen, ensam nu
liksom han varit hela sommaren; och han gr ett verslag ver sina
erfarenheter under detta fjrdedels r, som gtt sedan han var hr sist,
s uppfylld av frhoppningar, s modig och s stark. Han knner sig
gammal, trtt, likgiltig; han har sett in i alla dessa husmassor, som
st dr nere; och det sg alltid ut p ett annat stt n han trodde. Han
har varit ute i vrlden och skdat mnniskorna under mngahanda
frhllanden, s som endast en fattiglkare eller en tidningsreferent
fr se dem, dock med den skillnad att referenten fr se dem som de visa
sig, under det lkaren vanligen fr se dem sdana de ro; han hade haft
tillflle att skda mnniskan ssom samhllsdjur under alla mjliga
former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostmmor, bolagsstmmor,
sammankomster fr vlgrande ndaml, polisrannsakningar, fester,
begravningar, folkmten; verallt stora ord, och mnga ord, ord som
aldrig brukas i dagligt tal, ngot slags srskilda ord, som icke ro
uttryck fr ngon tanke, tminstone icke fr den som skulle uttalas. Han
hade drigenom ftt en ensidig uppfattning av mnniskan och kunde aldrig
se henne utan som det lgnaktiga samhllsdjuret, vilket mste s vara,
efter som civilisationen frbjuder ppet krig; hans brist p umgnge
gjorde att han glmde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skl
och vgg r rtt lskvrt om det icke retas, och som grna visar sig med
alla sina fel och svagheter s snart inga vittnen ro nrvarande. Detta
hade han glmt och drfr var han mycket bitter. Men det var en annan
omstndighet, som var ledsammare: han hade frlorat aktningen fr sig
sjlv! Och detta utan att han begtt en enda handling, fr vilken han
behvde blygas! Men andra hade bervat honom den, och det gr mycket
ltt fr sig. verallt och var helst han upptrtt, hade man visat honom
missaktning, och hur skulle han, som frn barndomen blivit bervad
sjlvknslan, kunna akta den, som alla andra missaktade! Men vad som
gjorde honom riktigt olycklig var, att se huru de konservatives
referenter, det vill sga de som frsvarade, eller tminstone lmnade
oantastat, allt vrngt, huru de blevo behandlade med rtt mycken
hvlighet. Det var sledes icke s mycket mot yrket som tidningsskrivare
utan som de elndas mlsman han tnjt allmnt frakt! Stundom hade han
varit ett rov fr grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogrelsen
fr Tritons bolagsstmma begagnat ordet svindel. Hrp hade Grkappan
svarat i en lng artikel och s klart bevisat att bolaget var ett
national-patriotiskt filantropiskt fretag, att han sjlv nra p trodde
att han haft ortt, och han gick lnge med samvetskval ver att han s
lttsinnigt handskats med mnniskors rykte. Han befann sig emellertid nu
i ett tillstnd svvande mellan fanatism och absolut indifferentism, det
berodde endast p nsta impuls vad riktning det skulle ta.

Livet hade denna sommar varit honom s surt, att han med skadegldje
hlsat varje regndag, och han knde ett relativt behag nu, d han sg
huru ett och annat vissnat blad rasslade fram ver sandgngarna. Han
satt och anstllde till sin trst sataniskt muntra betraktelser ver sin
tillvaro och dess ndaml, d han knde en mager, knotig hand lggas p
sin axel och en annan gripa om hans arm, som om det vore dden, som
ville taga honom p orden och fra honom ut i dansen. Han sg upp och
blev frskrckt: dr stod Ygberg, blek som ett lik, trd i ansiktet och
med gonen s urvattnade i frgen som endast hungern kan stadkomma.

-- Se god dag, Falk, viskade han med knappt hrbar stmma och skallrade
i hela kroppen.

-- God dag, bror Ygberg, svarade Falk och knde sig vid riktigt gott
humr. Sitt ner och drick en kopp kaffe, fr tusan! Hur str det till
med dig? Du ser ut som du skulle legat under isen.

-- , jag har varit s sjuk! s sjuk!

-- Du har haft en trevlig sommar du, som jag!

-- Har den varit s svr fr dig ocks? frgade Ygberg, under det ett
svagt hopp att s skulle ha varit frhllandet, upplyste hans gulgrna
ansikte.

-- Jag bara vill sga: Gud ske lov, att den frbannade sommaren r ver!
Fr mig skall det f vara vinter hela ret! Det r inte nog med att man
skall lida sjlv, man skall ocks behva se p hur andra gldja sig! Jag
har inte varit med min fot utom tullarna! Har du?

-- Jag har inte sett en gran sedan Lundell lmnade Lill-Jans i juni
mnad! Men varfr skall man behva se p granar, precis! Inte r det s
ndvndigt! Och inte r det ngot mrkvrdigt heller! Men det r det,
att man inte kan f det, som knns s bittert!

-- Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar dr borta i ster, s att i
morgon f vi regn, och nr solen syns igen s r det hst. Skl!

Ygberg sg p punschen som om han trodde det var gift, men han drack
nd.

-- N, tog Falk upp, det var du som skrev den dr skna berttelsen om
skyddsngeln eller sjfrskringsbolaget Triton t Smithen. Var det inte
mot din vertygelse?

-- vertygelse? Jag har ingen vertygelse!

-- Har du inte?

-- Nej! Det r bara dumma mnniskor som ha sdant!

-- r du omoralisk, Ygberg?

-- Nej! Ser du, om en dum mnniska fr en tanke, antingen av sig sjlv
eller av ngon annan, s upphjer han den till sin vertygelse och
hller p den och kr med den, icke drfr att det r en vertygelse,
utan att det r _hans_ vertygelse! Vad bolaget i frga angr, s tror
jag att det r svindel! Det skadar nog mnga mnniskor, aktiegarna, men
s gr det andra mnniskor, direktionen och tjnstemnnen, dess mer
gldje, och d har det nd gjort mycket gott!

-- Har du d frlorat alla begrepp om heder, min vn?

-- Man mste offra allt fr sin plikt!

-- Ja, det erknner jag!

-- Det r mnniskans frsta och strsta plikt att leva -- att leva till
vad pris som helst! Den gudomliga lagen fordrar det, den mnskliga lagen
fordrar det.

-- Men hedern fr man icke offra.

-- Bda nmnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt -- de fordra
av den fattige, att han offrar den s kallade hedern! Detta r grymt,
men det rr icke den fattige fr!

-- Du har icke ngra glada sikter om livet!

-- Varifrn skulle jag ha ftt dem?

-- Ja, det r sant!

-- Men fr att komma till ngot annat, s har jag ftt brev frn
Rehnhjelm. Jag skall lsa ngra bitar fr dig, om du har lust!

-- Han har ju gtt in till teatern, har jag hrt!

-- Ja, och dr tycks han inte ha glada dagar.

Ygberg tog upp ett brev ur sin brstficka, stoppade en sockerbit i
munnen och lste.

Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket r ganska
tvivelaktigt ...

-- Han har blivit fritnkare, pojken!

S kan det icke bliva vrre n det jag har nu. Jag har varit engagerad
tv mnader och jag tycker att det har varit tv r! En djvul, fr
detta vagnmakaregesll, numera teaterdirektr, har tagit mitt de i sina
hnder och han far fram med det s, att jag tnkt rymma tre gnger om
dagen; men frsiktigtvis ro kontraktets straffbestmmelser s svra,
att jag skulle frstra mina frldrars namn, vilket i hndelse av
rttegng skulle komma i dagen, att jag fredrager att stanna. Tnk dig,
jag har upptrtt varenda kvll som statist och nnu icke ftt sga ett
ord. Tjugu kvllar  rad har jag ftt stryka umbra i ansiktet och g
fram i en zigenarkostym, av vilken icke ett plagg passar mig: trikoterna
ro fr lnga, skorna fr stora, jackan fr kort. En underdjvul, som
kallas kulissufflr, ser noga efter, att jag icke fr byta ut dessa
plagg mot dem som passa, och var gng jag frsker krypa bakom
folkhopen, som bestr av fabrikrens-direktrens snusmalare, s ppna de
leden och knuffa fram mig till avantscenen, och tittar jag d t
kulissen, s fr jag se underdjvulen st och skratta, och tittar jag t
salongen, ser jag den onde sjlv sitta i oxgat och skratta. Han tyckes
ha engagerat mig fr sitt eget njes skull, och icke fr att jag skulle
gra teatern ngot gagn. En gng vgade jag fsta hans uppmrksamhet p
att jag behvde va mig i talroller ngon gng, om jag skulle bli
skdespelare. D blev han otidig och frklarade att man skulle krypa
frst innan man kunde g! Jag svarade honom att jag kunde g! Det sade
han vara lgn, och frgade om jag trodde att skdespelarkonsten, den
sknaste och svraste av alla konster, icke fordrade ngon skola? D jag
svarade honom, att det just var min mening, och att jag drfr vntade
otligt att f brja den dr skolan, sa han att jag var en obildad hund
och att han skulle sparka mig! D jag invnde mot detta, frgade han
ytterligare om jag trodde att hans teater var ett rddningsinstitut fr
ynglingar med dliga affrer, och jag svarade ett ppet, obetingat,
glatt: ja! D frklarade han, att han skulle dda mig, och det hller
han p med nu! Jag knner huru min sjl brinner ner som ett talgljus i
korsdrag, och jag r snart vertygad om att det onda segra skall till
slut, fast det i moln sig dljer, eller hur det str i katekesen. Men
det vrsta av allt r, att jag frlorar aktningen fr denna konst, som
har varit min ungdoms krlek och drm. Hur r det mjligt annat n att
jag skall brja underskatta vrdet av denna konst, d jag ser personer
som komma hit utan uppfostran, utan bildning, frn kroppsarbeten och
yrken, frn gatan, drivna endast av ffnga och lttja, utan entusiasm
och frstnd, och att se huru de efter ett par mnader spela
karaktrsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha ngon
gnista aning om den tid, i vilken de rra sig, eller ett spr av insikt
om den betydelse, personen de frestlla, gde i verkligheten.

Det r ett lngsamt lnnmord man var p mig och jag blir bland denna
pbel (ngra ledamter av kren hava varit i kollision med paragrafer i
strafflagen), som frtrycker mig, vad jag aldrig varit -- aristokrat,
ty, s svrt kan aldrig de bildades frtryck knnas av de obildade.

Men det finns dock en ljuspunkt i detta mrker: jag lskar. En flicka av
renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis r hon ocks trampad
och undergr samma lngsamma avrttning som jag, sedan hon med stolthet
och frakt avslagit regissrens skamliga anbud. Hon r den enda kvinnan
med levande ande bland alla de djur, som krla hr i smutsen, och hon
lskar mig med hela sin sjl och hon r nu i hemlighet min trolovade. --
O, jag vntar blott den dag d jag har lyckats och d jag kan bjuda
henne min hand, men nr? Vi ha ofta tnkt p att dda oss tillsammans,
men s kommer det bedrgliga hoppet och narrar en att fortstta elndet!
Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges,
d hon tvingas att g fram i oanstndiga kostymer, det r mer n man kan
uthrda! Men jag lmnar detta sorgliga kapitel s lnge.

Frn Olle kan jag hlsa och frn Lundell ocks! Olle har blivit s
frndrad. Han har kommit in p ett nytt slags filosofi, som river ner
allting, och vnder upp och ner p alla saker, s att de st p huvudet.
Det r mycket roligt att hra p, och frefaller ganska sant ibland, men
det blir allt farligt i lngden. Jag tror att han ftt dessa ider under
umgnget med en skdespelare hrstdes, som r ett mycket gott huvud och
som har stora kunskaper, men som r mycket omoralisk och som jag bde
tycker om och hatar p samma gng! Det r en besynnerlig mnniska! Han
r i botten god, uppoffrande, del, storsint, jag kan med ett ord icke
ange ngon dlig egenskap hos honom -- men han r omoralisk, och utan
moral r mnniskan i alla fall en usling! Icke sant?

Nu mste jag avbryta, ty jag ser min ngel, min goda ande komma, och nu
skall jag ter ha en stund, d alla onda tankar skola fly och jag ter
skall knna mig som en bttre mnniska! Hlsa Falk och bed honom tnka
p mitt de, nr han har det svrt.

                                                            Vnnen R.

-- N, vad sger du om det dr?

-- Det r den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du, Ygberg,
jag tror man fr lov att bli en dlig mnniska, om man vill komma fram i
vrlden!

-- Frsk p! Det r kanske inte s ltt!

-- Har du ngra affrer med Smithen numera?

-- Nej, guns! Har du?

-- Jag har varit hos honom rrande mina dikter! Han kpte dem fr tio
riksdaler arket, s att han kan beg samma slags mord p mig som den dr
vagnmakaren p Rehnhjelm! Och jag fruktar ngot i samma anda, ty nnu
har jag inte hrt ett smul. Han var fruktansvrt godmodig, s att jag
har det allra vrsta att vnta, om jag bara visste vad fr sort det
blir! Men vad r det t dig, min bror? Du blir ju alldeles vit i
ansiktet!

-- Jo, ser du, svarade Ygberg och hll sig i rcket, jag har inte tit
mer n de hr fem sockerbitarna p tv dar! Jag tror att jag svimmar!

-- r du hjlpt med att f ngot att ta, s gr det bra, efter som jag
lyckligtvis har pengar p mig.

-- Visst r det hjlpt med ta, viskade Ygberg med matt stmma.

Men det befanns icke vara s, d de kommit in i kllarsalen och ftt
fram mat, ty Ygberg blev allt smre och Falk mste ta honom under armen
och fra honom hem dr han bodde borta i Vita Bergen.

Det var ett gammalt envnings trhus, som klttrat upp p en bergsknalle
och som nu sg ut som om det hade hftsjukan; det var skckigt som om
det hade haft spetlskan, ty det skulle en gng mlas, men det kom att
stanna vid spatlingen; det sg elndigt ut p alla stt, och det var
knappt att man kunde stta tro till brandfrskringsmrket, som satt dr
och rgade och lovade att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan.
Vid husets fot vxte maskrosor, brnnsslor och trampgrs, allesamman
mnniskans trogna fljeslagare i nden; och grsparvar badade sig i den
gldheta mullen som stnkte om dem, och barnungar med stora magar och
bleka anleten, vilka sgo ut som om de fddes med 90 procent vatten,
bundo sig halskedjor och armband av maskrosstnglarna och skte fr
vrigt frbittra varandras sorgliga tillvaro genom att ofreda och okvda
varandra.

Falk och Ygberg gingo upp fr en sviktande och gnisslande trtrappa och
kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushll, vilka indelat
rummet med kritstreck i tre kretsar. I tv av dessa drevos yrken, av en
snickare och av en skomakare; den tredje kretsen var uteslutande gnad
t familjelivet. Nr barnen brjade skrika, vilket intrffade varje
kvart, fll snickaren i raseri och tog till att svra och frbanna,
vilket ter framkallade bibelsprk och frmaningar frn skomakarens
sida. Snickarens nerver voro s frstrda av dessa eviga klagoskrin,
upptuktelser och grl, att han, oaktat han fresatt sig att va tlamod,
fll i nytt raseri fem minuter efter sedan skomakaren bjudit p
frsoningsprisen, och han var mest i raseri hela dagen, men vrst var
det, nr han tfrgade kvinnan varfr de djvlarna skulle skaffa s
mycket barn till vrlden, ty d kom kvinnofrgan p tapeten och d blev
det svar p tal.

Genom detta rum passerade Falk och Ygberg fr att komma in till den
senares kyffe; men ehuru de gingo sakta och tysta, rkade de nd vcka
tv av barnen, varfr modern brjade sjunga en vaggvisa, mitt i ett
resonemang mellan skomakaren och snickaren, varfr den senare genast
fll i paroxysm.

-- Tig, kring!

-- Tig sjlv! Ska han inte lta barnen sova?

-- Drag t skogen med barnen! r det mina barn? Ska jag ha ont fr att
andra har varit liderliga? Va! r jag liderlig sjlv? Va! Har jag ngra
barn sjlv? Hll mun, eller ska hon f hyveln i huvet!

-- Hr nu, mster! mster! tog skomakaren till ordet; han ska inte sga
s om barn; det r Gud som skickar barnen till vrlden.

-- Det var lgn, skomakare! Nej, det r hin onde, som skickar dem! och
s skyller de liderliga frldrarna p Gud! , ni borde veta hut!

-- Mster! mster! Han ska inte svrja! Skriften sger att barnen hra
till himmelriket!

-- Jas, de ha s'na dr i himmelriket.

-- Gud, s han talar! utbrast den vredgade modern. Fr han en gng barn
sjlv, s ska jag be fr honom, att de ska bli lytta och lama; jag ska
be, att de ska bli stumma och dva och blinda; jag ska be, att de ska
komma p korrektionshus och p galgbacken; det ska jag gra!

-- Ja, gr det, liderliga stycke; jag tnker inte skaffa ngra barn i
vrlden, fr att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus, som gr och
fder sna dr stackare till elnde! Ni ' gifta? Ja! Ska ni vara
liderliga drfr att ni ' gifta? Va!

-- Mster! mster! Det r Gud som skickar barnen!

-- Det r lgn, skomakare! Jag har lst i ett blad att det r den satans
potatisen, som gr att de fattiga fr s mycket barn, fr ser ni,
potatisen innehller tv materier eller kroppar, som kallas syra och
kvve; nr de frekommer under ett visst sammanhang och i myckenhet, s
bli kvinnorna fruktsamma.

-- N, hur skall man hjlpa det d? frgade den vredgade modern, vars
knslor lagt sig under hrandet av den intressanta frelsningen.

-- Man ska lta bli att ta potatis, kan ni vl begripa!

-- Vad ska man ta d, om man inte fr ta potatis?

-- Biffstek, kring, ska du ta! Biffstek med lk! Va! Gr det an det?
Eller chatt-briang! Vet du vad det r? Va! Det stod i Fderneslandet
fr en tid sen om en kona, som gtt och tagit mjldryg, s att bde hon
och barnet hll p att stryka med!

-- Vad sger han fr slag? frgade kvinnan och spetsade ronen.

-- r du nyfiken? Vasa!

-- r det verkligen sant det dr med mjldryg? frgade skomakaren och
plirade.

-- Jo, det driver bde lever och lungor ur en, och det r svrt straff
p det fr resten, och det r rtt!

-- r det rtt? frgade skomakaren med dov rst.

-- Visst r det rtt! Den som r liderlig, han ska ha straff; och man
ska vl inte f mrda barn heller!

-- Barn! Det r vl skillnad p det nd, sade den vredgade modern
undergivet. Men vad r det dr mnet av, som mster talade om?

-- Jas, du tnker g och gra flera barn, ditt stycke, fast du r nka
med fem! Akta dig fr skomakarfan; han r mycket strng mot kvinnorna,
fast han r gudfruktig! En pris p det, skomakare!

-- Jas! Det finns verkligen en rt ...

-- Vem har sagt att det r en rt? Sa jag att det var en rt? Nix! Det
r ett zoologiskt mne. Ser ni, alla mnen, det finns omkring sextio
mnen i naturen, alla mnen indelas i kemiska och zoologiska; det hr
heter p latin cornutibus secalias och frekommer utrikes; par exempel
p Calabriska halvn.

-- r det mycket dyrt, tror mster? frgade skomakarn.

-- Dyrt! upprepade snickaren och riktade hyveln som om han siktat med en
karbin! Det r djvligt dyrt!

Falk, som med mycket intresse hrt hela detta samtal, spratt till, d
han genom det ppna fnstret fick hra ett kdon stanna p gatan, och
tvenne fruntimmersrster, som han trodde sig knna igen, ppna fljande
samtal:

-- Det hr huset ser bra ut.

-- Ser det bra ut? frgade det ldre fruntimret. Jag tycker det ser
frskrckligt ut.

-- Jag menar att det ser bra ut fr vrt ndaml. Vet kusken om det bor
ngra fattiga hr i huset?

-- Inte vet jag det, men det tror jag man kan svra p!

-- Det r synd att svra, s det behvs inte! Var s god och vnta p
oss nu medan vi g upp och tjnstgra.

-- Hr du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen frst hr
nere, sade revisorskan Homan till fru Falk.

-- Jo, det ska vi gra! Kom hit, min lilla gosse; vad heter du?

-- Albert! svarade en liten urblekt sexring.

-- Knner du Jesus, min lilla gosse?

-- Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.

-- Det r ju frfrligt, sade fru Falk och tog upp sin annotationsbok.
Jag skriver s hr: Katrina frsamling, Vita Bergen. Djupt andligt
mrker hos minderriga. -- Kan man sga mrker? -- N, vill du inte
lra knna honom? frgade frun vidare.

-- Naaj!

-- Vill du ha en slant d, min gosse?

-- Jaa!

-- Jag tackar, ska man sga! -- I hgsta grad vanvrdade; lyckades dock
genom mildhet f dem att iakttaga ett bttre uppfrande.

-- Det var en frfrlig lukt; lt oss fortstta nu, Eugenie, bad fru
Homan.

De gingo upp fr trapporna och stego in i det stora rummet utan att
knacka.

Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig brda, s att fruntimren
mste skrika fr att kunna gra sig hrda.

-- r hr ngon som trstar efter frlsning och nd? skrek fru Homan,
under det fru Falk blste i rafraichisseuren ver barnen, vilka brjade
skrika av svedan i gonen.

-- Bjuder fruntimret p frlsning? frgade snickaren, som gjorde ett
uppehll i arbetet. Var har fruntimret ftt den ifrn? Kanske det finns
vlgrenhet ocks, och frdmjukelse, och hgfrd? Va!

-- Ni r en r mnniska, som gr till frtappelsen, svarade fru Homan.
Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den dr var bra.

-- Tala han! sade revisorskan.

-- Det dr knner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig!
Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett mte i Niceum
r 829, dr den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.

-- Nej, vi knner inte det, min goda man!

-- Vi kallar du mig god? Ingen r god utan Gud allena, sger skriften!
Jas, fruntimren knner inte mtet i Niceum r 829? Hur kan man d g
och vilja lra andra, d man ingenting vet sjlv. N, ska det bli ngon
vlgrenhet av nu, s passa p medan jag vnder ryggen till, ty den
sanna vlgrenheten sker i hemlighet. Men va den p barnen fr all del,
de kan inte frsvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni
behagar, och lr er att betala arbetet, s behver ni inte rnna omkring
p det dr sttet! En pris, skomakare!

-- Kan man skriva s hr, Evelyn? frgade fru Falk. -- Stark otro,
frstockelse ...

-- Frhrdelse r bttre, Eugenie lilla!

-- Vad skriver fruntimmerna opp? r det vra synder? D r boken
alldeles fr liten ...

-- Frukten av de s kallade arbetarfreningarna ...

-- Mycket bra, sade revisorskan.

-- Akta er fr arbetarfreningarna, ni, sade snickarn. Det har smllt p
kungarna nu i ett par hundra r, men nu ha vi upptckt, att det inte r
deras fel; nsta gng smller det p alla sysslolsa som lever p andras
arbete; d ska ni f se p satan!

-- Tyst, tyst, sade skomakaren.

Den vredgade modern, som under detta upptrde haft gonen fsta p fru
Falk, passade nu p i en paus och frgade:

-- Frlt, r det inte fru Falk?

-- Nej, det r det visst inte! svarade personen ifrga med en skerhet,
som frapperade till och med fru Homan.

-- , Herre Gud, s likt fruntimret var den jag sa; jag knde hennes
far, jag, flaggskeppar Rnock p holmen nr han var matros!

-- Jas, det var mycket roligt det, men det hr ju inte hit ... Bor det
flera drinne, som behva frlsning ...

-- Nej, sade snickarn, frlsning behver de inte, men mat och klder,
eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det r inte
vrt att damerna g in, fr den ena ligger i kopporna ...

-- I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom,
Eugenie, s ska vi skicka polisen p dem. Fy, sdana mnniskor!

-- Men barnen d! Vem rr om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade
med blyertspennan.

-- Det gr jag, goa frun! sade modern.

-- Men mannen! Var r mannen?

-- Han hller sig allt undan vid det hr laget, sade snickarn.

-- Jas! D ska vi skicka polisen p honom! Och vi ska stta honom p
arbetshuset! Hr ska bli annat av! -- Det hr var ju ett riktigt bra
hus, som jag sa, Evelyn!

-- Behagar inte frun sitta? frgade snickarn. Man pratar bttre d man
sitter, men vi ha inga stolar att bjuda p och det gr ingenting; vi ha
inga sngar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo,
fr att ni ska slippa g i mrker frn teatern om ntterna; _vi_ ha
ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, fr att
era pigor ska slippa g i trapporna; _vi_ ha ingen vattenledning; och
till kurhuset, pro tertio, fr att era sner ska slippa ligga hemma ...

-- Kom, Eugenie, fr Guds skull; det hr blir olidligt ...

-- Jag frskrar er, mina damer, att det hr redan r olidligt, sade
snickarn. Och det kommer en dag, d det blir n vrre, men d, d komma
vi ner frn Vita Bergen, frn Skinnarviksbergen, frn Tyskbagarbergen,
och vi komma med stort dn som ett vattenfall, och vi ska begra igen
vra sngar. Begra? Nej, ta! och ni ska f ligga p hyvelbnkar, som
jag har ftt, och ni ska f ta potatis, s att era magar ska st som
trumskinn, alldeles som om ni gtt igenom vattenprovet som vi ...

Fruntimren hade frsvunnit och lmnat en packe smskrifter efter sig.

-- Fy fan vad det luktar Eau de Cologne! Alldeles som efter pyschor!
sade snickarn. En pris, skomakare!

Han torkade sig med sitt bla frklde i pannan och tog ter till hyveln
under det sllskapet gjorde sina betraktelser.

Ygberg, som slumrat under hela tiden, vaknade nu och gjorde sig i
ordning att flja med Falk ut. Genom det ppna fnstret hrdes nnu en
gng fru Homans rst:

-- Vad menade hon med flaggskeppare? Din far r ju kapten?

-- Han kallas s! Fr vrigt r skeppare och kapten detsamma! Det vet du
ju! Tycker du inte att det var ett ofrskmt pack det dr. Dit gr jag
aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! Kr till
Hasselbacken!




                          SJUTTONDE KAPITLET.
                               Natura ...


Falander satt en eftermiddag hemma och lste i en roll, d en ltt
knackning, tv dubbelslag, hrdes p drren. Han sprang upp och kastade
p sig en rock och ppnade.

-- Agnes! Det var rart frmmande!

-- Ja, jag mste g och hlsa p dig; det r s frbannat trkigt!

-- S du svr!

-- Lt mig svra; det r s sknt!

-- Hm! hm!

-- Ge mig en cigarr; jag har inte rkt p sex veckor! Den hr uppfostran
gr mig galen!

-- r han s strng d?

-- Han r frbannad!

-- , fy Agnes, s du sger.

-- Inte fr jag rka, inte svra, inte dricka punsch, inte vara borta om
kvllarna! Men lt mig bli gift bara! D!!

-- r det hans fulla allvar?

-- Hans fullkomliga! Se p den hr nsduken!

-- A. R. med krona; nio kulor?

-- Vi ha samma initialer och jag har ftt lna hans plt! r det inte
fint?

-- Jo, det r fint. Jas, det har gtt s lngt!

ngeln i bla klnningen kastade sig sjlvsvldigt upp i soffan och
blossade p cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar, som
om han gjorde ett verslag i en kostnad, drp sade han:

-- Dricker du ett glas punsch?

-- Ja, grna!

-- N, du lskar din trolovade?

-- Han r inte av den sortens karlar, som man kan lska riktigt. Ja, det
vet jag fr resten inte. lska? Hm! Vad r det egentligen?

-- Ja, vad r det?

-- ! Det vet du nog! -- Han r mycket aktningsvrd, rysligt till och
med, men, men, men.

-- N?

-- Han r s ordentlig!

Hon sg p Falander med ett leende sdant att den frnvarande fstmannen
skulle ha varit rddad, om han sett det.

-- Han r inte artig mot dig? frgade Falander med en nyfiken och orolig
ton.

Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade p huvudet
och sade med en teatersuck:

-- Nehej!

Falander syntes njd med svaret och blev synbarligen lttare om hjrtat.
Drp fortsatte han sin inkvisition.

-- Det kan drja lnge innan du blir gift! Han har inte ftt ngon roll
nnu.

-- Nej, jag vet det.

-- Det blir trkigt fr dig?

-- Man fr lugna sig!

Hr mste anvndas tortyr, tnkte Falander.

-- N, du vet att Jenny r min lskarinna nu fr tiden.

-- Det dr gamla, fula stycket!

Det drog en hel skara av vita norrskensflammor ver hennes ansikte och
alla muskler sattes i rrelse som om de varit under inflytande av en
galvanisk stapel.

-- Hon r inte s gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hrt att
kyparn p stadskllaren skall debutera som Don Diego i nya pjsen och
att Rehnhjelm skall spela hans betjnt. Kyparen kommer nog att lyckas,
ty den rollen spelar sig sjlv, men den stackars Rehnhjelm kommer att
bli krossad av skammen.

-- Gud i himmelen, vad sger du!

-- S r det!

-- Det kommer inte att ske!

-- Vem kan hindra det?

Hon sprang upp frn soffan, tmde ett glas, fll i en hftig grt och
brt ut:

-- O, vad vrlden r bitter, bitter! Det r som om en ond makt satt och
lurade ut alla vra nskningar fr att kunna mota dem, spionerade ut
vra frhoppningar fr att kunna krossa dem, gissade vra tankar fr att
kvva dem. Om man kunde nska sig sjlv allt ont, borde man gra det fr
att narra den dr makten!

-- Mycket sant, min vn! Drfr skall man alltid utg ifrn att det
skall g illa! Men det r inte det sorgligaste! Hr p, skall jag ge dig
trst! Du vet, att varje lycka som hnder dig alltid sker p en annans
bekostnad; om du fr en roll, s blir en annan utan, och d vrider den
sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; drfr r
sjlva lyckan frgiftad. Din trst i olyckan skall vara, att du med
varje motgng, du rner, gjort en -- lt vara ofrivillig -- god grning,
och vra goda grningar ro de enda rena njutningar vi ga.

-- Jag vill inte gra ngra goda grningar, jag vill inte ha ngra rena
njutningar, jag r lika berttigad som andra att lyckas och jag -- skall
-- lyckas!

-- Till vad pris som helst?

-- Till vad pris som helst mste jag upphra att spela kammarjungfru t
din lskarinna!

-- Ah, du r svartsjuk! -- Lr dig att misslyckas med smak, min vn, det
r strre -- och mycket intressantare.

-- Sg mig en sak? lskar hon dig?

-- Jag fruktar, att hon fst sig alltfr allvarligt vid mig!

-- Och du?

-- Jag? Jag kommer aldrig att lska ngon annan n dig, Agnes.

Han fattade hennes hand.

Hon sprang upp ur soffan s att strumpan syntes.

-- Tror du att det finnes ngot som kallas krlek? frgade hon och
riktade sina stora pupiller p honom.

-- Jag tror att det finnes flera slags krlek.

Hon gjorde ett slag ver golvet och stannade vid drren.

-- lskar du mig helt, odelat? frgade hon med handen p drrlset.

Han tnkte i tv sekunder och svarade:

-- Din sjl r ond och jag lskar icke det onda!

-- Jag bryr mig inte om sjlen! lskar du mig? Mig?

-- Ja! S hgt ...

-- Varfr skickade du Rehnhjelm p mig?

-- Drfr att jag ville knna huru det var att icke ga dig!

-- Du ljg sledes, nr du sade att du ledsnat p mig!

-- Ja, det gjorde jag!

-- O, du djvul!

Hon hade tagit in drrnyckeln utifrn, och han hade fllt ner
spnjalusierna!




                          ADERTONDE KAPITLET.
                               Nihilism.


D Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom in p
Grev-Magnigatan, sg han, till sin frvning, att det lyste i hans
fnster. Nr han kommit nrmare, s att han nedifrn kunde kasta en
blick in i rummet, sg han uppe i taket en skugga som liknade ngon som
han sett frr, men icke kunde erinra sig. Det var en bedrvlig skepnad,
vilken tog sig nnu sorgligare ut p nra hll. D Falk trdde in i
rummet, satt Struve vid hans skrivbord, med huvudet lutat i hnderna.
Hans klder voro vta av regnet och hngde ned mot golvet, dr
vattenrnnilar bildat sig och vilka skte sitt avlopp genom
golvspringorna; hans hr hngde i stripor ner frn huvudet och hans
eljest s styva engelska polisonger, hngde som droppstenar ner mot hans
vta rock. Bredvid honom p golvet stod hans svarta hatt, som bjt kn
av sin egen tyngd och tycktes srja sin frlorade ungdom, ty den bar ett
lgt sorgflor.

-- God afton, sade Falk; det var sttligt frmmande.

-- Hna mig inte, bad Struve.

-- Varfr skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varfr inte.

-- Jas, du har ocks blivit frstrd!

-- Jo, det kan du lita p, s att snart blir jag ocks konservativ! Du
har sorg, ser jag; jag hoppas jag fr gratulera.

-- Jag har frlorat en liten.

-- N, d fr jag gratulera den! -- Sg mig, vad vill du mig egentligen?
Du vet att jag fraktar dig; det gr du vl sjlv ocks, frmodar jag?
Inte sant?

-- Visserligen, men hr du, min vn, tycker du inte att livet r bittert
nog utan att man skall i ondan behva frbittra det fr varandra? Om
Gud eller Frsynen roar sig med den saken, s skall vl icke mnniskan
ocks frnedra sig drhn!

-- N, det var en frnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta min
nattrock p dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestmt och fryser.

-- Tack ska du ha, men jag mste g snart.

-- , du kan stanna en stund med mig, s f vi tala till punkt en enda
gng.

-- Jag talar s ogrna om mina olyckor.

-- Tala om dina brott d!

-- Jag har icke begtt sdana!

-- , stora! Du har lagt din tunga hand p de frtryckta, du har trampat
p de srade, du har hnat de elnda! Minns du sista strejken, d du
stllde dig p ordningsmaktens sida!

-- P lagens, min bror!

-- Ha, lagen! Vem har skrivit lagen fr den fattige, din dre! Jo, den
rike! Det vill sga herren fr slaven!

-- Lagen har hela folket och det allmnna rttsmedvetandet skrivit --
den har Gud skrivit!

-- Spar p dina stora ord nr du talar med mig! Vem skrev 1734 rs lag?
Herr Cronhielm! Vem var det som skrev sista lagen om prygelstraffet? Det
var verste Sabelman -- det var hans motion -- och den drevs igenom av
hans bekanta, som d utgjorde majoriteten! verste Sabelman r icke
folket, och hans bekanta ro icke allmnna rttsmedvetandet. Vem skrev
lagen om bolagens rtt? Hradshvding Svindelgren! Vem skrev den nya
riksdagsordningen? Assessor Vallonius! Vem infrde lagen om laga
skydd, det vill sga lagen om den rikes skydd mot den fattiges
rttmtiga ansprk? Grosshandlar Kryddgren! Hll mun p dig! Jag kan
dina fraser! Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare!
Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas
sedelutgivningsrtt? Svindlare! Och detta pstr du att Gud har gjort?
Stackars Gud!

-- Fr jag ge dig ett rd, ett rd, fr livet, som erfarenheten har
givit mig. Om du vill frekomma den sjlvfrbrnning, du som fanatiker
gr till mtes, s anlgg med det snaraste en ny synpunkt ver saker och
ting; va dig i att se vrlden i fgelperspektiv, och du skall se huru
smtt och betydelselst allt frefaller; utg ifrn, att det hela r en
sophg, att mnniskorna ro avskrden, ggskal, morotstjlkar, klblad,
traslappar, s blir du aldrig verrumplad mer, frlorar aldrig ngon
illusion mer, men du skall dremot erfara en hel mngd gldje, varje
gng du ser ett vackert drag, en god grning; anlgg med ett ord ett
lugnt och stilla vrldsfrakt -- du behver icke befara att bli hjrtls
fr det.

-- Synpunkten har jag icke nnu, det r sant, men vrldsfraktet har jag
delvis. Men det r ocks min olycka, ty nr jag ser ngot enda bevis p
godhet eller delmod, lskar jag ter igen mnniskorna, och verskattar
dem och blir lurad p nytt!

-- Bliv egoist! Ge mnniskorna fan!

-- Jag fruktar, jag inte kan det!

-- Sk dig en annan sysselsttning. Sl dig i hop med din bror; han
tycks trivas hr p jorden. Jag sg honom i gr p kyrkostmman i
Nikolai.

-- P kyrkostmman?

-- Han r kyrkord! , det r en karl med framtid. Pastor Primarius
nickade t honom! Han blir nog stadsfullmktig snart, som alla
tomtgare.

-- Hur gr det med Triton nu fr tiden?

-- , de hlla p med obligationer nu; dr har din bror ingenting
frlorat, om han ocks ingenting vunnit, nej, han har andra affrer.

-- Lt oss slippa tala om den mannen.

-- Men han r nd din bror!

-- r det ngon frtjnst hos honom, att han r min bror? Men nu ha vi
talat hit och dit; sg mig nu ditt rende!

-- Ack, jag skall p begravning i morgon och jag har ingen frack.

-- N, det kan du f ...

-- Tack, min bror, du befriar mig frn en stor frlgenhet. Det var den
saken, men det finns en annan ocks, av nd mera grannlaga natur ...

-- Varfr vljer du mig, din fiende, till frtrogen i sdana grannlaga
fall? Det frvnar mig!

-- Drfr att du r en mnniska med hjrta ...

-- Lita inte p det nu lngre! N, g p ...

-- Du har blivit s nervs och olik dig, du som var s mild frut!

-- Det var ju det, jag sa! Sg ut nu!

-- Jag ville frga, om du skulle vilja flja med till kyrkogrden?

-- Hm! Jag? Varfr ber du ingen av dina kamrater i Grkappan?

-- Drfr att det finnes omstndigheter! Jag kan sga det t dig! Jag r
inte gift!

-- Inte gift? Du, altarets och sedernas frsvarare, lossar du p de
heliga banden?

-- Fattigdomen, omstndigheterna! Men jag r lika lycklig nd! Min
hustru hller av mig och jag av henne, och det r alltihop! Det r en
annan omstndighet ocks! Barnet rkade av vissa skl att bli odpt; det
var tre veckor d det dog, och drfr fr det icke prst vid graven, men
det trs jag inte tala om fr min hustru, fr d skulle hon bli
frtvivlad; drfr har jag sagt t henne att prsten mter ute p
kyrkogrden; s mycket att du vet det. Hon stannar naturligtvis hemma
sjlv. Du kommer bara att trffa tv personer; den ena heter Levi, han
r yngre bror till direktren i Triton och sitter p bolagets kontor;
det r en lskvrd ung man med ett ovanligt gott huvud och nd bttre
hjrta. Du ska inte skratta, jag ser nog att du tror jag lnat pengar av
honom; det har jag ocks, frsts; men det r en man du skall komma att
tycka om! Och s r det min gamle vn, doktor Borg, som sktt barnet.
Det r en frdomsfri man med mycket avancerade tnkestt -- och den
skall du nog komma att frst dig p. N, nu kan jag vl rkna p dig;
vi bli bara vi fyra i vagnen, och den lilla i kistan naturligtvis.

-- Ja, jag skall komma!

-- Men jag fr be dig om en sak till. Ser du, min hustru har religisa
betnkligheter rrande den lillas salighet, efter som hon dog utan
dpelse, och hon frgar alla mnniskor om deras tanke fr att f
sinneslugn.

-- N, du kan vl augsburgiska beknnelsen?

-- Det r inte frgan om ngra beknnelser nu!

-- Men nr du skriver i tidningen, r det alltid frga om den officiella
tron.

-- Tidningen ja, det r ju bolagets sak -- om bolaget vill upprtthlla
kristendomen, s kan det ju f; nr jag arbetar t bolaget, s ... det
r en sak fr sig ... Du skall vara snll och hlla med henne, om hon
sger att hon tror barnet vara saligt!

-- N ja, fr att gra en mnniska lycklig kan jag vl frneka tron, i
synnerhet som den inte r min. Men du mste tala om var du bor ocks!

-- Vet du var Vita Bergen ligga?

-- Ja, det vet jag! Du bor kanske i det dr spatlade trhuset p
bergsknallen?

-- Hur knner du det?

-- Jag har varit dr en gng.

-- Du kanske r bekant med den dr socialisten Ygberg, som frstr
folket fr mig. Jag r vicevrd dr t Smithen och bor hyresfritt mot
att jag driver in hyrorna; men nr de inte kunna betala, s prata de ett
slags dravel, som han lrt dem, om arbete och kapital och annat s'nt
dr, som har sttt tryckt i skandaltidningar.

Falk blev tyst.

-- Knner du den dr Ygberg?

-- Ja, det gr jag! Vill du prova fracken nu?

Sedan Struve satt fracken p sig, drog han sin vta bonjour ovanp,
knppte den upp till hakan, tnde en vl tuggad cigarrstump, som satt
upptrdd p en stryksticka -- och gick.

Falk lyste honom utfr trapporna.

-- Du har lngt att g, sade Falk fr att gra avskedet ngot mera
avrundat.

-- Ja, det ska Gud veta! Och ingen paraply har jag.

-- Och inte verrock! Vill du inte ta min vinterrock s lnge?

-- Jo, tack, s mycket, men det r fr beskedligt av dig!

-- Jag kan ju f igen den vid tillflle!

Falk tervnde in i rummet, hmtade verrocken och slppte den ner till
Struve, som stod nere i farstun, och efter ett kort godnatt gick han in.
Men luften frefll honom s kvav, att han ppnade fnstret. Drute fll
hstregnet s stritt och smllde mot takpltarna och strtade ner p den
smutsiga gatan. Frn kasernen mitt emot hrdes taptot rulla, under det
korum sjngs i logementen, genom hvilkas ppnade fnster lsryckta
psalmstrofer trngde sig ut.

Falk knde sig dslig och trtt! Han hade vntat f leverera batalj med
en representant fr allt vad han ansg fientligt, men fienden hade flytt
och p samma gng delvis besegrat honom. Om han skte gra sig reda fr
vad striden egentligen rrde, kunde han det icke, och vem som hade rtt
kunde han icke heller f klart fr sig. Och han brjade undra om icke
hela saken, vilken han gjort till sin, de frtrycktas nmligen, blott
var en overklighet. gonblicket drefter frebrdde han sig denna
feghet, och den permanenta fanatism, som gldde ini honom, flammade ter
upp; han frdmde sin svaghet, som oupphrligt narrade honom till
medgivanden; nyss hade han haft fienden i sina hnder och han hade icke
allenast icke visat honom sin djupa avsky, utan ven behandlat honom med
vlvilja och visat honom sympati; vad skulle denne f fr tankar om
honom hdanefter. Denna hans godsinthet var icke ngon frtjnst, d den
hindrade honom att fatta kraftiga beslut, den var blott en moralisk
slapphet, som gjorde honom ofrmgen till en strid, vilken han knde sig
allt mindre vuxen. Han erfor livligt ndvndigheten av att slcka under
pannorna, vilka icke lngre skulle kunna motst ett s hgt tryck, d
ingen nga frbrukades, och han tnkte p Struves rd, och han tnkte s
lnge, att han slutligen befann sig i ett kaotiskt tillstnd, under
vilket sanning och lgn, rtt och ortt dansade omkring i en behaglig
endrkt, och hans hjrna, i vilken begreppen genom akademisk uppfostran
legat sknt sorterade, skulle snart likna en blandad kortlek. Han
lyckades mrkvrdigt vl i att inarbeta sig i ett tillstnd av
indifferentism, han vade sig i att ska vackra motiv fr fiendens
handlingar, och han gav sig efter hand sjlv ortt, knde sig frsonligt
stmd mot vrldsordningen, kom slutligen upp till den hga synpunkten
och fann att det i sjlva verket var ganska betydelselst om det hela
ver huvud var svart eller vitt; och om det var svart, s fanns ju ingen
skerhet fr att det icke skulle s vara, och d anstod det icke honom
att nska det annorlunda. Han fann detta sjlstillstnd behagligt, ty
det medfrde en knsla av lugn, som han icke erfarit p de mnga r, han
gtt i oro fr mnskligheten. Han njt av detta lugn, i frening med en
pipa stark tobak, tills stderskan kom in fr att bdda och p samma
gng verlmna ett brev, som brevbraren nyss stuckit in. Brevet var
undertecknat Olle Montanus och var mycket lngt samt tycktes delvis gra
ett livligt intryck p Falk. Det hade fr vrigt fljande lydelse:

Kre Broder!

Ehuru Lundell och jag nu avslutat vra arbeten och snart intrffa i
Stockholm, har jag dock ett behov att uppteckna mina intryck av de
frflutna dagarna hrstdes, emedan de varit av stor betydelse fr mig
och min andliga utveckling, ty jag har kommit till ett resultat; och
str nu frvnad som en nyklckt kyckling, tittande p vrlden med
nyppnade gon och sparkande p ggskalen, som s lnge hllit undan
ljuset. Detta resultat r visserligen icke nytt; Platon hade redan sagt
det innan kristendomen kom: verkligheten, vrlden den synliga r blott
ett sken, en skuggbild av iderna; det vill sga verkligheten r ngot
lgt, betydelselst, sekundrt, tillflligt. Ja vl! Men jag vill
frfara syntetiskt och brja med det enskilda fr att drifrn leta mig
fram till det allmnna.

Fr det frsta vill jag tala om mitt arbete, som blev freml fr
riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i Trskla
kyrka stodo tvenne figurer av tr; den ena var snderslagen, men den
andra var hel. Den hela hll ett kors i handen och var en kvinnofigur;
av den snderslagna figuren funnos tv sckar med spillror frvarade
inne i sakristian. En lrd fornforskare hade underskt bda sckarnas
innehll fr att kunna bestmma den snderslagna figurens utseende, men
han hade endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt till
vga; han tog ett prov av den vita frg varmed figuren varit grundad och
inskickade den till farmaceutiska institutet och fick slunda bekrftat
att den hll bly och icke zink, allts var figuren ldre n 1844, emedan
zinkvitt frst kom i bruk det ret. (Vad skall man sga om ett sdant
slutstt, d ju figuren kunnat vara ommlad.) Drp inskickade han ett
prov av virket till snickarembetet i Stockholm, och han erhll det
svaret, att det var bjrk. Figuren var allts av bjrk, frfrdigad fre
1844. Men det var icke dit han ville komma, utan han hade anledningar
(!), det vill sga, han nskade fr sin heders skull, att bilderna
skulle vara frn 1500-talet, och han skulle helst velat, att de varit
gjorda av den store (naturligtvis store, eftersom hans namn varit s vl
inskuret i ek, att det bevarat sig nda till vra dagar) Burchard von
Schiedenhanne, som skurit korstolarna i Vsters' domkyrka. De lrda
underskningarna bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips frn
figurerna i Vsters, och detta inskickades nu med gipsprovet frn
Trskla sakristia till Ekole pollyteknik (jag kan inte stava't) i
Paris. Svaret var krossande fr belackarna: analyserna utvisade att
gipserna hade lika sammansttning, 77 ekvivalenter kalk och 23
svavelsyra, och allts (!) voro figurerna frn samma epok. Figurerna
voro slunda bestmda i anseende till ldern; den hela blev avritad och
inskickad (de ha en frfrlig passion de dr lrda att skicka in
allting) till antikvitetsakademien; terstod att bestmma och
rekonstruera den snderslagna. I tv r skickades de bda sckarna
mellan Uppsala och Lund; de bda professorerna rkade den gngen
lyckligtvis vara av skilda meningar, varav strid uppstod; professorn i
Lund, som just blev rektor, skrev en avhandling om figuren till sitt
rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stllet fick
svara med en broschyr. Lyckligtvis upptrdde i samma stund en professor
vid konstakademien i Stockholm med en alldeles ny sikt, och drigenom
intrffade, som alltid, att Herodes och Pilatus jmkade p sina
meningar och strtade sig ver och sndersleto Stockholmarn med hela
ettern hos smstadsbor. Jmkningen blev den, och drvid stannade man:
att den snderslagna figuren frestllt Otron, emedan ju den hela
figuren mste frestlla Tron, som symboliserades av korset. Gissningen
(den Lundensiska) att den snderslagna frestllt Hoppet, emedan man
funnit ett ankarklo i ena scken, frkastades, emedan man mste (!)
frutstta tillvaron av en tredje figur, Krleken, av vilken ej fanns
spr och icke plats heller, varfrutom visades (med exempel ur
Historiska Museets rika samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var
ett sdant, utan en pilspets, hrande till de vapen, varmed Otron
symboliseras, se Ebr. Br. 7 k. 12 v., dr det talas om otrons blinda
skott, jmfrt med Jesaias 29 k. 3 v., dr otrons pilar nmnas
flerestdes. Formen p pilspetsen, vilken fullkomligt liknar dem frn
riksfrestndaren Stures tid, avlgsnade det sista tvivlet om figurens
lder.

Mitt gra var nu att efter professorernas id tillverka en bild av Otron
ssom pendant till Tron. Programmet var givet, och ingen tvekan fanns.
Jag skte en manlig modell, ty det mste vara en man; jag fick ska
lnge, men jag fann honom, ja jag tror att jag fann Otron sjlv i egen
person -- och jag lyckades -- briljant! Dr str skdespelaren Falander
nu till vnster om altaret, med en mexikansk pilbge lnad frn
skdespelet Ferdinand Cortez och en rvarkappa frn Fra Diavolo; men
folket sger att det r Otron som strcker vapen fr Tron, och
kontraktsprosten, som hll invigningspredikan, talade om de hrliga
gvor, som Gud ibland kunde giva mnniskan och srskilt nu mig, och
greven, som vi to invigningsmiddag hos, frklarade att jag gjort ett
msterverk, som gott kunde jmfras med antikens (som han sett i
Italien), och en student, som var p kondition hos greven, grep
tillfllet att f trycka vers och utdela, vari han utvecklade begreppet
det sublimt skna och gjorde en historik ver djvulsmyten.

Nu har jag som en sannskyldig egoist talat om mig sjlv! Vad skall jag
sga om Lundells altartavla? S hr sg den ut. Kristus (Rehnhjelm) p
korset i fonden; till vnster den obotfrdiga rvaren (jag; den skurken
hade gjort mig nd fulare n jag r); till hger den botfrdige rvaren
(Lundell sjlv med sina skenheliga gon seende p Rehnhjelm); vid
korsets fot: Maria Magdalena (Marie, du vet, djupt urringad); en romersk
centurion (Falander) till hst (nmndeman Olssons skvadronbeskllare).

Jag kan icke beskriva vilket hiskeligt intryck det gjorde p mig, d
efter predikan tckelserna fllo och alla dessa bekanta ansikten frn
den upphjda platsen vid altaret stirrade ut ver frsamlingen, som med
andakt lyssnade till prstens stora ord om konstens hga betydelse, i
synnerhet d den gr i tjnst hos religionen. Fr mig fll i den stunden
ett tckelse, som avsljade mycket, mycket, och vad jag sedan tnkt om
tro och otro skall du en gng f hra; vad jag menar om konsten och dess
hga uppgift skall jag framlgga i en frelsning, den jag mnar hlla
p ngon offentlig lokal, s snart jag kommer till sta'n.

Att Lundells religisa knsla varit hgt uppdriven under dessa dyra
dagar, kan du frestlla dig. Han r lycklig, jmfrelsevis, i sitt
kolossala sjlvbedrgeri, och han vet icke att han r en sklm.

Nu tror jag att jag sagt det mesta och skall vidare frklara mig
muntligen d vi rkas.

Till dess farvl och m s gott.

                                                          Sanne vnnen
                                                      _Olle Montanus_.

P. S. Jag glmde ju att tala om upplsningen p den antikvariska
forskningshistorien. Den slutade s, att Jan i fattigstugan, som mindes
frn sin barndom huru figurerna sgo ut, upplyste om, att de varit tre
och kallats Tron, Hoppet och Krleken, och efter som Krleken var strst
(Math. 12:te och 9:de), s hade den sttt ovanfr altaret. skan hade
slagit ner den och Tron p 1810-talet. Figurerna hade hans far, som
varit galjonssnickare i Karlskrona, frfrdigat.

                                                                 D. S.

Efter lsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, sg
efter att lampan var vl pfylld, tnde en pipa, och tog s fram ett
manuskript ur bordsldan och satte sig att skriva.




                           NITTONDE KAPITLET.
                  Frn Nya kyrkogrden till Norrbacka.


Septembereftermiddagen lg gr och varm och lugn ver huvudstaden, d
Falk vandrade upp fr de sdra backarna. P Katarina kyrkogrd satte han
sig att vila; han erfor ett verkligt vlbehag vid att se huru lnnarna
blivit rdfrusna under de sista ntterna, och han hlsade hsten
hjrtligt vlkommen med dess mrker, dess gra moln och dess fallande
lv. Icke en flkt rrde sig; det var som om naturen vilade, trtt av
det korta sommararbetet; allting vilade, mnniskorna lgo dr under sina
torvor, s tysta och beskedliga som de aldrig varit i livet, och han
nskade han hade dem alla dr, och sig sjlv med. Klockan slog ngonting
uppe i tornet, och d reste han sig och gick, gick framt
Trdgrdsgatan, tog av in p Nya gatan, vilken tycktes ha varit ny i
hundra r, gick ver Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Dr
stannade han utanfr det skckiga huset och hrde p vad barnen sade, ty
det var barn p bergknallen, som vanligt, och de talade bde hgt och
ofrbehllsamt under det att de slipade sm tegelstenar, som de skulle
ha till att hoppa hage med.

-- Vad fick du till midda'n, Janne?

-- Angr det dej, du?

-- Angr? Sger du angr? Akta dej du, s att jag inte lappar dej!

-- Du? h, hrru! Inte du med de dr gona!

-- Hrru! Flunsa jag dej inte hr om dan ner ve Hammarbysjn! Va?

-- h, hll kften p dej!

Janne blir flunsad, och oron lgger sig.

-- Du kanske inte var med, du Janne, och stal krasse p Katrina krgl?
Va?

-- Har den dr halta Olle gtt och babblat om det?

-- N, och s kom inte polisen? Va?

-- Tror du jag r rdd fr polisen? Det ska du f se!

-- r du inte det, d ska du f flja med till Zinkens damm och humla
pron i kvll.

-- P ki, frsts? Kommer inte ver planket, knner de dr arga
hundarna!

-- Tror du inte, att Sotar-Pelle gr ver det dr planket som ett inte,
och hundarna mste man vl kunna sparka.

Slipningen avbrytes av en piga, som kommer ut och strr granris p den
grsbevuxna gatan.

-- Vad r det fr en djvel, som ska begravas droppe i dag?

-- , det r den dr vice-vrden, kra du, som har ftt en unge igen med
sin kona!

-- Det r en kitslig satan, den dr vice-vrden! Va?

I stllet fr svar gav han ifrn sig en oknd melodi, som visslades p
ett srskilt stt.

-- Vi bruka sparka hans rvungar nr di kommer frn skolan. Och hans
kona, m du tro, den r ngot svullen. Den djvla maran stngde oss ute
i snn en natt, nr vi inte betalte hyran, s att vi mste koja i
Blecktornsladan.

Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke gra det allra
minsta intryck p hraren.

Det var icke med srdeles muntra knslor Falk gjorde sin entr efter den
presentation de bda gatpojkarna anstllt. Han hlsades i drren av
Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i armen, som om
han ville meddela honom ett frtroende eller snderkrama en tr i hans
nrvaro, vilket som helst, ngot mste gras -- och tog honom om livet.

Falk befann sig i en sal med ett matbord, en sknk, sex stolar och en
likkista. Fr fnsterna hngde vita lakan, genom vilka dagsljuset
sipprade in och brt sig mot det rda skenet av tv stearinljus; p
matbordet stod en bricka med grna vinglas och en soppskl med
georginer, lvkojor och astrar.

Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan, dr den lilla
namnlsa lg nerbddad p hyvelspn i tyll, bestrtt med
Kristi-bloddroppsblad.

-- Hr, sade han; hr!

Falk erfor inga andra sensationer n dem man alltid erfar i nrvaron av
ett lik och kunde drfr icke finna ngra ord lmpliga fr tillfllet,
utan inskrnkte han sig till att krama faderns hand, varp denne sade:

-- Tack, tack! och avlgsnade sig fr att g in i ett rum bredvid.

Falk var ensam; nu hrde han frst en hftig viskning bakom den drr dr
Struve frsvann; drp blev det tyst en stund; men s brjade frn andra
ndan av rummet ett mummel trnga genom den tunna bredvggen; han kunde
endast delvis urskilja orden, men han tycktes igenknna rsterna. Frst
hrdes en gll diskant, som talade lnga strofer mycket fort.

-- Babebibobubybbb. -- Babebibobubybbb. -- Babebibobubybbb --
lt det.

Drp svarade en vredgad karlrst, ackompanjerad av hyvelns: vitsch --
vitsch -- vitsch -- vitsch -- hitsch -- hitsch.

Och s ett lngsamt framrullande mum -- mum -- mum -- mum. Mum -- mum --
mum -- mum. Varp hyveln brjade spotta och nysa sitt vitsch, vitsch. Och
s en storm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-bbili-bbili-b!

Falk trodde sig frst varom denna diskussion handlade, och p vissa
tonfall tyckte han sig mrka att den lilla dda var inblandad i saken.

Och s brjade ter en vldsam viskning bakom Struves drr,
interfolierad med en snyftning, och s ppnades drren och ut kom Struve
ledande vid handen en fintvtterska, svartkldd och med rda gon.
Struve presenterade med en familjefaders vrdighet:

-- Min hustru; hradshvding Falk, min gamle vn!

Falk mottog en hand s hrd som ett klapptrd, och ett leende som
pickles. Han frskte i strsta hast konstruera en fras, som innehll de
tv orden fru och sorg och lyckades tmligen, varfr Struve bestod
honom en omfamning.

Frun, som ville bidraga med ngon vnlighet, brjade borsta sin man p
ryggen och bifogade:

-- Det r fasligt vad Christian kan g och klena ner sig; jmt och samt
r han dammig p ryggen. Tycker inte hradshvdingen att han ser ut som
en gris?

Denna krleksfulla frga slapp den stackars Falk besvara, ty bakom
moderns rygg stucko nu tv rda huvuden fram och flinade mot den
frmmande. Modern fattade mt deras huvuden och sade:

-- Har hradshvdingen sett s fula pojkar frut? Se de inte ut som
rvungar?

Detta verensstmde med verkliga frhllandet till den grad att Falk
knde sig uppfordrad p det livligaste frneka faktum.

Farstudrren ppnades och in trdde tv herrar. Den frsta var en
bredaxlad trettioring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle
frestlla ansikte; huden sg ut som en halvrutten broplanka i vilken
maskar pljt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jmt p
glnt, varvid alltid de fyra, vlslipade hrntnderna syntes; nr den
log, klvs ansiktet i tv delar och man sg nda bort till fjrde
oxeltanden; icke ett skggstr vgade sig fram p den ofruktbara marken;
nsan var s illa anbragt, att man framifrn kunde titta ett gott stycke
in i huvudet; p kraniets ovandel frekom ngonting vxande, som liknade
en kokosmatta.

Struve, som gde den frmgan att adla sin omgivning, presenterade
kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet tecken till nje
eller missnje, framrckte sin verrocksrm t sin fljeslagare, vilken
genast drog av ytterplagget och hngde det p farstudrrens gngjrn,
varvid frun anmrkte, att det var s dligt, det hr gamla huset, att
det inte fanns en kldhngare en gng. Rockavdragaren presenterades som
herr Levi. Det var en lng yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit
genom en utveckling av nsbenet bakt; och blen, som rckte nda ner
till knvecken, frefll som om den uppsttt drigenom att kraniet
dragits genom ett dragjrn, som nr man drar stltrd; axlarna strtade
som stuprnnor, hfterna hade icke lmnat ett spr efter sig, smalbenen
strckte sig nda uppt lren, ftterna voro nedgngna som gamla skor,
under vilka hlfoten blivit nedtrampad; benen strvade utt, nedt som
p en arbetare, vilken burit tunga brdor eller sttt strsta delen av
sitt liv -- det var en fullkomlig slavtyp.

Kandidaten hade stannat vid drren efter befrielsen frn ytterplagget;
han hade tagit av sig handskarna, stllt ifrn sig kppen, han hade
snutit sig, han hade stoppat in nsduken utan att ltsa mrka Struves
upprepade frsk att presentera; han ansg sig nnu vara i tamburen; men
nu tog han sin hatt, skrapade med foten och gjorde ett steg framt
rummet.

-- God dag, Jenny! Hur str det till? sade han och tog fruns hand med en
vikt som om det varit hennes liv. Drp bugade han sig omrkligt fr
Falk med en grimas som en hund, nr han ser en frmmande hund p sin
grd.

Unge herr Levi fljde kandidaten i spren, uppfngade hans leenden,
applderade hans sarkasmer och lt sig frtryckas av dennes
verlgsenhet.

Frun drog upp en butelj Rhenskt vin och serverade. Struve fattade sitt
glas och nskade gsterna vlkomna. Kandidaten ppnade gapet, lade
glasets innehll p sin till en rnnsten apterade tunga, grinade som om
han skulle taga in, och svljde.

-- Det r fasligt surt och dligt, sade frun; kanske Henrik vill ha ett
glas punsch i stllet!

-- Ja, det var ganska dligt, medgav kandidaten och erhll herr Levis
odelade bifall.

Punsch kom fram. Borgs ansikte klarnade; han sg sig omkring efter en
stol; en sdan blev genast framburen av herr Levi.

Sllskapet slog sig ner omkring matbordet. Lvkojorna doftade starkt och
deras ngor blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i glasen,
pratet tog fart och snart steg en rkpelare upp frn kandidatens plats.
Frun kastade en orolig blick bort t fnstret, dr den lilla lg och
sov, men den blicken sg ingen.

D hrdes en vagn stanna utanfr p gatan. Alla reste sig utom doktorn.
Struve hostade och sade med lg rst, som om han sagt ngot obehagligt:
ska vi gra oss i ordning?

Frun gick fram till kistan, lutade sig ner och grt hftigt; nr hon
reste sig upp sg hon mannen st med kistlocket i beredskap, och d
brast hon ut i en vldsam grt.

-- Se s! se s! lugna dig! sade Struve, och skyndade sig att lgga p
locket, som om han ville dlja ngot. Borg lade ett punschglas i sin
rnnsten och sg drefter ut som en hst nr han gspar. Herr Levi
hjlpte Struve att skruva fast locket, vilket han gjorde med s stor
ledighet som om han emballerat en packlda.

Man tog avsked av frun, drog p sig ytterplaggen och gick; frun bad
herrarna akta sig i trapporna; de voro s gamla och dliga.

Struve gick frst och bar kistan; nr han kom ner p gatan och fick se
en liten folksamling, anstlld till hans ra, greps han s av
hgmodsandan att han for ut emot kusken, som inte ppnat vagnsdrren och
fllt steget; fr att frhja effekten duade han den stora, livrkldda
karlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgra befallningarna; detta
framkallade nu en kort, elakartad hosta hos en gosse i hopen, vilken
lydde namnet Janne, och som, nr han drigenom drog sig de
kringstendes uppmrksamhet, brjade med lyfta gon granska skorstenarna
som om han vntade sotarn.

Vagnsdrren smllde igen om de fyra, och fljande samtal uppstod mellan
ngra yngre deltagare i folksamlingen, vilka nu knde sig lugnare:

-- Hr du? En s'n svullen kista! Sg du p'n?

-- Ja visst! Men sg du, att det inte var ngot namn p plten?

-- Va det inte?

-- Nej, det kunde man vl se; den var alldeles blank!

-- Vad betyder det d?

-- Vet du inte det? Det var en hor-unge!

Piskan smllde lyckligtvis och vagnen rullade framt. Falk kastade en
blick uppt fnstret; dr stod frun, som redan tagit ner ett par lakan
och blste ut stearinljusen, och bredvid henne rvungarna med var sitt
vinglas i handen.

Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde frsk att
tala. Struve sg plgad ut dr han satt med kistan i kn; och det var
nnu s ljust att han skulle velat gra sig osynlig.

Det var en lng vg till Nya Kyrkogrden, men den tog ocks slut och man
var framme. Utanfr grindarna stod ett lngt tg av vagnar. Man kpte
kransar, och ddgrvaren tog emot kistan. Efter en god stunds promenad,
stannade den lilla processionen p ett nyupptaget sandflt, lngst bort
p norra sidan av kyrkogrden. Ddgrvaren lagade listerna i ordning;
doktorn kommenderade hll an dr! fira! lgg av! och nu hissades den
lilla namnlsa tre alnar under jorden; det blev en paus; alla stodo
tysta med snkta huvuden och sgo ner i graven, som om de vntade ngot;
tung och gr lg himlen ver det stora, dsliga sandfltet, dr de vita
stickorna stodo som sm barns vlnader, vilka gtt vilse hr ute;
skogsbrynet tecknade sig svart som en skuggspelsfond, ej en vindflkt
rrde sig. D hrdes en rst, frst darrande, men snart klar och
bestmd, som buren av en vertygelse; Levi hade stigit upp p brtcket
och talade med blottat huvud:

Av den Hgste tryggt beskyddad, vilande i skuggan av hans allmakt. Till
den Eviga jag sger: du min tillflykt r den trygga. Du min borg, den
evigt skra, Gud p vilken jag frlitar. -- Kaddisch. -- Herre
Allsmktige Gud, giv att ditt heliga namn m varda tillbett och helgat i
hela den vrld, vilken du en gng skall frnya, du, som ter upplivar de
dda och kallar dem till ett nytt liv. Du, som lter evig frid hrska i
din himmel, m du ock sknka oss hela Israel din frid, amen!

Sov i ro du lilla, som intet namn fick; Han, som knner de sina, skall
nog kalla dig vid namn; sov gott i hstnatten, inga onda andar skola
stra dig, fast du ej fick det helgade vattnet; gld dig att du slapp
brottas med livets strider, dess frjder kunde du vl vara utan. Lycklig
du, som fick g bort innan du hann gra bekantskap med vrlden; ren och
utan flck lmnade din sjl sin spda hydda, drfr skola vi inte kasta
jord efter dig, ty jord r frgngelse, men vi skola hlja dig med
blommor, ty som blomman stigit upp ur jorden, s skall din sjl ocks ur
den mrka graven hja sig till ljuset, ty av ande r du kommen, till
ande skall du ter varda!

Han lt kransen falla och betckte sitt huvud.

Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med vrme, varvid
trarna kommo honom i gonen s att han mste lna Levis nsduk.
Doktorn, som kastat ner sin krans, brjade redan g, och de andra fljde
sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad ver graven och stirrade
ner i djupet; han sg frst endast ett fyrkantigt mrker, men smningom
framdk en ljus flck, som vxte och antog bestmd form, den blev rund
och gav ett vitt sken, som en spegel -- det var den lillas oskrivna
livstavla, som lyste genom mrkret och endast tergav himmelens obrutna
ljus. Han fllde sin krans; ett svagt dovt ljud, och ljuset slocknade.
D vnde han sig om fr att flja de andra.

Vid vagnen uppstod ngra funderingar vart man skulle styra frden; Borg
gjorde processen kort och kommenderade till Norrbacka!

Om ngra minuter befann sig sllskapet i stora salen en trappa upp, dr
de mottogos av en flicka, vilken Borg hlsade med en kyss och en
omfamning, varp han kastade sin hatt under en soffa, befallde Levi
draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna punsch, tjugufem
cigarrer, ett halvstop konjak och en topp socker. Drp tog han av sig i
skjortrmarna och disponerade ensam ver salens enda soffa.

Struves ansikte brjade strla nr han sg tillredelserna till ett
dryckeslag, och han lskade musik. Levi satte sig till pianot och
hasplade upp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och brjade en
promenad under lttfattligt samtal om livet i allmnhet, om sorg och
gldje, om mnniskans obestndiga natur m. m., varav framsprang som
resultat, att det vore syndigt att srja vad Gudarna -- han begagnade
ordet Gudarna, efter som han redan sagt syndigt, p det Falk icke skulle
tro att han var lsare -- givit och tagit. Detta resonemang tycktes
utgra introduktionen till den vals, han strax drp dansade med
flickan, som kom in med blen. Borg fyllde glasen, lockade p Levi,
nickade t ett glas och sade:

-- Nu ska vi dricka brorskl, s kan vi vara ovettiga p varann sedan!

Levi uttryckte sin stora gldje ver den ran.

-- Skl, Isaac, sade Borg.

-- Jag heter inte Isaac ...

-- Tror du jag bryr mig om vad du heter. Jag kallar dig vid namn Isaac
och du r min!

-- Du var mig en rolig djvul ...

-- Djvul! vet du inte hut, judgosse ...

-- Vi skulle ju vara ovettiga p varann ...

-- Vi? Jag skulle vara ovettig p dig, ja!

Struve ansg sig bra g emellan:

-- Tack, min bror Levi, sade han, fr dina vackra ord. Vad var det fr
en bn du lste?

-- Det var vr begravningsbn.

-- Den var mycket vacker!

-- Det var bara fraser, tyckte jag! infll Borg. Den otrogne hunden bad
endast fr Israel och det kunde sledes inte glla den avlidna!

-- Alla odpta rknas till Israel, svarade Levi.

-- Och s angrep du dopet, fortfor Borg. Jag tl inte att ngon angriper
dopet -- det vill vi gra sjlva! Och s var du och fingrade p
rttfrdiggrelsen! Lt bli sdant dr; jag tl inte att ngon annan gr
och fingrar p vr religion!

-- Det har Borg rtt uti, sade Struve, om vi nmligen inskrnka oss till
att inte alls angripa vare sig dopet eller ngon annan av de heliga
sanningarna, och jag fr anhlla att varje samtal av denna lttsinniga
art m vara bannlyst frn vrt sllskap i afton.

-- Fr du anhlla? skrek Borg. Vad fr du anhlla? -- N! Jag frlter
dig, om du hller mun p dig. Spel upp, Isaac! Musik! Vi r musiken stum
vid Csars fest! Musik! Men kom inte med ngot gammalt. Nytt skall det
vara!

Levi satte sig till pianot och spelade ouverturen till Den Stumma.

-- Se s dr ja, nu ska vi prata, sade Borg. Hradshvdingen gr och ser
s sorgsen ut; kom s f vi dricka!

Falk, som erfarit en viss beklmning i Borgs nrvaro, mottog anbudet med
ngon reservation. Men det kom icke till ngot samtal, man liksom
fruktade en sammansttning. Struve irrade omkring som en mal, skande
njet utan att finna det, alltjmt likvl tervndande till
punschbordet; han tog d och d ngra danssteg, inbillande sig att det
var roligt, att det var festligt, men det var det inte. Levi gick
emellan pianot och punschen; han gjorde ven frsk att sjunga en rolig
visa, men den var fr gammal att ngon skulle hra p. Borg skrek fr
att f stmning, som han kallade det, men det blev allt tystare och
nstan ngsligt. Falk gick av och an p golvet, tigande och
olycksbdande som ett vl laddat skmoln.

P Borgs befallning dukades nu en vldig sexa. Man satte sig till bords
under en hotfull tystnad. Brnnvinet anvndes omttligt av Struve och
Borg. Den senares ansikte liknade ett par nerspottade kakelugnsluckor;
rda flckar slogo upp hr och dr och gonen blevo gula; Struve liknade
dremot en fernissad Eidamerost, jmnrd och flottig. Nr man sg Falk
och Levi i detta sllskap, frefllo de som ett par barn, vilka to sin
sista kvll hos jttarna.

-- Ge skandalskrivaren laxen, kommenderade Borg t Levi, fr att avbryta
den enformiga tystnaden.

Levi rckte fatet t Struve. Denna skt upp glasgonen och sprutade
etter.

-- Vet du inte hut, jude, frste han och kastade servetten i Levis
ansikte.

Borg lade sin tunga hand p hans kala hjssa och sade:

-- Tyst, murvel!

-- Vad r det fr sllskap man har rkat ut fr; jag skall sga er, mina
herrar, att jag inte r van vid sdant hr och jag r alldeles fr
gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve med darrande stmma,
glmmande sin vedertagna godmodighet.

Borg, som nu knde sig mtt, steg upp frn bordet och sade:

-- Fy fan ett sdant sllskap! Gr upp det hr, Isaac, s ska du f av
mig se'n; jag gr frut!

Han tog p sig verrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch,
kantade det med konjak, tmde det i ett tag, slckte ett par ljus i
frbigende, slog snder ngra glas, stoppade en nve cigarrer och en
stryksticksask i fickan och raglade ut.

-- Det r synd att ett sdant snille skall supa! sade Levi andktigt.

Om en minut var Borg ter inom drren, gick fram till matbordet, tog
armstaken och tnde en cigarr, blste rken i ansiktet p Struve, rckte
ut tungan och visade oxeltnderna, slckte ljusen och gick. Levi lg
framstupa och skrek av frtjusning.

-- Vad r det fr avskrde, du behagar fra mig tillsammans med? frgade
Falk allvarligt.

-- , kra du, han r rusig nu, men han r son till fltlkaren och
professorn ...

-- Jag frgade inte vem hans far var, utan vem han sjlv var, men nu
svarade du p varfr du lter dig trampas av en sdan dr hund! Kan du
nu svara p den frgan, varfr han umgs med dig?

-- Jag frbehller mig alla sottiser, sade Struve frnmt.

-- Ja, frbehll dig alla dumheter i vrlden, men behll dem!

-- Hur r det med bror Levi? sade Struve instllsamt; du ser s
allvarsam ut!

-- Det r bra synd att ett sdant geni som Borg skall supa s fasligt,
sade Levi.

-- Hur och nr yttrar sig hans geni? frgade Falk.

-- Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.

-- Det tror jag, ty att skriva vers frutstter intet geni -- lika litet
som det att man r ett kreatur, sade Falk.

-- Ska vi gra upp nu? sade Struve och fick ett rende ut.

Falk och Levi gjorde upp. Nr de kommo ut, regnade det och himlen var
svart, blott gasskenet frn staden stod som en rd sky i sder.
Hyrvagnen hade krt hem och det terstod endast att sl upp rockkragarna
och vandra. De hade icke kommit lngre n till kgelbanan, d de hrde
ett frfrligt anskri uppe i luften.

-- Frbannelse! skrek det ver deras huvuden, och nu sgo de Borg gunga
p en av de hgsta lindarnas toppgrenar. Grenen sjnk mot marken, men
hjde sig i nsta gonblick och beskrev en oerhrd kurva.

-- , det r kolossalt! skrek Levi. Det r kolossalt!

-- En sdan galning, smlog Struve, stolt ver sin protg, och drog upp
rockkragen.

-- Kom hit, Isaac, rt Borg uppe i luften, kom hit, judgosse, s ska vi
lna pengar av varann!

-- Hur mycket vill du ha? frgade Levi och viftade med plnboken.

-- Jag lnar aldrig mindre n en femtia!

I nsta gonblick var Borg nere frn trdet och stoppade sedeln i sin
ficka.

Drp tog han av sig verrocken.

-- Tag p dig! sade Struve befallande.

-- Ska jag ta p mig! Vad sger du fr slag! Befaller du mig? Va! Sger
du att jag ska? Sger du det! Kanske du vill slss!

Han slog hrvid sin hatt mot trdstammen, s att den krossades, varp
han tog av sig frack och vst och lt regnet piska p bara skjortan!

-- Kom hit nu, din murvel, s ska vi slss!

Drmed sprang han Struve om livet, backade med honom s att bda stupade
i diket.

Falk satte i gng t staden det fortaste han kunde, men nnu lngt efter
sig hrde han Levis skrattsalvor och bravorop: det r gudomligt, det r
kolossalt -- det r kolossalt! och Borgs: frrdare, frrdare!




                           TJUGONDE KAPITLET.
                              P altaret.


Moraklockan p stadskllaren i X-kping dundrade sju en oktoberkvll, d
sceniska direktren vid stadens stende teater vrkte sig in genom
drren. Han sg strlande ut som en padda kan strla nr den ftt ett
gott ml, han sg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att
flja med p sdana frder, s att de kastade huden i oroliga veck och
vanstllde n mer hans hiskliga uppsyn. Han hlsade ndigt p den lille
torre kllarmstaren, som stod innanfr disken och rknade gsterna.

-- Wie steht's? skrek direktren -- han hade nmligen lagt bort att tala
fr lnge se'n, som vi erinra oss.

-- Schn Dank! svarade kllarmstaren.

Som det nu var slut med herrarnas tyska, s vergingo de omedelbart till
svenskan.

-- N, vad sgs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don Diego!
Va? Jag tror att jag kan gra aktrer, jag.

-- Ja, jag sger det! Den pojken! Men det r som direktren sjlv sagt:
det r lttare att gra en talang av en person, som icke gtt och
frstrt sig med de dumma bckerna ...

-- Bckerna ' ett frdrv! Det vet jag bst! Fr vrigt! Vet
kllarmstaren vad som str i bckerna! h? Jag vet det, jag! Ni ska f
se nu nr den dr unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han br sig
t. Det kommer att bli sknt! Jag har lovat honom rollen, drfr att han
tiggde s mycket, men jag sa ocks ifrn, att jag inte kommer att hjlpa
honom, fr jag vill inte st fr hans misslyckande. Jag sa honom ocks,
att han fick rollen, fr att jag skulle visa honom hur svrt det r att
spela fr den som naturen ej nedlagt gvorna hos. -- ! Jag ska kvsa
till honom, s att han inte ska gapa efter roller p mngen god dag
sedan. Det skall jag gra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hr
nu, har kllarmstarn ngra rum lediga?

-- De tv sm?

-- Just!

-- Alltid till direktrns disposition!

-- En sup fr tv, fint! Klockan tta! Kllarmstarn serverar sjlv!

Han skrek icke, nr han sade detta sista, och kllarmstarn bugade sig
till tecken att han frstod.

I detsamma intrdde Falander. Utan att hlsa direktren, gick han fram
och satte sig p sin gamla plats. Direktren steg genast upp och sade, i
det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan tta; varp han gick.

Kllarmstaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehr t Falander.
Som denne icke gjorde ngon min av att vilja ppna samtal, tog
kllarmstarn sin servett och brjade torka omkring p bordet; nr detta
icke hjlpte, fyllde han p stryksticksfodralet och sade:

-- Sup i kvll; smrummen! Hm!

-- Vem och vad talar ni om?

-- Hm! Den dr som gick, vet jag.

-- Jas den! N det r ovanligt hra om honom som r s snl! Det r vl
fr _en_ person d?

-- Nej tv, sade kllarmstarn och klippte med gonen. -- I smrummen!
Hm!

Falander spetsade ronen, men skmdes p samma gng ver att han hrt p
skvaller och lt mnet falla; men det var inte kllarmstarns mening.

-- Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans r dlig och ...

-- Vad rr det oss, vem det dr vidundret behagar supera med. Har
kllarmstarn ngon aftontidning?

Denne slapp svara p snsan, ty in trdde Rehnhjelm, strlande som en
yngling, vilken ser en ljusning p sin bana.

-- Lgg bort absinten i kvll, sade han, och lt mig vara vrd. Jag r
s glad, att jag vill grta!

-- Vad har hnt? frgade Falander ngsligt; du har vl icke ftt ngon
roll?

-- Jo, pessimist, jag har ftt Horatio ...

Falander blev mrk:

-- Och hon Ophelia! tillade han.

-- Hur vet du det?

-- Jag gissade!

-- Dina aningar! Det var d inte svrt att ana! Tycker du inte att hon
frtjnade det! Ha de ngon bttre vid hela teatern?

-- Nej, det medger jag! N, tycker du om Horatio?

-- , den r hrlig!

-- Ja, det r mrkvrdigt, s olika man kan tycka!

-- Vad tycker du d?

-- Jag tycker han r den strste uslingen av alla hovmnnen; han sger
ju ja till allting! Ja, min prins, ja, min gode prins. Om han r hans
vn, s br han vl sga nej ngon gng, och inte g och hlla med som
en annan smickrare.

-- Ska du frstra fr mig igen nu?

-- Ja, jag ska frstra allt fr dig! Hur skall du, som gr och tycker
att allt vad jmmerligt mnniskor gjort r stort och hrligt, hur skall
du, s lnge du gr det, kunna f ngot otimligt att strva efter; om du
ser fullkomlighet och frtrfflighet i allting hr, hur skall du d f
ngon lngtan efter det verkligt fullkomliga? Tro mig, pessimismen r
den sannaste idealism, och pessimismen r en kristen lra, om det kan
lugna ditt samvete, ty kristendomen lrer vrldens uselhet, frn vilken
vi skola ska att d.

-- Kan du inte lta mig tycka att vrlden r skn, kan jag inte f vara
tacksam mot den som ger allt gott och gldjas t vad livet har att bjuda
p?

-- Jo, jo, glds min gosse, glds och tro och hoppas. D alla mnniskor
p jorden jaga efter samma sak -- lyckan -- s r sannolikheten att du
skall vinna den lika med en 1,439,145,300:de-del, d nmligen
mnniskorna ro s mnga som nmnarn i brket. r den lycka du i dag
vunnit vrd dessa mnaders kval och frdmjukelser? Och fr vrigt: vad
bestr d din lycka uti? Att du ftt en dlig roll, i vilken du icke kan
gra vad man kallar lycka -- jag vill icke sga drfr att du skall
misslyckas. r du s garanterad att ...

Han mste hmta andan.

-- Att Agnes skall lyckas som Ophelia? Kanske hon i sin iver att begagna
det sllsynta tillfllet gr och gr fr mycket av rollen, sdant r
vanligt! Men, jag ngrar mig att jag gjort dig ledsen och ber dig som
alltid lta bli att tro vad jag sger; man vet ju icke om det r sant!

-- Om jag inte knde dig, skulle jag tro att du avundades mig!

-- Nej, min gosse, jag nskar dig, som alla mnniskor, att de s fort
som mjligt m vinna sina nskningar, att de vnda sina tankar mot ngot
bttre, vilket dock torde vara avsikten med livet.

-- Detta kan du i lugn sitta och sga, du som redan har lyckats.

-- N, r det inte dit vi skola komma! Det r sledes inte att lyckas vi
nska, utan att kunna sitta s hr och le t vra stora strvanden,
stora, hr du!

Klockan slog nu tta, s att det skrllde i salen. Falander reste sig
hastigt frn stolen, som om han mnade g, drp for han med handen ver
pannan och satte sig ner igen.

-- r Agnes hos tant Beate i kvll? frgade han med likgiltig ton.

-- Hur vet du det?

-- , det kan jag vl frst nr du sitter hr i lugn! Hon ville lsa
sin roll fr henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha mnga dar p er!

-- Ja, har du trffat henne i kvll, efter du vet det ocks?

-- Nej, p min heder! Jag kunde inte tnka mig ngot annat skl fr
hennes frnvaro frn dig en kvll d vi inte spela.

-- D tnkte du alldeles rtt. Fr vrigt bad hon mig, att jag skulle
sl mig ls och g ut och ska sllskap, efter att jag suttit inne s
lnge. Hon r s m och s omtnksam, den kra flickan!

-- Ja, hon r mycket m!

-- Hon har inte varit ifrn mig mer n en enda kvll, d hon blev
uppehllen hos sin tant och inte skickade terbud. Jag trodde jag skulle
bli galen och kunde inte sova p hela natten.

-- Det var den 6:e juli, inte sant?

-- Du skrmmer mig! Spionerar du p oss?

-- Varfr skulle jag gra det? Jag knner ju ert frhllande och gynnar
ju det p alla stt! Och varfr jag vet, att det var p en tisdag, den
6:e juli, som det dr hnde, det r drfr att du talat om det s mnga
gnger.

-- N, det r sant!

Det blev tyst en ganska lng stund.

-- Det r mrkvrdigt, avbrt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan
kan gra en mnniska melankolisk; jag r s orolig i kvll och jag
skulle hellre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi g in i
smrummen och skicka efter henne? Hon kan ju sga, att det har kommit
resande till sta'n.

-- Det skulle hon aldrig sga; hon kan icke frm sig att tala osanning!

-- , det r inte farligt! Det kan alla kvinnor!

Falander fixerade Rehnhjelm p ett stt som denne icke kunde frst
meningen av; drp sade han:

-- Jag skall frst se efter om smrummen ro lediga, s kan ju saken f
bero p det!

-- Ja, m g!

Falander hll honom tillbaka, d han gjorde min av att g med, och gick.
Om tv minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn,
och sade endast:

-- Det var upptaget!

-- S frargligt!

-- N, vi f hlla varandra sllskap s gott vi kunna!

Och de hllo varandra sllskap och de to och drucko och de talade om
livet och om krleken och mnniskornas ondska; och de blevo mtta och
druckna och gingo hem till att sova!




                         TJUGUFRSTA KAPITLET.
                           En sjl ver bord.


Rehnhjelm vaknade klockan fyra fljande morgon vid det att han tyckte
att ngon ropade hans namn. Han satte sig upp i sngen och lyssnade --
det var tyst. Han drog upp rullgardinen och sg en gr hstmorgon,
regnig och blsig. Han lade sig igen, men frskte frgves att f sova.
Det var s mycket underliga rster i blsten; de klagade och varnade och
grto och kvidde. Han frskte tnka p ngot angenmt: p sin lycka;
han tog sin roll och brjade lsa; men det blev bara ja, min prins,
och han tnkte p Falanders ord och han fann att denne delvis hade rtt.
Han frskte tnka hur han skulle se ut p scenen som Horatio; han
frskte frestlla sig Agnes som Ophelia och han sg i henne en
skrymtande intrigant, som p Polonius' inrdan gick och lade ut nt fr
honom; han ville sl bort denna bild, och han fick i stllet fr Agnes
den galanta mamsell Jaquette, som han senast sett spela Ophelia p
stadsteatern. Frgves skte han jaga bort dessa obehagliga tankar och
bilder, men de frfljde honom som mygg. Nr han kmpat sig trtt,
somnade han och genomgick samma kval i drmmen, och han slet sig frn
dem och vckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades.
Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och d sprang han
ur sngen, som om han ville fly onda andar, som frfljde honom. Nr han
stllde sig framfr spegeln, sg han att han grtit. Han kldde sig i
hast, och nr han skulle taga p stvlarna, sprang en spindel fram ver
golvet. Han blev glad, ty han trodde ven p spindlar, och de skola
betyda lycka; ja, han blev vid ett frtrffligt lynne och sade sig
sjlv, att man icke skall ta krftor om kvllarna, om man vill sova
gott. Han drack sitt kaffe och rkte en pipa och satt och smlog t
regnskurarna och blsten utanfr, d det knackade p hans drr. Han
spratt till, ty han fruktade alla underrttelser i dag, han visste icke
varfr; s tnkte han p spindeln och gick lugn att ppna.

Det var herr Falanders piga, som bad honom ntligen komma till herr
Falander precis klockan tio i ett hgst angelget rende.

terigen verflls han av den obeskrivliga ngest, som plgat honom
under morgonsmnen. Han frskte frdriva den timme som terstod. Men
det var omjligt. D tog han p sig och skyndade med hjrtat hgt upp
under vnstra armen till Falander.

Denne hade redan ftt stdat och var i ordning att ta emot. Han hlsade
Rehnhjelm med en vnlig, men ovanligt allvarsam min. Denne bestormade
honom med frgor, men Falander svarade, att han ingenting kunde sga
frrn klockan tio. Rehnhjelm blev orolig och ville veta om det var
ngot ledsamt; Falander sade att ingenting var ledsamt, blott man
frstod att se det rtt. Och han frklarade att mnga saker, som
frefllo oss outhrdliga, ganska ltt kunde bras, om man bara undvek
att verskatta dem. S frdrevs tiden till klockan tio.

D hrdes tv svaga knackningar p drren, vilken omedelbart drp
ppnades, och in trdde Agnes. Utan att observera de innevarande, tog
hon ur nyckeln utifrn, stngde drren och stod in i rummet. Men hennes
uttryck av frlgenhet, d hon sg tv i stllet fr en, rckte blott en
sekund och upplste sig i en angenm verraskning ver att f trffa
Rehnhjelm hr ocks. Hon kastade av sig regnkappan och sprang emot
honom; han tog henne i famn, tryckte henne vldsamt emot sitt brst, som
om han skulle ha saknat henne ett r.

-- Du har varit lnge borta, Agnes!

-- Lnge? Vad menar du med det?

-- Jag har inte sett dig p en evighet, tycker jag. Du ser s frisk ut i
dag; har du sovit gott?

-- Tycker du att jag ser friskare ut n vanligt?

-- Ja, det tycker jag; du r s rd och har inga gropar i kinderna!
Skall du inte hlsa p Falander?

Denne stod lugn och hrde samtalet, men hans ansikte var vitt som gips,
och han tycktes verlgga.

-- Kors, vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-chat p
golvet med en kattunges mjuka rrelser efter att ha smugit sig ur
Rehnhjelms famn.

Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i ett
gonblick se hans tankar; hennes ansikte frvandlades som en vattenyta,
d kren kommer, men blott en sekund; i nsta var hon lugn igen och
deciderad att mta vad som helst, sedan hon med en blick underskt
Rehnhjelm och frsttt situationen.

-- Kan man f veta vad det r fr viktiga angelgenheter, som kallat oss
hit s tidigt? sade hon muntert och slog Falander p axeln.

-- Jo, brjade han, fast och beslutsamt s att Agnes bleknade till, men
kastade i samma gonblick med huvudet, som om han ville lta tankarna
vxla spr -- det r min fdelsedag i dag och jag ville bjuda er p
frukost!

Agnes, som knde sig liksom den vilken sett tget komma rusande mot sig,
men undgtt det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.

-- Men, som jag icke bestllt frrn klockan elva, s f vi drja hr s
lnge. Var s god och sitt!

Det blev tyst, ohyggligt tyst.

-- Det gr en ngel genom rummet, sade Agnes.

-- Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vrdnadsfullt och innerligt
hennes hand.

Falander sg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men hller p
att kravla sig upp igen.

-- Jag sg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!

-- Araigne matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det dr.

-- Vad betyder det? frgade Agnes.

-- Morgonspindel, sorgespindel.

-- Hm!

Det blev ter igen tyst, och regnets ryckvisa pisk p fnsterna ersatte
samtalet.

-- Jag lste en sdan uppskakande bok i natt, tog Falander upp, s att
jag inte sov just ngonting.

-- Vad var det fr en bok? frgade Rehnhjelm, utan vidare intresse fr
saken, ty han knde sig fortfarande orolig.

-- Den hette Pierre Clment och handlade om den dr vanliga
kvinnohistorien, men den var framstlld p ett sdant levande stt att
den gjorde ett mycket livligt intryck.

-- Vad r den vanliga kvinnohistorien fr en, om jag fr lov att frga?
sade Agnes.

-- Otrohet och falskhet, frsts!

-- N, den Pierre Clment? sade Agnes.

-- Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung mlare, som lskade
en annans lskarinna ...

-- Nu minns jag att jag lst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte
mycket om den. Frlovade hon sig inte sedan med en, som hon verkligen
lskade? Jo, s var det, och under tiden bibehll hon sin gamla
frbindelse. Drmed ville frfattaren visa, att kvinnan kan lska p tv
stt, men mannen bara p ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?

-- Jo! Men s kom en dag, d hennes trolovade skulle lmna en tavla till
pristvlan -- kort och gott -- hon sknkte sig t prefekten och Pierre
Clment blev lycklig -- och fick gifta sig.

-- Och drmed ville frfattaren sga, att kvinnan kan uppoffra allt fr
den hon lskar, under det mannen ...

-- Det var det skndligaste jag hrt! brt Falander ut.

Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han ppnade vldsamt klaffen
och tog fram ett svart skrin.

-- Se dr, sade han och lmnade Agnes skrinet; g hem och befria vrlden
frn ett avskum!

-- Vad r det hr? sade Agnes skrattande i det hon ppnade skrinet och
framtog en sexpipig revolver. -- Nej, se en sdan vacker unge; hade du
inte den dr i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror den r laddad!

Hon hjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.

-- Stoppa nu in den dr! sade hon; det r inte leksaker, mina vnner!

Rehnhjelm hade suttit mlls. Han frstod alltsammans, men han kunde
icke f fram ett ord, och han stod s under flickans frtrollning att
han icke en gng kunde leta fram ngra ovnliga knslor mot henne. Han
visste visserligen, att en kniv gtt igenom hans hjrta, men smrtan
hade nnu icke haft tid att infinna sig.

Falander var dekontenanserad av s mycken frckhet och behvde en stund
att hmta sig, sedan hela hans moraliska avrttningsscen misslyckats och
hans teaterkupp upplst sig p ett fr honom mindre gynnsamt stt.

-- Ska vi inte g nu? sade Agnes och brjade ordna sitt hr framfr
spegeln.

Falander ppnade drren.

-- G! sade han, och tag min frbannelse med dig; du har frstrt en
hederlig mans sjlafrid.

-- Vad r det du pratar om? Stng drren, det r ingen vrme hr inne.

-- Jas, vi mste tala tydligare. Var var du i gr kvll?

-- Det vet Hjalmar och det rr inte dig!

-- Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktrn!

-- Det var osanning!

-- Jag sg dig klockan nio p stadskllarn!

-- Det ljuger du! Jag var hemma vid den tiden; det kan du frga tants
flicka, som fljde mig hem!

-- Dylikt hade jag aldrig vntat!

-- Kan vi inte sluta det hr samtalet, s att vi f komma i vg ngon
gng! Du ska inte lsa sdana dr dumma bcker om ntterna, s att du r
kollrig om dagarna. Tag p er nu!

Rehnhjelm mste ta sig om huvudet fr att knna efter om det satt kvar
p sin rtta plats, ty allting befann sig upp- och nedvnt fr honom.
Nr han ftt klart fr sig, att allt var rtt, skte han en redig tanke,
som kunde sknka ljus t frgan, men han fann ingen.

-- Var var du den sjtte juli? frgade Falander, med en domares
frkrossande min.

-- Sdana dumma frgor du kommer med; hur kan jag minnas det som hnde
fr tre mnader sen?

-- Jo, du var hos mig, d du sagt t Hjalmar att du var hos din tant.

-- Hr inte p honom, sade Agnes och gick smeksamt fram mot Rehnhjelm;
han pratar s mycket dumheter.

I nsta gonblick hade Rehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade
henne nu baklnges i kakelugnsvrn, dr hon blev liggande tyst och
orrlig p en vedtrave.

Drp tog han p sig hatten, men Falander mste hjlpa honom med
verrocken, ty han skakade i alla leder.

-- Kom, s g vi, sade han, spottade p kakelugnsstenarna och gick ut.

Falander drjde ett gonblick, underskte Agnes' pulsar och var strax
efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre frstugan.

-- Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen
ver och utom resonemanget.

-- Jag ber dig lta den gra det fortfarande; vi ha inte mnga timmar
att njuta av varandras sllskap; jag rymmer hem med nsta tg, fr att
arbeta och glmma! Lt oss nu g till kllaren och bedva oss, som du
kallar det!

De ankommo till kllaren och togo ett enskilt rum, men anhllo att
slippa smrummen.

Snart sutto de vid ett vldukat bord.

-- r jag grhrig? frgade Rehnhjelm, och tog sig p hret, som var
alldeles fuktigt och lg ttt efter huvudsklen.

-- Nej, min vn, det blir man inte s snart; jag r det inte jag en
gng.

-- Slog hon sig?

-- Nej!

-- Det var i det hr rummet -- frsta gngen!

Han steg upp frn bordet, gick ngra steg, vacklade och fll p kn vid
soffan, dr han lade sitt huvud och brast i en sdan grt, som ett barn,
nr det grter i sin moders kn.

Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina hnder.
Rehnhjelm knde ngot hett liksom en eldgnista falla p sin hals.

-- Var r filosofien, min vn? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrn!
Hitt!

-- Stackars, stackars gosse!

-- Jag mste se henne! Jag mste be henne om frltelse! Jag lskar
henne! nd! nd! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och
vara s olycklig som jag r!

                   *       *       *       *       *

Klockan 3 p eftermiddagen avreste Rehnhjelm med tget till Stockholm.
Falander slog sjlv igen kupdrren efter honom och lade p haken.




                          TJUGUANDRA KAPITLET.
                             Bistra tider.


Hsten hade medfrt stora frndringar ven fr Selln. Hans hge
beskyddare hade avlidit, och nu skulle alla minnen efter denne skrapas
ut; till och med minnet av hans goda grningar skulle icke f verleva
honom. Att stipendiet drogs in fll av sig sjlv, helst Selln icke var
den som gick och begrde ngot; fr vrigt ansg han sig numera icke
behva ngot std, sedan han en gng ftt ett sdant gott handtag och
han sg mnga yngre, som bttre voro i behov. Men han skulle finna att
det icke blott var solen som slocknat, alla smplaneterna ledo ocks av
total frmrkelse. Ehuru han under en sommar av strnga studier
frkovrat sin talang, frklarade prefekten att han frsmrats och att
hans framgng p vren var en lycktrff; professorn i landskapsmlning
sade, som en vn, t honom, att han aldrig skulle bli ngot, och den
akademiske recensenten passade p att f upprttelse och vidhll sin
frra mening. Dessutom intrdde en frndring i smaken hos den
tavelkpande, det vill sga, den smakbestmmande, okunniga, rika hopen;
landskapen skulle vara portrtt av sommarnjen, om de skulle kunna
sljas, vilket dock var svrt, ty det var egentligen den grtmilda
genren eller det halvnakna kabinettsstycket som gick. Det var sledes
svra tider fr Selln och han for mycket illa, ty han kunde icke frm
sig mla mot sin bttre knsla.

Nu hade han emellertid hyrt sig en utrymd fotografisk atelj lngt upp
p Regeringsgatan. Lgenheten bestod av sjlva ateljn, med uppruttnat
golv, gistet tak, vilket dock nu p vintern upphjlptes av snn som lg
p -- samt f. d. laborationsrummet, vilket luktade collodium s att det
icke kunde begagnas till annat n kol- eller vedbod, nr
omstndigheterna medgvo ett sdant slags begagnande. Mblemanget bestod
av en trdgrdssoffa av hassel, med uppstende spikar och s kort att
den, d den begagnades som sng, vilket alltid intrffade d garen
(lntagaren) var hemma om ntterna, icke rckte honom lngre n till
knvecken. Sngklderna utgjordes av en halv pld, den andra hlften var
pantsatt, och en portflj, svllande av studier. In i kolboden satt en
vattenledningskran med avlopp -- det var toaletten.

En kall eftermiddag, strax fre jul, stod Selln och mlade, fr tredje
gngen, en ny tavla p en gammal duk. Han hade nyss stigit upp frn sin
hrda bdd; ngon stderska hade icke kommit och eldat, dels drfr att
han icke hade ngon stderska, dels drfr att han icke hade ngot att
elda med; av samma orsaker hade icke heller ngon stderska kommit och
borstat eller burit in kaffe. Men dr stod han lika glad och visslade
och lade upp sina frger till en briljant solnedgng p Gaustafjll, d
det knackade fyra dubbla slag p drren. Selln ppnade utan tvekan, och
in trdde Olle Montanus mycket enkelt och ltt kldd, utan verrock.

-- God morgon, Olle! Hur str det till? Har du sovit gott?

-- Jag tackar som frgar!

-- Hur r det med den metalliska kassan ute i stan?

-- , det r dligt!

-- Och sedelstocken?

-- Det r s lite sedlar i rrelsen.

-- Jas, de vill inte slppa ut mera! N, men valutorna?

-- Finns inga!

-- Tror du att det blir strng vinter?

-- Jag sg mycket sidensvansar ute vid Blsta i morse -- och det betyder
kall vinter!

-- Du har varit ute p morgonpromenad?

-- Jag har gtt hela natten, sedan jag kom frn Rda Rummet klockan 12 i
natt!

-- Jas, du var dr i gr afton.

-- Ja, och jag gjorde tv nya bekantskaper: doktor Borg och notarien
Levin!

-- Jas, de dr gkarna! Jag knner dem! N, varfr bad du inte att f
kinesa?

-- Nej, de voro lite hgfrdiga drfr att jag inte hade verrock, och
jag skmdes. , jag r s trtt, jag lgger mig lite p din soffa! Jag
gick frst till Katrineberg utanfr Kungsholms tull, och sen vnde jag
om till stan och gick ut genom Norrtull, och ut till Blsta! I dag
tnker jag g och ta vrvning hos ornamentsbildhuggarn, annars dr jag.

-- r det sant, att du gtt in i arbetarfrbundet Nordstjrnan?

-- Ja, det r s! Jag skall hlla fredrag dr om sndag, om Sverge!

-- Det var ett ntt mne! Mycket ntt!

-- Om jag somnar hr p soffan, s vck mig inte; jag r s orimligt
trtt!

-- Genera dig inte! Sov du!

Om ett par minuter lg Olle i djup smn och snarkade! Hans huvud hngde
utanfr ena sidkarmen, som stdde hans tjocka hals, och hans ben hngde
utanfr den andra karmen.

-- Stackars djvul, sade Selln och kastade plden ver honom.

Nu knackades nyo, men icke p ngot reglementartat stt, s att Selln
icke fann fr gott att ppna; men d vidtog en bultning av s vldsam
natur, att all fruktan fr ngot allvarligt frsvann och Selln ppnade
drren fr doktor Borg och notarien Levin. Borg frde ordet:

-- r Falk hr?

-- Nej!

-- Vad r det fr en vedsck, som ligger dr? tertog Borg och pekade
med sin sniga stvel p Olle.

-- Det r Olle Montanus!

-- Ja, det r den dr klassiken, som Falk hade med sig i gr kvll.
Sover han n?

-- Ja, han sover!

-- Kinesa' han hr i natt?

-- Ja, det gjorde han!

-- Varfr har du inte eldat? Hr r kallt som den onde!

-- Drfr att jag inte har ngon ved!

-- N, skicka efter d! Var r stderskan, s ska jag rycka upp henne!

-- Stderskan r till skrift.

-- Kr upp den dr oxen, som ligger och sover, s ska jag skicka honom,
jag!

-- Nej, lt honom sova! bad Selln, och drog upp plden ver Olle, som
snarkat hela tiden och nnu snarkade.

-- N, d ska jag lra dig ett annat stt. r det jordfyllning eller
grusfyllning under golvet?

-- Det frstr jag mig inte p, svarade Selln och tog frsiktigt plats
p ngra p golvet utbredda pappskivor.

-- Har du mera sdant dr papp?

-- Ja, hur s? frgade Selln och en ltt rodnad mrktes i hrfstet.

-- Jag behver det och en eldgaffel!

Borg fick de begrda sakerna av Selln, som icke visste vart det syftade
och vilken nu tog sin mlarstol och slog sig ner p de utbredda
pappskivorna, dr han blev sittande som om han satt p en skatt.

Borg kastade av sig i skjortrmarna och brjade med eldgaffeln bryta upp
en av syror och takdropp murken golvplanka.

-- Nej, r du frbannad! skrek Selln.

-- S hr gjorde jag i Uppsala, sade Borg.

-- Ja, men det gr inte an i Stockholm!

-- Det ger jag fan; nu fryser jag och hr ska bli eld!

-- Men lt d bli och bryt mitt p golvet! Det syns ju med detsamma!

-- Inte bryr jag mig om att det syns, m du tro; det r inte jag som bor
hr; men det r fr hrt.

Han hade nrmat sig Selln och nu skt han p honom och stolen s att
det bar omkull, och i fallet rkade Selln draga sina pappskivor med
sig, s att bara golvfyllningen blev synlig.

-- Se en sn skurk! Hr har han en riktig vedgruva och sitter och sger
ingenting.

-- Se s, det r takregnet som har gjort det dr!

-- Det bryr jag mig inte om vem som har gjort det, men nu ska det bli
eld.

Med ngra starka ryck hade han lossat ett par plankbitar och snart blev
det eld i kaminen.

Levin frhll sig under detta lugn, avvaktande och artig. Borg satte sig
framfr brasan och gldgade eldgaffeln.

ter knackades, men tre korta och ett lngt slag.

-- Det r Falk, sade Selln och gick att ppna fr Falk, som intrdde
med ett ngot hektiskt utseende.

-- Behver du pengar? frgade Borg den intrdande och slog sig p
brstfickan.

-- S du frgar! svarade Falk tvivelaktigt.

-- Hur mycket behver du? Jag kan skaffa!

-- r det allvar? sade Falk och hans ansikte ljusnade.

-- Allvar! Hm! Wie viel? Summan! Siffran! Rubriken!

-- , ja, en sextio riksdaler skulle vara bra att ha!

-- Det var en blygsam karl, sade Borg och vnde sig till Levin.

-- Ja, det var fasligt lite! vidtog denne. Tag fr dig du, Falk, medan
det str ppet.

-- Nej, det vill jag inte! Jag behver inte mer och kan inte stta mig i
strre skuld. Fr vrigt vet jag ju inte nr det skall betalas!

-- Tolv riksdaler var sjtte mnad, tjugufyra riksdaler om ret, i tv
rapp, svarade Levin skert och distinkt.

-- Det r ju billiga villkor, sade Falk. Var f ni pengar p sdana?

-- I Vagnmakarbanken! -- Tag fram papper och penna, Levin!

Denna hade redan reversal, penna och ett portativt blckhorn i handen.
Reversalet var redan ifyllt av de andra. Nr Falk sg siffran tta
hundra, tvekade han ett gonblick.

-- tta hundra riksdaler? sade han frgande.

-- Tag mera du d, om du inte r njd.

-- Nej, jag vill inte; och det gr ju detsamma vem som tar pengarna,
bara de betalas ordentligt. Fr vrigt, f ni pengar p sdana hr
papper, utan skerhet?

-- Utan skerhet? Du fr ju vr borgen! svarade Levin fraktligt och
frtroendefullt.

-- Ja, inte sger jag ngot om det, menade Falk; jag r nog tacksam att
ni g i borgen, men jag tror aldrig att det gr igenom!

-- H! h! h! Det r redan beviljat, sade Borg och tog fram en
bevillningssedel, som han kallade det. -- Nvl, skriv under!

Falk skrev sitt namn. Borg och Levin stodo ver honom som poliser.

-- Vice hradshvding, dikterade Borg.

-- Nej, jag r litteratr, svarade Falk.

-- Duger inte, du r anmld som vice hradshvding, och fr vrigt str
du som sdan i adresskalendern nnu.

-- Ha ni sett efter det?

-- Man mste vara strng i formsaker, sade Borg allvarligt.

Falk skrev under.

-- Kom hit, Selln, och bevittna! befallde Borg.

-- Ja, jag vet inte om jag trs, svarade denne. Jag har sett s mycket
elnde med sdana dr pskrivningar hemma p landet ...

-- Du r inte p landet nu och har inte med bnder att gra! Skriv p,
att du intygar, att Falk skrivit sitt namn sjlv, det mtte du vl kunna
gra!

Selln skrev p, men ruskade p huvudet.

-- Kr nu opp den dr dragoxen, s fr han ocks skriva under.

D ruskningar frgves anvndes fr att f liv i Olle, tog Borg fram
eldgaffeln, som nu blivit rd, och hll under nsan p den sovande.

-- Vak upp, din hund, s fr du mat! skrek han.

Och upp sprang Olle och gnuggade sig i gonen.

-- Du ska bevittna Falks namnteckning, frstr du.

Olle tog pennan och skrev efter de bda borgensmnnens diktamen, varp
han ville tervnda till smnen, men hindrades av Borg.

-- Nej, vnta lite! Falk ska skriva en fyllnadsborgen frst.

-- Skriv inte borgen, Falk, sade Olle; det gr aldrig vl; det r
sorgen!

-- Tyst, din hund! rt Borg. Kom hit, Falk. Vi ha nyss gtt i borgen fr
dig, i proprieborgen, frstr du; nu ska du skriva p fyllnadsborgen hr
i stllet fr Struve, som r lagskt.

-- Vad vill fyllnadsborgen sga? frgade Falk.

-- Det r bara fr formen; lnet var p tta hundra i Mlarbanken;
frsta inbetalningen r gjord, men s gr Struve och lter lagska sig,
s att vi mste skaffa oss en suppleant. Det r ju ett gammalt gott ln,
s att inte r det ngon risk; pengarna ha utfallit fr ett r sedan!

Falk skrev p och de bda bevittnarna skrevo under.

Borg vek omsorgsfullt och med knnarmin ihop reversalen och verlmnade
dem t Levin, som genast begav sig p drren.

-- Nu r du igen med pengar hr om en timme, sade Borg, annars gr jag
genast till polisen och lter telegrafera efter dig!

Drp steg han upp och lade sig njd med sitt verk p soffan dr Olle
legat.

Denne vankade fram till brasan, slog sig ner p golvet och lade sig i
krum som en hund.

Det blev en stunds tystnad.

-- Hr du, Olle, sade Selln; tnk om vi skulle ta och skriva ett sn't
dr papper!

-- D kom ni p Rindn, sade Borg.

-- Vad r Rindn? frgade Selln.

-- Det ligger i skrgrden, men om herrarna fredra Mlarn, s finns ett
stlle som heter Lngholmen!

-- Men hur gr det, allvarsamt, frgade Falk, om inte man kan betala p
frfallodagen?

-- D tar man ett nytt ln i Skrddarbanken, svarade Borg.

-- Varfr ta ni inte era ln i Riksbanken? terupptog Falk.

-- Den r skmd! svarade Borg.

-- Frstr du det dr? sade Olle till Selln.

-- Inte ett ord! svarade denne.

-- Ni ska f lra er en gng nr ni bli agrer vid akademien och komma i
adresskalendern!




                         TJUGUTREDJE KAPITLET.
                               Audienser.


Nicolaus Falk satt p sitt kontor om morgonen p dagen fre julafton.
Han var sig icke fullt lik; tiden hade gallrat det ljusa hret p hans
hjssa, och passionerna hade dikat sm avlopp i ansiktet fr all den
syra som kvllde fram ur den vattensjuka marken. Han satt lutad ver en
liten smal bok av lngkatekesens format, och i den arbetade hans penna
som om han stack ut mnster.

Det knackade p drren och gonblickligen frsvann boken under
pulpetklaffen och ett morgonblad intog dess plats. Falk var djupt inne i
lsningen, d hans hustru trdde in.

-- Sitt! sade Falk.

-- Nej, det har jag inte tid med! Har du lst morgonbladet?

-- Nej!

-- Jas, jag tycker du hller p!

-- Ja, jag brjade just nu!

-- D har du vl lst om Arvids dikter?

-- Jas, ja, det lste jag!

-- N! Det var ju vackra lovord han fick!

-- Det har han skrivit sjlv!

-- Det sa du i gr kvll nr du lste Grkappan ocks!

-- N, vad vill du?

-- Jag trffade amiralskan nyss; hon tackade fr bjudningen och
uttryckte sin gldje ver att f trffa den unga skalden!

-- Sa hon det?

-- Ja, det gjorde hon!

-- Hm! Ja, man _kan_ ju ha misstagit sig! Jag sger inte att man gjort
det drfr! Du ska vl ha pengar igen?

-- Igen? Nr fick jag ngra sist?

-- Se dr! -- G nu! Men kom inte och begr ngra mer fre jul; du vet
att det varit ett hrt r!

-- Nej, det vet jag visst inte! Alla mnniskor sga att det varit ett
gott r!

-- Fr lantbrukaren ja, men inte fr frskringsbolagen. Adj!

Frun gick och in steg Fritz Levin frsiktigt som om han fruktade ett
bakhll.

-- Vad vill du? hlsade Falk.

-- , jag ville bara titta in i frbigende.

-- Det var klokt; jag ville just tala vid dig!

-- nej!

-- Du knner unge Levi?

-- Ja bevars!

-- Ls det hr papperet; hgt!

-- Levin lste hgt: _Storartad donation._ Med en hos vra kpmn
numera icke s ovanlig frikostighet har grosshandlaren Carl Nicolaus
Falk, fr att fira rsdagen av ett lyckligt ktenskap -- -- till
direktionen fr barnkrubban Betlehem verlmnat ett donationsbrev p
20,000 kronor, varav hlften genast utfaller och hlften efter den dle
givarens dd. Gvan fr desto strre vrde som fru Falk r en av
stifterskorna av den mnniskolskande institutionen.

-- Duger det? frgade Falk.

-- Utmrkt! Det blir Vasen p nyret!

-- N, du skall g till direktionen, d. v. s. till min hustru, med
donationsbrevet och pengarna, och sedan skall du ska unge Levi. Frstr
du?

-- Alldeles!

Falk lmnade donationsbrevet, prntat p pergament, och summan.

-- Rkna att du tagit emot rtt! sade han.

Levin flkte upp en bunt papper och gjorde stora gon. Det var femtio
helark papper med litografiskt arbete fr mnga riksdaler i alla mjliga
frger.

-- r det hr pengarna? frgade han.

-- Det r vrdepapper, svarade Falk, femtio aktier  200 i Triton,
verflyttade p barnkrubban Betlehem.

-- Jas det ska sjunka nu, efter som rttorna ge sig av?

-- Det har ingen sagt, svarade Falk med ett elakt skratt.

-- N men om, d fr barnkrubban gra konkurs!

-- Vad rr det mig, och dig nd mindre. Nu till en annan sak! -- Du
mste -- du vet vad jag menar nr jag sger du mste --

-- Jag vet, jag vet; lagskning, trassel, reverser -- g p, g p!

-- Du ska skaffa Arvid hit p min middag tredjedag jul!

-- Det var som att skaffa tre skggstrn frn jtten! Ser du nu att det
var bra jag inte framfrde ditt rende till honom den dr gngen i
vras! Sa jag inte att det skulle g s hr!

-- Sa du! Vad fan sa du fr slag! Hll mun p dig nu, och gr som jag
sger! Det var den saken! -- Vi ha en kvar! -- Jag har mrkt vissa
ngersymptom hos min hustru! Hon mtte ha trffat modern eller ngon av
systrarna. Julen r en sentimental rstid. -- G till Holmen och elda p
litet!

-- Det r inte behagliga uppdrag det dr ...

-- Marsch! -- Nsta man!

Levin gick och avlstes av magister Nystrm, vilken inslpptes genom en
tapetdrr i rummets bakgrund, varp drren stngdes. Nu frsvann
morgontidningen och den lnga smala boken kom fram.

Nystrm sg sorgligt frfallen ut; hans kropp var reducerad till en
tredjedel av sitt volyminnehll och hans klder voro ytterligt torftiga.
Han stannade dmjukt vid drren, framtog en mycket sliten plnbok och
avvaktade.

-- Klart? frgade Falk och lade pekfingret i boken.

-- Klart! svarade Nystrm och ppnade plnboken.

-- N:o 26. Ljtnant Kling: 1,500 rdr. Betalt?

-- Icke betalt!

-- Prolongeras med straffrnta och provision. Skes hemma!

-- Tar aldrig emot hemma!

-- Hotas per post med skning i kasern! -- N:o 27. Hradshvding
Dahlberg: 800 rdr. Lt mig se! Son till grosshandlaren som r taxerad
35,000; anstr tills vidare, bara han betalar intresset! Hll efter
honom!

-- Han betalar aldrig rntan!

-- Skes med brevlapp -- du vet! utan kuvert -- som stlles p verket!
-- N:o 28. Kapten Stjernborst: 4,000. Dr ha vi gossen! Icke betalt?

-- Icke betalt!

-- Sknt! Frhllningsorder: skes i vakten vid tolvtiden. Kldseln --
din, nmligen -- komprometterande. Den rda verrocken, som r gul i
smmarna -- du vet!

-- Hjlper inte; jag har skt honom i vaktrummet i bara bonjouren mitt i
vintern!

-- D gr du till borgensmnnen!

-- Dr har jag varit och de bdo mig dra t skogen! Det var bara en
formalitetsborgen, sa de.

-- D sker du honom sjlv en onsdagsmiddag kl. 1 nr han sitter i
Tritons direktion; ta Andersson med dig, s att ni ' tv!

-- Det r redan gjort!

-- N, hur sg direktionen ut? frgade Falk och klippte med gonen.

-- Den sg generad ut!

-- Ah, gjorde den! Sg den riktigt generad ut?

-- Ja, det gjorde den!

-- Men han sjlv d?

-- Han ledde oss ut i farstun och sa att han skulle betala, bara vi
lovade att aldrig ska honom dr mera!

-- , jas! joho! Sitter dr tv timmar i veckan fr 6,000, drfr att
han heter Stjernborst! -- Lt mig se! Lrdag i dag! -- Du r i Triton
precis klockan halv ett; om du fr se mig dr, vilket r avgjort, s --
inte en min. -- Frstr! Gott! -- Nya anskningar?

-- Trettiofem stycken!

-- Jojo! Det r julafton i morgon.

Falk blddrade igenom en bunt reverser; d och d for ett lje ver hans
lppar och ett enstaka ord.

-- Herre Gud! Har det gtt s lngt med honom! Och han -- och han -- som
anses vara s solid! Jojo, jojo, jojo! Hr komma tider! -- Jas, han
behver pengar? D ska jag kpa hans hus! --

Det bultade p drren. Pulpeten slogs igen, papperen och katekesen voro
bortblsta, och Nystrm gick ut genom tapetdrren.

-- Klockan halv ett, viskade Falk efter honom.

-- Ett ord till! Har du poemet frdigt?

-- Ja, svarades frn underjorden.

-- Gott! Hll Levins revers i ordning att kastas in i kansliet. Jag
kommer att klmma till honom endera da'n! Han r falsk, den fan!

Drp justerade han halsduken, drog fram manschetterna och ppnade
drren t frmaket.

-- Se! God dag, herr Lundell! Mjukaste tjnare! Var s god och stig p,
fr all del! Hur str det till? Jag hade lst in mig ett gonblick!

Det var verkligen Lundell, kldd som en kontorist, efter sista modet och
med klockkedja och ring och handskar och galoscher.

-- Jag kanske strde herr grosshandlarn?

-- Nej, fr all del! Tror herr Lundell att vi kan f det frdigt till i
morgon?

-- Skall det ndvndigt vara frdigt i morgon?

-- Ovillkorligen! Krubban har en fest, som jag bjuder p, och min hustru
kommer d att offentligen verlmna portrttet att uppsttas i matsalen!

-- N, d fr inga hinder finnas, svarade Lundell och tog fram en nstan
frdigmlad duk och ett staffli ur en skrubb. Behagar herr grosshandlarn
vara s god och sitta ett gonblick, s fr jag stta i lite hr och
dr!

-- S grna! S grna! Fr all del!

Falk kastade sig ner p en stol, slog benen i kors och intog en
statsmannalik stllning, samt anlade en frnm min.

-- Var s god och tala! sade Lundell. Ansiktet r visserligen i sig
sjlv intressant, men ju flera skiftningar av karaktren det kan
uttrycka, dess bttre!

Falk myste och ett sken av nje och vlbehag med sig sjlv upplyste hans
ra drag.

-- Herr Lundell ter middag hos mig tredjedagen?

-- Jag tackar ...

-- D skall herrn f se ansikten av hgt frtjnta mn, vilka kanske
vore vrdigare att fstas p duken n mitt.

-- Jag kanske skulle kunna f den ran att mla dem?

-- Helt skert, om jag ger mitt ord.

-- , ni tror verkligen?

-- Helt skert!

-- Nu sg jag ett nytt drag. Var s god och behll den minen! S dr!
Frtrffligt! Jag fruktar att vi mste anvnda hela den hr dagen, vet
herr grosshandlarn. Det terstr nnu en hel hop smsaker, som man
endast kan upptcka under hand! Ert ansikte r s rikt p intressanta
drag.

-- N, d ta vi middag tillsammans ute! Och vi skola umgs flitigt, s
att herr Lundell fr tillflle att studera mitt ansikte bttre till
andra upplagan -- som alltid kan vara bra att ha! Jag fr verkligen sga
att det r f personer som ha afficierat mig p ett s behagligt stt
som herr Lundell! ...

-- , jag ber allra mjukast.

-- Och jag skall sga min herre, att jag r en skarpsynt person, som vl
frstr att skilja sanningen frn smicker.

-- Det sg jag med detsamma, svarade Lundell samvetslst. Mitt yrke har
givit mig ngon frdighet att bedma mnniskor.

-- Herrn har blick; det r verkligen inte alla som kunna bedma mig. Min
hustru till exempel ...

-- N, det kan man inte begra av fruntimmer.

-- Nej, r det inte det jag sger! -- Hr nu, fr jag inte lov att bjuda
p ett glas gott portvin?

-- Jag tackar, herr grosshandlarn, men jag har fr princip att aldrig
dricka ngot nr jag arbetar ...

-- Det r alldeles rtt! Jag respekterar denna princip -- jag
respekterar alltid principer -- s mycket mer som jag delar den.

-- Men nr jag inte arbetar, dricker jag grna ett glas.

-- Det r som jag -- alldeles som jag.

Klockan slog halv ett. Falk sprang upp.

-- Urskta mig, jag mste ut i en affr p ett gonblick, men jag skall
genast vara tillbaka!

-- Fr all del, fr all del i vrlden! Affrerna framfr allt!

Falk kldde sig och gick; Lundell var ensam p kontoret.

Han tnde en cigarr och stllde sig att betrakta portrttet. Den som
observerat hans ansikte nu, skulle icke ha kunnat se hans tankar, ty han
hade redan lrt sig s mycket av livets konst att han icke en gng
anfrtrodde ensamheten sina meningar, ja han fruktade till och med att
meddela sig med sig sjlv.




                         TJUGUFJRDE KAPITLET.
                               Om Sverge.


Man hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen, vilka
brto ljusstrlarna frn kronan i Nicolaus Falks matsal i vningen vid
Skeppsbron. Arvid mottog vnliga tryckningar frn alla hll med
komplimanger och vlnskningar, varningar och rd; alla ville vara med
och assurera sig en del i hans framgngar, ty det var nu en avgjord
framgng.

-- Hradshvding Falk! Jag har den ran! sade presidenten i kollegiet
fr mbetsmnnens lner, och nickade ver bordet. Det r en genre som
jag frstr!

Falk mottog den srande komplimangen med lugn.

-- Varfr skriver ni s melankoliskt? frgade en ung sknhet, som satt
till hger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kr!

-- Hradshvding Falk! Fr jag lov att dricka! sade redaktrn av
Grkappan frn vnster, i det han strk undan sitt lnga, ljusa skgg.
Varfr skriver inte hradshvdingen i min tidning?

-- Jag tror inte herrarna skulle trycka vad jag komme att skriva!
svarade Falk.

-- Jag vet inte vad som skulle utgra ngot hinder?

-- sikterna!

-- Ah! Det r inte s farligt med den saken. Det jmkar sig nog! Inte ha
vi ngra sikter inte!

-- Skl, Falk! skrek den alldeles yre Lundell ver bordet. Hej!

Levi och Borg mste hlla i honom, s att han icke skulle stiga upp och
hlla tal.

Det var frsta gngen han var ute ibland folk, och det sttliga
sllskapet och den lysande anrttningen hade slagit honom t huvudet;
men som alla gsterna befunno sig p ett hgre stadium, undgick han
lyckligen ngon obehaglig uppmrksamhet.

Arvid Falk knde sig visserligen varm vid anblicken av dessa mnniskor,
som ter upptagit honom i samhllet utan att begra ngra frklaringar
eller fordra avbn. Han erfor en knsla av trygghet vid att sitta p
dessa gamla stolar, som varit delar av hans barndomshem; han igenknde
med vemod den stora bordsuppsatsen, som fordom endast togs fram en gng
om ret; men de mnga nya mnniskorna gjorde honom frnvarande. Han lt
icke narra sig av deras vnliga miner; de ville honom visserligen intet
ont, men deras vlvilja var beroende av en konjunktur. Dessutom frefll
honom hela tillstllningen maskeradartad. Vad hade professor Borg,
mannen med det stora, vetenskapliga ryktet, fr gemensamma intressen med
hans obildade bror? De voro i samma bolag! Vad gjorde den hgfrdige
kapten Gyllenborst hr? Gick han hit fr att ta? Omjligt, om ocks
mnniskorna g bra lngt fr att ta. Och presidenten? Och amiralen? Hr
funnos osynliga band, starka, olsliga kanske!

Gldjen stod hgt, men skratten voro fr glla, kvickheten fldade, men
den var syrlig; Falk knde sig beklmd, och han tyckte att faderns
ansikte sg vredgat ned p sllskapet frn portrttet, som hngde ver
pianot.

Nicolaus Falk strlade av beltenhet; han sg ingenting, hrde ingenting
obehagligt, men han undvek att trffa broderns blickar s mycket han
kunde. De hade nnu icke vxlat ett ord, ty Arvid hade, enligt Levins
anvisning, infunnit sig frst d alla gster samlats.

Middagen var vid sitt slut. Nicolaus hll ett tal om den egna kraften
och den fasta viljan, som frer mnniskan till mlet: det ekonomiska
oberoendet och en position. Detta allt tillsammans, sade talaren,
frlnar sjlvknsla och ger karaktren den fasthet, utan vilken vi
platt intet kunna gagna; intet gagna det allmnna, vilket r det hgsta
vartill vi kunna komma, och det r dit, mina herrar, vi alla strva
nd, nr sanningen kommer fram! Jag dricker de rade gsters skl, som
i dag hedrat mitt hus, och jag hoppas att jag mnga gnger mtte f
tnjuta samma ra!

Hrp svarade kapten Gyllenborst, som redan var ngot drucken, i ett
lngre, skmtsamt anfrande, vilket under en annan sinnesstmning och i
ett annat hus skulle ha kallats skandalst.

Han for ut emot den kpmansanda, som nu gripit omkring sig, och han
frklarade skmtsamt, att han visst icke saknade sjlvknsla, oaktat han
i hg grad saknade ekonomiskt oberoende; han hade just i dag p
frmiddagen haft en affr av ganska obehaglig art -- men det oaktat gde
han nog karaktrsstyrka att g bort p denna middag, och vad hans
position betrffade, ansg han den vara s god som ngons -- och det
ansgo nog andra med, eftersom han kunde f den ran sitta vid detta
bord, hos detta charmanta vrdfolk!

Nr han slutat, andades sllskapet lttare, ty det hade knts som om
ett skmoln dragit ver, anmrkte den skna till Arvid Falk, vilken
livligt senterade detta yttrande.

Det var s mycket lgn, s mycket falskhet i luften att Falk knde sig
beklmd och lngtade ut. Han sg huru dessa personer, vilka helt skert
voro hederliga och aktningsvrda, likasom gingo i en osynlig kedja, i
vilken de d och d beto med kvvt raseri -- ja, kapten Gyllenborst
behandlade ju vrden med ppet, ehuru skmtsamt frakt. Han tnde
cigarren i salongen, intog opassande stllningar och ltsade som om han
icke sg fruntimren. Han spottade p kakelugnsstenarna, recenserade
obarmhrtigt oljetrycken p vggarna och uttalade sitt frakt fr
mahognymbler. De vriga herrarna iakttogo ett indifferent, dem sjlva
vrdigt skick och tycktes tjnstgra.

Upprrd och missnjd lmnade Arvid Falk ofrmrkt sllskapet och gick.
P gatan nedanfr stod Olle Montanus och vntade.

-- Jag trodde verkligen inte du skulle komma, sade Olle. Det lyste s
grant dr uppe!

-- S att drfr! Jag nskade du hade varit med!

-- N, Lundell tar sig ut ibland bttre folk?

-- Avundas honom icke! Han fr nog sina bittra dagar, om han skall g
portrttvgen! -- Lt oss nu tala om annat! Jag har verkligen lngtat s
mycket efter denna kvll, d jag skall f se arbetarna p nra hll! O,
jag tycker det skall bli som frisk luft efter detta kvalm; det
frefaller mig som om jag skulle f g ut i skogen efter att ha legat p
ett sjukhus! Jag mste vl icke bervas denna illusion ocks?

-- Arbetaren r misstnksam, s att du mste vara frsiktig!

-- r han del? r han fri frn smsinne? Eller har frtrycket frdrvat
honom?

-- Du fr vl se! Mycket r annorlunda i vrlden n man frestller sig!

-- Ja, guns, s r det!

Om en halv timme befunno de sig i arbetarfrbundet Nordstjrnans stora
sal, som redan var fylld med folk. Falks svarta frack gjorde icke ngot
gott intryck och han fick mottaga mngen ovnlig blick frn mulna
ansikten.

Olle presenterade Falk fr en lng, gnglig, hostande karl med
passionerat utseende:

-- Snickar Eriksson!

-- Jas, sade denne. r det ocks en herre, som vill bli riksdagsman?
Det ser han mig fr spinkig ut till nd!

-- Nej, nej, sade Olle, han kommer fr tidningen!

-- Vad fr tidning? Det finns s mnga sorters tidningar! Kanske han r
hr fr att gra narr av oss?

-- Nej, fr all del, sade Olle; han r en arbetarvn och skall gra allt
fr er!

-- Jas! Det var en annan sak! Men jag r rdd fr s'na dr herrar; vi
hade en som bodde hos oss, det vill sga i samma hus uppe i Vita Bergen;
han var vicevrd -- Struve hette kanaljen!

Ett klubbslag fll och i ordfrandestolen satte sig en medellders man.
Det var vagnmakaren Lfgren, stadsfullmktig och innehavare av medaljen
Litteris et Artibus. Genom vning i kommunala uppdrags sktande hade han
frvrvat sig stor teatervana och hans yttre hade tagit en prgel av
revrdighet, som kunde tysta stormar och kvva oljud. En stor
domareperuk beskuggade ett brett ansikte, vilket pryddes av ett par
polisonger och glasgon.

Vid hans sida satt sekreteraren, i vilken Falk igenfann en arvodist frn
det stora kollegiet. Denne var kldd i pincenez och uttryckte med
bondgrin sitt ogillande ver det mesta som yttrades. P frsta bnken
nedanfr ordfrandeestraden sutto de frnmsta ledamterna, officerare,
mbetsmn, grossrer, vilka kraftigt understdde alla lojala frslag och
med verlgsen parlamentarisk frmga nedgjorde alla reformprojekt.

Protokollet upplstes av sekreteraren, godkndes och justerades av
frsta bnken. Drp fredrogs frsta verlggningspunkten.

-- Beredningsutskottet hemstller huruvida icke arbetarefrbundet
Nordstjrnan ville fr sin del giva uttryck t det ogillande, som varje
rttnkande medborgare mste knna gent emot de olagliga rrelser, som
under namn av strejker pg i snart sagt hela Europa.

-- Anser frbundet ...

-- Jaaa! skrek frsta bnken.

-- Herr ordfrande! ropade snickaren frn Vita Bergen.

-- Vem r det dr borta som fr oljud? frgar ordfranden och tittar
under glasgonen med en min som om han mnade ta fram rottingen.

-- Hr r ingen som fr ngot oljud; det var jag som begrde ordet! sade
snickaren.

-- Vem r jag?

-- Snickarmstare Eriksson!

-- r han mstare? Nr blev han det?

-- Jag r utlrd gesll och har aldrig haft rd att begra burskap, men
jag r s skicklig som ngon ann' och jag arbetar fr mig sjlv! Det ska
jag sga!

-- Vill snickargesllen Eriksson vara god och sitta ner och inte stra
oss vidare. -- Anser frbundet frgan vara med ja besvarad?

-- Herr ordfrande!

-- Vad r det frgan om?

-- Jag begr ordet! Och hr det, herre! rt Eriksson.

-- Eriksson har ordet! mumlades frn bakgrunden.

-- Gesllen Eriksson -- stavar han med x eller z? frgade ordfranden,
som blivit sufflerad av sekreteraren.

Ett hgt skratt upphjdes av frsta bnken.

-- Jag stavar inte alls, mina herrar, jag diskuterar! sade snickaren med
gldande gon; ja det gr jag! Om jag hade ordet i min makt, skulle jag
sga att de som strejka ha rtt, fr om mstarna och patronerna bli
feta, som gra ingenting annat n springa och fjska p uppvaktningar
och sdant dr scheiss, s r det arbetarens svett det kostar! Men vi
vet nog varfr ni inte vill betala vrt arbete; det r drfr att vi
skulle f rstrtt till riksdan, och det r man rdd fr ...

-- Herr ordfrande!

-- Ryttmstar von Sporn!

-- Och det vet vi nog, att taxeringskommittn stter ner skatten s
snart den gr upp till den dr siffran. Om jag hade ordet i min makt,
skulle jag sga mycket mer, men det tjnar s litet ...

-- Ryttmstar von Sporn!

-- Herr ordfrande, mina herrar! Det r hgst ovntat att i en
frsamling som denna, vilken genom sitt vrdiga upptrdande fr vrigt
(nu senast vid det kungliga bilgret) gjort sig ett s gott namn,
personer utan all parlamentarisk takt skola tilltas kompromettera ett
aktningsvrt frbund genom oblygt och hnsynslst frakt fr alla
former. Tro mig, mina herrar, ngot sdant skulle icke ha hnt i ett
land dr man frn ungdomen lrt sig militrisk tukt ...

-- (Allmnna livbevringen! sade Eriksson till Olle.)

... dr man vant sig att styra sig sjlv och andra! Jag uttalar den
gemensamma frhoppningen, att ngot sdant strande upptrde icke vidare
m ga rum bland oss ... jag sger oss -- ty jag r ocks arbetare ...
vi ro alla arbetare infr den Evige ... och jag sger det i egenskap av
ledamot av detta frbund, och den dag skulle vara en sorgedag d jag
mste taga tillbaka de ord jag vid ett annat sammantrde hrom dagen --
ja, det var i nationalfrbundet livbevringens vnner! -- yttrade: jag
tnker hgt om den svenska arbetaren!

-- Bravo! Bravo! Bravo!

-- Anser frbundet Beredningsutskottets frslag med ja besvarat?

-- Ja! Ja!

Andra punkten: -- P enskild motionrs frslag fr Beredningsutskottet
hemstlla om icke arbetarfrbundet skulle, i anseende till H. K. H.
Hertigens av Dalsland timade konfirmation, ssom ett erknnande av
svenska arbetarens tacksamhetsskuld till konungahuset och nu srskilt
som ett uttryck av ogillande ver de arbetaroroligheter, som under namn
av Kommunen frhrja Frankrikes huvudstad, frena sig i insamlandet av
medel till en hedersgva, vars vrde dock icke br verstiga tre tusen
riksdaler.

-- Herr ordfrande!

-- Doktor Haberfeld!

-- Nej, det var jag, Eriksson, som begrde ordet!

-- Jas! N! Eriksson har ordet!

-- Jag skulle upplysa, att det icke r arbetaren som gjort Kommunen i
Paris, utan att det r mbetsmn, advokater -- officerare, just sna dr
livbevringar -- och tidningsskrivare, som gjort den! Om jag hade ordet
i min makt, s skulle jag be dessa herrar uttrycka sina knslor i ett
konfirmationsalbum!

-- Anser frbundet frgan med ja besvarad?

-- Ja! Ja!

Och drp brjades ett skrivande av skrivaren och ett kollationerande
och ett pratande som vid sjlva riksdagen.

-- Gr det alltid till s hr? frgade Falk.

-- Tycker herrn att det r muntert? svarade Eriksson. Det r s att man
kan riva hret av sig. Jag vill kalla detta korruption och frrderi.
Bara egennytta och uselhet; inte en man med hjrta, som kan fra saken
framt; drfr kommer det ocks att bli som det blir!

-- Vad skall det bli d?

-- Vi f vl se! -- sade snickaren och fattade Olles hand. r du beredd?
fortfor han. St p dig bara, fr hr fr du kritik!

Olle nickade slugt.

-- Ornamentsbildhuggaregesllen Olof Montanus har anmlt sig hlla
fredrag om Sverge, brjade ordfranden; mnet r vl stort, frefaller
det mig, och ngot allmnt hllet, men om han lovar gra undan det p en
halv timme, s ska vi vl hra p; eller vad sger herrarna?

-- Ja!

-- Herr Montanus, var s god och stig fram.

Olle ruskade p sig som en hund innan han skall ta sprng, och gick fram
genom hopen, som mnstrade honom med sina blickar.

Ordfranden ppnade ett litet samtal med frsta bnken och sekreteraren
gspade innan han tog upp en tidning fr att visa huru litet han mnade
hra p fredraget.

Men Olle steg upp p estraden, fllde ner sina stora gonlock, tuggade
ngra gnger fr att narra hrarna att han brjade, och nr det blev
riktigt tyst, s tyst att man kunde hra vad ordfranden sade t
ryttmstarn, brjade han.

-- Om Sverge. -- Ngra synpunkter.

Det blev en paus.

-- Mina herrar! Det torde vl f anses som mera n ett obestyrkt
antagande att vra dagars mest fruktbara id och kraftigaste strvan r
att upphva den trngsynta nationalitetsknslan, vilken skiljer folken
och stller dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som
hrvid anvndas -- vrldsexpositionerna och dessas verkningar --
hedersdiplomen!

[Man sg p varandra frgande. -- Vad var det dr fr en gliring? sade
Eriksson. Den kom litet tvrt, annars var den bra!]

-- Svenska nationen gr, ssom alltid, hr vid lag i spetsen fr
civilisationen och har i hgre grad n ngon annan bildad nation vetat
gra den kosmopolitiska idn fruktbrande, och, om man fr dma efter
vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket lngt. Hrtill hava
ovanligt gynnsamma omstndigheter bidragit, och det r dem jag nu p en
kort stund vill betrakta, fr att sedan verg till ngot lttsmltare
ssom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.

[Det blir lngt det hr, sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; men
han r rolig!]

-- Sverge r, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och sprket,
vilket bibehllit sig tmligen rent nda in p vra dagar, r plattyskan
i tolv dialekter. Denna omstndighet, nmligen svrigheten provinserna
emellan att meddela sig med varandra, har varit en mktig hvstng fr
motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra
lyckliga omstndigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt
inflytande, vilket en gng gick s lngt, att Sverige var en
inkorporerad tysk provins, ssom under Albrecht av Mecklenburg. Hit
rknar jag frst de danska provinsernas ervring, Skne, Halland,
Blekinge, Bohusln och Dalsland; Sverges rikaste provinser bebos av
danskar, vilka nnu tala sitt lands sprk och vgra att erknna svenska
vldet.

[Vart i Jesu namn ska det hr ta vgen? r han galen?]

-- Skningen, till exempel, rknar nnu i dag Kpenhamn som huvudstad
och skningarna utgra vid riksdagen det regeringsfientliga partiet. S
r ven frhllandet med det danska Gteborg, som icke erknner
Stockholm ssom rikets huvudstad; dr ha dock engelsmnnen numera tagit
frsteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar
utanfr kusten och driver inne i staden nstan all storhandel under
vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i
sina hem p skotska hglanden. Ett mycket prktigt folk fr vrigt!
Engelsmnnen hlla sig ocks en stor tidning, dr de bermma sina egna
handlingar, utan att precis klandra andras.

S hava vi att fsta oss vid de tta invandringarna, som d och d gt
rum. Vi ha finnar p finnskogarna, men vi ha dem ocks i huvudstaden,
dit de invandrat under svra politiska frhllanden hemma.

Vid vra strre jrnbruk finnes en myckenhet valloner, inkomna p
1600-talet och vilka n i dag tala sin brutna franska. Det r, som
bekant, en vallon som infrt i Sverge den nya statsfrfattningen, vilken
r tagen frn Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!

[Nej vad in i ... r det hr fr slag!]

-- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mngd skotskt frat och hyrde ut sig
som soldater, varfr de ocks kommo in p riddarhuset!

P stra kusten finnas mnga familjer som bra traditioner om en
invandring frn Livland och de andra slaviska provinserna, varfr man
hr ofta trffar rent tatariska typer.

Jag framkastade det pstendet, att svenska folket var p den allra
bsta vg att denationaliseras! Sl upp Svenska Adelns Vapenbok och
rkna de svenska namn ni trffar. Om de g ver 25 procent, s ska ni f
skra nsan av mig, mina herrar!

Sl upp adresskalendern, p en hft; jag har sjlv rknat efter p
bokstaven G och av fyra hundra namn voro tv hundra utlndska. Vad r
orsaken? Mnga ro de, men de frnmsta ro: de utlndska dynastierna
och ervringskrigen. Om man tnker efter huru mycket fusel som suttit p
svenska tronen, s frvnas man ver, att nationen n i dag kan vara s
konungsk. En grundlagsbestmmelse sdan som att svenska konungen alltid
skall vara en utlnning, mste ovillkorligen leda rakt p mlet,
denationalisering; och den har ocks gjort det! Att landet skall komma
att vinna p anslutning till frmmande nationer r min vertygelse, ty
att frlora ngot -- det kan det icke, ty man kan icke frlora vad man
icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet, och det var det
Tegnr upptckte 1811 och som han s trngsynt beklagar i Svea, men d
var det fr sent, ty rasen var redan frstrd genom utskrivningarna
under de dumma ervringskrigen. Av den enda million innevnare, som p
Gustav II Adolfs tid funnos i landet, utskrevos och frdrvades 70,000
fullmliga karlar. Hur mnga Karl X, XI och XII frstrde kan jag icke
sga, men man kan frst vilken avel de hemmavarande skulle ge, d de
alla voro kasserade kronvrak!

Jag tervnder till mitt yttrande, att vi sakna nationalitet. Kan ngon
sga mig ngot svenskt i Sverge, annat n vra tallar, granar och
jrngruvor, vilka snart icke behvas mer i marknaden! Vad ro vra
folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dliga
versttningar! Vad ro folkdrkterna, vilkas frsvinnande vi srja?
Gamla slarvor frn medeltidens herredrkter! Redan p Gustav I:s tid
begrde dalkarlarna, att man skulle straffa dem som buro hackade och
brokiga klder. Troligen hade icke de brokiga hovklderna, den
Burgundiska drkten, nnu kommit ned till dalkullorna! Och skert ha de
haft mnga modefrndringar sedan dess!

Sg mig ngot svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som r
specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig frn alla icke-svenska!
Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det, s r det
antingen dligt eller r det bildat efter utlndskt mnster.

Jag tror icke jag sger fr mycket om jag pstr att svenska nationen r
en obegvad, hgfrdig, trlsinnad, avundsam, smsint och r nation! Och
drfr gr den sin undergng till mtes och det med stora steg!

[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop p Karl XII lto dock frnimma sig
ver bullret.]

-- Mina herrar, Karl XII r dd, och lt nu honom sova till nsta
jubelfest! Det r honom vi ha mest att tacka fr vr denationalisering,
och det r drfr jag ber att herrarna instmma med mig i ett fyrfaldigt
hurra! -- Mina herrar! Leve Karl den tolfte!

[Jag skall be att f kalla sllskapet till ordning! skrek
ordfranden.]

-- Kan man vl tnka sig ngon strre faktighet hos en nation, som
skall lra sig utifrn att bli skalder! Tnk sdana oxar, som kunde g
bakom plogen i ett tusen sex hundra r och inte komma p den idn att
gra visor! Men s kom det en kurre frn Karl XI:s hov och frstrde
hela denationaliseringsverket! Frr skrev man p tyska, men nu skulle
det skrivas p svenska! Jag fr drfr be herrarna instmma med mig, nr
jag ropar s hr: Ner med den dumma hunden Georg Stjernhjelm!

[Vad hette han? -- Edvard Stjernstrm! Ordfranden slr klubban i
bordet! Uppstndelse! Det r nog! Ned med den frrdaren! Han driver
med oss!]

-- Svenska nationen kan bara skrika och slss, det hr jag! Och efter
som jag icke fr fortstta och komma till styrelsen och
kronoskattehemmanen, s vill jag bara sga, att sdana hr servila
lymlar, som jag hrt p i kvll, ro mogna fr envldet nr som helst!
Och ni fr't! Lita p det! Ni fr envlde!

[En puff bakifrn kastade upp orden ur halsen p talaren, som nu tog
fatt i talmansbordet fr att hlla sig kvar.]

-- Och ett otacksamt slkte, som inte vill hra sanningen ...

[Kr ut honom! Riv snder honom! Olle kastades ner frn estraden, men
nnu i sista gonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande
av hugg och slag: Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stjernhjelm!]

Olle och Falk befunno sig ute p gatan.

-- Vad kom t dig? frgade Falk; blev du frn dina sinnen!

-- Ja, jag tror jag blev det! Jag hade lst ver mitt tal i nra sex
veckor, jag visste p pricken vad jag skulle sga, men nr jag kom fram
och fick se alla dessa gon, s gick det snder; hela min konstiga
bevisfring ramlade som en murarstllning, jag knde marken sjunka under
mina ftter och alla tankar kommo i en rra! Var det mycket galet?

-- Ja, det var svrt, och du fr nog tidningarna p dig!

-- Ja, det r fr sorgligt! Och jag tyckte att jag hade det s klart!
Men det var sknt att f brnna till dem lite nd!

-- Du skadar din sak p det dr sttet och kan aldrig komma fram mera!

Olle suckade.

-- Vad i herrans namn hade du med Karl XII att gra? Det var det vrsta
av alltihop!

-- Frga mig inte! Jag vet ingenting!

-- lskar du nnu arbetaren? fortfor Olle.

-- Jag beklagar honom, som lter vilsefra sig av lyckskare, och jag
skall aldrig svika hans sak, ty hans sak r den nrmaste tidens frga,
och hela er politik r inte vrd ett re mot den!

Olle och Falk vandrade gatorna framt och kommo s ner t staden igen
och promenerade in p Lilla Nygatan, dr de gingo in p caf Naples.

Klockan var nu mellan nio och tio och kafet var tomt i det allra
nrmaste. Dr satt blott en enda gst vid ett bord nra disken. Han
lste i en bok fr flickan, vilken satt bredvid och sydde. Det sg
mycket ntt och hemtrevligt ut, men mtte ha gjort ett starkt intryck p
Falk, ty han gjorde en hftig rrelse och ndrade min.

-- Selln! H, r du hr! God afton, Beda! sade Falk med en konstlad
hjrtlighet, vilken var honom mycket frmmande, i det han tog den unga
flickans hand.

-- Nej, se bror Falk! sade Selln. Hittar bror hit ocks! Jag kunde vl
tro att det var ngot, efter som vi ses s sllan i Rda Rummet.

Falk och Beda vxlade en blick. Den unga flickan hade ett distingerat
utseende fr sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som bar en sorg;
en smrt gestalt med ett sjlvsvldigt men kyskt linjespel; gonen voro
ngot vinklade uppt, som om de spejade efter en olycka frn himmelen,
men kunde fr vrigt leka alla lekar ett gonblickslynne kunde uppfinna.

-- S allvarsam du r! sade hon till Falk och sg ned p smmen.

-- Jag har varit p ett allvarsamt mte, sade Falk och rodnade som en
flicka. Vad lste ni fr slag?

-- Jag lste Tillgnan till Faust, sade Selln och rckte ut sin hand
fr att leka med Bedas sm.

En mrk sky drog ver Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och
odrgligt. Olle satt frsjunken i betraktelser, som tycktes rra sig om
sjlvmord.

Falk begrde en tidning och erhll Den Obesticklige. Med ens slog det
honom fr huvudet att han glmt se efter vad den skrivit om hans dikter.
Han flkte upp bladet och kastade gonen p tredje sidan; dr fann han
vad han skte. Det var inga artigheter, men icke heller ngra grovheter,
ty artikeln var dikterad av verkligt och djupt intresse. Recensenten
fann icke Falks poesi smre eller bttre n de andra samtidas, men fullt
lika egoistisk och betydelsels; den handlade endast om frfattarens
enskilda affrer; olovliga frbindelser, uppdiktade eller verkliga,
koketterade med sm synder men srjde icke ver de stora; det var icke
ett grand bttre n den engelska toalettpoesien, och frfattaren kunde
grna ha satt sitt stlstick framfr titeln, s hade texten varit
illustrerad m. m. Dessa enkla sanningar gjorde ett djupt intryck p
Falk, som endast lst Grkappans puff, skriven av Struve, och Rdluvans
av personlig vlvilja dikterade recension. Han tog ett kort avsked och
steg upp fr att g.

-- Skall du g redan? frgade Beda.

-- Ja! Trffas vi i morgon?

-- Ja, som vanligt! God natt!

Selln och Olle fljde med ut.

-- Det r en rar unge, sade Selln, nr de gtt en stund tysta framt
gatan.

-- Jag anhller att du yttrar dig litet mer frbehllsamt om henne!

-- Bror r kr i henne, kan jag frst?

-- Ja, det r jag, och jag hoppas du frlter mig det!

-- Fr all del, jag ska inte g i vgen!

-- Och jag ber dig inte tro ngot illa om henne ...

-- Nej, det gr jag inte heller! Hon har varit vid teatern ...

-- Hur vet du det? Det har hon aldrig talt om fr mig!

-- Nej, men fr mig! Man ska aldrig tro de dr sm satarna!

-- N, det r ju inte ngot ont i det! Jag tnker ta henne ifrn hennes
plats s fort jag kan; vrt umgnge inskrnker sig till att vi g ut och
spatsera till Haga klockan tta om morgnarna och dricka vatten ur
kllan.

-- S oskyldigt! G ni aldrig ut och supera om kvllarna?

-- Det har aldrig fallit mig in att gra ngot sdant opassande frslag,
som hon med frakt skulle avsl! Du skrattar, du; gr det; jag tror nnu
p en kvinna som lskar, hon m tillhra vilken klass som helst, ja, hon
m ha haft vilka fregende ventyr som helst! Hon har sagt mig att
hennes bana icke varit ren, men jag har lovat att aldrig frga henne om
det frflutna!

-- Det r allvarsamt d!

-- Ja, det r allvarsamt!

-- Det var en annan sak! God natt, bror Falk! Olle kommer vl med mig!

-- God natt!

-- Stackars Falk, sade Selln till Olle; nu ska han ocks fram och lpa
sitt gatlopp, men det ska s vara; det r som tandmsningen; det blir
inte karl av en frrn man haft sin historia!

-- Hur dan r flickan d? frgade Olle av ren artighet, ty hans tankar
voro fjrran.

-- Hon r nog bra p sitt stt, men Falk gr och tar saken allvarsamt;
det ltsas hon ocks s lnge hon tror att hon kan vinna honom, men
drjer det, s trttnar hon, och det r ingen skerhet att hon icke
sker frstrelse p annat hll under tiden nd. Nej, ni kan inte
behandla s'na hr affrer; man ska inte g och huttla, utan klmma till
genast, annars kommer det ngon annan i vgen. Har du aldrig varit ute,
Olle?

-- Jag hade ett barn med vr piga dr hemma p landet och det var drfr
far krde mig ur huset. Se'n har jag inte velat spotta t dem!

-- Det var inte s invecklat det, inte! Men att bli bedragen, som det
kallas, det knns efter, det, m du tro; oj! oj! oj! Man ska ha nerver
som violstrngar, om man vill leka den leken! F se hur Falk gr igenom
den persen; det finns de som ta sdant dr mycket djupt, och det r
dumt! -- Jas, porten r ppen! Stig p, Olle; jag hoppas det ska vara
bddat, s att du ska ligga riktigt gott; men du fr urskta min gamla
stderska att hon inte kan skaka en bolster; hon r s klen i fingrarna,
ser du, s att det blir kanske lite knligt och hrt.

De hade klttrat upp fr trapporna och voro nu uppe.

-- Stig p, stig p! sade Selln. Det knns som om Stava skulle ha
vdrat hr, eller kanske hon skurat; jag tycker det luktar skurfukt.

-- Du spektaklar; det kan vl ingen skura dr det inte finns ngot golv.

-- Finns det inte ngot golv? Det var en annan sak. Vart har det tagit
vgen d? Kanske det har brunnit upp? N, lika gott! Vi f vl vila p
vr moder jorden, eller gruset, vad det nu r!

Och de lade sig i klderna p golvfyllningen, sedan de bddat med bitar
av mlarduk och gamla ritningar, och lade var sin portflj under
huvudet. Olle slog eld, tog upp en stearinljusbit ur byxfickan och
stllde bredvid sig p golvet; ett svagt sken irrade omkring i den
stora, tomma ateljn och tycktes gra vldsamt motstnd mot de massor av
mrker, som ville strta sig in genom de kolossala fnstren.

-- Det r kallt i kvll, sade Olle och tog fram en flottig bok.

-- Kallt? Inte! Det r bara tjugu grader ute och d r det minst trettio
hr inne, efter som vi bo s hgt. Vad tror du klockan kan vara?

-- Jag tyckte hon slog ett i Johannis nyss.

-- Johannis? Inte ha de ngon klocka! De ' s fattiga, s den ha de
satt bort.

Det blev en lng paus, som frst avbrts av Selln.

-- Vad lser du, Olle?

-- Det r detsamma!

-- r det detsamma? Ska du inte vara artig nr du r frmmande?

-- Det r en gammal kokbok, som jag lnat av Ygberg!

-- Nej, fr fan, r det? , s f vi lsa lite; jag har inte tit mer n
en kopp kaffe och tre glas vatten i dag.

-- Vad vill du ha fr slag, d? sade Olle och blddrade i boken. Vill du
ha en fiskrtt? Vet du vad Majons r?

-- Majons? Nej! Ls det! Det lter gott!

-- Hr p nu d? 139. Majons. Smr, mjl och litet engelsk senap
sammanfrses och uppvispas med god buljong. Nr den kokar, ivispas ngra
ggulor; varefter den fr kallna.

-- Nej, fy tusan, det dr blir man inte mtt p ...

-- , det r inte slut n. Fin matolja, vinttika, litet grdde och
vitpeppar -- ja, jag ser nu att det inte duger. Vill du ha ngot
stadigare?

-- Sl opp kldolma; det r det bsta jag vet!

-- Nej, jag orkar inte lsa hgt, lt mig slippa.

-- , ls p du!

-- Nej, lt mig vara i fred nu!

Det blev tyst igen. Drp slcktes ljuset och det blev alldeles mrkt.

-- God natt, Olle; svep om dig, s att du inte fryser.

-- Vad ska jag svepa fr slag?

-- Ja, inte vet jag. Tycker du inte att det r roligt att leva s hr?

-- Jag undrar varfr man inte tar livet av sig nr det r s hr kallt.

-- Inte ska man det! Jag tycker det r intressant att se hur det kommer
att g.

-- Har du frldrar, Selln?

-- Nej, jag r okta; har du?

-- Ja, men det kan vara detsamma!

-- Du ska vara tacksam mot frsynen, Olle; man ska alltid vara tacksam
mot frsynen -- fast jag inte vet vad det tjnar till precis! Det ska
vl vara s!

Det blev tyst igen; denna gng var det Olle som strde.

-- Sover du?

-- Nej, jag ligger och tnker p Gustav Adolfs staty; vill du tro att
...

-- Fryser du inte?

-- Fryser? Hr som r s varmt!

-- Min hgra fot r alldeles borta.

-- Drag ver dig frgschatullet och stoppa om dig penslarna, s blir det
bttre.

-- Tror du att ngon haft det s svrt som vi?

-- Svrt? Ha vi det svrt, som ha tak ver huvudet! Det finns
professorer vid akademien, med trekantig hatt och vrja, som ha haft det
mycket vrre. Professor Lundstrm har sovit en halv april mnad i
Humlegrdsteatern! Det tyckte jag var stil! Han hade hela vnstra oxgat
fr egen rkning, och han pstr att det inte fanns en parkettplats
ledig efter klockan ett p natten; alltid goda hus om vintern, men
dligt om sommaren! God natt med dig, nu somnar jag!

Och Selln snarkade. Men Olle steg upp och gick fram och ter p golvet
tills det ljusnade i ster; d frbarmade sig dagen ver honom och
sknkte den vila, som natten icke unnat.




                          TJUGUFEMTE KAPITLET.
                             Sista brickan.


Och vintern gick, lngsamt fr de olyckliga, mera fort fr de mindre
olyckliga. Och vren kom med sina krossade frhoppningar om sol och
grnt, tills sommaren var inne som en kort frberedelse till hsten.

En majmorgon gick litteratren Arvid Falk i redaktionen av
Arbetarefanan under en gldande solhetta framt Skeppsbron och sg p
hur fartygen lastade och lade ut frn stranden. Hans yttre var icke s
vrdat som frr; hans svarta hr var lngre n modet tillt och hans
skgg hade vuxit ut  la Henri IV, vilket gav ett nstan vilt uttryck t
hans avmagrade ansikte. Hans gon brunno av en olycksbdande eld, som
brukar rja fanatikern eller rumlaren. Han tycktes vlja bland fartygen,
men hade svrt att besluta sig. Efter lng tvekan gick han fram till en
matros, som hll p att rulla upp en bjrn med packor p en brigg. Han
lyfte artigt p hatten:

-- Kan herrn vara god och sga mig vart detta skepp gr? sade han blygt,
ehuru han trodde sig tala i en mycket djrv ton.

-- Skepp? Jag ser inte ngot skepp!

Och de kringstende skrattade.

-- Men vill herrn veta vart briggen gr, s ls dr!

Falk knde sig bragt ur fattningen, men retade upp sig och fortfor i
hftig ton:

-- Kan ni inte ge ett hvligt svar p en hvlig frga?

-- Ni? Dra du in i helvete och st inte hr och grla! -- Se opp dr!

Samtalet avstannade och Falk fattade ntligen ett beslut. Han vnde sig
om, gick upp genom en grnd, ver Kpmantorget och vek in p
Kindstugatan. Dr stannade han utanfr porten till ett smutsigt hus.
terigen stod han tvekande, ty sin sktesynd obeslutsamheten kunde han
aldrig verge. D kom en liten trasig, vindgd pojke springande med
handen full av korrektur i lnga remsor och skulle frbi Falk, d denne
hll an honom.

-- r redaktren uppe? frgade han.

-- Ja, han har varit hr sedan klockan sju, svarade gossen med andan i
halsen.

-- Har han frgat efter mig?

-- Ja d, mnga gnger!

-- r han ond?

-- Jaa! Det r han allt.

Och gossen var som en pil uppe fr trapporna! Men Falk var strax efter
och intrdde i redaktionsrummet. Det var ett kyffe med tv fnster t
den mrka gatan; framfr vardera stod ett omlat trbord med papper,
penna, tidningar, sax och gummiflaska.

Vid ena bordet satt gamle vnnen Ygberg, ifrd en sndersliten svart
bonjour, och lste korrektur; vid det andra bordet, som var Falks, satt
en herre i skjortrmarna och en svart sidenmssa p huvudet av det slag,
som kommunarder bra. Hans ansikte var igenvxt med ett rtt helskgg
och hans understsiga vxt med dess grova former antydde arbetaren. D
Falk intrdde, gjorde kommunarden en vldsam rrelse med benen under
bordet och kavlade upp skjortrmarna, varvid en bl tuschtatuering,
bestende av ett ankare och ett anglosachsiskt R, blev synlig. Drp
fattade han saxen, stack den mitt igenom frsta sidan p en
morgontidning, gjorde ett klipp och sade med r ton och ryggen t den
tilltalade Falk:

-- Var har herrn varit?

-- Jag har varit sjuk, svarade Falk trotsigt som han sjlv tyckte, men
dmjukt som Ygberg frskrade eftert.

-- Det var lgn; herrn har varit ute och supit! Han satt p Naples i gr
kvll; jag sg honom!

-- N, det m jag vl gra ...

-- Herrn fr sitta var han behagar, men hr ska han vara p slaget,
enligt verenskommelse! Klockan r en kvart ver tta redan! Jag vet att
s'na dr herrar, som legat vid akademien, dr de tro att de f lra s
fasligt mycket, inte f lra sig ordning och skick! r det inte oborstat
att komma fr sent? Uppfr herrn inte sig som en drummel, d herrn lter
sin arbetsgivare sitta och gra sin tjnst? Va? Nu fr tiden r det opp
och ner, det ser jag! Det r arbetstagaren som hundsvotterar mstaren,
det vill sga arbetsgivaren, och det r kapitalet som r det frtryckta!
S r det!

-- Nr kom redaktren p de sikterna?

-- Nr? -- Nu, herre! Just nu! Och jag hoppas de sikterna ro lika goda
fr det! Men jag har kommit underfund med ngot annat ocks! Herrn r ju
en okunnig mnniska; herrn kan ju inte skriva svenska! Var s god och se
hit! Hur str det hr? Ls! Vi hoppas att alla de som nsta r skola
exercera bevring -- har man hrt p maken! Alla de som ...

-- Ja, det r rtt! sade Falk.

-- r det rtt? Hur kan herrn pst det! Man sger i dagligt tal alla
dom som, allts mste man skriva alla dem som.

-- Ja, om dem str i ackusativus ...

-- , inte ngra lrda fraser; det kommer man ingen stans med! Herrn ska
inte prata smrja med mig! N, och s skriver herrn ex-sersera med bara
x, fastn det heter ex-sersera! Tyst nu! Heter det ex-ersera eller
ex-sersera ...? Svara nu!

-- Man sger visserligen ...

-- Man sger, allts heter det ex-sersera; ty det kan inte heta annat n
man sger! Kanske jag r dum, nr allt kommer omkring, kanske jag inte
kan _tala_ svenska en gng! Jag har rttat det emellertid! Se hr,
fortstt nu och passa p tiden en annan gng!

Han strtade upp frn stolen med ett anskri och smllde en rfil p
korrektur-gossen!

-- Jas, du sitter och sover mitt p ljusa dagen, din lymmel! Dig ska
jag vl lra att vara vaken! Du r inte fr gammal att f stryk.

Han tog offret vid spnntamparna, kastade honom upp p en hg oslda
tidningar och pryglade honom med sin svltrem, som han spnt av.

-- Jag sov inte, jag sov inte, jag bara blunda'! skrek gossen under
smrtan.

-- Jas, du nekar ocks! Du har lrt dig ljuga, men jag ska lra dig
tala sanning. -- Sov du eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir
du olycklig!

-- Jag sov inte! stammade den olycklige, som var alldeles fr ung och
oskyldig att med en lgn kunna reda sig ur ett dilemma.

-- Jas, du nekar nd! Det var en frhrdad lymmel! Ljuga s frckt!

Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet,
d Falk reste sig, gick fram till redaktren och sade med fast rst:

-- Sl inte gossen; jag sg att han inte sov!

-- Nej, hr ni p den! Det var mig en rolig kurre! Sl inte gossen!
Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hrde en mygga surra i mitt
ra! Jag kanske hrde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! --
Herr Ygberg! Herrn r en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid
akademien! Hr nu, sg herrn hndelsevis om den hr gossen, som jag nu
hller som en fisk i byxtamparna, sg herrn om han sov?

-- Om han inte sov, svarade Ygberg svligt och intagande, s hll han
just p till att somna!

-- Det r rtt svarat! Vill herr Ygberg vara s god och hlla i den hr
byxlinningen, medan jag lter min kpp lra en yngling att tala sanning!

-- Herrn har inte rttighet att sl honom, sade Falk. Rr honom, och jag
ppnar fnstret och ropar upp en poliskonstapel!

-- Jag r husbonde och jag slr mina lrpojkar! Han r lrpojke, fr han
ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade,
som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjlp! Hr du,
Gustav, lr du inte p tidningsyrket? Va? Svara nu, men tala sanning,
annars ...!

Drren ppnades, och in stack ett huvud -- det var ett mycket ovanligt
huvud och ovntat att se p detta stlle, men det var ett mycket bekant
huvud, ty det hade varit avritat fem gnger.

Emellertid hade detta betydelselsa huvud det inflytandet att redaktren
kastade p sig en rock och spnde om svltremmen, samt gjorde en bugning
och ett grin som vittnade om stor vning.

Statsmannen frgade om redaktren var ledig, varp ett
tillfredsstllande svar avgavs under det sista lmningen av arbetaren
frsvann, i det barrikadmssan strks av huvudet.

De bda herrarna stego in i redaktrens enskilda rum och drren stngdes
vl efter dem.

-- Jag undrar vad greven nu har fr planer? sade Ygberg och satte sig
sjlvsvldigt p sin stol, som en skolpojke nr magistern gr sin vg.

-- Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han
r fr en sklm, och vad redaktren r fr en sklm, men jag undrar hur
du kunnat frn att vara ett f bliva en rels hund, som lnar sig till
skndligheter.

-- Du ska inte vara s hftig, kra bror! -- N, du var inte p plenum i
natt!

-- Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse fr annat n
enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dliga affrer?

-- Vid gemensamma omrstningen beslts att staten skulle, i betraktande
av det stora, nationella i fretagets patriotiska id, vertaga
obligationerna under det att bolaget likviderar ... eller avvecklar!

-- Det vill sga -- staten hller inunder huset medan grunden ramlar, s
att styrelsen fr tid att springa undan!

-- Du sg hellre att alla dessa sm ...

-- Jag kan, jag kan! Alla dessa sm rntetagare -- ja, jag sg hellre
att de arbetade med sitt lilla kapital n att de lge lata och ockrade
med det, men jag sg helst att bedragarna komme p fstning, s
uppmuntrades icke bedrgliga fretag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy
fan! -- En sak! Du fikar efter min plats! Du ska f den! Du ska icke
behva sitta dr i din vr och vara bitter p mig, drfr att du ska
behva sopa och stda t mig i korrekturet. Jag har alldeles fr mnga
artiklar liggande otryckta drinne hos den dr frihetshunden, som jag
fraktar, fr att jag skulle vilja sitta och klippa rvarhistorier
vidare. Rdluvan var mig fr konservativ, men Arbetarefanan var fr
smutsig!

-- N, det var roligt, att du lmnar dina chimerer och blir frstndig.
G du in i Grkappan; dr har du en framtid!

-- Jag lmnar den chimeren att de frtrycktas sak ligger i goda hnder,
och jag tror det vara en stor uppgift att upplysa allmnheten om vad
opinionen, i synnerhet den tryckta, r, och huru den uppkommer, men
saken, den lmnar jag aldrig!

Drren till redaktrens rum ppnades nyo, och ut trdde redaktren
sjlv. Han stannade mitt p golvet och talade med en onaturlig bjlig,
nstan hvlig stmma:

-- Behagar hradshvdingen upprtthlla redaktionsbestyren medan jag
avlgsnar mig -- jag mste resa bort p en dag i hgst viktiga renden.
Notarien kan hjlpa med de lpande gromlen. Herr greven stannar en
stund drinne p mitt rum -- jag hoppas herrarna icke undandraga sig att
vara herr greven till tjnst om s stundas.

-- Fr all del, det behvs icke, sade greven inifrn, dr han satt lutad
ver ett manuskript som var under tillkomst.

Redaktren gick, och, mrkvrdigt, greven gick ungefr tv minuter
efter, eller s lng tid som fordrades fr att slippa g ut i sllskap
med redaktren av Arbetarefanan.

-- r du sker p att han reste med detsamma? frgade Ygberg.

-- Jag hoppas det! sade Falk.

-- D gr jag ner till Munkbron och tittar p fruarna hur de handla. A
propos, har du trffat Beda ngot sen?

-- Sen?

-- Ja, sen hon lmnade Naples och satte sig p rum.

-- Hur vet du det?

-- Du skall frska att vara lugn, Falk! Det gr dig aldrig vl annars!

-- Ja, jag mste det snart, annars mister jag frstndet! Tnk den dr
lilla kvinnan, som jag lskade s, s! Hon bedrog mig s skamligt! Vad
hon nekade mig, det gav hon t den dr tjocka hkarn! Och vet du vad hon
svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon lskade mig!

-- Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rtt, ty versatsen
var alldeles riktig: hon lskar dig n?

-- Hon frfljer mig tminstone!

-- Och du?

-- Jag hatar henne s djupt man kan, men jag fruktar hennes nrhet.

-- Det r: du lskar henne n!

-- Lt oss byta om mne!

-- Du skall vara lugn, Falk! Se p mig! Nu gr jag emellertid ut och
solar mig; man mste dock njuta av sin tillvaro i dess ndliga existens.
Gustav, du kan f g ner till Tyska brunn och spela knapp, om du vill,
p en timme.

Falk var ensam. Solen kastade sig ner ver det branta taket mitt emot
och eldade nu upp rummet; han ppnade fnstret och tittade ut, fr att
f ngra friska andetag, men mttes av dvande ngor frn rnnstenen;
han lt blicken flyga ut till hger framt de prng som kallas
Kindstugatan och Tyska Brinken, och han sg lngst bort i perspektivet
ett stycke av en ngbt, ngra mlarvgor som glnste i solskenet och en
klyfta av Skinnarviksbergen, som nu frst ftt litet grnt hr och dr i
skrevorna. Han tnkte p dem som skulle f fara ut till ett sommarnje
p denna ngbt, bada i dessa vgor och vila sitt ga p det grna. Men
nu brjade bleckslagaren inunder hamra plt, s att huset och
fnsterrutorna skallrade; fram krde ett par arbetshjon en dnande
stinkande krra och ut frn krogen mitt ver gatan stormade en doft av
brnnvin, svagdricka, sgspn och granris. Han drog in huvudet och satte
sig vid sitt bord; framfr honom lgo vl hundra landsortstidningar
frdiga att bli klippta. Han tog av sig manschetterna och brjade
granskningen; de luktade kimrk och olja och svrtade ifrn sig -- det
var huvudintrycket; vad han ansg vrt att tagas ur dem, det fick
stanna, ty han mste tnka p sin tidnings program. Om arbetarna vid
ngon fabrik sknkt verkmstaren en snusdosa av silver, s skulle han
genast klippa till, men om en patron sknkt fem hundra riksdaler till
arbetarnas kassa, skulle han g frbi. Om hertigen av Halland hade
invigt en plkran och intendenten Trlund skrivit vers vid tillfllet,
skulle han klippa till med vers och allting, ty sdant tycker folk om
att lsa; kunde han lgga till ngot frsmdligt, s var det s mycket
bttre, de fingo det i alla fall i sig. Fr vrigt gllde
klippningsordern: allt bermligt av och om publicister och
kroppsarbetare, allt smdligt om prster, militrer, stora kpmn (icke
sm), akademici, stora frfattare och domare. Dessutom skulle han minst
en gng i veckan angripa kungliga teaterdirektionen, samt stryka ner
smteatrarnas lttsinniga sngpjser i moralens och sedlighetens namn,
ty redaktren hade mrkt att arbetarna icke voro roade av dessa teatrar.
En gng i mnaden skulle stadsfullmktige anklagas (och dmas!) fr
slseri, varjmte, s ofta tillflle gavs, regeringsformen borde
antastas, men icke regeringen; strng censur hade redaktren frbehllit
sig p attentat mot vissa riksdagsmn och vissa statsrd. Vilka? Det var
en hemlighet som icke ens redaktren knde, ty det berodde p
konjunkturerna, och dem kunde endast tidningens hemliga frlggare
bedma.

Falk arbetade med sin sax tills han var svart om ena handen, och han
klistrade; men gummiflaskan gav ifrn sig en sdan elak lukt och solen
brnde s hett; den stackars alon, vilken kunde trsta som en kamel och
lida en retad stlpennas alla styng, stod och sg s bedrvad ut och
gjorde det kenartade intrycket frfrligt levande; hon var alldeles
svartprickig av stick och hennes blad skto upp som en bunt sneron ur
den snustorra jorden. Ngot dylikt mtte ha svvat fr Falks tankar, dr
han satt frsjunken i sysslolshet, ty innan han kunde ngra sig hade
han snappat av alla rsnibbarna. Drp, kanske fr att dva samvetet,
kanske fr att ha ngot att gra, strk han gummi p sren och sg p
huru solen torkade det; drp undrade han en stund var han skulle f
middag ifrn, ty han hade kommit in p den strten som leder till
frdmelsen -- eller de s kallade dliga affrernas vg; s tnde han
en pipa Svarta Ankaret och lt det dvande oset stiga upp och bada sig i
det kortvariga solskenet; detta gjorde honom mildare stmd mot det
stackars Sverge, dr det lg uttalat, som man tror, i de dag-, vecko-
och halvveckobulletiner som kallas tidningar. Han lade undan saxen och
kastade tidningarna i en vr och delade broderligt med alon innehllet
av lerkaraffinen; d tyckte han att den stackarn sg ut som ngot
vingklippt -- vad som helst -- en and till exempel, som stod p huvet i
dyvatten och grvde efter ngot -- vad som helst -- prlor till exempel,
eller musslor tminstone, utan prlor. Drp grep honom frtvivlan igen,
liksom garvaren med sina lnga hakar, och skt honom ner, ner igen i
smutskaret, dr han skulle beredas innan kniven kom och skrapade skinnet
p honom s att han skulle bli lik andra mnniskor. Och han knde icke
samvetskval, icke nger ver ett frspillt liv, utan helt enkelt
frtvivlan ver att behva d i sin ungdom, den andliga dden, innan han
ftt gra gagn, frtvivlan ver att behva kastas bort som en onyttig
r, som ris p elden!

Klockan slog elva i Tyskan, och nu brjade klockspelet Hr r gudagott
att vara och Mitt liv r en vg; liksom fattad av samma id brjade
ett italienskt positiv med obligat fljtstmma att vva upp An der
schnen blauen Donau vid Brnda Tomten; s mycket musik p en gng
satte nytt liv i bleckslagaren, vilken med frdubblad iver tog itu med
sina pltar; allt detta larm gjorde att Falk icke hrde huru drren
ppnades och tv personer intrdde. Den ena var en lng, mager, mrk
figur med hknsa och polkahr, den andra var en tjock, blond,
understsig en, vars ansikte var blankt av svett och som mest liknade
det djur som av hebreerna ansgs vara det orenaste av alla. Deras yttre
antydde en sysselsttning som varken tog sjls- eller kroppskrafter fr
mycket i ansprk; dr fanns detta odeciderade som tyder p
oregelbundenhet i arbete och levnadsstt.

-- Pst! viskade den lnga; r du ensam?

Falk syntes bde angenmt och oangenmt verraskad av besket.

-- Jag r alldeles ensam till och med; den rde har rest bort.

-- ! Kom d med och t en bit mat.

Dremot hade Falk ingenting att invnda, utan stngde byrn och fljde
de tv ner till kllaren Stjrnan p sterlnggatan, dr de slogo sig
ner i den mrkaste vrn.

-- Nej, se brnnvin! sade den tjocka, och hans brustna ga tindrade mot
brnnvinsflaskan.

Men Falk, som fljt med, mera fr att f deltagande och trst, fste
icke tillbrlig uppmrksamhet p de erbjudna saligheterna.

-- Jag har icke knt mig s olycklig p lnge! sade han.

-- Tag dig en smrgs med sill! sade den lnga. Vi ska ha utav Rydingens
kumminost. -- Pst! Kypare! -- Blombergs blandning!

-- Kan ni ge mig ett gott rd nu, frskte Falk igen; jag str inte ut
med den rda lngre och jag mste ska ...

-- Pst! Kypare! Bergmans spisbrd! -- Sup nu, Falk, och sitt inte och
prata smrja!

Falk var kastad ur sadeln och gjorde icke vidare ngra frsk i den
riktningen att finna lindring i sin andliga nd, men han frskte en
annan icke ovanlig vg.

-- Sa du att vi skulle supa? S grna som min sjl lever!

Det flt som etter i hans dror, ty han var icke van vid starka drycker
p frmiddagen; men han erfor ett underligt vlbehag i matoset och
flugsurret och doften av den halvruttna blombuketten, som stod bredvid
den smutsiga bordsyrtuten. Till och med det dliga sllskapet med det
slarviga linnet, de flckiga rockarna och de okammade galgfysionomierna
harmonierade s med hans eget frnedringstillstnd, att han erfor en
vild gldje.

-- Vi voro ute p Djurgrn och sp i gr! sade den tjocka, fr att i
minnet upprepa de njutningar som flytt.

Hremot hade Falk ingenting att anmrka och hans tankar voro ocks
genast p annat hll.

-- r det inte sknt att vara fri p en frmiddag? sade den lnga, som
tycktes ha tagit en frestareroll.

-- Jo, det r sknt, svarade Falk, och skulle liksom mta sin frihet med
en blick ut genom fnstret, men han sg endast en brandstege och en
soplr ute p bakgrden, dit endast svaga tersken frn sommarhimlen
svvade ner.

-- Nu ta vi en halva! Se s! -- Ah! -- N, bolaget Triton? Hahahaha!

-- Du ska inte skratta, sade Falk; det blir s mnga stackare lidande p
det!

-- Vad fr ena stackare! Stackars kapitalister? Tycker du det r synd
med sdana som inte arbeta, utan leva p pengar? Nej, min gosse, du har
allt dina frdomar kvar nnu! Men det stod en sdan rolig historia i
Blgetingen om en grosshandlare som sknkte 20,000 rdr till barnkrubban
Betlehem, och fr det fick han Vasaorden; men s befanns det vara
Tritonsaktier med solidarisk ansvarighet, s att nu fr krubban gra
konkurs. r det inte hrligt! Tillgngarna utgjorde 25 vaggor och ett
oljefrgsportrtt av oknd mstare! Det r ju sknt! Portrttet
vrderades till 5 rdr! r det inte hrligt? Hhhh!

Falk knde sig obehagligt berrd av mnet, vilket han knde bttre n de
andra.

-- N, sg du att Rdluvan avsljade den dr humbugen Sknstrm, som gav
ut de dr usla dikterna i julas? sade den tjocka. Det var riktigt rart
att lsa ett sant ord om den dr schajasen en gng! Jag har rappat honom
i Espingen ett par gnger, och det s att det har visslat om det!

-- Ja, men du var litet orttvis mot honom; hans verser voro inte
dliga, sade den lnga.

-- Dliga? De voro d mycket smre n mina, som Grkappan strk ner s
-- du minns!

-- Apropos, Falk. Har du varit p Djurgrdsteatern? frgade den lnga.

-- Nej!

-- Det var synd det!

-- Dr r det dr Lundholmska rvarbandet och grasserar! Det m du tro
var mig en frck lymmel! Han hade inte skickat Espingen ngra biljetter,
och nr vi kom dit i gr, krde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill
inte du ta itu med den hunden! Se hr har du papper och blyertspenna! Nu
skriver jag! Teater och musik, Djurgrdsteatern. Nu skriver du!

-- Men jag har ju inte sett hans trupp!

-- Vad fan gr det! Har du inte skrivit frr om det du inte sett?

-- Nej, det har jag inte; jag har avsljat humbug, men jag har aldrig
angripit oskyldiga, och hans trupp knner jag inte.

-- , den r usel! Det r bara pack! bestyrkte den tjocka. Spetsa din
penna och stick honom i hlen, som du s bra kan!

-- Varfr sticka ni inte sjlva? frgade Falk.

-- Drfr att sttarna knna vr stil och de bruka spela folk drute om
kvllarna. Fr vrigt r Lundholm en sdan vildsint karl, s han kommer
nog rykande upp p byrn, och d ska man ha det att sticka honom i nsan
med, att det r en opinionsyttring frn opartiska! Se s, skriver Falk
teater, s gr jag p med musiken. Det har ju varit en konsert i
Ladugrdslands kyrka i veckan. -- Hette han inte Daubry? med y?

-- Nej, med i! svarade den tjocka. Kom nu bara ihg att han var tenor
och att han sjng Stabat Mater!

-- Hur stavas det?

-- Det kan vi snart se efter, sade den tjocka redaktren av Espingen och
tog fram en packe flottiga tidningar frn gasometerskpet.

-- Hr har du hela programmet, och jag tror det str en recension inuti
bladet.

Falk kunde icke lta bli att skratta.

-- Det kan vl inte st recension samma dag annonsen r ute?

-- Nog kan det alltid! Men det behvs inte, fr jag ska nog recensera
det dr franska packet nd! -- G nu p med litteraturen du, tjockus.

-- Skicka frlggarna bcker till Espingen? frgade Falk.

-- r du galen?

-- Kper ni dem sjlva fr bara njet att recensera dem?

-- Kper? -- Grnsklling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du f
dig en kotlett!

-- Ni kanske inte lsa de bcker ni recensera?

-- Vem tror du har tid att lsa bcker? r det inte nog med att man
skriver om dem! Man lser tidningarna och det r tillrckligt! Fr
vrigt ha vi fr princip att rappa alla!

-- Ja, men det r ju en dum princip.

-- Nix! Drigenom fr man alla frfattares ovnner och avundsmn med sig
-- och d har man ju majoritet. De neutrala lsa hellre ovett om andra
n de lsa berm! Det ligger ngot uppbyggligt och trstrikt fr den
obemrkte att se huru trnig bermmelsens vg r! Inte sant?

-- Ja, men att handskas med mnniskors den p sdant vis!

-- , det gr s gott t bde gamla och unga, det vet jag, som aldrig
fick annat n ovett i min ungdom!

-- Ja, men ni vilseleda allmnhetens omdme.

-- Allmnheten vill inte ha ngot omdme, allmnheten vill ha sina
passioner tillfredsstllda. Om jag bermmer din ovn, s vrider du dig
som en mask och sger att jag saknar omdme; om jag bermmer din vn, s
sger du jag har omdme! Tag ner den dr sista pjsen p dramatiskan,
tjockus, som nyss kommit ur pressen!

-- r du sker att han kommit ut?

-- Ja bevars! Du kan alltid sga att den saknar handling, fr det r
publiken s van att man sger, och s kan du mockera dig ver hans
vackra sprk; det r ett gammalt, gott, nedsttande berm; och s ska
du kasta dig ver teaterdirektionen, som tagit upp stycket; tala ocks
om att pjsens sedliga halt r tvivelaktig -- ty det kan man sga om
allting; lt bli att tala om utfrandet, det uppskjuta vi till en annan
gng, av brist p utrymme, kan du stta, s gr du inte och dabbar dig,
efter som du inte sett elndet.

-- Vem r den olycklige, som skrivit den dr pjsen? frgade Falk.

-- Det vet man inte nnu!

-- Tnk dock p hans frldrar och syskon, som kanske f lsa de dr
sakerna, vilka kanske ro hgst orttvisa.

-- N, vad ha de med Espingen att gra? Jo, de tnkte f lsa ngot
stickande om sina ovnner; var s sker p det; de veta nog vad Espingen
brukar innehlla.

-- Ni ha d intet samvete?

-- Har publiken, den rade publiken, ngot samvete som underhller
oss? Tror du vi skulle leva om de inte hllo oss! Vill du hra en strof
om den nrvarande litteraturens tillstnd, som jag har skrivit; den r
inte dum, ska du tro. Jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite
porter frst! Kypare! Pst. -- Hr p nu, ska du f hra; du kan ta t
dig om du vill!

P lnge har vl icke varit en sdan jmmer inom svenska
verstillverkningen; det r ett gnllande som r alldeles frtvivlat;
stora, lnga karlarna lta som kattor i mars! Och de dr vilja vcka
vrldens intresse, nr de inte kunna det p annat stt, med bleksot och
polyper; lungsot trs de inte komma med, ty det r fr gammalt. Och d
g de och ro breda i ryggen som bryggarhstar och rda i ansiktet som
vindragare. Dr jmrar den dr sig ver kvinnans otro, han som aldrig
prvat annat n skkans tro p betalningen; och den dr som skriver om
att han 'ej har guld, men blott sin lyra' -- en sdan lgnare; han har
fem tusen i rntor och fideikommissrtt till en stol i Svenska
Akademien! Och den dr otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan ppna
sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras
poesier ro inte en smul bttre n de som fr trettio r se'n lades
under gitarrnoter av prstgrdsmamseller; de skulle skriva t
sockerbagarn fr tolv re tummen och inte g och besvra frlggare,
tryckare och recensenter med att gra dem till skalder! Vad skriva de
om? Om ingenting, d. v. s. om sig sjlva! Det r opassande att tala om
sig sjlv, men det passar att skriva! Vad jmra de sig ver? ver sin
ofrmga att kunna lyckas! Lyckas! Det r ordet! Ha de givit luft t en
enda tanke som skulle kunna rras hos ngra andra, hos tiden, samhllet;
hade de frt de elndas talan en enda gng, skulle deras synder varda
dem frltna, men det ha de icke; drfr ro de som en ljudande malm --
nej som ett skrllande jrnskrp och en sprucken narrbjllra -- ty de
hade icke krleken till annat n till nsta upplaga av Bjurstens
litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig sjlva! -- Det var beskt
det dr? Va?

-- Det r orttvist, tycker jag! sade Falk.

-- Jag tycker det r klm i det, sade den tjocka. Du mste erknna, att
det r bra skrivet i alla fall. r det inte? Han har en penna, den dr
lngen, som gr igenom sullder.

-- Hll mun p er nu och skriv, gossar, s fr ni kaffe och konjak se'n!

Och de skrevo om mnniskors vrde eller icke vrde, och de krossade
hjrtan, som man kncker snder gg!

Falk erfor ett outsgligt behov av frisk luft; han ppnade fnstret t
grden, men det var en sdan hg, smal, mrk grd, i vilken man knner
sig som i en grav och dr endast en fyrkant av himlen synes d man
lgger huvudet bakut. Och han tyckte sig ocks sitta p botten av sin
grav, bland brnnvinsngor och matos, hllande gravl ver sin ungdom,
sina goda uppst och sin heder; han frskte lukta p syrenerna, som
stodo p matbordet, men de spredo blott frruttnelsens doft, och han
frskte nnu en gng med blicken genom fnstret fixera ngot freml,
som icke sknkte honom vmjelse; men han sg blott den nytjrade
soplren, vilken stod dr som en likkista med sitt innehll av kasserade
grannlter, uttjnta nyttigheter; han lt sina tankar klttra upp fr
brandstegen, vilken tycktes leda rtt upp i den bl himlen frn smuts
och stank och vanra, men dr gingo inga nglar upp och ner, och verst
syntes intet vnligt ansikte, utan blott det tomma bl intet.

Falk fattade pennan och brjade skugga bokstverna i rubriken Teater, d
en kraftig hand fattade honom i armen och en bestmd rst sade:

-- Kom med, fr jag tala vid dig!

Falk sg upp, slagen och skamsen. Borg stod bredvid honom och tycktes
icke vilja slppa sitt tag.

-- Fr jag presentera ... brjade Falk.

-- Nej, det fr du inte, avbrt Borg; jag vill inte bli bekant med ngra
brnnvinslitteratrer. Kom med bara!

Och han drog Falk med sig till drren, oemotstndligt.

-- Var r din hatt? S dr! Kom nu bara!

De voro ute p gatan. Borg tog honom under armen och ledde honom ner
till Jrntorget; dr drog han honom in i en skeppsfournerarebod och
kpte ett par segelskor, drp drog han honom ver slussen ner till
Stadsgrdshamnen; dr lg en kutter frtjd och klar att sticka ut; p
kuttern satt unge Levi och lste i en latinsk grammatika och t p en
smrgs.

-- Hr, sade Borg, ser du kuttern Uria; det r ett fult namn, men den
seglar bra och r assurerad i bolaget Triton; dr sitter skeppets
redare, judgossen Isaac, och lser Rabes grammatika -- den fnen tnker
bli student -- och nu r du hans informator fr sommarn, och nu strcka
vi till vrt sommarnje p Nmdn. Alle man om bord! Inga resonemanger!
-- Klart? -- Lgg av!




                         TJUGUSJTTE KAPITLET.
                              Brevvxling.


            Brev frn kandidat Borg till litteratr Struve.

                                                     Nmd i juni 18..

Gamle Skandalskrivare!

Som jag r alldeles sker p, att varken du eller Levin betala in era
omsttningsparter p vrt ln i Skomakarbanken, s skickar jag hrmed
ett reversal p nytt ln i Byggmstarbanken. De smulor, som icke tg
till omsttningen torde kristligen delas, och min part verstyras med
ngare till Dalar, dr jag hmtar.

Brodern Falk har jag nu haft under min vrd en mnad och jag tror att
jag har honom p bttringen. Du minns att han vergav oss strax efter
den Olaiska frelsningen och att han, i stllet fr att begagna sin
bror och sina relationer, gav sig in i Arbetarefanan, dr han blev
misshandlad fr 50 rdr i mnaden. Den dr frihetsluften p Kindstugatan
mtte emellertid ha verkat demoraliserande p honom, ty han brjade sky
bttre folk och kl sig illa. Jag hade dock under tiden ett ga p honom
genom den slinkan Beda -- du vet -- och nr jag fann honom mogen fr ett
avbrott med de dr kommunardfrbindelserna, s hmtade jag honom. Jag
hmtade honom p kllaren Stjrnan, dr han satt i sllskap med tv
skandalskrivare och begagnade brnnvin -- jag tror visst att de skrevo
ocks! Hans tillstnd vid hmtningsventyret var vad ni skulle kalla
sorgligt. Som du vet, betraktar jag mnniskorna med den absoluta
likgiltighetens blickar; jag tar dem som geologiska preparat, som
mineralier; ngra kristallisera i det systemet, andra i det; varfr de
gra s, ja, det beror p lagar eller omstndigheter, infr vilka vi
skola frhlla oss likgiltiga; jag grter inte ver kalkspaten drfr
att den inte r hrd som bergkristallen; drfr kan jag icke heller
kalla Falkens belgenhet sorglig; den var helt enkelt produkten av hans
temperament (hjrta som ni sger) + omstndigheter, dem hans temperament
framkallat. Han var emellertid litet down vid tillfllet. Jag frde
honom om bord, och han frhll sig passiv. Men just som vi kastat loss
och ftt fart, s vnde han sig om och d, jag tror att hon gtt dit
sjlv, stod Beda, du vet, p stranden och viftade. D blev karlen galen;
han ville i land, skrek han, och hotade att hoppa i sjn. Jag tog honom
i armen och stoppade in honom i kajutan, varp drren blev stngd. Nr
vi passerade Vaxholm, kastade jag tv brev p posten, ett till
redaktren av Arbetarefanan med en urskt fr Falks fortfarande
uteblivande, och ett till hans vrdinna, med anhllan om hans klders
hitutskickande.

Emellertid mojnade han av, och nr han fick se de stora vattnen och
skren, s blev han sentimental och sprkade en hel hop smrja om att
han aldrig trott han skulle f se Guds (!) grna jord mer, o. d. Men s
kom ett slags samvete ver honom. Han ansg sig icke ha rttighet att
vara s lycklig, och f njuta s i sysslolshet, d s mnga mnniskor
voro olyckliga; han ansg sig ha svikit sin plikt mot busen p
Kindstugatan och han ville vnda om; han frklarade p mina rysliga
skildringar av hans nyss flydda liv, att det var mnniskornas skyldighet
att lida och arbeta fr varandra; denna sikt har hos honom antagit en
religionsartad karaktr (jag har emellertid nu tagit bort den med
Vichyvatten och salta bad). Mannen tycktes vara alldeles sndergngen
och jag har haft mycket besvr med att laga honom, ty psykiskt och
fysiskt var hr svrt att skilja p. Jag mste sga, att han i vissa
avseenden vcker min frundran -- beundra gr jag aldrig. -- Det mtte
vara en egen mani, som driver honom att handla rakt emot sina intressen.
Tnk s bra han skulle ha haft det vid det hr laget, om han gtt fram
p sin lugna mbetsmannabana, helst d brodern i s fall lovat hjlpa
honom med en strre penningsumma. I dess stlle gr han och stter bort
sitt anseende och slavar t en r arbetskarl -- allt fr de dr idernas
skull! Det r fr underligt!

Emellertid tyckes han vara p bttringen, i synnerhet efter sista lxan.
Kan du tnka dig, han gick och kallade fiskaren hr ute fr herrn och
lyfte p hatten fr honom. Dessutom anstllde han sm kordiala samtal
med befolkningen och ville gra sig underrttad om huru de hade det.
Fljden blev den att fiskaren drog ronen t sig och kom en vacker dag
till mig och frgade om den dr Falk skulle betala sin inackordering
sjlv eller om doktorn (jag) skulle gra det! Jag berttade det fr Falk
och han blev ledsen, som han alltid blir nr han mister sin goda tanke
om ngot. En tid efter gick han och talade om utstrckt rstrtt med
fiskaren; fljden blev att denne kom till mig och frgade om Falk hade
dliga affrer.

Frsta dagarna gick han p strnderna och drade; ibland fretog han
lnga simfrder utt fjrden, som om han aldrig mnade vnda om, och som
jag alltid ansett sjlvmord vara en av mnniskans heligaste rttigheter,
efter som hon ftt den gvan av naturen, s gjorde jag inga ingrepp i
hans vanor. Isaac berttade att Falk emellant fr honom haft lnga
utgjutelser om den dr nymfen Beda, som lr ha lurat honom grundligt.

A propos Isaac, s r det ett fint huvud, m du tro. Han har satt i sig
Rabe nu p en mnad och lser Csar som vi lsa Grkappan, och vad mer
r, han vet vad den innehller, ngot som vi aldrig visste. Men hans
huvud r egentligen receptivt, det vill sga mottagligt och drjmte
berknande, och det r en gva med vilken mnga blivit snillen, ehuru de
varit ganska dumma. Hans praktiska sinne mste ibland ge sig luft, och
vi hade nyligen ett lysande exempel p hans affrsfrmga. Jag knner
icke hans ekonomiska stllning, ty han r i det fallet mycket
hemlighetsfull, men en dag visade han sig orolig, ty han hade en
utbetalning p ett par hundra. Som han icke kunde vnda sig till brodern
i Triton, med vilken han brutit, s kom han till mig. Jag kunde inte
hjlpa honom. D tog han ett ark postpapper och skrev ett brev, vilket
befordrades express, och s var det tyst ngra dagar.

Utanfr stugan dr vi bo stod en vacker ekdunge, vilken gav en behaglig
skugga och tillika skyddade mot havsvindarna. Jag frstr mig inte p
trn och natur i allmnhet, men jag tycker om skugga nr det r hett. En
morgon, nr jag drog upp rullgardinen, knde jag inte igen mig! Fjrden
lg ppen utanfr fnsterna, och en kabellngd frn land lg en jakt
ankrad. Hela ekdungen lg flld, och p en stubbe satt Isaac och lste
Euclides och rknade trden allt efter som de frdes ut p jakten. Jag
vckte p Falk; han blev frtvivlad och ursinnig och rkade i ordvxling
med Isaac, som p den affren stoppade 1,000 banko i fickan. Fiskaren
fick 200 rischels -- han hade inte begrt mer. Jag var arg -- inte fr
trdens skull, utan drfr att inte jag kommit p samma id. Falk sger,
att det var opatriotiskt, men Isaac svr p att det gjorde gott t
utsikten att f undan det dr rasket, och han tnker i nsta vecka ta
sig en bt och beska grannarna i samma ndaml. Fiskargumman grt hela
da'n, men gubben for in till Dalar fr att kpa henne ett vackert
klnningstyg; han blev borta i tv dygn, och nr han kom igen, s var
han alldeles full, men bten var tom, och nr gumman frgade efter
tyget, s frklarade gubben att han glmt bort det.

Adj med dig! Skriv snart och bertta ngra skandalhistorier, och skt
om lnen vl!

                                         Din ddsfiende och borgensman
                                                                 H. B.

P. S. Jag sg i tidningarna att man hller p att bilda en
mbetsmannabank. Vem ska stta in pengar i den? Hll utkik p'n i alla
fall, s ska vi kasta in ett litet papper i sinom tid.

Anhlles att f fljande notis infrd i Grkappan i anseende till min
frestende licentiat:

_Vetenskaplig upptckt._ Medicine kandidat Henrik Borg, en av vra yngre
mera framstende lkare, har under sina zootomiska forskningar i
Stockholms skrgrd upptckt en ny art av slktet Clypeaster, vilken han
givit det mycket trffande namnet maritimus. Karaktren torde kortast
uttryckas s: Hudens pltar i 5 med porer genomborrade ambulacralflt
och 5 interambulacralflt endast med knappar fr taggarna. Djuret har
vckt livlig uppmrksamhet i den lrda vrlden.


               Brev frn Arvid Falk till Beda Pettersson.

                                                   Nmd, augusti 18..

Nr jag gr p havsstranden och ser huru fackelblomstren kunna uppspira
bland skrivsand och kiselstenar, minnes jag dig huru du kunde blomma en
hel vinter p en krog vid lilla Nygatan.

                   *       *       *       *       *

Jag vet ingenting s ljuvligt som att ligga utstrckt p strandklippan
och knna huru gneisskrvorna kittla mina revben, under det jag ser p
havet; ty d blir jag hgfrdig och tror att jag r Prometheus, men
gamen -- det r du! -- fr ligga i en fjdersng p Sandbergsgatan och
ta kvicksilver.

                   *       *       *       *       *

Tngen har man ingen gldje av, nr han str och vxer p sjbotten, men
nr han kommer p land och ruttnar, d luktar han jod, och det r bra
fr krlek, och brom, och det r bra fr galenskap.

                   *       *       *       *       *

Det fanns intet helvete p jorden frrn paradiset blev riktigt frdigt,
det vill sga kvinnan kom! (Gammalt!!)

                   *       *       *       *       *

Lngst ute i havsbandet bor ett ejderpar i en utsatt snusfjrding. Om
man vet att ejdern r tv fot mellan vingspetsarna, s mste man tnka
p ett underverk -- och det r ett underverk den dr krleken! Jag fr
inte rum i hela vrlden numera!


           Brev frn Beda Pettersson till hradshvding Falk.

                                               Stockholm, augusti 18..

Ellskade Ven!

Jag feck ditt brev jusst nyss, men jag kann innte seja att jag frstod
det, men jag hrde att du trodde jag var p Sandbergsgatan, men det r
en evig osanning och jag kan velan frst att det r den dr schajas som
spritt ut de, det r en evig osanning och jag bedyrar dej att jag
ellskar dej lika hggt som frr, jag lengtar iblann att f se dej men
det lr jag velan inte f s snart.

                                                      Din trogna Beda.

Pstskriptum. Snella Arvid om du kunde hjlpa med trettio riksdaler till
den femtonde s vore du s snell du ska sekert f dem igen den femtonde,
fr d fr jag sjlv pengar. Jag har varit mycke sjuk och r s lessen
ibland att jag ville vara d. Mamsell p kaffet var en otcka som var
svartsjuk p mej fr den dr tjocka Berglunds skull, och drfr sluta
jag dr. Allt vad de pratar om mej r bara frtal och osanning. M
alltid vel och glmm ej din egen

                                                             Densamma.

Du kan skicka pengarna till Hulda p kaffet s fr jag dom.


            Brev frn kandidat Borg till litteratr Struve.

                                                   Nmd, augusti 18..

Konservative skurk!

Har du frsnillat penningarna, efter som jag dels icke sett ngra, dels
ftt kravbrev frn Skomakarebanken. Tror du man fr stjla drfr att
man har hustru och barn! Redogr genast eller kommer jag in till sta'n
och gr skandal!

Notisen har jag lst, men det skulle vara tryckfel p den naturligtvis;
det stod zoologiska i stllet fr zootomiska och crypeaster, i stllet
fr clypeaster. Hoppas den gjorde gott i alla fall.

Falk har blivit splitter galen, sedan han fick ett brev med
fruntimmersstil hr om da'n. Han gr ibland opp i tr'na, ibland ner p
sjbotten. Det r troligen krisen -- se'n ska jag tala frnuft vid
honom.

Isaac har slt sin jakt utan att begra mitt lov, varfr vi rkat i
tillfllig fiendskap; han lser nu andra boken Livius och hller p att
grunda ett fiskeribolag.

Dessutom har han kpt en strmmingsskte, en slbssa, 25 pipskaft, en
laxlina, tv abborrnt, en notbod och en -- kyrka. Det sista lter
otroligt, men r sant! Den r visserligen litet brnd av ryssarna
(1719), men murarna st kvar (frsamlingen ger en ny sdan, som
begagnas p sedvanligt stt; den gamla begagnades som sockenmagasin).
Han tnker sknka den till Vitterhetsakademien, ty han tror att han ska
f Vasaorden. Vrre har man sett! Hans farbror, som r krgare, fick
Vasen fr att han bjd dvstummingarna p l och smrgsar, nr de voro
p mangen om hstarna. Han hll p med det i sex r, men s gick det
till sist! Nu f aldrig dvstummingarna smrgsar mer, vilket visar hur
skadlig Vasaorden r!

Om jag inte drnker den karlen, s slutar han inte frrn han kpt hela
Sverge.

Ryck upp dig nu och var redlig, annars kommer jag som Jehu ver dig och
d r du frlorad.

                                                                 H. B.

P. S. Nr du skriver notisen om badgster p Dalar, s infr mig och
Falk (hradshvding), men icke Isaac; jag brjar bli smtt generad av
sllskapet -- och s gick han och slde jakten.

Skicka mig lite vxelblanketter (bl, Sola-), nr penningarna komma.


            Brev frn kandidat Borg till litteratr Struve.

                                                 Nmd, september 18..

Hedersputa!

Rischlarna inhvade! Frefllo vxlade, ty Byggmstarebanken brukar
aldrig lmna andra n Sknska femtilappar! N! Lika gott!

Falk r frisk och har gtt igenom krisen som en karl; han har terftt
sjlvknslan, ett mycket viktigt organ fr vr framkomst i livet, men
vilket, efter vad statistiken visar, frsvagas i hg grad hos de barn
som tidigt frlora sina mdrar. Jag har nu givit honom ett recept,
vilket han accepterat, s mycket mer som han sjlv utfunderat detsamma.
Han tervnder p mbetsmannabanan -- utan att mottaga ngra pengar av
brodern (det r hans sista dumhet och som jag icke kan respektera);
tervnder till samhllet, inregistrerar sig bland boskapen, blir
respektabel, fr en social stllning -- och hller mun s lnge -- tills
hans ord ftt auktoritet. Detta sista r alldeles ndvndigt om han
skall fortstta i detta livet, ty han har anlag fr galenskap och skulle
dunsta bort, om han icke slog bort alla sina ider -- som jag egentligen
inte frstr, och jag tror inte han sjlv kan sga vad det r han vill.

Han har redan brjat kuren och jag baxnas fr de framsteg den gr! Han
slutar bestmt vid ngon hovcharge! S trodde jag; ja! Men s fick han
tag i ett tidningsblad hrom da'n och rkade lsa om Pariserkommunen.
Genast fick han recidiv och brjade g i tr'na igen -- men s gav det
sig, och nu trs han aldrig se t ett blad mer. Men aldrig ett ord sa
han! Ni f allt akta er fr den mannen nr han blir frdig en gng!

Isaac har nu brjat med grekiskan! Han tycker att lrobckerna ro fr
dumma och fr lnga och drfr sprttar han snder dem och klipper ur
det viktigaste, vilket han klistrar upp i en reskontra, vilken han
inrett till ett kompendium fr studentexamen.

Det tilltagande vetandet i klassiska sprken gr honom emellertid frck
och obehaglig. Han vgade hrom dagen disputera religion med pastorn
under ett brdspel, och pstod drvid att kristendomen var uppfunnen av
judarna och att alla kristna voro judar. Det r ett frdrv med det dr
latinet och grekiskan! Jag fruktar att jag fostrat en lindorm vid min
skggiga barm; om s r, s mste kvinnans sd sndertrampa ormens
huvud.

Adj!

                                                                 H. B.

P. S. Falk har rakat av sig sitt amerika-skgg och lagt bort att lyfta
p hatten fr fiskaren.

Nu fr du inte hra mer av oss frn Nmd; vi flytta in om mndag!




                         TJUGUSJUNDE KAPITLET.
                            Tillfrisknande.


Och det r hst igen; det r en klar novembermorgon d Arvid Falk beger
sig frn sin numera eleganta bostad p Storgatan till den --manska
flickpensionen vid Karl XIII:s torg, dr han skall gra sitt intrde som
lrare i svenska sprket och historien. Han har vl begagnat
hstmnaderna fr att gra sitt terintrde i det civiliserade samhllet
och har drvid erfarit vilken barbar han under sina strvtg blivit; han
har avlagt sin rvarhatt och skaffat sig en ny, hg, vilken till en
brjan hade svrt att sitta kvar; han har kpt sig handskar, men var s
frvildad, att nr mamsellen i boden frgade hans nummer, svarade han
15, vilket framkallade en hel hop sm skratt frn de mnga mamsellerna
drinne; modet har undergtt stora frndringar sedan han sist kpte sig
klder, och han tycker sig som en sndagssprtt, nr han gr fram p
gatorna, och han speglar sig d och d i bodfnsterna fr att se efter
om allting sitter rtt. Nu gr han av och an p trottoaren utanfr
dramatiska teatern och vntar att klockan i Jakob skall sl nio; han
knner sig orolig och besvrad, alldeles som nr han sjlv skulle g i
skolan; trottoaren r fr kort, och han tycker sig lpa som en hund i en
kedja, nr han vnder och vnder p sina spr; ett gonblick tnker han
allvarsamt p att strcka ut promenaden lngt ut, ty han vet att man
kommer till Lill-Jans om man fortstter gatan framt och han erinrar sig
den morgonen d samma trottoar ledde honom ut frn det samhlle han
flydde till friheten, naturen och -- slaveriet!

Klockan blir nio! Han str i tamburen; drrarna till skolsalen ro
stngda; i skymningen ser han s mnga sm barnplagg hnga runt omkring
vggarna; hattar, boas, krkor, baschliks, vantar, muffar ligga p
borden och i fnsternischerna, och p golven st hela regementen med
knppkngor och galoscher. Men det luktar icke fuktiga klder och vtt
lder, som i tamburen p riksdagen, eller arbetarfrbundet Phoenix,
eller -- ah, det gick en doft som av nyslaget h frbi -- den kom
bestmt frn den dr lilla muffen, som r vit som en kattunge med svarta
noppor och bltt sidenfoder med hngande tofsar; han kunde icke
underlta att ta den i sin hand och lta parfymen new-mown hay -- men
frstudrren ppnas och in kommer en liten tioring, tfljd av sin
jungfru; hon ser p magistern med ett par stora, ordda gon och gr en
liten kokett nigning, vilken magistern nstan frlgen besvarar med en
bugning, varvid den lilla sknheten ler -- och jungfrun ocks! Hon
kommer fr sent, men det tycks inte skrmma henne, ty hon lter jungfrun
ta av sig ytterklder och bottiner med en min s lugn som om hon kommit
till en bal. Nu -- vilka ljud inifrn rummen -- det knppte i hans brst
-- vad var det? -- Ah! Det var ju orgeln! Hm! Gamla orgeln! Ja!

Och en hel hr av barnarster sjunga: Jesu, lt mig stdse brja! Han
knner sig illa till mods och han fr lov att tnka p Borg och Isaac
fr att tervinna fattningen. Men nu blir det nd vrre: Fader vr, som
r i himmelen! -- Herre Gud, ja? Gamla Fader vr! Det var inte i gr det
... Det blir tyst, s tyst att man hr hur hela hren av sm huvuden
hja sig och skrynkla kragar och frkl'n, och s sls drrarna upp och
ett helt blomsterland av unga flickor frn tta till fjorton r blja
fram och tillbaka. Han knner sig blyg och fr nstan knslor som en
ertappad tjuv, d den gamla frestndarinnan rcker honom sin hand och
ber honom vara vlkommen; d blir en rrelse i blomsterlandet och det
viskas och det vxlas blickar och det tisslas och det tasslas.

Och nu sitter han dr vid ena ndan av ett lngt bord omgiven av tjugu
friska ansikten med glada blickar, tjugu barn som aldrig knt
jordelivets bittraste sorg, fattigdomens frdmjukelse; och de mta hans
blickar djrvt och nyfiket, men han r blyg innan han kommer sig fre;
men snart r han intim med Anne-Charlotte och Georgine och Lisen och
Harry, och lektionen gr som ett nje, och udda fr vara jmt, och
Ludvig XIV och Alexander f fortfarande vara stora, som alla vilka
lyckats, och Franska revolutionen var en frfrlig hndelse, som tog ett
olyckligt slut p den dle Ludvig XVI och den dygdiga Marie
Antoinette och s dr. Och nr han se'n gick upp i kollegiet fr
Kavalleriregementenas hleveranser, knde han sig helt varm och
fryngrad ...

I nmnda kollegium, dr han lste Den Konservative, satt han till
klockan elva, d han gick upp i kansliet fr Brnnvinstillverkningen;
dr t han frukost och skrev tv brev -- till Borg och Struve.

P slaget ett r han i departementet fr Beskattningen p avlidne. Dr
kollationerar han en bouppteckning, p vilken han gr sig en
hundrariksdaler, varefter han innan middagen har s mycken tid ver att
han kan lsa ett korrektur p en nyreviderad upplaga av skogslagen, som
han hller p att ge ut. Och s blir klockan tre. Den som d gr ver
Riddarhustorget, skall p bron mta en ung herre med viktig uppsyn,
pappersrullor i fickorna och hnderna p korsryggen i sakta mak vandra
fram sida om sida med en gammal, mager, grsprngd herre p femtiotalet.
Det r aktuarien fr de avlidna; alla som d inom stadens tullar mste
till den mannen uppge vad de ga, varefter han tar sin procent; ngra
sga att detta r hans syssla, andra mena att han representerar jorden
och skall se efter att de dda icke ta ngot med sig hrifrn, dr allt
r ett ln -- utan procent! Nog av, han r en man som mera intresserar
sig fr de dda n fr de levande, och drfr har Falk funnit sig s vl
i hans sllskap; varfr han hyllar sig till Falk r drfr att han
samlar mynt och autografer -- som han sjlv, och drfr att han r s
fri frn opposition, ngot s ovanligt hos ungt folk. Nu g de bda
gamla vnnerna till Rosengrens, dr de ro tmligen lugna fr att trffa
ungt folk, och dr de tala numismatik och autografi. Drp dricka de
kaffe i en soffa p Rydberg och pricka myntkataloger till klockan sex,
d Posttidningen kommer och de f lsa utnmningarna. De ro s lyckliga
i varandras sllskap, ty de komma aldrig i tvist; Falk r s fri frn
sikter att han r bliven den mest lskvrda mnniska och r drfr
avhllen och vrderad av frmn och kamrater. Ibland drja de sig kvar
och ta d en bit mat p Hamburger Brs, och ta sedan en lasse p
Operakllarn, kanske tv ocks. Om man d fr se dem klockan elva komma
tultande arm i arm uppt Ladugrdslandet, s r det riktigt vackert att
se. Han r mycket ofta p middagar och super hos familjer, dit Borgs
pappa infrt honom; fruntimmerna tycka att han r intressant, men de
veta aldrig var de ha honom, ty han ler jmt och sger dem dessemellan
trevliga elakheter.

Men nr han blir led p familjeliv och samhllslgn, d gr han ned i
Rda Rummet och dr trffar han den ryslige Borg, sin beundrare Isaac,
sin hemlige fiende och avundsman Struve, som aldrig har pengar, och den
sarkastiske Selln, som s smningom hller p att lyckas fr andra
gngen, sedan alla hans imitatrer frst vant publiken vid det nya
maneret. Lundell, som vergivit den religisa knslan, sedan hans
altartavla blev frdig, och nu lever p att mla portrtt, vilken
sysselsttning medfr en ondlighet av enskilda middagsbjudningar och
sm super, vilka samkvm han pstr vara ndvndiga fr att studera
karaktren, har blivit en fet epikur, som aldrig kommer i Rda Rummet
annars n d han behver ta och dricka gratis. Olle, som nnu r
arbetare hos ornamentbildhuggaren och som blivit dyster och
mnniskofientlig efter sitt stora nederlag som politikus och talare,
vill icke genera sllskapet, utan gr fr sig sjlv och vallar. Falk
r yster och vild nr han kommer i Rda Rummet, och Borg tycker sig ha
mycken heder av honom; ja, han r en sannskyldig sapr, fr vilken
ingenting r heligt -- utom politiken; -- den rr han aldrig vid. Men
ser han d, under det han till de andras frlustelse brnner av sina
raketkistor, genom tobaksmolnen den dystre Olle p andra sidan av salen,
d blir han mrk som en natt p havet och d tar han in stora
kvantiteter starka saker, som om han ville slcka en eld eller brinna
upp. Men nu har Olle icke visat sig p lnge!




                         TJUGUTTONDE KAPITLET.
                        Frn andra sidan graven.


Snn faller s ltt, s tyst, s vitt p Nya Kungsholmsbron, dr
Falk och Selln om aftonen vandra framt frbi Eldkvarn och
Serafimerlasarettet fr att hmta Borg ned till Rda Rummet.

-- Det r mrkvrdigt vad den frsta snn gr fr ett, jag vill inte
sga hgtidligt, intryck, sade Selln. Den smutsiga jorden blir ...

-- r du sentimental? avbrt Falk hnande.

-- Nej, det var bara som landskapsmlare jag yttrade mig.

De gingo tysta framt genom snn, som vste om deras ftter.

-- Det hr Kungsholmen med sina lasarett har alltid frefallit mig lite
hemskt, anmrkte Falk.

-- r du sentimental? sade Selln hnande.

-- Nej, det r jag inte, men den gr alltid ett visst intryck p mig,
den hr stadsdelen.

-- Ah, prat! Inte gr det ngot intryck; det r misstag av dig! Se nu
ro vi framme och det lyser hos Borgen. Jag undrar om han har ngra
trevliga lik i kvll?

De stodo nu utanfr grinden till Institutet; den stora byggnaden tittade
p dem genom sina stora mrka fnster som om den frgade vem de skte p
denna sena timme; de vadade genom gngen frbi rundeln och gingo in i
lilla byggningen till hger. Lngst bort i salen satt Borg ensam vid sin
lampa och arbetade med ett parti av en nerskuren kronoarbetskarl, vilken
han vanstllt p det grymmaste.

-- God afton, gossar! sade Borg och lade bort kniven. Vill ni trffa en
bekant?

Han vntade icke p svaret, som uteblev, utan tnde en lykta, tog sin
verrock och en nyckelknippa.

-- Jag trodde inte vi hade ngra bekanta hr, sade Selln, som ville
hlla det sjunkande humret uppe.

-- Kom! sade Borg.

De gingo ver grden upp i stora byggningen; porten gnisslade och slts
efter dem och stearinljusstumpen, som blivit kvar efter sista
kortspelet, kastade sitt rda, vanmktiga sken ver de vita vggarna. De
bda frmmande p stllet skte lsa i Borgs ansikte om det var frga om
ngot skmt, men dr stod ingenting skrivet.

Nu togo de av till vnster i en korridor, som tergav ljudet av deras
steg p ett stt som om ngon gtt bakom dem. Falk skte komma
omedelbart efter Borg och f Selln efter sig.

-- Dr! sade Borg och stannade mitt i gngen.

Ingen sg ngonting annat n vggar. Men det hrdes som ljudet av ett
sakta regn och en underlig doft som av en fuktig trdesker eller som en
barrskog i oktober drog emot dem.

-- Till hger! sade Borg.

Den hgra vggen var av glas och genom den syntes tre vita kroppar
liggande p rygg.

Borg tog fram en nyckel, ppnade glasdrren och gick in.

-- Hr! sade han och stannade vid den andra av de tre.

Det var Olle! Han lg med armarna ver brstet, som om han sov en
middagslur; lpparna hade dragit sig uppt s att han tycktes le; fr
vrigt hade han bibehllit sig vl.

-- Drunknad? frgade Selln, som frst hmtade sig.

-- Drunknad! -- r det ngon av er som knner igen hans klder?

Det hngde tre bedrvliga uppsttningar p vggen, av vilka Selln
genast urskilde den rtta, en bl kavaj med jaktknappar, och ett par
svarta byxor med vita knn.

-- r du sker?

-- Mtte vl knna min egen rock -- som jag lnt av Falk.

Ur brstfickan p kavajen framdrog Selln en stor plnbok, som var
mycket tjock och klibbig av vattnet samt behngd med grna alger, vilka
Borg ville kalla enteromorpha. Han ppnade den vid lyktskenet och
genomsg dess innehll -- ngra frfallna pantsedlar och en bunt
fullskrivna papper, utanp vilka stod skrivet: Till den som vill lsa.

-- Ha ni gapat nog nu? sade Borg. -- D g vi till Piperska muren!

De tre srjande (vnnerna var ett ord som endast begagnades av Lundell
och Levin nr de ville ha pengar) konstituerade sig p Piperska muren
som utskott av Rda Rummet. Vid en flammande brasa och en uppsats starka
varor brjade Borg lsningen av de efterlmnade papperen, men mste d
och d anlita Falks frdighet som autograf, ty vattnet hade slagit
omkring blcket s att det sg ut som om skrivaren grtit, efter vad
Selln skmtsamt anmrkte.

-- Tyst drborta! sade Borg och drack sin toddy med en enda grimas, s
att oxeltnderna syntes. Nu brjar jag, och ber att f slippa bli
avbruten.


                        Till den som vill lsa.

Att jag nu bervar mig livet, det r min rttighet, s mycket mer som
jag drmed icke ingriper p ngon annan mnniskas rttigheter, utan
fastmer lyckliggr, som det kallas, tminstone en; en syssla och 400
kubikfot luft om dagen bli lediga.

Jag begr denna handling icke av frtvivlan, ty en tnkande mnniska
frtvivlar aldrig, utan med tmligen lugnt sinne; att ett sdant steg
skall framkalla sinnesrrelse br vl var man frst; att uppskjuta
denna handling av fruktan fr vad som skall komma efter, det gr endast
jordatrlen, vilken sker detta svepsklet fr att f stanna, dr han
skerligen icke haft det s dligt. Jag knner mig frigjord vid tanken
p att f lmna denna tillvaro, ty smre kan jag icke f, men vl
bttre. -- Fr jag det icke alls -- s skall dden vara en salighet
redan s stor som att efter ett tungt kroppsarbete f somna i en vl
bddad sng; den som observerat hur kroppen d liksom lossnar i alla
leder och sjlen smningom smyger sig bort, den skall icke frukta dden.

Varfr mnniskorna gra s stor affr av dden, det r drfr att de
grvt ner sig fr djupt hr i jorden fr att icke uppryckningen skall
knnas plgsam. Jag har kastat loss fr lnge se'n, har inga
familjeband, inga ekonomiska, inga statsrttsliga eller juridiska band
som hlla mig, och jag gr hrifrn drfr att jag helt enkelt frlorat
lusten att leva. Icke vill jag drmed uppmana andra som ha det bra att
gra vad jag gr; de sakna ju anledningen och kunna drfr icke dma min
handling; om den r feg eller icke, det har jag icke vrdat mig om att
tnka efter, ty det r likgiltigt; fr vrigt r detta en angelgenhet
av den mest privata natur. Jag har aldrig bett att f komma hit och
drfr har jag rttighet att g nr jag behagar.

Varfr jag gr? Drtill ro orsakerna flera och djupare n jag nu har
tid och frmga att framlgga. Drfr hller jag mig till de nrmaste
och som hava srskild betydelse fr mig och min handling.

I min barndom och ungdom var jag kroppsarbetare; ni som inte vet vad det
r att arbeta mellan solens uppgng och nedgng, fr att sedan falla i
en djurisk dvala, ni har undandragit er syndafallets frbannelse -- ty
det r en frbannelse att knna hur sjlen str stilla i vxten under
det kroppen grver ner sig i mullen. G bakom oxen som drar plogen och
lt gat hnga mot den gra jordkokan dag ut och dag in, och du skall
glmma till sist att se upp t himlen; st med spaden och grv ut ett
dike under en brinnande solhetta, och du skall knna hur du sjunker ner
i den vattensjuka marken och hur du grver grav t din sjl. Detta veten
I icke som frlusten er hela dagen och arbeten p en ledig stund mellan
frukost och middag, fr att sedan vila era sjlar om sommaren d marken
r grn -- d I njuten av naturen som av ett skdespel, vilket frdlar
och lyfter. Fr jordarbetaren finns naturen icke som s; kern r mat,
skogen r ved, sjn ett tvttfat, ngen ost och mjlk -- allt r jord
utan sjl! Nr jag sg att ena hlften av mnniskorna fingo arbeta p
sina sjlar och den andra p sina kroppar, s trodde jag frst att
vrlden hade tv planer fr tv slags mnniskor; men s kom frnuftet
och frnekade detta. D gjorde min sjl uppror och jag beslt att ocks
jag undandraga mig syndafallets frbannelse -- och jag blev artist.

Nu kan jag analysera den mycket omtalade konstnrsdriften, eftersom jag
sjlv varit ute fr den. Den vilar ytterst p en bred bas av
frihetsbegr, frihet frn nyttigt arbete; drfr har ocks en tysk
filosof definierat det skna = det onyttiga; ty om ett konstverk vill
vara nyttigt, rjer en avsikt eller tendens, r det fult; vidare vilar
driften p hgmod; mnniskan vill i konsten leka Gud, icke som om hon
skulle kunna gra ngot nytt (det kan hon inte!) utan gra om,
frbttra, arrangera. Hon brjar icke med att beundra frebilderna, d.
v. s. naturen, utan hon brjar med kritik. Man ser allt s bristflligt
och vill gra det bttre. Detta hgmod som driver och denna frihet frn
syndafallets frbannelse, arbetet, gr att artisten knner sig st ver
andra mnniskor, vilket han p visst stt gr, men han fr ocks behov
att stndigt pminnas hrom, ty eljest kommer han ltt under fund med
sig sjlv -- det vill sga han finner intigheten i sin verksamhet och
det oberttigade i sin flykt frn det nyttiga. Detta stndiga behov av
erknnande av sitt onyttiga arbete gr honom ffng, orolig och ofta
djupt olycklig; blir han sig sjlv klar, upphr ofta hans
produktionsfrmga och han gr under, ty att tervnda i oket, nr han
en gng smakat friheten, det kan endast den religise.

Att gra skillnad p snillen och talanger, att stta snillet som en ny
egenskap r dumt, ty d mste man ocks tro p den srskilda
uppenbarelsen. Den strste konstnren har ftt vissa anlag till en
teknisk frdighet; utan vning d dessa; drfr har ngon sagt att
snille r flit; det gr an att sga, det liksom s mycket annat som r
sant till en fjrdedel; kommer bildning till (vilket r sllsynt, emedan
vetandet snart upplyser om villan, varfr den bildade sllan slr sig p
konst), och ett gott frstnd, s framstr snillet som produkten av en
hel serie gynnsamma omstndigheter.

Jag frlorade snart tron p det dr hgre i min bjelse (kallelse, Gud
bevars!), ty min konst kunde icke uttrycka en enda id, den kunde p sin
hjd framstlla kroppen i den situationen, som plgar ange den
sinnesrrelsen, vilken tfljer den tanken -- sledes ge ett uttryck i
tredje hand. Den r som flttelegrafen -- betydelsels fr alla utom dem
som knna signalens betydelse. Jag ser bara en rd flagg, men soldaten
ser befallningen: avancera! Fr vrigt insg redan Plato, som ju var ett
s fint huvud och idealist drtill, det intiga i konsten, ssom varande
ett sken av skenet (= verkligheten), varfr han ocks utdrev artisten ur
sin idealstat. Det var allvar det!

Emellertid skte jag ter intrda i trldomen, men det var omjligt! Jag
frskte finna den som min hgsta plikt, jag frskte resignera -- men
det lyckades inte. Min sjl tog skada och jag var p vg att bli ett f;
jag tyckte ibland att det myckna arbetet rent av var synd, fr s vitt
som det motarbetade det hgre mlet, sjlens utveckling; d skolkade jag
och flydde p en dag ut i naturen, dr jag levde i meditationer, vilka
gjorde mig outsgligt lycklig -- men denna lycka frefll mig som en
sjlvisk njutning, lika stor dock, ja strre n den jag erfor under det
artistiska arbetet, och d kom samvetet, pliktknslan ver mig som en
furie och jag flydde ter till mitt ok, som d var ljuvligt -- fr en
dag!

Fr att befria mig frn detta olidliga tillstnd och f klarhet och
frid, gr jag det oknda till mtes. I som fn se mitt lik -- ser jag
olycklig ut i dden?


           Strdda anteckningar under promenader i det fria.

Jordeplanen r ju idens befriande frn sinnligheten, men konsten sker
ju inskjuta iden i ett sinnligt omhlje, s att den blir synlig. Allts
...

                   *       *       *       *       *

Allting korrigerar sig sjlvt. Nr artisteriet blev fr svrt i Florens,
d kom Savonarola -- o, den djupa mannen! -- och sade sitt Bosch! = Det
r intet! Och artisterna -- och vilka artister! -- gjorde ett bl av
sina konstverk. O, den Savonarola!

                   *       *       *       *       *

Vad tror man Bildstormarne i Konstantinopel ville? Vad ville
Anabaptisterna och Bildstormarne i Nederlnderna? Det trs jag inte
sga, ty d blir jag avritad om Lrdag -- eller kanske redan om Fredag!

                   *       *       *       *       *

Vr tids stora id: arbetets frdelning leder till slktets framgng och
individens dd! Vad r d slktet? Det r totalitetsbegreppet, iden,
sga filosoferna, och individerna tro det och d fr iden!

                   *       *       *       *       *

Det r mrkvrdigt att furstarna alltid vilja vad folket icke vill.
Skulle icke ett sdant missfrhllande kunna hjlpas p ett mycket
enkelt och lttfattligt stt?

                   *       *       *       *       *

Nr jag vid mognare r lst om mina skolbcker, frvnas jag icke ver
att vi mnniskor ro sdana fn! Jag lste Lutheri katekes hr om da'n
och d gjorde jag ocks

       Ngra anmrkningar vid och ett nytt Frslag till Katekes.

Icke att inlmna till kommittn, och som hr nedan meddelas, s mycket
som jag skrivit.

_Frsta Budet._ Kullslr tron p en Gud, ty det frutstter att andra
gudar finnas, ngot som kristendomen ven erknner.

Not. Monoteismen, som r s firad, har haft ett dligt inflytande p
mnniskorna, ty den har bervat dem aktningen och krleken fr den ende
och sanne, drigenom att frklaringen av det onda uteblivit.

_Andra_ och _Tredje Buden_ innehlla verkliga hdelser, drigenom att
frfattaren lagt i munnen p vr Herre sdana smaktiga och dumma
freskrifter, vilka ro en frolmpning mot dennes allvishet, och som
skulle ha skaffat frfattaren ett tal om han levat i vra dagar.

_Fjrde Budet_ skulle ha fljande lydelse: Du skall icke lta din
medfdda vrdnadsknsla fr frldrarna komma dig att beundra ven deras
fel, och du behver icke hedra dem mer n de frtjna. Du r under inga
villkor skyldig frldrar ngon tacksamhet, ty de gjorde dig ingen
tjnst med att skaffa dig till vrlden; att de fda och klda dig, det
bjuder dem bde deras egoism och den borgerliga lagen. De frldrar som
begra (det finnes till och med de som fordra) tacksamhet av sina barn
ro som procentare: de lta kapitalet grna riskeras bara de f ut
rntan.

Not 1. Varfr frldrar (i synnerhet fder) oftare hata n lska sina
barn beror drp, att barnen inkrkta p deras ekonomiska vlbefinnande.
Det finnas frldrar som behandla sina barn som aktier, av vilka de
oupphrligt pocka p utdelning.

Not 2. Detta budet har grundlagt den ohyggligaste av alla
styrelseformer, familjetyranniet, mot vilket svrligen ngon revolution
kan hjlpa. Mnskligheten skulle ha mera heder av barnskyddsfreningar
n av djurskyddsfreningar.

                                                              (Forts.)

                   *       *       *       *       *

Sverge r en koloni, vilken haft sin blomstringsperiod, stormaktstiden,
och nu synes liksom Grekland, Italien och Spanien ing i den eviga
smnen.

Den ohyggliga reaktion som intrtt efter 1865, frhoppningarnas ddsr,
har verkat demoraliserande p det nya slkte som vuxit upp. Strre
likgiltighet fr det allmnna, strre egoism, strre irreligiositet har
man icke sett p lnga tider i historien. Det stormar ute i vrlden och
folken ryta av harm mot frtrycket, men hr i landet firar man bara
jubelfester.

Lseriet r den enda yttring av sjlsliv hos det sovande folket; det r
missnjet, som kastat sig i armarna p den religisa resignationen fr
att icke falla i frtvivlan eller vanmktigt raseri!

Lsare och pessimister utg frn samma princip: tillvarons uselhet, och
syfta till samma ml: att d ifrn vrlden, leva med Gud.

Att vara konservativ p spekulation r den strsta synd en mnniska kan
beg. Det r ett attentat mot vrldsplanen fr tre skilling, ty den
konservative sker hindra utvecklingen; han stter ryggen mot den
rullande jorden och sger: st still! Det finnes blott en urskt:
dumhet; dliga affrer r ingen urskt, men vl ett motiv!

                   *       *       *       *       *

Jag undrar om inte Norge blir fr oss som en ny klut p gammalt klde!

                   *       *       *       *       *

Stjernhjelm, som nu var en dum karl, skrev redan p 1600-talet s hr om
Sverge:

   Antingen r vrt land frflytt, frbytt och frndrat,
   eller har Svearna, liksom frr, med Gtherna vandrat
   frn sin kld; de ha utlnskt folk hr lmnat i stlle
   stackrar i vishet och vett, men i drskap mrkelig snlle.
   Om p ett srskilt rum det slktet ville sig samla
   sg man femtio knappt bland tusende, lika de gamla ...

                   *       *       *       *       *

-- N, vad sgs om det hr? frgade Borg nr han slutat lsningen och
druckit litet konjak.

-- , det r inte s illa; det kunde ha varit lite kvickare, frsts, om
man s vill, sade Selln.

-- N, vad sger Falk d?

-- Det r ju det dr vanliga skrnet -- ingenting vidare. Ska vi g nu?

Borg sg p honom fr att utrna om det var ironi, men dr syntes intet
oroande.

-- Jas, sade Selln, Olle har gtt att ska sllare jaktmarker; ja, han
har det nog bra, han; nu slipper han vl middagsbekymmerna. Jag undrar
vad kllarmstarn p Knappen ska sga om det hr; han hade visst en
liten lapp, som han kallade det! Ja! Ja!

-- Vilken hjrtlshet, vilken rhet! Fy fan sdan ungdom! utbrt Falk,
kastade pengar p bordet och tog p sina klder.

-- r du sentimental? hnade Selln.

-- Ja, det r jag! Adj!

Och han gick.




                         TJUGUNIONDE KAPITLET.
                                 Revy.


       Brev frn licentiat Borg, Stockholm, till landskapsmlaren
                             Selln, Paris.

Bror Selln!

Det r nu ett helt r som du vntat p brev frn mig, men nu har jag
ocks ngonting att skriva om. Jag skulle, enligt mina grundsatser,
brja att tala om mig sjlv, men jag fr lov att va mig i artighet, ty
jag skall snart ut och ska mitt levebrd; jag brjar allts med dig!
Jag gratulerar mig, att du fick din tavla p salongen och att den
drstdes gjorde en sdan effekt. Notisen infrdes av Isaac i Grkappan,
utan redaktrens vetskap, varfr denne skummade av raseri, nr han fick
lsa den, ty han hade svurit p, att du aldrig skulle bli ngot. Sedan
du slunda ftt ditt erknnande av utlnningen, s har du ftt ditt namn
hr hemma naturligtvis och jag slipper g lngre och skmmas fr dig.

Fr att icke glmma ngot och fr att kunna fatta mig kortare, ty jag r
bde lat och trtt efter en strng tjnstgring p barnbrdshuset, s
stter jag upp mitt brev i notisform, alldeles som en Grkappa,
varigenom du ocks lttare kan hoppa ver vad som icke intresserar dig.

_Den politiska stllningen_ blir allt mera intressant; alla partier hava
mutat varandra med gvor och gengvor, s att nu ro de gr allihop.
Denna reaktion kommer troligen att sluta med socialism. Det r stark
frga om att ka lnens antal till 48, ty statsrdskarriren r numera
funnen vara den genaste till befordran, helst till densamma icke fordras
ens folkskollrarexamen. Jag talade vid en av mina skolkamrater, som
redan r f. d. statsrd, hr om dagen och han pstod, att det var mycket
lttare att vara statsrd n expeditionssekreter. Gromlen lra mycket
pminna om nr man skall g i borgen -- det r bara att skriva p!
Betalningen r inte s noga med, man har ju underborgen.

Vad _pressen_ betrffar -- ja, den knner du! I allmnhet har den
konstituerat sig som affr, det vill sga den fljer majoritetens sikt
fr dagen, och majoriteten, det vill sga de flesta prenumeranterna, r
reaktionr. Jag frgade en dag en liberal tidningsman varfr han skrev
s vackert om dig, utan att knna dig. Han sade att det berodde drav
att du hade opinionen, d. v. s. de flesta prenumeranterna, fr dig. --
N, men om opinionen vnder sig mot honom? -- D strtar jag honom
naturligtvis!

Under sdana frhllanden kan du frst, att hela det efter 65 uppvuxna
slktet, som icke r representerat, skall knna det frtvivlat, drfr
ro de ocks nihilister, d. v. s. de -- i allt ihop, eller finna de sin
frdel vid att bli konservativa, ty att bli liberal p sdana villkor,
det hr fan till.

_Den ekonomiska stllningen_ r tryckt. Sedelstocken, min tminstone,
reducerad; ven de finaste papper, tv medicine licentiater, g inte i
ngon bank.

_Bolaget Triton_ avvecklade, som du vet, p s stt, att direktrerna
och avvecklarna togo allt sedeltryck, men aktionrerna och depositrerna
erhllo litografiskt diverse frn Norrkpings knda bolag (det enda som
riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag sg en nka, som hade
ftt handen full med kartor ver ett marmorbrott; det var stora, skna
helark i rtt och bltt tryck, p vilka var graverat ttt, ttt 1,000
kr. och inunder, alldeles som om de gtt i borgen frsts, syntes namn
p personer, av vilka tminstone tre f serafimerringning efter sig, nr
de upphrt att vara aktiegare i denna vrlden.

Vnnen och brodern _Nicolaus Falk_, som brjat ledsna p sin privata
lnerrelse, emedan den icke sknkte honom fullt medborgerligt anseende,
vilket dremot den offentliga gr, beslt att med sig frena ngra
sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lt s
hr: Som erfarenheten visat -- en bedrvlig erfarenhet i sanning! --
(Levin var frfattaren, mrk det!) -- att depositionsbevis icke ro
tillrckligt betryggande fr terfende av i andras hnder anfrtrott
gods -- det r = deponerade pengar -- s ha vi undertecknade, livade av
oegennyttigt nit fr den fosterlndska industrien, och fr beredandet av
strre skerhet fr den penningfrande allmnheten, konstituerat oss
ssom bank under namn av Insttnings-garanti-aktiebolaget. Det nya och
betryggande, ty allt nytt r icke betryggande, i vr id r att
depositrerna i stllet fr de vrdelsa depositionsbevisen erhlla
vrdepapper till _fulla_ beloppet av den insatta summan o. s. v.
Affren gr nnu, och du kan veta vad fr slags papper lmnas i stllet
fr depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insg Falk vilken stor
frdel han skulle draga av en person med s stor ekonomisk erfarenhet
som Levin, vilken dessutom, genom sin vigilans, ftt en kolossal
personalknnedom; men fr att bereda honom riktigt och gra honom fullt
frtrogen med alla en affrs irrgngar och i synnerhet dess juridiska
sida, slog han ner p honom med sin revers och tvang honom till konkurs.
Drp upptrdde han som rddare och gjorde honom till ett slags
ekonomisk rdgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter
Levinen dr i ett litet enskilt rum och fr inte visa sig ute i banken.
Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen (med latin,
grekiska och hebreiska, samt juridikofilen och filosofie kandidaten med
hgsta betygen i alla mnen -- det stod om hans examen i Grkappan
naturligtvis!). Han lser nu p juriskandidaten och schackrar p egen
hand dessemellan. Han r som len, han har nio liv och lever p
ingenting! Han begagnar inte starka drycker, inte nikotin i ngon form;
om han utvar ngra laster fr vrigt knner jag inte, men han r
fruktansvrd! Han har en jrnbod i Hrnsand, en tobaksbod i Helsingfors
och en nipperbod i Sdertelge och rr dessutom om ett par trkkar p
sder! Han r en framtidsman, sger folket, han r en nutidsman, tycker
jag! Brodern, Levi, har, efter Tritons avveckling, dragit sig tillbaka
till privataffrerna med en ganska vacker frmgenhet, som man sger.
Han lr ha gjort anbud p Skokloster, vilket han mnar restaurera i en
ny stil, som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Kpeanbudet
avslogs emellertid. Levi blev mycket srad hrav och skrev i Grkappan
en notis under rubrik: _Judefrfljelse i nittonde rhundradet_,
varigenom han drog sig hela den bildade allmnhetens livliga sympatier,
och han kan bli riksdagsman p den kuppen, nr han behagar. Han erhll
ocks en tacksamhetsadress frn sina trosfrvanter (liksom Levi hade
ngon tro), dr de tackade honom (den stod tryckt i Grkappan!) fr att
han bevakat judarnas rttigheter (nmligen att kpa Skokloster!).
Adressen verlmnades vid en fest p Grna Jgarn, dit ven en hel hop
svenskar (jag fr alltid in judefrgan p dess rtta gebit = det
etnografiska!) voro inbjudna p skmd lax och okorkat vin. Vid
tillfllet verlmnade dagens hjlte under rrelse (se Grkappan!) en
gva p 20,000 kr. (i Kroppsaktier!) till Hemmet fr fallna gossar av
den evangeliska beknnelsen (alltid ska de fram med beknnelsen!). Jag
var med p festen och sg vad jag aldrig sett frr -- Isaac drucken! Han
frklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla vita -- han
kallade oss vita och infdingar och _roche_ omvxlande; det sista
ordet knner jag icke, men nr det uttalades, skockades genast en otalig
hop svarta omkring oss och sgo s hemska ut, att Isaac tog mig
avsides i sidorum. Dr brt han ut: talade om sina lidanden som barn i
Klara skola, huru lrare och kamrater misshandlade och tillbakasatte
honom, huru gatpojkarna luvade honom p gatan. Det som var mest rrande
var hans berttelse om sin bevringsexercis: han blev vid korum kallad
infr fronten fr att lsa Fader vr, och d han icke kunde det, blev
han hnad. Hans skildring kom mig att ndra sikter om honom och hans
stam.

_Religionssnobberiet_ och vlgrenhetskoleran grassera i hg grad och
gra vistelsen i fderneslandet mycket angenm. Du minns tv hr av den
onde: fru Falk och revisorskan Homan; de tv lumpnaste, ffngaste och
elakaste varelser som vandrat i sysslolshet; du minns deras barnkrubba
och dess ndalykt; nu ha de upprttat ett Magdalenahem och den frsta
som intogs var -- p min rekommendation -- Marie i Nygrnd! Den stackarn
hade gtt och lnat ut allt vad hon sparat, t en gesll, som rymde med
skulden. Nu var hon glad att f allting fritt och tervinna
medborgerligt frtroende. Det myckna gudsordet som tfljer all sdan
dr verksamhet frklarade hon sig kunna st ut med, om hon bara fick
kaffe om morgnarna.

Du minns ocks _Pastor Skre_; han gick miste om platsen efter pastor
primarius, och i frargelsen drver hller han nu p att tigga ihop
till en ny kyrka, och man ser nu tryckta tiggarlistor, undertecknade med
namnen p Sveriges rikaste magnater, anropa den allmnna
barmhrtigheten. Kyrkan, som skall bli tre gnger s stor som
Blasieholmskyrkan och frenas med ett skyhgt torn, kommer att st dr
Katarina kyrka nu str; denna skall nmligen inkpas och rivas, emedan
den visat sig vara fr liten fr det stora andliga behov som nu rider
svenska folket. De hoptiggda medlen ro redan s stora, att man ftt lov
utnmna en kamrer (med fri vning och vedbrand) fr desammas
frvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? -- Hr! Struve! -- Han
har p sista tiden blivit litet religis -- jag sger litet, ty det r
icke mycket, men nd tillrckligt fr hans sm villkor, ty han blir
beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortstta med sin
tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjrta r icke mjukt;
han r tvrtom s bitter p alla dem som undgtt frfallet, ty, oss
emellan, r han rysligt frfallen; drfr hatar han Falk och dig, och
han har lovat att knppa er, det frsta ni lta hra av er igen.
Emellertid, fr att kunna flytta in i kamrersvningen och brnna upp
veden, mste han lta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita
Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och sg upptrdet.
Hustrun har ocks slagit sig p det Gudsndliga sedan hon ftt hra att
det r frnmt. -- _Lundell_ har helt och hllet vergivit den religisa
knslan och mlar bara portrtt av verkstllande direktrer, vilka gjort
honom till agre vid ritarakademien. Han r nu ven oddlig, ty han har
ftt en tavla p nationalmuseum. Sttet var enkelt och manar till
efterfljd: Smith sknkte dit en genre, som Lundell mlat, mot det att
Lundell gjorde hans portrtt gratis! -- Det r bra? Va!

_Slutet p en roman._ Jag satt en sndagsfrmiddag, den lilla stund
sabbatsfriden icke r strd av de rysliga klockorna, p mitt rum och
rkte. D knackar det p drren, och in trder en lng grann karl som
jag tyckte mig knna igen -- det var Rehnhjelm. msesidig examen. Han
var frvaltare p ett stort bruk och var s dr njd med sin vrld. Det
knackar en gng till. In trder Falk (mera om honom nedan!).
Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! S kom det dr
knda gonblicket efter ett ivrigt samtal d det blir tyst och en
besynnerlig paus uppstr! Rehnhjelm grep en bok, som lg honom nrmast
till hands, och gnade p den och brjade lsa hgt:

-- _Ett kejsarsnitt._ Akademisk avhandling, som med vittbermda
medicinska fakultetens tillstnd kommer att  mindre Gustavianska
lrosalen offentligen frsvaras. -- Det var ena frskrckliga figurer;
vem kan vara nog olycklig att behva g och spka p det hr sttet
efter sin dd!

-- Se efter, sade jag; det str dr p sidan 2.

Han lste vidare.

-- Bckenet som frvaras under N:o 38 i Akademiens pathologiska samling
... -- Nej, det var det inte. Ogifta Agnes Rundgren ...

Karlen vart vit som kalk och mste upp och dricka vatten.

-- Knde du henne? frgade jag fr att skaffa ngon frstrelse.

-- Om jag knde henne? Hon var vid teatern i X-kping och kom sedan hit
till Stockholm p ett schweizeri, dr hon kallade sig Beda Pettersson.

Nu skulle du ha sett p Falk. Det blev en scen, som slutade med att
Rehnhjelm uttalade ngra frbannelser ver kvinnan i allmnhet, varp
Falk svarade med mycken hetta, att det fanns tv slags kvinnor, han bad
att f fsta uppmrksamheten p det, och det var s stor skillnad p
kvinnor som p nglar och djvlar! Och han talade med sdan rrelse, att
trarna kommo i gonen p Rehnhjelm.

Ja, Falk! Jag sparade honom till sist. Han r frlovad! Hur det gick
till? Jo, det har han berttat sjlv s hr: Vi sgo varann! Som du
vet, har jag aldrig sikter frdiga, utan jag gr och vntar p nya rn,
men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas, att krleken r
ngot som vi ungkarlar icke kunna dma om -- det vi benmna med det dr
namnet, det r bara lsaktighet! Skratta, du gamla grinare!

Jag har aldrig annars n i dliga pjser sett en s hastig
karaktrsutveckling som jag sg hos Falk den gngen. Du m tro det gick
inte i brdrappet med frlovningen. Fadern var en gammal nkling,
egoist, pensionr, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket
genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenm lderdom (mycket
vanligt frhllande!). Han sade tvrt nej! D skulle du ha sett Falk!
Han gick gng p gng upp till honom och blev utkrd, men han kom igen
och sade gubben, mitt under nsan, att de skulle gifta sig utan hans
samtycke, om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag
tror att de slogos! S kom det en kvll; Falk fljde sin trolovade hem
frn en av hennes slktingar, dr han brutit sig in. Nr de kommo p
gatan, sgo de vid lyktskenet gubben ligga i fnstret -- han har ett
litet hus p Hornstullsgatan, som han bebor ensam. Falk slr p
plankporten; han slog en kvart, men ingen ppnar! Han klttrar ver
plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han vermannar och stnger
in i soplren (tnk dig den frsagda Falk!); drp tvingar han
grdskarlen ur sngen att ppna; de stodo nu p grden; nnu terstod
husporten; han slr p den med en stor sten, men intet ljud hres
inifrn; d gr han in i trdgrden efter en stege och gr upp intill
gubbens fnster (alldeles som jag skulle gjort det sjlv!) och ropar:
ppna porten, annars slr jag in fnstret! D hrdes gubbens rst
inifrn: sl du, lymmel, s skjuter jag p dig! Falk slog in fnstret!
Det blev ddstyst en stund. Slutligen hrdes inifrn den trasiga rutan:
Det var stil! (gubben har varit knekt) du r min pojke! -- Jag slr
inte grna in fnster, sa Falk, men fr er dotters skull gr jag vad
som helst!, och s var saken klar.

Han frlovade sig! Du skall veta att sedan riksdagen fretagit sin stora
omorganisation av mbetsverken, varigenom lnerna och platserna
frdubblats, s kan en ung man ntligen gifta sig i frsta lnegraden!
Han skall gifta sig i hst! Hon fortfar att vara lrarinna, som hon var!
Jag vet mycket litet i kvinnofrgan, ty den rr mig icke, men jag tror,
efter vad jag sett, att vr generation kommer att avskaffa det
asiatiska, som nnu finnes i ktenskapet. Bda parterna avsluta ett
fritt frdrag, ingen uppger sin sjlvstndighet, den ena sker icke
uppfostra den andra, man lr sig respektera varandras svagheter och man
har ett kamratskap fr livet, som icke trttar genom den ena partens
pockande p mhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den dr vlgrande
djveln, den anser jag vara ingenting annat n en femme entretenue, och
s betraktar hon ju sig sjlv ocks; de flesta fruar gifta sig fr att
f det bra och slippa arbeta, att bli sin egen; att dr ings s f
ktenskap, det r kvinnans fel, och mannens!

Men Falk, han r ogenomtrnglig; han har kastat sig p numismatiken med
en iver, som icke r fullt naturlig, ja, jag hrde honom hr om dagen
tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lrobok i mnet och
att han skulle ska f den antagen i skolorna, dr myntvetenskapen
skulle bli mne; aldrig lser han en tidning, aldrig vet han vad som
hnder i vrlden; och att bli frfattare synes han helt och hllet ha
slagit ur hgen. Han lever blott fr sin tjnst och sin fstm, som han
avgudar; men jag tror icke p allt det dr. Falk r en politisk
fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft t lgan,
och drfr slcker han den med strnga, torra studier; men jag tror icke
det lyckas honom, ty hur han lgger band p sig s fruktar jag en gng
en explosion; fr vrigt -- oss emellan -- tror jag han tillhr ngot av
de hemliga sllskap som reaktionen och jrnvldet ha framalstrat p
kontinenten. Nr jag sg honom hr om dagen p rikssalen ssom hrold
vid trontalet, ikldd rda purpurkappan och med plym i hatten och stav i
handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) -- d tnkte jag --
ja, det r syndigt att sga det; men nr d ministern kom och avlmnade
Kongl. Majestts ndiga proposition angende rikets tillstnd och behov,
d sg jag en blick i Falks ga som sade s hr: vad vet M:tet om rikets
tillstnd och behov? -- Den mannen, den mannen!

Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glmma ngon. Farvl allts,
fr den hr gngen! Du skall snart hra av mig igen!

                                                                 H. B.




                     ANMRKNINGAR TILL FEMTE DELEN.
                              RDA RUMMET.


Rda rummet skrevs 1879 och utkom p senhsten samma r p Jos.
Seligmanns & comp. frlag. P samma frlag utkommo uppl. 2 (1879), uppl.
3 och 4 (1880) och uppl. 5 (1886). P Hugo Gebers frlag utkommo uppl. 6
1899 och uppl. 7 1904. Dessutom ingick arbetet i Strindbergs Samlade
romaner och berttelser p C. & E. Gernandts frlag (hft. 6-15)
1899-1900, vadan allts, om denna edition rknas som sjunde uppl., den
Geberska av 1904 rtteligen br kallas den 8:de. Denna rkning har ocks
iakttagits vid de fljande editionerna -- ngon nominell 8:de uppl. har
aldrig utkommit. 1907 utkommo uppl. 9 och 10, 1908 uppl. 11, 1909 uppl.
12 och 1910 uppl. 13. Uppl. 9-13 ro enkronasuppl. och utgivna p Albert
Bonniers frlag.

Frfattaren har efter frsta uppl. icke genomsett ngon av de fljande
upplagorna utom -- troligen -- den andra, och detta helt flyktigt.
tskilliga tryckfel ha i dessa insmugit sig, redan frn uppl. 3, talrikt
frkade srskilt i uppl. 5, varifrn de vergtt till uppl. 6, 7 och
den Gernandtska, men vad mrkligare r, vid tryckningen av uppl. 5 och
p enstaka stllen ven i uppl. 3 och 4 har ngon korrekturlsare p
eget bevg fretagit sig att "rtta" Strindbergs text. Dessa rttelser
ro rena missfrstnd av texten, ssom nr sid. 7, rad 33 "alla stadens
sjuklockor" (vid skildringen av sjuslaget i staden) rttats till "alla
stadens sju klockor" eller i vrigt godtyckliga "frbttringar", ssom
nr sid. 363, rad 8 Olle Montanus' paradoxala vndning "Stjernhjelm, som
nu var en dum karl" frbttrats till Stjernhielm, som _icke_ var en dum
karl eller sid. 324, rad 23 jagets "ndliga existens" ssom ett
besynnerligt uttryck frenklats till dess "elndiga existens" o. s. v.
Dessa frbttringar ha iakttagits i uppl. 5-7 (8) -- dri inrknas d
den Gernandtska i Saml. rom. och ber., som tryckts efter uppl. 5 eller
6. De jmfrelsevis bsta uppl. ro 1-2 och uppl. 9-13, vilka satts
efter uppl. 1. Ingen hittillsvarande upplaga -- ej ens den frsta --
r dock felfri, ssom visat sig vid en kollationering med
originalmanuskriptet.

I anseende till de tidigare upplagornas spridning har jag ansett mig
till allmnhetens tjnst bra gra nedanstende frteckning ver
tryckfelen jmte "rttelserna", vilka ssom textfrvanskningar ju icke
ro likgiltiga.


                     Variationer i olika upplagor.

Sid. 7, rad. 32-33; -- -- hela rymden dallrade snart av ljudet frn alla
stadens sjuklockor. Uppl. 5-7 (8): sju klockor.

Sid. 15, rad 9: N, _men_ vem skter hans tjnst d. Uppl. 5-7 (8): N,
vem skter etc.

Sid. 27, rad. 25-26: -- -- att -- jag -- av -- min broder, utnmnde
frmyndaren etc. Uppl. 1 och hskr.: av min bror. Uppl. 2-7 (8): broder
etc. Troligen rttelse i uppl. 2 av Strindberg: i ett skriftligt intyg
som hr r frgan om passar givetvis broder bttre n talsprkets bror.

Sid. 34, rad. 21-23: -- handlingen som ligger till grund fr allt
medvetande och som endast gr detta mjligt. Alla tidigare uppl. liksom
ocks hskr.: -- -- som endast gr _detta det_ mjligt. Mste bero p
felskrivning (brllop) eller glmska att utstryka ettdera av pronomina,
mellan vilka frf. valt.

Sid. 57, rad. 12-13: -- den lika vackert tnkta som sagda sanningen.
Strindberg skriver sanning (uppl. 1-2 och hskr.). Den felaktiga formen
torde vara ett frbiseende av frfattaren; "sanningen" hr upptagen
enligt uppl. 3-7 (8).

Sid. 59, rad. 12-13: -- och inbjd de andra att gra samma. S hskr. och
uppl. 1-4. Uppl. 5-7 (8): detsamma.

Sid. 83, rad 33: -- stugan vid Lilljans. Uppl. 1: stugan p Lilljans.
Rttelse frn uppl. 2 -- skert av frf. -- till frra lsarten. Formen
i uppl. 1 terkommer i uppl. 9-13, tryckta efter denna.

Sid. 105, rad 30: -- knappar till lufttelegrafer och trumpetlika talrr.
Uppl. 5-7 (8): knappar _och_ lufttelegrafer och etc. (meningslst).

Sid. 123, rad 2; -- stort och glnsande (nmligen familjens namn). Uppl.
5-7 (8): stort och gldjande (meningslst).

Sid. 127, rad. 4-5: -- de beklagade sig ver att din svger blivit
bortkrd frn verket, och det hade de lst i Fderneslandet. Uppl. 5-7
(8): din bror blivit bortkrd frn verket och det hade _du_ lst etc.
Utbytet av svger till bror obegripligt! Textfrbttraren har hr
tydligen ej haft klart fr sig vilka de samtalande ro eller frestllt
sig att fru Falk var "bror" till Arvid Falk. Det senare du i st. f. de,
troligen rena tryckfelet.

Sid. 130, rad 31: Det brukar ingen. Uppl. 5-7 (8): det brukas ingen.

Sid. 134, rad 10: Direktionen frelade d bolagsstmman ett frslag.
Uppl. 5-7 (8): _p_ bolagsstmman.

Sid. 140, rad 9: -- om denna morgonen. I hskr. frst skrivet: om
morgonen, drp "denna" verskrivet. Utg. har ansett sig icke bra
frndra den ngot egendomliga formen. Uppl. 5-7 (8): denna morgon.

Sid. 155, rad 5: Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser
etc. Uppl. 3-7 (8): oroad av de betraktelser (tryckfel).

Sid. 155, rad 11: Han reste sig frn sin plats. Uppl. 3-7 (8): _lyfte_
sig frn sin plats (omedvetet synonymutbyte av sttaren?).

Sid. 156, rad 12: Vi nska honom alla lycka. Uppl. 5-7 (8): -- all
lycka.

Sid. 159, rad 32: h, lt se! Uppl. 3-7 (8): h, lt mig se.

Sid. 164, rad 6: -- att en broder s kunde se p en broder. Uppl. 3-5:
kunde s se etc. Uppl. 6-7 (8): se s etc.

Sid. 172, rad 29: -- Hr nu lilla Eugenie, fortfor _revisorskan_. Uppl.
1-4 (och 9-13): fortfor hon. Hon meningslst i sammanhanget (emedan
pron. kommer att syfta p fru Eugenie Falk, som just tilltalas). Den
felaktiga lsarten har uppkommit drigenom att i hskr. lyder den nst
fregende raden: "Det var fr brysselmattan, menade revisorskan". Denna
rad har i korr. blivit uppflyttad till sin nuvarande plats, men frf.
drvid glmt att ndra pers.-pron. I detta fall har censorn i uppl. 5
trffat rtt, i det att "hon" dr ndrats till "revisorskan".

Sid. 183, rad 22: sina mrka revolvers. S hskr. Uppl. 1-2: sin mrka
revolvers (tryckfel). Uppl. 3-4: sin mrka revolver. Uppl. 5-7 sina
mrka revolvrar. Uppl. 9-13: sina mrka revolvers.

Sid. 193, rad 22: -- citerat och omtryckt. S hskr. och uppl. 1-5. Uppl.
6-7(8): omtyckt (tryckfel).

Sid. 235, rad 11: Vem skrev 1734 rs lag? Herr Cronhielm. Alla tidigare
uppl. liksom hskr.: Herr Cronstedt. Minnesfel eller felskrivning --
knappast avsiktlig -- av frfattaren.

Sid. 239, rad 3-4: Jag -- -- bor hyresfritt mot att jag driver in
hyrorna. Uppl 3-7 (8): mot det att jag etc.

Sid. 241, rad. 6-7: -- -- betydelselst om det hela verhuvud var svart
eller vitt; och om det var svart etc Uppl. 3-7 (8) och om det var sant
(grovt tryckfel).

-- rad. 32-33: Plato hade redan sagt det, innan kristendomen kom:
verkligheten, vrlden den synliga r blott ett sken. S hskr. I samtliga
uppl. meningsstrande tryckfel: Plato hade redan sagt det innan
kristendomen kom i verkligheten: vrlden etc.(!).

Sid. 271, rad 13: -- det r min fdelsedag i dag. S hskr. I samtliga
tidigare uppl. tryckfel: det r min fdelse i dag.

Sid. 279, rad 19: Det var ett ntt mne, mycket ntt. Uppl. 5-7 (8): Det
var ett mne, mycket ntt.

Sid. 288, rad 27: Vi ha en kvar. -- Jag har mrkt vissa ngersymptom hos
min hustru etc. Uppl. 5-7 (8): Vi ha en _kvart_ etc. (!).

Sid. 291, rad. 27-28: Behagar herr grosshandlarn vara s god och sitta
ett gonblick, s fr jag stta i lite hr och dr. Uppl. 5-7 (8):
_fylla_ i lite hr och dr.

Sid. 314, rad. 21-22: Jag har inte _tit_ mer n en kopp kaffe och tre
glas vatten i dag. Uppl. 5-7(8): Jag har inte _frtrt_ etc. (med denna
ndring gr naturligtvis det pregnanta och komiska i frasen frlorat).

Sid. 323, rad 1: G du in i Grkappan. Uppl. 4-7 (8): g du i Grkappan.

Sid. 324, rad. 22-23: Man mste dock njuta av sin tillvaro i dess
ndliga existens. Uppl. 5-7 (8): -- -- i dess _elndiga_ existens (!).

-- rad. 30-31: -- -- framt de prng som kallas Kindstugatan. Uppl. 4-7:
framt de sprng, som kallas etc. (Man har hr som eljes tillflle
frvna sig ver hur en meningslshet kan bibehlla sig i en rad
upplagor!) Editionen i Saml. romaner och berttelser, som eljes fljer
uppl. 5, har dock hr det riktiga prng.

Sid. 325, rad 33: -- redaktren. Uppl. 4-7: direktren.

Sid. 328, rad 13: -- men Falk, som fljt med, mera fr att f deltagande
och trst etc. Uppl. 5-7 (8): bara(!) fr att f deltagande och trst
etc.

Sid. 363, rad 8. Stiernhielm, som nu var en dum karl. S uppl. 1-2
(jmte 9-13) och hskr. Uppl. 3-7 (8): som icke var en dum karl. Den
frra satsen har frefallit korrekturlsaren alltfr galen. Jfr Olles
fredrag (kap. 24) "Om Sverge", dr han freslr: "Ner med den dumma
hunden Georg Stiernhielm!"

Sid. 364, rad 15: Jag gratulerar mig, att du fick din tavla p salongen
(Borg). S uppl. 1-4 och hskr. Uppl. 5-7 (8): Jag gratulerar dig. Den
frra vndningen har varit korr.-lsaren obegriplig! Jfr strax nedanfr:
"Sedan du slunda ftt ditt erknnande av utlnningen s har du ftt
ditt namn hr hemma naturligtvis _och jag slipper g lngre och skmmas
fr dig_."

Sid. 372, rad. 1-2: -- -- det fanns tv slags kvinnor, han bad att f
fsta uppmrksamheten p det, och det var s stor skillnad p kvinnor
som p nglar och djvlar (orat. obliq.). Uppl. 4-7 (8): p det _att_
det var etc. (missfrstnd av korr.-ls.).


                         Originalhandskriften.

Originalhandskriften till Rda rummet befinner sig i Riksbibliotekets
go; enligt anteckning av verbibliotekarien Klemmings hand p frsta
innehllssidan r den en "Gva till Kongl. biblioteket 29 maj 1888 av
ett anonymt sllskap, som inlst handskriften fr att hjlpa
frfattaren". Den r en handskrift i foliopappersblad (Lessebo) med
jmfrelsevis f rttelser; texten r skriven p papperets bgge sidor.
Ngot tidigare utkast torde icke existera, utan romanen r nerskriven
med en gng. P titelbladet har Strindberg skrivit: "Brjades den 15
februari 1879, slut den 15 augusti s. ., sista korr. lstes den 1
november".

Under det frn Voltaire hmtade mottot finnes p titelbladet nnu ett
andra, vermlat med blck; man kan dock nnu lsa: "Hr ha ni bitarne!
Varfr slog ni snder min kruka? Saint-Preux".

En lngre avdelning i frsta kapitlet, skildrande Falks och Struves
besk p La Croix' kaf -- 5 manuskriptsidor -- r verstruken i
handskriften och har ej kommit med. Likas har ett helt kapitel, det
tillmnade tjugutredje, avhandlande Borgs och den konservative
redaktren av Grkappans samvaro p ett kaf, varvid Falks nyutkomna
dikter diskuteras, kasserats. Bgge skildringarna sakna en rtt balans
och verka delvis ngot omogna, vadan det utan tvivel var en vinst att de
frsvunno ur romanen. Emellertid ro de naturligen ej utan intresse och
jag har drfr ansett mig bra i anmrkningarna terge hela det
tjugutredje kapitlet och ngra karaktristiska utdrag ur den strukna
avdelningen i frsta kapitlet -- den mlande skildringen av La Croix'
kaf r som tidshistorisk interir vrd att lsa, och Napoleon
Lagerstrms, den senare i romanen blott anonymt frekommande
Rdluvekorrespondentens redogrelse fr Struves den r kanske inte
alldeles utan motstycken i den samtida journalistiska verkligheten.
Dessutom ha ngra smrre stycken vid tryckningen uteslutits.

I nedanstende anmrkningar redogres -- med uteslutning av smrre
stilistiska ndringar -- fr skiljaktigheterna mellan den tryckta texten
och handskriften, allts de frndringar frfattaren vidtagit i
korrekturet. Anvisningarna p sida och rad syfta som eljes p den
tryckta texten i nuvarande upplaga; efter angivande av dess lsart
fljer manuskriptets.

Sid. 7, rad 9: -- branterna t sjn. Hskr.: branten ner t sjn.

Sid. 11, rad 14: -- de hnsynslsa. Hskr.: de samvetslsa.

Sid. 12, rad 26: -- den sjtte var p _grden_. Hskr.: huset.

Sid. 13, rad 5: -- strre eller mindre --. Hskr.: strre och mindre.

Sid. 19: Noten under sidan saknas i hskr.

Sid. 20, rad. 5-8: Falk och Struve vandrade tillsammans t norr,
samsprkande om handel, sjfart, nringar och allt annat som icke
intresserade dem, etc. Hr slutar ursprungligen meningen i hskr., och i
nsta stycke vidtager skildringen av besket p La Croix' kaf. Sedan
denna strukits, har tillskrivits: , varp de skildes med msesidig
lttnad. Den uteslutna avdelningen begynner (omedelbart efter rad 7):

Kommen till Norrbro freslog Struve att de skulle g in till La Croix,
dr man kunde trffa litteratrer och artister efter deras sinne. Han
sade deras s att Falk icke rtt frstod vad slags sllskap han skulle
rka uti. Emellertid stego de in.

La Croix's caf hade redan d, i slutet av 60-talet, upphrt att vara
det elegantaste cafet i Stockholm. Frgyllningen hade mrknat, den
vitmlade boisseringen hade blivit brun af det myckna rkandet, mblerna
voro icke nya och respekten fr stllet hade frsvunnit, de gamla
kunderna av frsta klassen hade givit sig av; man sg icke mera
garnisonens officerare och hgre mbetsmn lsa sin Figaro eller Dbats;
icke heller syntes de Kongliga Teatrarnas premieraktrer, icke
litteraturens knda storheter inne i schackrummet. Det var bara en stor
samling av oknda och missnjda. Litteratrer som skriva inuti spalterna
och aldrig ftt stta ut sina namn, frfattare som p jakt efter rans
kransar och band blivit kastade ur sadeln och sprattlande i sanden
mottagit publikens hnande skrattsalvor, aktrer som blivit vgrade
debut eller misslyckats, artistelever som brutit med akademien,
medikofilare som buro cyankalium i fickan sedan de sett mjligheten till
en kandidat frsvinna med sista mankerade omsttningen. Redan vid
intrdet kunde en fin nsa upptcka att hr rktes 6-res-cigarrer, och
sorlet som uppstod av de mnga gruppernas olika samtal liknade det
hotande gnyet frn en missnjd folkhop; en och annan bredskyggig hatt
hade glmt sig kvar p ett och annat huvud och en tmligen allmn
frnvaro av galoscher gjorde att tobaksngorna blandades med lukten av
vtt lder.

Struve och Falk sl sig ner hos Napoleon Lagerstrm, riksdagsreferent
fr Rdluvan, och riksdagsmannen Pr Ilsson i Trskla, vilka bgge
frenats i sin egenskap av "vstmanlnningar". Per Ilsson r "en
tjugutta rs bondpojke med ett runt skinande ansikte". Bde Lagerstrm
och han ro tmligen besknkta. Lagerstrm hundsvotterar honom p
skmtsamt stt, slr honom i ryggen o. s. v. och tilltalar honom
verlgset. Rdluvereferenten r fr vrigt en rtt vl tecknad typ --
om ock inte vidare aptitlig. Hans manerer pminna slende om ock berusad
landsortstudents, han harangerar Falk med en beknnelse om sin
misstnksamhet mot "stockholmarens" stramhet etc. Struve stter sig fr
sig sjlv och skriver i rykande fart sin korrespondens till Folkets
Fana, byggd p Falks meddelanden p Mosebacke. Lagerstrm rycker till
sig hans papper och fr se vad han skriver:

Jas, din kameleont, du fortstter att skriva dina korrespondenser till
Folkets Fana fastn du intrtt i _Den Konservative_. Jo, det hr r
ocks en skn pojke skall du tro, Falk. Det r ett snyggt sllskap du
rkat i.

Frlt, mste Falk taga ordet, r icke bror Struve i den liberala
_Rdluvan_? Har jag tagit s vilse?

Nej, det r han inte, eftersom han i gr intrdde i _Den Konservative_.
Men inte ska du frvna dig ver sdant. Han brjade sin bana som
redaktr -- man brjar alltid den hr banan som redaktr -- och slutar
den med tacksamhet som korrekturlsare -- emellertid brjade han som
redaktr fr _Det Rda Spket_ som utgavs i ngon ort nere vid resund;
s dog den, varp han tog transport till den konservative _Bondplgaren_
i ngon smstad vid Vnern; s flyttades tryckeriet och boktryckaren och
tidningen med redaktr och inventarier till en annan stad, men dr mste
man byta om frg, svida man ville ha prenumeranter och s klev han in i
_Bondevnnen_. r det icke sant, Struve?

-- Lt mig vara i fred, bad Struve, som med den strsta likgiltighet
fortsatt att skriva och tycktes vara van vid att Lagerstrm berttade
hans historia.

Falk knner vmjelse fr sllskapet och vill fortast mjligt ge sig i
vg. Vid avskedet utbryter Lagerstrm i ett sentimentalt hjrtligt
anfrande till Falk (som ngot faller ur den fregende skildringens
ton). Detta stmmer Falk i ngon mn mera till hans frdel, ehuru han
samtidigt sttes tillbaka av denna ppenhjrtighet hos en alldeles ny
bekantskap. Han sger sig dock att han i striden str p samma sida som
han, och hans krlek till folkets sak lter sig inte rubbas av att han
trffat en s fga imponerande representant fr det som Per Ilsson.

Hrefter vidtar stycket: Under det att nya tankar grodde i hans huvud
(sid. 20, rad 9).

Sid. 27, rad 3: -- studier. Hskr.: studier.

-- rad. 22-23: Om ngon hund varit nrvarande, _skulle han genast
suttit_. Hskr.: tagit t sig kommandoordet.

Sid. 35, rad 5: Hr en sdan _filur_. Hskr.: _sate_.

-- Av den filosofiska upplsningen har Strindberg strukit i hskr. en
halv manuskriptsida.

-- rad 16: Olle. Hskr.: Ola, vilken form i hskr. anvndes omvxlande med
Olle.

Sid. 38, rad 20: Quasimodo. Hskr.: en Quasimodo.

Sid. 41, rad 8: -- modellen sov. Hskr.: baronen sov. Samma rttelse har
gjorts p flera stllen.

Sid. 64, rad. 14-15: Hr p nr tag talar. Hskr., Hr d etc.

Sid. 71: Femte kapitlet har Strindberg ursprungligen kallat "Frsta
steget" men med blyerts sedan tillskrivit Hos frlggaren. Det frsta
stycket i kapitlet r verstruket, sedan i marg. skrivet "kvarstr", som
sedermera ocks verstrukits. Stycket lyder:

Dagen efter den stora scenen med brodern hade Arvid Falk p morgonen
vaknat borta p sin vindskammare p Grevmagnigatan och med muntert sinne
kltt sig framfr det ppna fnstret som bildade ram till en utsikt ver
Djurgrdsbrunnsviken och Ladugrdsgrdet nda bort till Vrtan. Han
knde sig fr frsta gngen fri och han hade nda hittills levat i
beroende av andra, det nya ansvar han knde d han nu skulle skaffa sig
sitt brd sjlv gjorde honom modig och han erfor en spnstighet i sinnet
som han aldrig avvetat, d den ej nnu blivit tagen i ansprk. Han hade
tillbragt den fregende aftonen i Rda rummet, det lilla schackrummet
hos Berns, innanfr sdra lktaren, och han hade dr trffat artister
och andra missnjda, men dr var ungdom och talang p flera hnder,
ngra hade redan ett litet namn och de gingo blott och vntade p att de
gamle skulle vika fr ptryckningen och giva dem det berttigande de
visserligen redan gde men nnu icke ftt fullmakt p, men vilken nr
som helst kunde komma. Som han funnit sig vl i sllskapet hade man
drjt lnge, och resultatet var att hans kassa nu p morgonen befann sig
i ett ganska trstlst skick. Detta missfrhllande bidrog endast att
frstta honom i nd bttre lynne, ty han skulle ut och ska arbete.

Drefter som i den tryckta texten: Arvid Falk (Han) skulle brja sina
frsk etc.

Sid. 71, rad. 14-15: -- den mktiga Smith. I hskr. ursprungligen den
mktige Moses ssom p vriga stllen. Strindberg har sedermera ndrat
namnet till Smith och hr i hskr. tillfogat den inskjutna satsen: namnet
hade denne av en verdriven beundran fr allt amerikanskt tagit sig, d
han en gng i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet.

Sid. 74, rad 27: Gott! Hskr.: Well.

Sid. 76, rad 28: N! Hskr.: Well!

Sid. 78, rad 9: Sa' jag inte det. Hskr.: Well, sir, sa jag inte det!

Sid. 79, rad 3: N, Adj, Adj. Hskr.: Well! Good by, Sir!

Sid. 83: Efter kapitlets nuvarande slut finns i hskr. dessa icke
verstrukna rader:

Och dr lg han tills bloden flydde hans lemmar och hjrnan upphrde att
arbeta, men han dog icke som han trott ett gonblick utan fortsatte att
leva, mngen till frargelse och sig sjlv till fga nje.

Sid. 83: Sjtte kapitlet hette frst Oterkalleligt, men har sedan av
frfattaren i hskr. ndrats till Rda rummet. Rrande de frsta styckena
i kap. har han haft ngon tveksamhet; de ro verstrukna men sedan har
tillskrivits: kvarstr.

Sid. 84, rad 5: -- sin halsduk. Hskr.: vst.

Sid. 86, rad 7: Jag har inte tit middag p _tv r_. Hskr. _ett r_.

Sid. 92, rad 32: -- -- s verddig --. Hskr.: s ofrstndig.

Sid. 99, rad 7: Tv tankar surrade genom Falks hjrna. Hskr.: Falks
feberaktiga hjrna.

-- rad 12: Skl, herr Lundell. Hrefter har Strindberg i hskr.
verstrukit ett mindre stycke, berttande att Falk gick ut i
tidningsrummet och slog upp Grkappan, dr han fann fljande:

_Subskriptionsanmlan._ I alla rikets bokldor. Ett lnge knt religist
behov ... gra sig gllande ... den religisa knslan ... representanter
... fariser ... Frsoningsfacklan. Tidskrift fr det christliga hemmet.
Utgiven av Arvid Falk, (den unge lovande frfattaren, vars dikter vunnit
lovord av Vitterhetsakademien). Frsta hftena komma bland annat att
innehlla Hkan Spegels Herrliga Versstycke _Guds werk och hvila_, om
vilket vi icke behva yttra oss lngt, d det kan sgas sjlvt vara den
religisa knslan i dess herrligaste uttryck.

Han hade lrt och frsttt. Smith tnkte gra honom till redaktr av
Haqvin Spegel vilket han ju i morgon kunde kontramandera. Det obehagliga
samtal etc. som i texten rad 13.

Falks upptckt av subskriptionsanmlan har frf. senare frlagt till
fljande kap. (sid. 109)

Sid. 105, rad. 1-2: _Ojst vin_ (Math. 19:32) finnes att kpa hos
_Portvakten_  75 re kannan, utan krl. "Utan krl" saknas i hskr.

-- rad 12: -- lockande. Hskr.: retande.

-- rad 17: -- -- flydd ungdom. Hrefter r fljande verstruket med
blkrita i hskr.:

Dr frestlldes under rubriken _Oskuld_ tvenne halvnakna, halvvuxna
barn med retande former vilka badade. Dr syntes under rubriken _Fd
mina Lamm_ en ung flicka stende p en sttta med klnningen upplyftad
ver en charmant engelsk vad, en hg vxt och en ntt fot, rckande grs
t ett lamm p andra sidan stttan. Under _Hemmets frid_ frestlldes en
ung flicka spelande piano, sjungande Sankey och visande ett par
formfullndade engelska ben. _Bnen_ frrttades av en halvvuxen flicka
i blotta linnet, med runda axlar och ben. Missionsplanscherna voro nnu
oskyldigare. Dr var oskulden s ren som den gtt ur skaparens hnder.
Falk fattades o. s. v. som i texten.

Av denna bjrta skildring frstr man -- tydligt nog -- den nu ngot
dunkla allusionen i uttrycket: Falk fattades ett gonblick av en gudls
tanke etc.

Sid. 109, rad 4 och flj. Hr fortgr ursprungligen i hskr. dialogen
under frutsttningen att Falk redan knner till "Frsoningsfacklan".
Sedermera "Subskriptionsanmlan" inskjuten och vriga samhriga
ndringar gjorda.

Sid. 111: ttonde kapitlet har frst haft till rubrik: "Stora
Rikskollegiet fr allmnt vl", som sedan i hskr. ndrats till den
nuvarande "Arma Fosterland".

Sid. 112, rad. 23-24; -- -- d drrarna i bakgrunden sls upp etc.
Hskr.: i bakgrunden _underhrarlktaren_.

Sid. 114, rad. 22-23: -- de ha vindarna fulla med skrivare och de ska
snart ha skrivare i kllarn. Hskr.: _tryckeri_ i kllarn.

-- rad 24: Nu kryllar det etc. Hskr.: Nu myllrar det.

Sid. 115, rad 8: Rdluvan. Hskr.: Lagerstrm och likas p flera stllen
i kap.

Sid. 116, rad 16: Denna krnfulla vltalighet etc. Hskr.: Detta slags
vltalighet och tillskrivet i marg.: med en torka som skall frestlla
eld.

Sid. 117, rad 7: -- Nej det rr oss inte vad han sger. Hskr.: Nej: det
dr rr inte oss.

Sid. 118, rad 5: -- eftersom Olle var mycket hemlighetsfull. I hskr.
drefter: "och drfr var Falk rysligt nyfiken".

Sid. 120, rad 16: Nr de tit: och blivit ngot druckna. "Ngot" finns
ej i hskr.

Sid. 135, rad 17: -- fosterlndskhetens ord. Hskr.: sedlighetens ord.

-- rad 20: -- fosterlndskhet. Hskr.: sedlighet, och hrefter i marg.
tillskrivet: under det hans hustru och barn sutto hemma och vntade.

Sid. 136, rad 18: -- som de kallade orttvis. Hskr.: orttvis
naturligtvis.

Sid. 138, rad. 29-30: -- gjort sina dramatiska studier p budningskontor
i X:kping, Hskr.: p en telegrafbyr i X:kping.

Sid. 139, rad 20: -- missde i kulisserna, I kulisserna saknas i hskr.

-- rad 33: -- p en halv spalt. Hskr.: p en enda spalt.

Sid, 140, rad 30. Tag bort den, eller jag dr. Hskr.: h, jag dr.

Sid. 144, rad. 5-6: Drp hade Struve blivit sld till Rdluvan. Hskr.:
_flyttad ver till_ etc.

Sid. 145, rad. 6-7: Han har hg hatt som han inte haft sedan han gick
fram. Hskr.: sedan han gick fram i vrlden.

Sid. 147, rad 25: Fy tusan, s'na mnniskor. Hskr.: fy fan, s'na etc.

Sid. 149, rad 7: --  andra sidan ter igen taget. Hskr.: ter igen,
relativt taget.

Sid. 155, rad 7: -- hans (Lundells) religisa knslor. Hskr.: _sedliga_
knslor.

-- rad 31: -- s lnge jag minns. Hskr.: s lnge mnniskotungan rr
sig.

Sid. 189, rad. 14-15: Tror ni att en oddlig sjl _r njd med att
lyckas_. Hskr.: -- -- _mttas med handklappningar_.

Sid. 191, rad 21: -- r det inte _mrkvrdigt_ (Antonii liktal hos
Shakespeare)? Hskr.: msterligt.

Sid. 197, rad. 8-10: -- knpper hon upp klnningslivet lika _sorglst_
som nr en herre ppnar p vsten efter en stark middag. Hskr.: lika
_oskuldsfullt_.

Sid. 203, rad 32: -- -- p Vadstena mte. Hskr.: p Vadstena slott.

Sid. 216, rad. 10-11: En djvul, fr detta vagnmakaregesll, numera
_teaterdirektr_ etc. Hskr.: _regissr_ (?)

Sid. 217, rad. 11-12: D jag _invnde mot_ detta etc, Hskr.: frnekade.

Sid. 218, rad. 11-12: Hon r den enda kvinnan _med levande ande_. Hskr.:
_med sjl_.

Sid. 219, rad 4: Efter stycket som slutar med "icke sant" frekommer i
hskr. fljande uteslutna stycke:

Det r synd om Lundell. Den dr Marie har varit hr och skt opp honom;
hon r bestmt en berknande kvinna, hon vill binda honom till
gifterml. Det vore en verklig olycka som vi skola ska frekomma.

Drp som i texten: Nu mste jag avbryta etc.

-- rad 7: -- alla onda _makter_ skola fly etc. Hskr.: tankar.

Sid. 221, rad 20: Drag _t skogen_ med barnen. Hskr.: t helvete.

Sid. 223, rad 9: -- -- med dov rst. Hskr.: med douce rst.

-- rad. 10-12: Visst r det rtt! Den som r liderlig, skall ha straff;
och man ska vl inte f mrda barn heller. Hskr.: Visst fan r det rtt!
Den som r liderlig han ska ha sitt straff; och man ska vl inte f
mrda sina barn heller!

Sid. 233, rad 6: O, du djvul! Saknas i hskr.

Sid. 235, rad. 21-22. Efter: Jag kan dina fraser! fortstter hskr.: "Vet
du att jag r frsvarsls? Vet du att alla fria litteratrer ro
frsvarslsa. Tala icke om lagen, hycklare!" Drefter som i texten:
Vilka skrevo etc.

En del av de i detta stycke frst angivna personerna ha frst haft andra
mindre expressiva namn som sedan verstrukits.

Sid, 246: Nittonde kapitlet har frst haft till rubrik "En begravning",
som sedermera i hskr. ndrats till den nuvarande: Frn Nya kyrkogrden
till Norrbacka.

Sid. 248, rad. 9-10: I stllet fr svar gav han ifrn sig en oknd
melodi, som visslades _p ett srskilt stt_ Hskr.: -- _i en srskild
frklenande takt_.

Sid. 250, rad 1: -- en fintvtterska. Hskr.: Falks gamla tvtterska.

Sid. 251, rad 5: -- en kokosmatta. Hskr.: en utsliten kokosmatta.

Sid. 253, rad. 22-25: Janne -- -- brjade med lyfta gon _granska
skorstenarna som om han vntade regn_. Hskr.: granska skyarna som om han
vntade regn.

Sid. 260, rad. 22-23: Ska vi gra upp nu, sade Struve _och fick ett
rende ut_. Sista satsen saknas i hskr.

Sid, 262: Tjugonde kapitlet har frst hetat Offret; titeln sedan i hskr.
ndrad till den nuvarande.

Sid. 285: Hr skulle efter tjuguandra kapitlet det uteslutna kapitlet
"Mnniskors den" inflyta. Med blyerts r fljande antecknat i
marginalen vid kapitelrubriken: "Synes mig utan saknad kunna utg" J. Sn
(Seligmann, tillskrivet av Klemmings hand). Kapitlet m hr meddelas:


                         Tjugutredje kapitlet.
                            Mnniskors den.

Vid femtiden p eftermiddagen satt Borg rdflammig och dst inne p
Lagergrens vid ett bord verfyllt med buteljer av alla frger. Vid hans
sida syntes redaktren av Grkappan, litet mindre blek n vanligt, men
mycket mera moralisk och fast i principerna efter den starka mltid Borg
hade besttt. Han tummade sitt lnga ljusa helskgg och tycktes
nedslagen.

-- Vad grubblar du p? sade Borg fr att sga ngot, ty han hade fr
gott frstnd fr att kunna vara intresserad av den andres tomma tankar.

-- Ah, vet du, bror, jag sitter och tnker ver all usel jullitteratur
jag ftt kmpa mig igenom de hr dagarna ...

-- Och nu sitter du och srjer ver litteraturens usla tillstnd! Det
br ju isa dig att det r dligt d du sjlv r en misslyckad! Jag
trodde du satt och grubbla p ditt frfallna ln.

-- Medge nd att de hr unga, de hr som kommit upp efter oss, sedan vi
lmnade Uppsala, ro bra tunna! fortfor redaktr Modigh, som hade en
underbar frmga att lta allt man slog ver honom rinna av sig.

-- Det r drfr att de mste ska imitera er uselhet fr att kunna
hoppas p erknnande.

-- Ah, du pratar!

-- Pratar? Vad menar du med det?

Struve intrdde med detsamma i rummet, utdelande hlsningar till hger
och vnster t artister och litteratrer, vilka med sin personliga
nrvaro skte tminstone frmildra de domar som drinne dmdes av de
strnga herrarna. Drp framtrdde han till Grkappans bord, slog sig
ner och tog fram en alldeles ny bok i vackert omslag och lade den
framfr Modigh.

Dennes gon blixtrade till i det han fattade boken och lsts omslaget:

-- Dikter -- hm -- av Arvid Falk! H! Jas! Den dr humbugen i Rdluvan!
Den ska jag vl knppa!

Och han skrapade med ena foten p golvet som om han ddat en mask.

-- Dligt naturligtvis! Lt oss se!

Han skar upp ett blad mitt inuti boken och lste.

-- Hm, hr p ska ni f hra.

Han tog upp en blpenna och vtte den p tungan.

Och hans anlets unga blomstervr! -- Blomstervr! Vad r det fr slag?
Anletets blomstervr! Duger inte! Fosfor! -- -- Ett sdant gnll! Ls
bara innehllsfrteckningen! Rosen, Liljan, Nsslan, Grsparven,
Hmplingen, Nckrosen; bara zoologi och botanik! Och s koketterar han
med modesti, den regiriga skurken! Han kvittrar dmjukt utan prakt och
snille. Och s angriper han religiositeten: Fritt m bleka
bnesystrar, himla sig vid psalmers ljud. Himla sig! Jag ska lra honom
att behandla heliga saker med vanvrdnad! Och hr! Vilken lgnaktighet.
Sjmannens maka! Tror ngon kristen mnniska att en sjmans hustru, en
f. d. kksa, sjunger s hr: Till smns jag kysser ditt gonpar, tv
strlar frn lyckliga solskensdar. Det r opoetiskt drfr att det r
lgn; sanningen r poesiens sknaste smycke; vart skulle vi komma utan
sanningen, mina herrar!

-- Fr jag se p omslaget ett ryck, sade Borg och tog t sig boken.

Han grinade ett brett grin och sade:

-- Ja, det r ett gnllande som r alldeles frtvivlat, stora, lnga
karlarna lta som kattor i Mars! Och de dr vilja vcka vrldens
intresse, nr de inte kunna det p annat stt, med bleksot och polyper;
lungsot trs de inte komma med, ty det r fr gammalt. Och d g de och
ro breda i ryggen som bryggarhstar och rda i ansiktet som vindragare.
Dr jmrar den dr sig ver kvinnans otro, han som aldrig prvat annat
n skkans tro p betalningen; och den dr som skriver om att han ej
har guld, men blott sin lyra -- en sdan lgnare; han har fem tusen i
rntor och fideikommissrtt till en stol i Svenska Akademien! Och den
dr otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan ppna sin mun utan att
stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier ro inte
en smul bttre n de som fr trettio r se'n lades under guitarrnoter av
prstgrdsmamseller; de skulle skriva t sockerbagarn fr tolv re
tummen och inte g och besvra frlggare, tryckare och recensenter med
att gra dem till skalder! Vad skriva de om? Om ingenting, d. v. s. om
sig sjlva! Det r opassande att tala om sig sjlv, men det passar att
skriva! Vad jmra de sig ver? ver sin ofrmga att kunna lyckas!
Lyckas! Det r ordet! Ha de givit luft t en enda tanke som skulle kunna
rras hos ngra andra, hos tiden, samhllet; hade de frt de elndas
talan en enda gng, skulle deras synder varda dem frltna, men det ha
de icke; drfr ro de som en ljudande malm -- nej som ett skrllande
jrnskrp och en sprucken narrbjllra -- ty de hade icke krleken till
annat n till nsta upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska
Akademien och sig sjlva![2]

Borg var flammig i ansiktet av anstrngningen och svalkade sig med en
konjak. Struve och Modigh klingade med varandra och skrattade.

Fram mellan borden kom nu slingrande en liten rund person med utseende
av en sockenskrddare. Hans ansikte lg inbddat i en krans av fett;
hans gon voro ljusbl, taljiga, stupida: munnen verskuggades nnu icke
av ngra mustascher, men mellan nsan och verlppens undre kant vxte
ngra hrstrn vilka dragits t sidorna och enats i spetsar i avsikt att
ge ett elegant utseende t den otympliga personen, hret som p morgonen
blivit lagt i ngra elegiska Lamartinelockar hade under
skoltjnstgringen p frmiddagen tertagit sin naturliga form och stod
t alla kanter som en kanonviska. Toiletten som skulle frete spridda
drag av artistiskt sjlvsvld var helt enkelt slarvig och uppslagen p
rocken voro rent av osnygga.

-- God dag, skald, sade Borg; har du ngra sorger i dag? Du ser s trd
ut som stug-grisen.

Skalden hlsade dst och elegiskt p Modigh och Struve frst ssom
varande tidningsskrivare.

-- Kommer inte din recension snart? Jag har verkligen vntar bra lnge!
sade han till Modigh.

-- Jo, jag har den frdig och den r redan lmnad till sttning, vill du
ha korrektur?

[Fotnot 2: Denna passus har begagnats i tjugufemte kapitlet; det ligger
dock nrmare till hands, att som hr ursprungligen tnkts den lgges i
Borgs mun n i den frsupne redaktrens av Espingen.]

-- Ja tack, det kanske r bst!

-- Du behver inte vara rdd fr den, infll Borg. Jag har lst den och
dr str bde trdrnkta metrar och genialiskt offertorium som du
begrde.

-- Gr det det?

-- Ja, det gr det verkligen, svarade Modigh.

-- Sledes r det bst att vi gra oss i ordning att mottaga din sup,
sade Borg. N, har du lst det hr? fortfor han och skt fram Falks
dikter. Vad tycker du om det?

-- Jag har bara tittat i dem! hja! Inte s vrst dligt! svarade
skalden med ett medlidsamt lje. Det r ganska talangfullt, men jag kan
inte gilla alla hans anapester.

-- Jag ska rappa honom s att han skall lta bli sdant dr en annan
gng, sade Modigh. Hela karlen, att dma efter hans otidigheter i
Rdluvan, frefaller mig vara en humbug!

-- Tycker du det! sade skalden och spetsade sina feta ron. Vet du jag
tror att jag delar din sikt. Struve du, som knner honom frn Rdluvan,
vet vl vad han gr fr?

-- Jag? sade Struve och flg upp som om han satt sig p en stoppnl! Jag
knner honom hgst obetydligt. Det r visserligen en ganska hygglig
karl, men han r allt lite inbilsk; fr vrigt ska nybrjare alltid hra
sanningen annars bli de s ltt frstrda!

-- Ja, det r rtt, sade skalden.

-- Du tnker sledes rappa honom ordentligt? frgade Borg utmanande.

-- Ja, det kan du lita p!

-- Men om du inte har lst boken och inte tnker lsa den, s mste du
tminstone lsa omslaget! Se dr, ls!

Modigh tog emot boken, lste och gjorde en grimas: -- Det r ju Moses[3]
frlag! Fy fan! Och ni tror att jag tnker att ta och bermma den dr.
Det fr du gra, Struve!

-- Nej, det gr jag visst inte, det r aldrig ngon som har bermt mig!

-- Men, invnde skalden, man kan ju alltid bermma p ett sdant stt --
--.

[Fotnot 3: Namnet, som ovan anmrkt, eljes ndrat till Smith.]

-- Nej du, inte nr Moses skall lsa det! Han kan nog vr sprklra han,
frskrade Modigh.

-- Se, dr kommer en yngling som kan recensera vackert, sade Borg och
visade p unga Levi, som kom framslingrande till bordet! Kom hit, Isaac,
s ska du f recensera en bok, som farbror Moses har givit ut!

-- Skall jag? Jag har ju aldrig skrivit? svarade Levi blygsamt.

-- N, vad gr det, ngon gng ska bli den frsta, sade Modigh. Hr i
julbrdskan ha vra korrekturlsare ftt recensera bcker, s att det
har sjungit om det och en dag fick vi lov att skicka polisreferenten p
en konsert, men det hll p att g illa, fr han rkade av okunnighet
att bermma ett fruntimmer, som hade nekat att sjunga p en middag hos
Moses. N, Levi? r du hgad att debutera?

-- Ja bevars! Jag ska gra mitt bsta!

-- Men, invnde skalden, du ska inte glmma att omnmna den typografiska
utstyrseln; det smickrar alltid frlggaren och grmer frfattaren.

-- N, varfr ska jag grma frfattaren, om jag tycker om vad han har
skrivit, eller om det r bra vad han har skrivit, ty det frstr jag
inte att bedma -- -- --

Ett hgljutt skratt avbrt den barnsliga beknnelsen och saken var
avgjord!

Sid. 294: Tjugufjrde kapitlet har frst hetat "Arbetarrrelse", men
rubriken har sedan ndrats till den nuvarande: Om Sverge.

Sid. 325, rad. 21-22: -- intendenten Trlund. Hskr.: Flund.

Sid. 332, rad 22: Efter meningens slut str i hskr.: "G p nu, gossar!"
och drefter som i tryckta texten: Tag ner den dr sista pjsen.

Sid. 336: Tjugusjtte kapitlet har frst hetat "Correspondence indite";
senare har den nuvarande rubriken Brevvxling tillskrivits.

Sid. 341, rad 11: H. B. I hskr. namnet Borg utskrivet.

Sid. 347: Tjugusjunde kapitlet frst rubricerat Konvalescens, som
strukits och ersatts med Tillfrisknande.

Sid. 352: Tjuguttonde kapitlet har frst rubricerats Befrielse, s Frn
andra sidan, tills den nuvarande titeln Frn andra sidan graven
faststllts.

Sid. 360, rad 5: -- artisteriet -- Hskr.: artisteriet och konstdyrkan.

Sid. 361, rad 20: -- om han levat i vra dagar. I hskr. tillagt: och
bott i Talnga.

Sid. 364: Tjugunionde kapitlet frst rubricerat Dfil, drp med
blyerts den nuvarande titeln Revue inskriven.

Sid. 368, rad 8: -- ritarakademien. Hskr.: Mlarakademien hr och p
resp, stllen.

-- rad 20: -- p Grna Jgarn. Hskr.: p Nacka.

Sid. 375, rad. 2-3: Farvl allts fr den hr gngen! Du skall snart
hra av mig igen! Hskr.: Far nu vl och lr mig hra om dig.

Tillsammans med handskriften ligger ett andra korrektur p de sista
sidorna, vari ett postskriptum p Borgs brev r tillagt, som tydligen
inskrivits i frsta korr. P det bevarade korr. har Strindberg skrivit:
"nskas tredje korr. fr att f se det slutets udd icke blir avbruten
genom felaktig sttning. Sg." (I korr. r slutordet Bosch! skrivet i ett
stycke med det fregende.) Frst i tredje korrekturet har slutet allts
ftt sin nuvarande form. I korr. 2 lyder det p fljande stt (under
brevslutet):

P. S. Jag hrde, till min ledsnad, att du genom dryckenskap och
oordentligt leverne kommit att tnka ver tillvarons ndaml. P din
ngot omotiverade frga: Vad r livet? som du stller p mig, kan jag
endast svara: Hur skall jag veta det? -- Jag tror icke man kan komma
sanningen nrmare.

Att jag, som icke r frfattare, lnat svaret av Sverges strste och
djupaste skald lr du vl mrka, och fr att angiva kllan citerar jag
passagen ordagrant:

Vad r politiken? Du svarar: det lr vara statskunskapen. Vad r
statskunskapen? Du dricker din granne till, slr locket igen p stopet
och svarar ingenting drp.

Om du icke frstr detta, s skall jag uttrycka mig tydligare p ett
mera knt kultursprk, till exempel det turkiska, och svara dig som s:

-- Bosch!

                                                       JOHN LANDQUIST.




                              Noteringar:


Sido- och radreferenserna i "Anmrkningarna" r inte alltid korrekt och
verkar hnvisa till en annan tryckning av boken med tv sidor mer. Det
kan ocks frklara, att det finns ett glapp av tv sidor mellan slutet
av texten och brjan av "Anmrkningarna".

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehllits. Ett
antal uppenbarliga fel har rttats utan notering. Alla andra korrekturer
r som fljande (innan/efter):
   [s. 42]:
   ... Falk knde att hr mste tas uti med hrdhandskarna, ...
   ... Falk knde att hr mste tas itu med hrdhandskarna, ...

   [s. 117]:
   ... Fosterlandets helig. intressen. Religion. o. ...
   ... Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. ...

   [s. 118]:
   ... ltit spren av sin blyertspenna sna ner, en herre ...
   ... ltit spnen av sin blyertspenna sna ner, en herre ...

   [s. 119]:
   ... Rdhuvan anser hvligheten fordra att han upplyser ...
   ... Rdluvan anser hvligheten fordra att han upplyser ...

   [s. 145]:
   ... och vid dess feststmmande tenor hller ...
   ... och vid dess feststmmande toner hller ...

   [s. 188]:
   ... sextio gnger innan det bler en minut, sextio gnger ...
   ... sextio gnger innan det blir en minut, sextio gnger ...

   [s. 247]:
   ... Zinkens dam och humla pron i kvll. ...
   ... Zinkens damm och humla pron i kvll. ...

   [s. 342]:
   ... bliv riktigt frdigt, det vill sga kvinnan kom! ...
   ... blev riktigt frdigt, det vill sga kvinnan kom! ...






End of the Project Gutenberg EBook of Rda rummet, by August Strindberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK RDA RUMMET ***

***** This file should be named 57052-8.txt or 57052-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/7/0/5/57052/

Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive.

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

